Nåja, vi som inte kan vinna on looks alone får ligga i på andra sätt! Igår mötte jag upp med Anna för lite freestyleträning i ett frostigt Valla. Norrie fick gå med täcke dit för att hålla det varmt åt Zumi, och när jag anlände fick faktiskt Zumi börja träna lite eftersom hon var pigg och glad. När hon plötsligt tappade fokus så knöt jag upp henne, bökade på henne täcket och satte henne på det medtagna pläden så hon skulle hålla värmen, och körde med Norrie istället. Men Zumi är mer frusen än jag kunde föreställa mig – hon frös trots päls, täcke, pläd och solsken! På pluskontot kan dock noteras att hon kunde tänka sig att träna med täcke på, och att dessutom lägga ner lite ordentlig entusiasm i det hela Sötråttan då! Svansen protesterade lite mot täcket, men hon var glad och pigg och söt som bara Zumi kan vara.

Anna gjorde en hjälteinsats och fotade under träningen, hipp hurra! Somliga andra kom ihåg kameran men hade glömt minneskortet… Så fantastiska bilder av Anna!

Norrie, som fick pausa utan täcke, hade inga direkta problem med kylan, inte ens när han lade sig direkt på det frostiga gräset istället för på pläden. Han, som har så kort päls, borde ju rimligen vara den som fryser, men näääädå.

Vi lade ork och fokus på freestyle, förstås, även om det inte var sådär jättemycket som kändes helt hundra den här gången. När Norrie är lite speedad så flyter han ut lite i både kretsa och gå runt, vilket innebär att det blir svårare för honom att komma in i ett slalom från det. Slalomet i sig fungerade sådär, dessutom, och han var lite ovanligt vimsig på var matte egentligen gjort av leksaken. Summerat så var det inte ett toppenpass rent prestationsmässigt, men toppenpass nontheless tack vare bra träningssällskap med bra idéer!

Idag har vi också fått lite saker gjorda. Vi började med en promenad ute på gräsvägarna i Skorteby, som tyvärr fick ett lite tråkigt slut. När vi kopplat upp alla vovvarna och gått en bit så började Zumi plötsligt halta (VEM om inte Zumi, förstås!), och inte lite heller. Ena bakbenet vägrade hon sätta i, för att sedan sätta i det ett par steg och istället vägra sätta i det andra. Hältan gick sedan tillbaka till det första och hon ömsom hoppade på tre ben, ömsom linkade fram. Patella, tänkte jag som första grej förstås och sedan köldkramp, men beteendet kändes inte klockrent för något av dem. Efter lite vila hemma så visade hon ingenting på en kort rastning nu på kvällskanten, men jag får hålla koll på de där benen… Förhoppningsvis har hon bara sträckt sig lite, för hon flängde runt en del, men hon har visat obehag på samma ben en gång tidigare, vilket försvann när jag borstade ur snön ur tassen den gången.

Norrie och jag tog oss direkt ut till LHU och lite försenade studsade vi in på avslutningen på valpagilitykursen. Lagom sams, med soffstress och Zumioro, började vi inte sådär superstabilt. Norrie morrade åt höger och vänster (tjoho så konstigt när matte är uppstressad, NOT!) och matte tyckte att han kunde gå och kamma sig. Efter några lagom misslyckade bytesövningar (jag har visst inte lärt honom att springa bort från leksaken och SEDAN till leksaken, så han tar rakaste vägen ) blev det lite teoripaus där knorvhunden somnade i mitt knä och sen lite rastning (där vi återigen blev osams, denna gången över något så fantastiskt som att han inte ville ta en godisbit när han precis slickat på en fläck. Matte arg, Norrie mycket förvirrad…).

