Det här är inspiration på ett mindre hundigt och ett mer levnadsmässigt plan. Dagens person har gjort en viktig resa det senaste halvåret och kommit en bra bit på vägen trots att det stundtals har varit tufft, mörkt och motigt. Det här är en stark person, som bara blir starkare!
Nu. Nu äntligen. Jag vet att jag har skrivit det i flera veckor (kanske månader?), men nu. Äntligen. Idag har jag haft min första försommarkväll ute på LHU med den bästaste (om än något decimerade) träningsgruppen. Vi fikade, pratade, fikade, tränade heelwork, tränade freestyle och tränade agility. Knottet var mycket tystare i passiviteten så jag slapp lyssna på gnisselgnället konstant, Zumi var toklycklig och allting, allting, allting är nästan perfekt. Han var också tyst i arbete, för övrigt, knappt ett gnissel ens och inga skall över huvud taget. Vi körde korta grejer, men han var rejält i gasen och att han var tyst ser jag som ett kvitto på att det är min sinnesstämning mer än hans energinivå som är boven i gnisseldramat. Efter en sådan här kväll vill jag träna och tävla i precis allt, för efter en sånhär kväll finns det inget mellan oss och stjärnorna.
Starships were meant to fly
Hands up and touch the sky
Can’t stop ’cause we’re so high
Let’s do this one more time
Nu är det dags igen. Dags att lyfta personer som gör fina saker. Det finns en person i min närhet som alltid är så klok, och som alltid får en att känna sig välkommen och sedd. Som frågar hur det är, som minns saker man sagt trots att man själv nästan glömt dem. En person som är en ständig inspirationskälla gällande allt från rättvis mat till hund-förarerelation. En person som inspirerar en att verkligen försöka förstå och se sina hundar och sina medmänniskor.
Nu har det blivit sådär igen. Men jag lovar, jag skriver flera inlägg som jag lägger på timer nu så det blir lite ruljans på det hela 
Först ut är en sak som har slagit mig många gånger de senaste veckorna.
You have more friends than you know
Some who surround you
Some you are destined to meet
Det här kanske låter lite skruvat, konstigt och skrytigt på samma gång, men… Jag inser att det finns så många som tycker bra om mig. Så många som jag vill vårda och bibehålla den relationen till. Så många som vill stötta, peppa och glädjas tillsammans med mig. Och – så många som jag tycker bra om och som jag vill stötta, peppa och glädjas tillsammans med! Det är inte alltid jag reflekterar över det, och ibland känner jag mig ensam och ”har ingen att träna med”, men det är ju inte alls sant! Om jag bara frågar så finns det ju många som vill träna med oss. Glädjas med oss. Så många, så fina människor.
Yeah we up up up up above love
Yeah we up up up through the clouds
Yeah we up, yeah we up
Yeah we up, yeah we up
Det fina med humör är att de kan skifta. Det fina med att bestämma över sitt eget liv är att det går att fatta beslut som gör saker bättre. Viljans och tankens makt är stor, och med rätt hjälp och rätt stöd går det att komma någonstans.
Idag är en annan dag. Idag är jag en annan jag. Idag kan jag berätta om gårdagens agilityträning med positiva förtecken – vi hade roligt. Det var sol, det var plusgrader, det var gräs. Det var konhinder och sticky-skorna. Det var recipe for success helt enkelt.
Det finns mycket att jobba på. Typ uthållighet. Typ att svänga lite tidigare än fyra meter efter hindret. Typ att matte ska ge rätt signal på rätt ställen. Typ att inte ramma konerna. Och nu kan vi göra det. Nu kan vi börja träna ute, snart snart, på just det vi vill och behöver.
Leona rattade kameran och tog så himlahimla fina bilder!
Åsa rattade min telefon och fångade en kombination på film. Notera gärna mitt kropsspråk när han VÄLTER sista konen… 
Det blir en hel del vida svängar för att jag glömmer alla kommandon, men roligt, det var det verkligen.
Idag har vi traskat runt i fyrkanter på HU. Ja, med andra ord, så har vi tränat heelwork. Fokus är för närvarande på stabil position 1 i språngmarsch (och att få det att se ut som språngmarsch trots att han fortfarande travar) samt en bättre position 9 där han gärna glider framåt i rörelse framåt. Även sidoförflyttningar i position 5 jobbar vi vidare med. Vårt program består numera av pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 9 ryggande, pos 9 sidoförflyttning, pos 1 framåt språngmarsch, pos 1 framåt, pos 9 framåt. Förhoppningsvis uppfyller det domarönskemålen i ettan – det känns lite tråkigt med så långa sträckor med samma position, men krävs det så krävs det.
