Idag har vi påbörjat lite annan träning inomhus, där matte inte behöver förvärra sin förkylning. Via Elin med Koira hittade jag till freestylehundar.se och blev sugen att testa det senaste tricket. Sagt och gjort! Zumi som älskar att vinka har avancerat till att stå brevid mig och lyfta ena tassen, och avslutade faktiskt med att halta ett steg! Norrie som egentligen inte kan tasstarget än försöker jag stilla och lugnt lära tasstarget utan krafs och slickande… Det är himla lätt att shejpa honom å ena sidan för att han bjuder på så mycket beteenden och gör om och gör fort, och så lätt att shejpa Zumi å andra sidan för att hon verkligen tänker, det går inte så fort, det är få beteenden i taget och det är lätt att fånga beteendena. Och som alltid fascineras jag av hur olika de är. Film på den fortsatta träningen med Yin&Yang-hundarna utlovas!

Vovvarna har gjort mig sällskap i soffan idag. Skönt att de står ut med mattes hängiga dagar!

Just nu är de ute på en lite raskare och längre tur med husse och jag suktar efter att följa med, men skulle bara hosta och ha mig.

Det känns avigt, men inte så stressigt, att träningen går så mycket på lågvarv. Jag börjar verkligen längta efter att sätta igång med Zumi och dona med Norries andra program, vilket är en skön känsla. Träningssuget har lyst med sin frånvaro ett tag. Men när matte frisknat till sätter vi fart!

Just nu sitter jag och försöker peppa mig själv att anmäla till de freestyletävlingar jag spanat in under våren och försommaren. Första tävlingen gick ju, men nu börjar nerverna slå till, och framför allt oron – tänk om någon ska tycka att jag tävlar för mycket? Tävlar för tidigt? Egentligen vill jag ju anmäla till många tävlingar för att få vana, få miljöträning och ha roligt, men jag är också orolig att det ska se ut som att jag pushar min hund för fort och för tidigt. Men krasst sett så är det nog Zumi som inte skulle orka för täta tävlingar – Norrie har liksom ny energi för varje ny dag.

Men ni. Om jag lovar att se tävlingarna som fantastiska möjligheter att utvecklas och ha roligt, kan ni lova att inte fördöma mig för att jag tävlar min ettåring? Kan vi säga så?

Innan jag gick och lade mig igår såg det ut såhär i soffan. Mina myshundar hopgosade på samma ställe! Nåja, Zumi låg där först och Norrie invaderade hennes personliga sfär. Men ändå! Tidigare idag såg det nämligen ut på liknande sätt:

Ja, Zumi har tävlingspsykologiboken som huvudkudde… Men det innebär också att jag vågar ha den inom synhåll, och till och med läsa i den, numera! Vi gör framsteg!

På promenaden var båda hundarna sugna på lite träning, och Norrie hängde glatt i leksaken till och med medan jag belönade Zumi. Dutti kamphund! Roligt hade vi och som vanligt gick han lös nästan hela promenaden. Jag ska dock börja koppla upp utanför dörren så han slutar dra in i köket och sedan upp i soffan utan att ha fått tassarna torkade innan…

De senaste två dagarna har gått i promenerandets tecken. Jag och vovvarna (Norrie lös, Zumi i koppel) har varit ute i skogen och gått så lite på stigar som möjligt. Norrie har glänst med att uppföra sig finfint lös och vara jättepepp på alla balans- och kroppskontrollsövningar jag kastat åt honom.

Zumi är dock den som glänst mest. Så glad, så pigg, och så modig! Lilla tösen som inte riktigt vet om att hon har en bakdel har fått lite lättare stubbar att stå med alla fyra benen på, och vågade till och med trampa upp med framtassarna på en fryst, prasslig presenning vi hittade i skogen idag. Modiga, modiga shiban! Att Norrie kunde klättra upp med alla tassar och balansera överskuggas liksom lite av Zumis framsteg

Båda vovvsen har också varit med på promenad ihop med Åsa, Signe, Lovis och Kaia. Zumi var överlycklig och försökte i koppel att paddla samtliga hundar i ansiktet, till inte samtliga hundars lycka Norrie fick efter lite panikande från matte spurta runt lös och skötte det faktiskt väldigt fint. Inte alltför mycket ohyfs, och mycket glatt springande ihop med Kaia. Jag märker att jag tar för givet att han ska vara som Zumi var i samma ålder, trots att han har någon form av förighet och faktiskt bryr sig om var matte är