Som tur är så slutade vi inte på minus utan jättemycket på plus, för att Anna bad oss att vara demohund för hur man lär in ett bakombyte. Och jajemen, med rätt guidning och med rätt placering av leksak så fattade vi båda två vad vi skulle göra! Usch så bra det kändes Något som kändes både bra och dåligt var att han morrade till när en hund kom fram till honom och nosade på honom. Dåligt, för att han morrar, bra, för att han lyssnade direkt på att jag sa nej och släppte det helt för att istället fortsätta jobba med mig. Vi behöver nog socialisera det lilla monstret en smula med både hundar och människor misstänker jag…

Det är för övrigt när jag ser Norrie på bild, speciellt på andras bilder, som jag slås av vilka helt galet stora öron han har. Och då menar jag… Galet!

Om ni undrar vad jag gör på bilden egentligen så låser jag upp min telefon med näsan för att slippa ta av mig handskarna Jag verkar inte fatta att jag redan tagit av mig en handske, dock…

När vi kom dit var Nathalie och Ayax på plats, och plötsligt ramlade det in bilar också. Det visade sig att en grupp människor skulle träna blankvapenstrid(!) på grusplanen, men eftersom de inte var så många så flyttade vi oss bara lite längre ner så vi kunde träna ändå.

Lo and behold – trots att både Frida med Ronja och Leona med Mide droppade in så kunde min lilla spunk hålla sig i skinnet och jobba! Lite distraherad var han, men matte laddade upp med roligaste agilityleksaken och en pipande Kong Wubba, och så torkat kycklingkött. Och lillhunden ville så mycket, så mycket. Så mycket att han faktiskt gav skall ett par gånger, men det kändes ändå kontrollerat på något sätt. Hellre några skall för att han springer i 310 km/h och bara vill, vill, vill, än för att han är osäker på om han gör rätt och undrar om matte kommer att bli arg snart. Han jobbade som en galning trots de enstaka skallen, så jag belönade helt enkelt när han varit tyst en liten stund efter ett skall.

Matte bromsade i tid med freestylen och bestämde att det var dags för lite ringträning. Den gode herrn springer fot och tittar på matte… Men det kan vi ta, det är ju ändå sista utställningen nu Och så fint han uppförde sig på bordet! Han visade tänder och stod ganska still under hanteringen, och dog inte ens när Frida kände på testiklarna! Hipp hurra vilken duktig plutt! Efter det drog vi fram agilityleksaken igen och firade lite

Igår hade vi en liten photoshoot för att Malin ville se bilder på hur Norries front ser ut. I give you – frontstudien!

Något annat mycket nyttigt var att visa upp lite halvfärdigt program, för jag blev ohyggligt nervös och första gången gick minst sagt knackigt. Norrie nosade, jag tappade bort mig, vi missförstod och det såg nog mest komiskt ut. Efter en liten paus och påfyllning av godisfickan hade jag samlat mig och var mer fokuserad på uppgiften, och då gick det också hyfsat okej. Ja, jag har problem med nerver redan med två personer som publik… Tack och lov inte längre med Zumi, för där känns det som att de flesta vet att det aldrig riktigt blir som jag tänkt mig Men desto mer med Norrie. För han kan – han är bäst – och jag vill göra honom rättvisa. Och jag vill att andra ska förstå hur fantastisk han är. Och då blir jag nervös, och tappar bort mig, och gör att det signalkänsliga förarveka lilla gostrollet ger lugnande signaler till matte genom att nosa.

Jag har funktionärat på nästan alla LHUs tävlingar under 2011 för att arbeta med mina tävlingsnerver, och det har gett resultat – numera kan jag befinna mig på en tävlingsplats utan att bli idiotnervös. Men jag är inte på långa vägar redo att tävla Norrie.

Hur i h-e kontrollerar ni andra era nerver?

Sent omsider tar jag mig för att blogga från mobilen från sängen. Det är awesome med smartphone För att summera helgen så har det varit roligt, upplyftande och inspirerande, men tyvärr också huvudvärksinducerande.

