I love it

Om en låt ska beskriva Zumis inställning till agility så måste det vara Glee-tolkningen av I Love It:

I don’t care
I love it
I don’t care

You’re on a different road, I’m in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch

I love it!
I love it!

Jag har aldrig tråkigt med den här hunden. :heart:

On our way

We’re on our way, way, way
We’re on our way, way, way
We’re on our way somehow

Jag tänkte bara lämna ett livstecken. Ett litet försiktigt “hurra” trots att jag alltid blir rädd att det är att jinxa allt och att Norrie kommer att få ont igen för att jag skriver något positivt i bloggen. Varje inlägg är en kamp på det sättet, för det blottlägger min rädsla.

Men. Ett litet försiktigt “hurra”. Ännu går det vägen. Mer agility, ett halvtufft joggingpass (jag har träningsvärk!) och fortfarande, fortfarande mestadels fyrbent.

I min jakt efter en lämplig låt att citera hann jag igenom ganska mycket. Och åh, så mycket minnen. Mitt musikbibliotek är mig verkligen kärt!

Superhärliga bilder tagna av Leona Örtenberg

DSC_1025

DSC_1026

DSC_1024

DSC_1056

Attitude is a little thing that makes a big difference.

Jag accepterar Den Stora Februaritröttheten. Den här veckan får bli mållös, helt enkelt. Visst måste jag acceptera ett visst mått av måsten i mitt liv kring Norries rehab, men det är nog alla måsten jag mäktar med i hundlivet just nu. Utöver en begränsad grundnivå i form av promenader och lite novafon får resten komma som eventuell bonus om jag hittar motivationen och orken.

Idag har jag funderat på hur Googles AdWords nästan alltid är för sent ute. På FB får jag nu annonser med reklam för Seche Restore (thinner till nagellack som börjat torka) som jag köpte igår. Det är en återkommande trend, så jag kanske helt enkelt fattar inköpsbeslut lite fortare än genomsnittspersonen? 😉

Howevers. Imorgon ska Norrie simma i alla fall och på tisdag ska vi till Högby och fnittra någon tunnel. Zumi behöver jag hjälp att simma så hon får bara vara hangaround den här gången, men tunnelfnitter ska vi nog få till 🙂

Success is not forever and failure isn’t fatal

Jag påbörjade i januari ett försök att sätta mål som grundar rutiner, och vissa saker har jag lyckats med och andra inte. Det är nog rätt väg att gå, på det hela taget, men jag behöver också hitta vilka saker jag faktiskt tycker är värda att göra. Det ser ju bra ut med en massa mål, men stämmer de inte med vad jag faktiskt vill och känner för så spelar de ju inte så stor roll.

I senaste numret av brukshunden såg jag ett jättebra träningsupplägg. Du skriver upp vad du ska göra varje dag, och du kryssar också i vad som är vinningen för dig utöver att hunden blir tränad – är det kanske socialt, eller avstressande, eller fysträning? Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra det på ett bra sätt själv, men jag vill ha något sånt. Förmodligen blir det ett hemmahack en tråkig kväll… 🙂

Nu tänkte jag utvärdera och styra om oss lite inför februari. Såhär såg målen och resultatet ut för januari:

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
    Nej. Vädret har komplicerat det hela. Han bör inte dra på halt eller tungt underlag, så cirka en gång i veckan har vi lyckats med det.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
    Nja. Kanske 2 gånger i veckan? Jag har glömt, helt enkelt.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
    Ja, det har vi uppfyllt!
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
    Nej, vi har plockat bort manschetterna tills vidare då han blir spänd i ljumsken på vänster bak.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
    Nja – vi har nog snittat på två, där ett varit under ganska organiserade former.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Ja, ett pass basic grid i mitten av januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
    Nästan. Jag började bra men sista två veckorna blev träningen liksom en sak för mycket att göra.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
    Totalt sett, jepp. Inte exakt en gång i veckan, men ungefärish! Ibland oftare, ibland mer sällan.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.
    Work in progress. Det är lite för många saker i mitt liv egentligen, men än så länge fungerar det.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Nej. Första passet blev idag.
  • Köra ett pass slalom under januari.
    Nej. Det kom såntdär äckligt vitt ute.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
    Nej. Inte ens nästan. Hon känns dock ganska pigg i kroppen så det har inte känts prioriterat.
  • Klossträna två gånger i veckan.
    Nej. Varför klossträna nu egentligen när hon ska tävla freestyle, inte heelwork? Vi har tricktränat istället!