Vi har tills vidare lagt freestylen på hyllan. Jag tvivlar inte på att vi kommer att ta upp den igen, men inte förrän vi har fått ordning på oss i heelworken. Förhoppningen är att kunna ta rutiner från heelworken och föra över på freestylen, och eftersom jag är otåligt lagd börjar vi i den sporten Norrie tycker är enklast så vi fortast får resultat.
Ungefär som Rarity så har jag vältrat mig i självömkan. ÅH så synd det har varit om mig! Jag har böhöhöhöhöhölat för Kalle om att det är kört, vi kommer aldrig att komma någonstans, vi kan lika gärna lägga av med alla grenar med en gång! Stackars Karin har fått höra Vi kommer att vara fast i alla jävla klass 1 i all jävla evighet! ALLTID!!!!. Men efter ett dygn så fick det väl räcka, tror jag, så jag hämtade minneskortet till kameran, stålsatte mig och satte igång filmerna från starterna.
Först var Norries HtM1A. Den enskilt bästa känslan vi har haft på plan, någonsin. Men tyvärr – ungefär 40 sekunder in i programmet eller så börjar han snörvla och snörvlar i typ tio sekunder. Sen glömmer han helt bort vad han höll på med och ramlar iväg och nosar. När jag plockar in honom igen så är jag uppjagad och vevar och Norrie skäller förstås ut mig. Så, SÅ nära. Om inte om funnits…
MEN. Alltså, men. Hans utstrålning på väg in på planen, och tystnaden genom nästan hela programmet. Jag dör lite av hur söt han är, min älskade. 
Start nummer två var den stora, stora sorgen igår. Jag ”visste” när vi gick av planen att det var minst ett skall för mycket för uppflytt, men jag trodde inte att det var så himla nära. Nu när jag ser det på film så vill jag hålla med den domaren som gav oss 7,9 i utförande, för han skällde inte så mycket som jag mindes det. Men, alas, den andra gav oss 7. Vilket ger 7,45. 0,05 poäng kvar till 7,5 och HtM1-diplomet.
Men även här! Alltså, trots att han gnisslar halva programmet så nöjer han sig med att gnissla halva programmet, istället för att skälla eller lägga av. Jag stressar upp mig mer och mer och då blir det ju alltid som det blir… Great dog, shame about the handler.
Zumi då? Jorå, Zumi är en jäkel på att följa godishand! Jag tror egentligen inte att hon förstår vad hon gör i HtM:en, men eftersom hon är dödligt söt och faktiskt inte helt dålig i positionerna när hon bara hänger med, så plockade vi ett uppflytt igår. I andra starten. Före första starten hittade hon nämligen en stor, mumsig godis och var inte med in på planen i huvudet. Resten av tiden gick hon och filosoferade kring hur god den var och var man kan hitta fler
Inför andra starten fick jag ihop henne lite bättre och med in på plan. Fortfarande lite segt, men tillräckligt, uppenbarligen.
Efter att jag tittat på filmerna gick jag med förnyad energi till en maratonagilityträning i Valla där knottet gjorde en himla massa fint. Men det återkommer vi till i nästa inlägg! Och vi återkommer. Jag lovar, vi återkommer. Även på tävlingsbanan.
So this is what you meant
When you said that you were spent
And now it’s time to build from the bottom of the pit
Right to the top
Don’t look backIt’s time to begin, isn’t it?
I get a little bit bigger, but then I’ll admit
I’m just the same as I was
Now don’t you understand
I’m never changing who I am
På senare tid har vi börjat försöka lära oss att laga god vegetarisk mat. Ingen av oss kommer väl att bli vegetarianer på heltid, men det känns helt rätt att dra ner lite på köttätandet. Den springande punkten är dock god vegetarisk mat, för de flesta recept vi hittills har hittat har saknat… Ja, smak Men som tur är går det mesta att lösa med lite innovativ kryddning och en buljongtärning. Idag blev det en kikärtsgryta med zucchini och morot, kryddad med spiskummin och ingefära. Klart något vi kan göra igen!