Lördag morgon började tidigt, då jag infann mig på LHU klockan halv nio. Väl där kan jag inte påstå att jag gjorde så mycket nytta, men jag flyttade lite hinder, blev blöt om fötterna, filmade lite, tog lite anmälningar och underhöll fikaansvarige

Jag vill passa på att gratulera alla duktiga vänner jag har som tävlade under dagen. Oavsett om de tog priser så gjorde alla stora framsteg inom olika områden! För min del fanns det bara en gren för mig och Norrie att ställa upp i – racet. Med en kortbening var målet bara att göra en bra inkallning och låta Norrie få spurta lite, så döm om min förvåning när min lilla kortbening ropas upp som vinnare! Prestigefyllt, vill jag lova! Och så fick vi ju en ORANGE rosett!

På kvällen var det middag hos Sara som gällde, men tyvärr blev jag tvungen att åka hem tidigt då mitt huvud sa bestämt nej. Tolv timmar sömn, en vetekatt och en diklofenak senare var jag människa igen

Idag har vi stadspromenerat med vovvarna, vilket kändes nyttigt då jag i stort sett missat all miljöträning med Norrie. Han var lika glad för det och kampade och körde freestyle på trädgårdstorget. Älskade lilla hund!

Jag släpade med mig båda mina vovvar, även om det mest var Norrie som fick träning. Zumi låg på en handduk i solen och njöt av att vara publik, så jag kände mig inte så hjärtlös som prioriterade den träningsintresserade hunden. Den träningsintresserade hunden, aka Norrie, fick jobba ordentligt med framför allt freestylen men även lite trädagility, och Anna tog lite (okej, massor!) kort på en matte med ohyggligt dålig hållning och ett sötmonster

Sara kommenterade vår träning med Du är glad att du skaffade honom va?. Och varför kunde jag inte bara svara JAAAAAAAA!? Det är ju precis så det är, ett rungande ihållande JAAAAAA, jag är så glad för min lilla Norrierist! Men nej, förstås måste jag direkt gå in på de saker vi har problem med, för anything less than perfect is not good enough. Och vad är det för dumheter, egentligen? Norrie har gjort under med mitt träningsintresse och det är så himmelens fantastiskt att inte stå och stampa med motivationsproblem hela tiden. Visst har vi andra problem – underligt vore annars – men gud så härligt att ha andra problem! Nästa gång någon undrar – JAAAAAAAA! Min Norrieton är fantastisk!

Självklart är alla övertygade om sin egen hunds förträfflighet inom den gren man vill satsa på. Men om jag, som inte egentligen är en agilitymänniska, ser potentialen hos Norrieristen just inom agilityn, så måste det ju betyda att den finns där på riktigt?

Som ni hör tycker jag ju förstås att han är helt galet bra. En del av helt-galen-bra-heten är att han hanterar aktivitet kontra passivitet alldeles tokfint. Det är full fart och sedan paus, han förbrukar inte batterierna i pausen utan laddar dem. Awesome!

Förvisso är jag för tillfället en hund kort på ett Happy Meal, och har därför lite mindre att hålla ordning på under promenader och träning. Det är dock bara temporärt men ganska skönt att kunna fokusera lite extra på det lilla odjuret. Och på tal om det lilla odjuret så har jag kommit på att jag missat en liten men rätt viktig del av hans träning – socialiseringsträningen! Ops, liksom. Så just nu har vi klämma-känna-bootcamp inför utställningen om två veckor, kombinerat med att vi går i andra miljöer än skogen varenda dag

Norrie har också blivit inskolad hos dagmatte och verkar trivas alldeles utmärkt. Han verkar uppskattad och det värmer mattehjärtat Tre dagar i veckan kommer han att vara hos dagmatte framöver, och så ensamtränar jag för att kunna lämna honom litegrann de andra två dagarna per vecka. Ett skönt upplägg som känns som att det passar oss bra.

Samtliga kvällar hittills har innehållit hundträning. I måndags var vi på lydnadskurs, mest för att jag ska lära mig lydnad och Norrie ska titta på andra som kan lydnad Det har potential att bli en givande kurs, och jag hoppas att kunna hålla mitt löfte till Maria på Tanspots och tävla Norrie i lydnad såsmåningom.