En månad är nästan för lång tid att lägga upp en plan på. Jag undrar om jag ska gå tillbaka till att planera vecka för vecka? Ibland kan vecka för vecka kännas lite för tight och svårt att se övergripande framsteg med, men samtidigt är det väldigt mycket lättare att överblicka. I och med att vi besöker rehab en gång i veckan där vi kan få nya direktiv så blir det lättare att hålla oss till en vecka i taget.

Mina egna mål duger på månadsbasis, medan hundarnas nog behöver brytas ner vecka för vecka. Så – den här veckan:

Norrie

  • Massera/novafona 3-4 gånger.
  • Stretcha efter högre belastning – sim, längre heelworkpass, hoppteknik etc.
  • Balansträna två gånger.
  • Träna heelwork två gånger, med fokus på övergångar och högerposition.
  • Eventuellt boka en simtid.

Norries rehab fortsätter framåt. Vi har börjat frisimma och han är gillar det. 🙂 Steget i trasken ser bättre och bättre ut även om jag stör mig på en viss avlastning i vardagen. Men – Rom byggdes inte på en dag. Tålamod, åter tålamod.

Zumi

  • Träna trick två gånger, med fokus på att komma på trick med ny rekvisita.
  • Gå lös och rejsa en gång under veckan.
  • Boka en simtid (inte nödvändigtvis den här veckan).

Mina egna månadsmål från förra månaden får följa med till den här. Två träningspass och en omgång nya naglar per vecka, samt försöka hitta struktur för hur jag ska hinna mitt liv utan att bli matt i kanterna.

Be as you wish to seem

Ni kanske minns att jag inte ställde upp några mål förra året eftersom jag inte kom överens med idén om mål? Det slutar med att jag skriver dem i december/januari, tänker yes, nu har vi en plan, och sen tittar jag inte på dem förrän i december och inser att eh, just det, hur tänkte jag här egentligen?. Långtidsmål passar mig helt enkelt inte, speciellt inte den typen av prestationsbaserade långtidsmål som jag har en tendens att sätta.

Så jag har tänkt och funderat (en onödig plåga, låt gå! 😉 ) och kommit fram till hur jag vill göra med planeringen för året. Jag har två drömmar som jag önskar ska slå in – att jag och Norrie får springa som föråkare på årets SM i agility och att vi i framtiden får springa SM på riktigt. Det här är inte mål – det här är drömmar. Men hur förflyttar jag oss lite lite närmare?

Jo, med korta lätta användbara mål. Jag har valt en månad, för att se om det är för långt eller för kort för att vara överblickbart. I slutet av varje månad tänker jag mig att jag ska utvärdera lite och se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag tänker att vi under januari ska bygga fungerande rutiner att stå på, och därför finns det inga krav på kvalitet eller längd på någonting av det jag räknar upp – det ska bara göras ett antal gånger och sen får kvalitet, planering och längd komma med tiden.

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
  • Köra ett pass slalom under januari.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
  • Klossträna två gånger i veckan.

En sak som jag direkt funderar över när jag tittar på mina drömmar och på vad vi gör är att jag inte har någon heelworkdröm och ingen dröm som involverar Zumi. Hjärtat säger just nu inte något speciellt om heelwork tyvärr, förmodligen för att vi så sällan tränar det tillsammans med andra – det finns ingen inspiration. Anna, Erika, Ann-Sofie, Åsa, Leona… Heelworkpepp, you haz it?

Zumi… Ja, egentligen vore drömmen där bra kontakt. Det kanske kommer genom mer träning?

Enthusiasm moves the world

Den där paniken över att stirra på rörelser och få smärre hjärtattacker varje gång det såg oregelbundet ut nådde sin kulmen i onsdags, då jag cyklandes över campus mötte en kråka som spatserade omkring – och min första tanke var “Den tåar in i rörelse!“. Reality check på den. Kanske lite dags att försöka koppla bort stirrandet innan jag får en ny, fin, vit jacka och ett eget rum…

2014-10-30 08.34.09

Torsdagens rehabbesök hjälpte till att minska stirrapaniken. Marie var väldigt nöjd med hur han utvecklas, musklerna kommer tillbaka fint och även på ställen som har varit notoriskt svårmusklade. Han rör sig tydligen betydligt bättre – och det ser ju jag också, även om jag inte riktigt har lärt mig att inte få hicka när han blir trött och steget faller ur igen. Stegskillnaden höger-vänster har minskat och han jobbar på med att få ut steget ordentligt.