Ikväll har vi både hunnit med att träna valpagility på HU och att bygga ihop vår soffa! Valpagilityn gick alldeles fint, och jag blir så glad över hur han läser mig. Så länge jag har koll på vart jag vill och tänker igenom min handling, så svarar han verkligen exemplariskt (utifrån förutsättningarna, förstås, som inte är så komplicerade än ). Sötaste korvhunden vad han kan! Även de avslutande freestylemomenten kändes helbra, han ville verkligen jobba trots att han var trött. Heja Sir Korvaton!

Åter till soffbygget. Vovvarna övervakade förstås, Norrie stundom från mitt knä eftersom han var för trött för att sitta själv

En soffa som kräver såhär mycket packmaterial kan ju inte vara annat än GINORMUS, eller hur? Ja, det är Norries öron som sticker upp nere till vänster…

Norrie bestämde att soffan var färdig ett tag innan matte och husse ansåg den färdig. Han mutade in det bästa hörnet och bäddade ner sig!

Äntligen färdig soffa! Ja, den var verkligen ginormus också… Vad tror ni, kommer jag också att få plats i den, eller kommer Zumi att lyckas expandera på hittills oanade sätt så att den blir fullsatt ändå?

Norrie har gett sitt seal of approval på den här soffan. *stämpla med tassen*

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Matte är trött. Vovve är frustrerad. Matte försöker. Matte försöker för länge. Vovve fattar inte. Matte blir irriterad. Vovve än mer frustrerad. En evighetskedja av frustration på varandra och bara skit med träningen. Båda vovvarna ser min hand som en förlängning av godisbiten och behandlar den därefter, och jag som är ohyggligt smärtkänslig blir grinig och vill inte träna in nya trick.

Hepp, träna något där jag kan kasta godis då. Kontaktfält! …men frustrationen är hög även där. Jag får en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, och är rädd att lära in fel och ha missat något som egentligen är helt vitalt för träningen i denna veritabla agilitydjungel. Kvarstår gör då positionsarbete, som jag är döless på, och konstiga-föremål-apportering. Norrie hämtar med glädje alla möjliga saker, däribland metallvispar, pennor, tuggben och klädnypor – men inte nödvändigtvis i den ordning jag har tänkt mig, och med en hel del frustration. Zumi, å sin sida, kan verkligen inte hålla fast ett föremål! Bita och bita och bita, DET kan hon däremot. Kan man göra det till ett trick, måhända?

Norrie gör allting halvdant och hysteriskt utan att tänka, och blir frustrerad så fort han inte får som han vill. Zumi kan inte vänta på sin tur utan är ivägen hela tiden. Resultatet är en irriterad matte med en shiba som trampar på henne och en heeler som frustrationsgnisslar när matte inte tycker att stoppa in hela mattes hand i munnen är en dutt. Jag brukar tycka att Norries energi är rolig att jobba med, men just nu är det liksom bara massa stök och ingen hjärna. Det enda han fokuserar på är var belöningen finns, och lyssnar inte på vad jag säger över huvud taget.

Nu när jag suttit och tvingat mig igenom filmerna jag ändå spelat in på oss, så ser jag en sak väldigt tydligt – att Zumi stör både Norrie och mig mycket när vi tränar. Norrie är ju faktiskt rätt duktig på att vänta på sin tur, medan Zumi aldrig har fått lära sig det då hon varit så passiv i sig själv. Det innebär nu att vi har en störnings-shiba som är lite väl mycket störning när hon egentligen ska vänta, och det irriterar mig och stressar Norrie som blir mer hetsig på belöningarna för att hon inte ska ta dem. Bra med filmer, må jag säga. För att hitta någon form av ny inspiration så klippte jag ihop det som såg bra till halvbra ut på filmerna till lite ljusglimtar från riktigt dåliga dagar.

I lördags såg apporterandet av tesked bra ut i alla fall, och jag upptäckte att Norrie kunde göra trick medan han höll föremål. Perfekt till vårt framtida Harry Potter-temade program!