Igår och idag har det blivit Rydsträning, det vill säga blandad träning på fotbollsplanerna i Ryd med Karin, Ruh och Nanny Jag har fått tafshjälp av Karin för att börja härda Norrie och det går framåt även om han fortfarande backar när han börjar tycka att det är jobbigt. Han stod alldeles stilla och visade tänderna idag, duktig pojke! Förutom utställningsträningen får Norrie fortsätta att träna på att runda träd, och jag måste verkligen nöta mera åt höger eftersom han inte har alls lika lätt för det.

Lyxproblem, lyxproblem – och vilken konstig känsla det är att HA lyxproblem! Och vilken lyx det är att ha träningskompisar som släpar med en ut så man får lite ordning och struktur på träningen!

Med det sagt så har vi alltså varit på sommarens andra bröllop, den här gången helt och hållet hundlösa. Det var en rolig, och mycket vacker, tillställning, och vårt deltagande verkar uppskattat om man ser till bildset:et på flickr som på en timme nått nästan 1500 visningar. Shit pommes, kan man säga, jag blir väldigt blyg och nervös när jag ser att så många har tittat på bilderna. Men eftersom jag ändå är exhibitionistiskt lagd så lägger jag ut några här också.

En och en är det så sjukt mycket enklare. Zumi och jag powerwalkar och skiter i varandra så mycket vi kan, och någon gång per promenad tar hon faktiskt kontakt och får en godisbit. Norrie och jag går kortsvängar där han mest får gå lös men även koppelträna och leka, och plötsligt tänker han knappt tanken att dra i kopplet eller fara runt som en småfull student på cykel.

Idag har jag och Zumi promenerat med Karin, Nanny och Ruh och sen tog jag och Kalle med oss Norrie på en liten sväng runt ljusslingan. Alldeles lagom för båda hundarna!

Men nudå. Nu kan jag ju försöka i alla fall, nu när jag kommit hem och gått igenom bilderna igen på bättre skärm och börjat packa upp väskorna. Nuså får det vara dags!

Vi åkte alltså upp i fredags. Det tog lång tid, löjligt lång tid. Det kan bero på att vi stannade i en liten by utanför Uppsala och hälsade på en tidigare klasskamrat till Kalle, och hans vita schäfervalp Lumi. Zumi tyckte att hon var alldeles förtjusande rar medan Norrie mest lät som ett attacktränat marsvin de första tio minuterna. Efter en liten promenadsväng hade han kommit på hur man uppförde sig (med vissa påminnelser från matte) och sen kunde de tassa runt i trädgården och uppföra sig fint alla tre. Skönt att se att han hyfsar till sig rätt fort även om han låter illa till en början!

Vi stannade på ytterligare ett ställe, lite oplanerat, mitt i vår vad tänker jag på-lek. Det var nämligen sjukt vacker dimma som bara bad om att bli förevigad. Så vi förevigade lite, båda två.

När vi slutligen kom upp så var det bara hundrastning och sömn som stod på agendan. Dryga åttio mil känns i kroppen och även hundarna var ganska trötta. De delar hundbur när vi åker och även om det är ganska gott om plats så tycker nog framför allt Zumi att det kunde vara lyxigare.

När vi vaknat till framåt förmiddagen därpå så företog vi en härlig promenad. Nere vid stationen var Kalle förstås tvungen att fota så då gjorde jag också det. Vi fotade lite olika saker bara.

Efter en promenad är det ju alldeles lägligt med en brottningsmatch. Så vovvarna körde lite brottningsmatch på gräsmattan. Zumi fick inte vara lös eftersom hon har en viss tendens till att förflytta sig längre än nödvändigt, medan Norrie fick traska runt utan koppel under uppsikt. Det finns nämligen inga staket.

När man fotar med fisheye behöver man gå ganska nära. Det kan ha vissa oplanerade sidoeffekter. Som att Norrie blir nyfiken och sticker ut en tunga som bara råkar kladda ner hela frontlinsen. Jaja, olycksfall i arbetet!

Efter brottningsmatcher och fisheyepussande blir man ganska trött. Ganska så väldigt trött, faktiskt.