Vi fick en massa nya tips på saker att göra och shoppade nytt rehabkort för vattentrask. Rehabtillägg i försäkringen är himla fina grejer! Jag har försökt att lägga upp en plan för den kommande veckan, och publicerar jag den här kanske jag känner lite krav på mig att inte missa saker.

Fredag: Vilodag! Massage och stretching.
Lördag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Söndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan. Massage och stretching.
Måndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Tisdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, 5 minuter heelworkträning. Massage och stretching.
Onsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan x2 (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Torsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching.
Fredag: Vattenthreadmill.

Rehab är liksom ganska roligt, ändå. Speciellt nu när vi börjar få göra lite saker förutom att gå liiiite längre promenader! Jag plockade hem min lilla balanskudde jag haft att stå på på jobbet eftersom den har små piggar på ena sidan och det är jättenyttig träning för Norrie med ojämnheter under tassarna.

Mindre roligt är att Norrie har insett att han inte längre är i helvila, och låter som… ja, ett brandlarm, och det ofta och mycket. Uttråkad! Göra! Mer! Det effektivaste verkar vara att ge ben som kräver en massa tugg, så jag har bunkrat upp med både lamm-, nöt- och renditon.

Den där röda då? Ja, hon har mest legat på latsidan 😉 Men! Idag tog jag mig samman och åkte till Rusta och insåg att deras slalom kostar 149 kr just nu. SCHWEEEEEEEEET, så att säga. Så nu har Zumi ett eget slalom! Imorgon tänkte jag premiärträna att springa rakt fram i en breeeeeeeeeed allé mot godisburk – rosettjaktsettan är ju redan i januari…

Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase

Hela Hamsterkollektivet har haft en spännande helg! I fredags drog vi iväg till Tånga Hed och heelerhelg 2015 med föreläsningar, prova-på och allmänt umgänge med heelrar och deras människor.

Jag höll i prova-på-heelwork-och-freestyle samt pratade om fysträning av kortbening. Zumi fick agera demohund för det mesta men Norrie fick också spela med i något hörn här och var. Det ser fortsättningsvis trevligare och trevligare ut när han går även om det märks att styrkan inte alls finns på plats än. Han är lite kort i steget och när han blir trött så tåar han inåt. Men det går alltjämt sakta i rätt riktning, hoppas jag. 🙂

2014-10-18 21.20.18

Det bästa med helgen var faktiskt hur tyst Norrie var på rummet på nätterna. Han sov lugnt och fint utan att gruffla på tusen saker som han annars gärna gör. Det gjorde att jag fick sova gott och må bra (nåja, det gick åt en hel del huvudvärkstabletter ändå).

Heelerklubben är hoppingivande. Alla älskar inte varandra (hell, jag älskar inte alla 😉 ) men det går att samexistera utan enorma öppna konflikter som stör allt arbete. Det verkar finnas en viss förståelse för det där med “den som gör bestämmer“. Det där att om några engagerar sig i att göra något, då är det på deras sätt det blir gjort.

Efter helgen kom en ny måndag, och därmed nytt äventyr. Norries första pass på vattenthreadmillen sedan operationen! Han lät som en dement säl ungefär, men traskade riktigt okej tycker jag. Han är fortfarande kort i steget på vänster, men han ser inte riktigt lika stel ut inbillar jag mig. På filmen ligger ett mindre klipp som är från näst sista passet innan operationen, att jämföra med.

Han fick också testa lite vibrationsterapi på långsam skakhastighet som avslappningshjälp. Det fungerade väl kanske lite sådär med tanke på hur uppvarvad han var, men kanske hjälpte det lite? 🙂

2014-10-20 09.04.31

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

She conquers who endures

Jag brukar, eller brukade innan Norries knä fick ta över bloggen, använda BrainyQuotes “Quote of the Day som rubrik när jag skriver blogginlägg. Idag slår det mig att engelskan tydligen inte har ett könsneutralt pronomen? Orginalcitatet är “He conquers who endures”, och jag tänkte ändra det till “hen erövrar som uthärdar” – men insåg att språket begränsar mig på den punkten. Eftersom inlägget ska handla om mig och Zumi så fick det bli “she”.

För visst är det envishet och tålamod som är grejen med den här hunden. Envishet, tålamod och humor. Hon är så söt och så rar och så totalt sin egen. För henne är det så helt andra saker som har värde – så helt andra tankar och känslor och idéer i den lilla kroppen än hos Norrie. Och jag börjar hitta tillbaka till glädjen i det!