Innan maten var jag och hundarna iväg till HU för lite heelworkträning ihop med Anna och Tim. Jag har verkligen en hel del nytt tänk med Norrie och det verkar fungera precis hur bra som helst! På ett paradoxalt sätt så är han både tystare och mer fokuserad om vi busar, kampar, äter god korv och far runt som belöning och pepp. Iddag tar jag med mig att jag höll på lite för länge – han var så himla fin att jag hade svårt att sluta, och det märktes att han blev trött. Skäms på matte!
Zumi har fått en låt och är definitivt på gång. Hela hon strålar glädje och energi i träningen, så även om det inte hela tiden blir direkt… tja… rätt så är hon en härlig glädjespridare. Jag klantade mig dock och trampade på henne med dubbskorna förra gången, vilket hon fortfarande kommer ihåg, så mellanpositionen behöver mer stöttning. Idag körde jag i bara raggsockor, vilket verkade vara ett bra drag.
Doggsen mina! Nu är vi på gång!
Jag sitter i en halvuppackad lägenhet och hetsäter popcorn. Nu är det ju förstås inte jag som flyttat, utan Åsa, men det är oavsett det en utmärkt lägenhet att äta popcorn i Igår ”hjälpte vi till att packa”, vilket betydde att vi flyttade några kartonger och sen fikade resten av tiden. BRA flyttpackning!
Åh, som jag längtat efter värmande solstrålar. Åh, så jag har väntat på dagsmeja och torra cykelvägar. Åh, vad det inte går fort nog! Jag vill, helst igår, ha torra fina agilityhagar och grönt gräs på hygget. Jag vill kunna träna heelwork på parkeringen och på grönytorna i Ryd. Jag vill! Våren, vi är redo nu.
Jag struntar i om det inte på riktigt är ”vår” enligt definitionen – idag är det vår. Jag glömde mössan när jag gick ut och förfrös trots det inte öronen. Vovvarna känner av mattes humör, så Zumi försöker brotta omkull Norrie och Norrie själv går banangång med viftande svans och ett stort leende bredvid matte. Fina, fina vädret.
Vovvarna har övervakat lite godistillverkning. Kycklingkorv och kycklingköttbullar har finfördelats och stoppats i påsar i väntan på träningstillfällen. Gott ska det vara! En inte föraktlig del av korv och köttbullar råkade hamna i mattes mun under tiden. Tänk att rå korv är så himla gott?
Annat som är himla gott är kvällsfika. Nom nom. Just idag ihop med en kompis, även om jag inte lyckades vara så himla social eftersom jag också är toksömnig. 
Även heelern har hållit förvånansvärt låg profil ikväll, även om han antastat oss med fleeceflätor.
Idag vankades första hundträningspasset efter min lilla sjukskrivning. Tänka sig att jag orkade gå en halvtimme, träna lite vovve, gå till Åsa och sedan gå hem! Jag blev lite imponerad över orken med tanke på att jag för ett par dagar sedan behövde ta pauser för att orka rastturen på en kvart. Det är så himla skönt när det går åt rätt håll. Snart kommer odödlighetsfasen
Norrie fick framför allt träna linförighet. Han var lite disträ idag tyckte jag, lite för lättstörd och lite för mähä i attityden. Det fixade till sig när jag fixade till roligheten på belöningarna dock, så vi slutade bättre än det började i alla fall. Vi kör för närvarande med utställningskoppel eftersom vi båda tycker illa om störande snören i träningen
Förutom linförighet hann vi fila lite mer på ställande och läggande under gång, samt lite blandade freestylerörelser. Det var väldigt tyst idag, enstaka gnäll men inga skall trots mycket högt tempo på freestylerörelserna. Jag hetsade på honom lite men belönade tätt och ”i farten” vilket han verkade uppskatta.
Motivationen till dagens långa väg till träningen var att träningsplatsen låg i närheten av Åsas lägenhet, och i Åsas lägenhet stod det en påse semlor. Sagt och gjort, efter ett fokuserat pass blev det semmelfika! Ganska schysst ändå att kunna knöla in sex-åtta hundar i en lägenhet utan särskilt mycket gruff. Norrie avskyr stackars Kaos men nöjer sig med att avgrundsmorra och titta åt ett annat håll.
Norrie och Kaia var förstås tvungna att pussas och småbrottas lite. Inte hindras väl de av att Norrie låg i mitt knä heller.