Sen har det varit mycket prat om att Norrie har stora öron. Jag tycker att det är överdrivet. Han har alldeles lagom öron! De hör ju vad jag säger, eller hur?

…fast okejrå. Han har rätt stora öron. För att inte säga löjligt stora öron.

Vissa saker gör man mer än andra när man är i Dorotea. Vissa saker är att äta. T ex tokigt god mat och tokigt goda efterrätter. Vi har hunnit äta mina två klara favoriter – ungsbakat regnbåge med murkelstuvning, och viltskavsgryta. Om – nom – nom – nom – nom!

Allra mest umgås vi med Kalles släkt när vi är uppe norröver. Men det finns en person i Dorotea man bara måste träffa när man är uppe som inte är släkt – Martin förstås! Den här gången passade vi på att grilla hamburgare och prata strunt, och titta på kaniner som spelade upp berömda filmer på trettio sekunder.

Framåt kvällskanten en av de sista dagarna passade vi på att gå ner vid sågen så Norrie faktiskt slapp gå i koppel som han annars mest varit tvungen till. Det är så vackert därnere att man blir alldeles vek.

När jag tränade lite småsaker med Norrie fick jag plötsligt uppmärksamhet av en hund till. Zumi, mattes Zumi, inte det där hormonmonstret hon varit större delen av juli, tittade fram. Tänk så glad man kan bli av att få kontakt!

Norrie hälsar att man kan komma som en blixt på inkallning när belöningen är tråkigt torrfoder – för matte gör torrfodret roligt genom att finta bort det och sedan kasta det så man får springa massor. Och springa massor är tokroligt, ju.

Idag har vi haft en hemmadag. Det första vi gjorde var att röja lite på uteplatsen så det skulle se representabelt ut igen. Jag väntar fortfarande på att prylarna nere i hörnet ska få fötter och ta sig till en grovsopscontainer eller återvinningsstationen, men i väntan på det så rensade jag lite bland rabarber och morötter och vattnade mina kära odlingar. Våra förbaskade japanska lyktor som dyker upp precis överallt fick sig en åthutning så nu är det tomt och fint längs husgrunden igen. Men myrorna rår vi tydligen inte på, trots myrrande innan vi åkte lever de gott…

Som sagt så rensade jag lite bland morötterna. Det var trångt på sina ställen så jag ryckte obarmhärtigen upp ungefär en fjärdedel av morötterna för att ge resten en bättre chans att växa.

Så, vad gör man när man plockat upp ett knippe egenodlad C-vitamin? MAN STUVAR DEN! Hälsosamhet, släng dig i väggen – morotsstuvning är så galet gott!

Det jag egentligen känner var bäst med passet var inte att han ville träna i regnet eller hans obotliga optimism, utan att vi börjar få till ett släppande av leksaker mot godis utan att något av det egentligen är bäst – leka med leksak och få godisbelöning är liksom lika mycket värt, så det går bra att balansera mellan dem. Har jag t ex korv så är egentligen godis bättre, men får han inte godiset leker han gärna tills han får det.

Sen gick vi in och klickade lite ligg. Det är ett av hans standardbeteenden, efter sitt-sittlitemer-sittförflyttningbakåt-pip så kommer ligg Nu har han dock flyttat upp det och framåt slutet av passet så var det ligg han bjöd på nästan direkt. Duktig plutt!

Om ni framöver får lite intressanta mail eller meddelanden från mig, eller om jag skriver konstigheter på facebook eller twitter, ha överseende. Jag får lite hjälp med skrivandet…

Anna kom över på lunch, och vi spanade in våra små pallkragar med härligheter. Jösses vad det växer! Och vet ni vad? Potatisen blommar Det innebär potatisskördningsdags snart!

Zumi njöt av uppmärksamheten

Jag verkar effektivt ha lyckats med att få Norrie trött nu efter träning, besök, bentuggande, lek med aktiveringsboll och en liten promenad där jag och Zumi fick in ett helt strålande träningspass med honom på armen. Såhär ser det numera ut när han börjar glida ur bädden – bädden tippar!