För visst har jag tränat mindre med Zumi det senaste året. När det mest blivit agility har hon hamnat på åskådarplats och verkat helt okej nöjd med det. För en Zumi tjatar liksom inte om uppmärksamhet och träningstid – och när Norrie gör det, är det lätt att förväxla stress och otålighet med träningsvilja. Och bristen på stress och otålighet med ointresse.

För visst sprakar det om den lilla röda! När jag kopplar loss henne och säger “Pikachu, I choose you!” så paddlar hon loss i gräset och kan knappt tygla sig i glädje att göra saker. Det vill jag ta tillvara på! Därför bestämde jag mig idag för att köpa ett rustaslalom. Zumi är en utmaning att träna i freestyle på grund av sin bristande ordförståelse och i heelwork på grund av sin bristande kroppskontroll, men agilityn tror jag kommer att bli den största utmaningen av dem alla. Metallskrammel från hinder, smutsiga tunnlar och blött gräs. Samtidigt en plats där hon verkligen får spraka. Där all den där tokrycksenergin kan få utlopp. En ny spännande resa och en ny spännande utmaning!

Pikachu, I choose you!

Dag 9, och alla de dagar som kom och gick

Jag är bra på att påbörja saker. Fenomenal, faktiskt. Jag får erkänna att jag inte är lika bra på att slutföra saker. Därför blir det lätt såna här halvförsök där jag sedan tappar tråden och missar en massa. Det har varit många aktiva dagar, om än inte med hundarna, och en rejäl förkylning mitt i allt. Jag ska försöka sammanfatta lite vad som har hänt:

Dag 3-5 förflöt med långsamma framsteg. Han fick röra sig väldigt begränsat, bara ut för att bajsa och sen in igen. Pigg, glad och högljudd liten hund… Någon av dagarna fick jag Norries nya Y-sele från Merny. Det är definitivt den dyraste sele han har (och någonsin haft), men åh vad den var värd sina pengar! Det är den första selen som inte glider snett på honom och som verkligen, verkligen sitter precis som den ska. Så himla nöjd! Så superbt jätte-mega himla nöjd! 🙂

DSC07715

Dag 5-6 misströstade jag, tyckte att han rörde sig avigt, och började vara rädd för en ny operation. Såret började blöda lite-litegrann på kvällen på dag 6 och jag bestämde mig för att ringa Djurdoktorn och höra ifall det var något farligt morgonen efter.

Dag 7 – ödesdigra dag 7 – började med ett lugnande samtal till Djurdoktorn och sköterskan jag pratade med sa att det inte var någon fara eftersom han inte är svullen eller infekterad eller så. Så dagen fortlöpte och på kvällen tog jag med Zumi och åkte för att vara med sista gången på bankursen.

Jag stängde in Norrie i gröna tygburen innan jag åkte. Samma gröna tygbur som han fått tillbringa en del tid i de senaste veckorna. Men – den här gången tog jag med Zumi och åkte. Och Norrie bröt sig ut.

Husse hörde att han tjöt till när han kom hem, och öppnade dörren till sovrummet. Där mötte han Norrie, som sa aj aj HEEEEEEEEJ aj HEEEEEEEJ. Cue hjärtattack. Cue panik. Cue paniksamtal till mig och cue panik hos mig. Hade han förstört knät igen? Vad hade hänt?

Husse fick i uppdrag att gå en liten sväng med honom och se hur han rör sig, och efter ett nervöst samtal till så visade det sig att han åtminstone använde benet. Jag kom hem, fick se att han använde benet och vi lugnade oss.

Dagen efter travade han inte alls på morgonen, och jag insåg att vi måste ringa Djurdoktorn. Tänk om. Tänk om vi måste börja om igen. Vi fick en tid vid 17 och jag hade sönder min näsa och var arg på allt jag såg. När vi kom dit skulle Norrie bara få gå och kissa och plötsligt travade han. Stabilt och samlat. Den värsta paniken släppte, men när vi lite senare fick komma in och Sven kände på knät så höll jag andan. Och när han sa “Men det här känns ju faktiskt bra.” höll jag på att välta.

Han höll. Han höll för idiotpåhittet att bryta sig igenom nätet på en tygbur, hoppa upp i sängen och hoppa ner från sängen (och gud vet vad mer han hunnit göra). Han höll.

Idag har det spöregnat hela dagen och jag har inte varit arg på någonting. På jobbet har all teknik jävlats med mig och jag har bara pillat, petat och testat. Igår var jag på gränsen av vad jag klarar, och idag klarar jag allt.

Do you ever feel
Feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

If you only knew
What the future holds
After a hurricane
Comes a rainbow