Jepp, nu börjar vi på en ny tråd. Temat för inläggstitlarna, efter många om och men, blir låttitlar. Idag blir det Nick Howard, som jag spelat ungefär konstant i någon vecka. Och dagens ämne är – glädje. Jag lovar, såndär sockerchockig varmhärlig glädje som man blir liksom lite matt och mycket skrattig av.
Jag har haft några viktiga upplevelser med hundarna. Några sådana där ögonöppnande aha-grejer. Igår var det att våga släppa hundarna med en hög andra hundar (enbart tikar, förvisso, men baby steps, baby steps!) och räkna med att den svarta sköter sig och den röda inte paddlar ihjäl någon eller försvinner i fjärran. Och jodå, alldeles alldeles! De skötte sig med bravur! Norrie ville ta med sig alla BCarna hem sen… Det är så läskigt att släppa kontrollen sådär, men det är också så nyttigt. För mig, men också för Norrie, som slipper att jag förmedlar alla mina spänningar genom kopplet.
Idag var det att ett enda skratt är så förlösande för så många upphakningar jag och Norrie har. Det var också att Zumi vill saker. På klickerkursen satt hon och PEEEEEEEEEEP åt mig och slog mig med tassarna för att få göra saker och få kycklinghjärta (eller torrfoder, skitsamma, bara hon fick göra!). Lilla charmhög!
Med Norrie löste jag två olika problem. Ett – att han vill nosa och att jag blir arg när han vill nosa. Hur? Genom att vänta lite. Vänta ut beteendet lite. Plötsligt kom kontakt, och då fick han beröm och godis. Plötsligt var inte nosa så spännande längre! Och när godiset tog slut i fickan räckte lite kli och ett fiiiina poooojkeeeeen! som belöning. Och så skrattade jag. Skrattade för att han var så söt och för att jag älskar honom så mycket. Och det är liksom den enda lösningen på våra problem – att jag skrattar och påminner oss båda om vad som är det bästa i världen. Att vi är de bästa i världen, tillsammans.
Min stora fiende – min enda fiende – är jag själv. Är de där rösterna i huvudet som säger ”måste” och ”kan inte” och ”duger inte”. Men igår var de tysta. Idag var de tysta. Tänk om de är tysta imorgon också? Baby steps, baby steps… Kanske, kanske.
I see a light in the tunnel and it fades you out
The angel on my shoulder’s gonna shut you down
Help me fight every battle till you go away
I will never break
Jag tror egentligen inte att hon förstår vad hon gör i HtM:en, men eftersom hon är dödligt söt och faktiskt inte helt dålig i positionerna när hon bara hänger med, så plockade vi ett uppflytt igår. I andra starten. Före första starten hittade hon nämligen en stor, mumsig godis och var inte med in på planen i huvudet. Resten av tiden gick hon och filosoferade kring hur god den var och var man kan hitta fler 