Vad blev det shoppat då? Jomensåhära. Från Foderbilen blev det två småsäckar av JW small breed adult i väntan på att de ska komma i större säck, en hårdare kong att frysa in mat i och lite belöningsgodis (Ziwi Peak och Let’s Bite). På Djur och uteliv fick jag äntligen tag i ett par Overshoe till mina Icebugs så jag kan ha dem inne på LHU, och så blev det förstås lite ben och påfyllning av VH – och slutligen ett täcke till Norrie. Det är införskaffat med baktanken att han troligen kommer att bredda sig lite till innan han är färdig, samt att det är bra om det går in ett BoT-nättäcke under såsmåningom (eller en tröja ), så det blev storlek 36. Jag provade det på Zumi när vi kom hem, men hon ska faktiskt ha ytterligare en storlek större för att det ska sitta helt bra. Hon får följa med och prova ut sitt eget täcke när hon konvalescentat klart

Förutom det råkade jag lägga en beställning på hundböcker i fredags, som ytterligare motivator att ta mig bort från datorn då och då. En agilitybok och en bok om hundens språk och tankar av Per Jensen som är etologiprofessor på LiU, och jag händelsevis fick höra en föreläsning av då han var i studion och spelade in den till en distanskurs. Jag skulle vilja hitta en bra inspirationsbok om freestyle också, men har inte hittat någon skriven efter regeländringen. Någon som har tips?

Jag har insett att det här med ben till Zumi är en hel vetenskap. Hon vill bara ha små, eller redan intuggade, ben. Det går dock att lura henne till att äta större ben genom att erbjuda dem med bara en liten bit synlig. Är de goda nog så går de ner även när hon insett att de ju är större än typ två centimeter Annars kan man låta Norrie ”tugga in” benet lite och sedan ge henne det och ge honom ett otuggat. Han är inte så petig, kan man säga…

Ungefär såhär såg gårdagkvällen ut, och större delen av dagen. Zumi sov, Norrie sov, och jag roade mig med mina nya stickringar. Allting har med andra ord gått bra med Zumis kastrering såhär långt, och hon är faktiskt ganska pigg, i stort sett som vanligt. Jag försöker tala om för henne att hon har strikta förhållningsorder, men jag misstänker att det inte riktigt går in. Hon har redan börjat försöka smyga sig nerför trappstegen utanför lägenheten så hon ska slippa bli upplyft och omkringburen…

Norrie har varit jätteduktig och försiktig med Zumi, med lite hjälp från matte när han blir lite väl glad. Han har vackert fått gå korta 5-10 minutersrastningar idag och framåt kvällskanten märktes det att det kröp i honom av otålighet så då tog vi en längre och raskare promenad medan Zumi stannade hemma och passade Kalle (eller om det var tvärtom, svårt att avgöra med de två ). Turen gick längsmed tvåånhalvan och sedan in på den nermörka femman. Det var underbart att stanna till en stund och bara lyssna på trafikbruset utanför skogen och ”centrera sig” lite. Jag har alltid så bråttom på promenader där jag har en bestämt slinga att gå, och behöver bryta hetsen framåt ibland.

Ja, sticka var det. Jag har fått hem ett set stickringar från Slöjd-detaljer som jag donat med. Tanken är att sticka tröjor till hundarna, för att tvinga mig bort från att sitta och vara uttråkad och stressad framför datorn. Det är inte i sig en dålig sak att sitta vid datorn, men jag märker att jag lätt blir uppstressad av att inte komma på något att göra men har svårt att slita mig. Stress är aldrig bra, så nu testar jag att distrahera mig lite med stickandet.

Den ganska långa tuben som syns en bit upp är ett minne blott. Jag är notoriskt bra på att underskatta mina hundars storlek och insåg när jag måttade att den till och med blev lite tight på Norrie. Så efter att ha repat upp trehundra varv så har jag under dagen kommit en bra bit på en tröja i storleken större, där jag använde den näst minsta ringen för att sticka kragen och porterade sedan över stickningen på den större ringen för att sticka kroppen. Jag har just passerat frambenshålen så nu är det bara att gasa på!

Nu ska jag gå och göra de sovande vovvarna sällskap ihop med min stickning

Nåja, vi som inte kan vinna on looks alone får ligga i på andra sätt! Igår mötte jag upp med Anna för lite freestyleträning i ett frostigt Valla. Norrie fick gå med täcke dit för att hålla det varmt åt Zumi, och när jag anlände fick faktiskt Zumi börja träna lite eftersom hon var pigg och glad. När hon plötsligt tappade fokus så knöt jag upp henne, bökade på henne täcket och satte henne på det medtagna pläden så hon skulle hålla värmen, och körde med Norrie istället. Men Zumi är mer frusen än jag kunde föreställa mig – hon frös trots päls, täcke, pläd och solsken! På pluskontot kan dock noteras att hon kunde tänka sig att träna med täcke på, och att dessutom lägga ner lite ordentlig entusiasm i det hela Sötråttan då! Svansen protesterade lite mot täcket, men hon var glad och pigg och söt som bara Zumi kan vara.

Anna gjorde en hjälteinsats och fotade under träningen, hipp hurra! Somliga andra kom ihåg kameran men hade glömt minneskortet… Så fantastiska bilder av Anna!

Norrie, som fick pausa utan täcke, hade inga direkta problem med kylan, inte ens när han lade sig direkt på det frostiga gräset istället för på pläden. Han, som har så kort päls, borde ju rimligen vara den som fryser, men näääädå.

Vi lade ork och fokus på freestyle, förstås, även om det inte var sådär jättemycket som kändes helt hundra den här gången. När Norrie är lite speedad så flyter han ut lite i både kretsa och gå runt, vilket innebär att det blir svårare för honom att komma in i ett slalom från det. Slalomet i sig fungerade sådär, dessutom, och han var lite ovanligt vimsig på var matte egentligen gjort av leksaken. Summerat så var det inte ett toppenpass rent prestationsmässigt, men toppenpass nontheless tack vare bra träningssällskap med bra idéer!

Idag har vi också fått lite saker gjorda. Vi började med en promenad ute på gräsvägarna i Skorteby, som tyvärr fick ett lite tråkigt slut. När vi kopplat upp alla vovvarna och gått en bit så började Zumi plötsligt halta (VEM om inte Zumi, förstås!), och inte lite heller. Ena bakbenet vägrade hon sätta i, för att sedan sätta i det ett par steg och istället vägra sätta i det andra. Hältan gick sedan tillbaka till det första och hon ömsom hoppade på tre ben, ömsom linkade fram. Patella, tänkte jag som första grej förstås och sedan köldkramp, men beteendet kändes inte klockrent för något av dem. Efter lite vila hemma så visade hon ingenting på en kort rastning nu på kvällskanten, men jag får hålla koll på de där benen… Förhoppningsvis har hon bara sträckt sig lite, för hon flängde runt en del, men hon har visat obehag på samma ben en gång tidigare, vilket försvann när jag borstade ur snön ur tassen den gången.

Norrie och jag tog oss direkt ut till LHU och lite försenade studsade vi in på avslutningen på valpagilitykursen. Lagom sams, med soffstress och Zumioro, började vi inte sådär superstabilt. Norrie morrade åt höger och vänster (tjoho så konstigt när matte är uppstressad, NOT!) och matte tyckte att han kunde gå och kamma sig. Efter några lagom misslyckade bytesövningar (jag har visst inte lärt honom att springa bort från leksaken och SEDAN till leksaken, så han tar rakaste vägen ) blev det lite teoripaus där knorvhunden somnade i mitt knä och sen lite rastning (där vi återigen blev osams, denna gången över något så fantastiskt som att han inte ville ta en godisbit när han precis slickat på en fläck. Matte arg, Norrie mycket förvirrad…).

Som tur är så slutade vi inte på minus utan jättemycket på plus, för att Anna bad oss att vara demohund för hur man lär in ett bakombyte. Och jajemen, med rätt guidning och med rätt placering av leksak så fattade vi båda två vad vi skulle göra! Usch så bra det kändes Något som kändes både bra och dåligt var att han morrade till när en hund kom fram till honom och nosade på honom. Dåligt, för att han morrar, bra, för att han lyssnade direkt på att jag sa nej och släppte det helt för att istället fortsätta jobba med mig. Vi behöver nog socialisera det lilla monstret en smula med både hundar och människor misstänker jag…

Det är för övrigt när jag ser Norrie på bild, speciellt på andras bilder, som jag slås av vilka helt galet stora öron han har. Och då menar jag… Galet!

Om ni undrar vad jag gör på bilden egentligen så låser jag upp min telefon med näsan för att slippa ta av mig handskarna Jag verkar inte fatta att jag redan tagit av mig en handske, dock…