On our way

We’re on our way, way, way
We’re on our way, way, way
We’re on our way somehow

Jag tänkte bara lämna ett livstecken. Ett litet försiktigt “hurra” trots att jag alltid blir rädd att det är att jinxa allt och att Norrie kommer att få ont igen för att jag skriver något positivt i bloggen. Varje inlägg är en kamp på det sättet, för det blottlägger min rädsla.

Men. Ett litet försiktigt “hurra”. Ännu går det vägen. Mer agility, ett halvtufft joggingpass (jag har träningsvärk!) och fortfarande, fortfarande mestadels fyrbent.

I min jakt efter en lämplig låt att citera hann jag igenom ganska mycket. Och åh, så mycket minnen. Mitt musikbibliotek är mig verkligen kärt!

Superhärliga bilder tagna av Leona Örtenberg

DSC_1025

DSC_1026

DSC_1024

DSC_1056

Forever starts today

I onsdags röntgade vi en hel och fin tass och en hel och fin rygg. Ingen spondylos, inga pålagringar, ingen artros. En hel och fin hund. Det var en lättnad att höra, även om det inte egentligen ger svar på frågan “Varför hoppar hunden ibland på tre ben, och varför har hunden fått diffust ont någonstans två gånger, ett någonstans som ingen kan säga exakt var?“. I och med det så har jag bestämt mig för att nu kör vi och ser vad som händer med steg och eventuell smärta och så börjar vi om med undersökningarna om han får ont igen. Ett steg är kvar på listan just nu, och det är kiropraktorbesök. Vi har varit på ett undersökningstillfälle som en del av en studie på universitetet, och blir antagligen kontaktade om det i veckan.

Så vi kör. Hittills två korta pass agility. Hittills inga förändringar i rörelsemönster och ingen smärtpåverkan. Han är en lycklig, pigg hund på promenaderna och ännu mer på planen.

I’ve been to hell
and back again
I’ve open doors I know
I never should have opened
But you bring me home
you bring me home again

Let the world know
I’ll never let you go
Till the end of days
Forever starts
Forever starts today

I am I plus my circumstances

För nästan två månader sedan skrev jag att jag accepterade Den Stora Februaritröttheten. Sen blev det tyst. Jag tror att tröttheten har suttit i sedan dess och sitter i än. Jag är trött, så trött, helt enkelt. Och på hundfronten har det varit idel skit och inget roligt att rapportera, så det har varit tyst, helt enkelt.

Vad för skit? Trasig heeler-skit i huvudsak. Norrie började röra sig sämre igen och jag tyckte inte att det hjälpte att vila, novafona etc så jag bokade en veterinärtid för undersökning. Som ett brev på posten fick han diffust ont någonstans kvällen innan och gnällde till när han flyttade på sig. Det höll i sig nästan till veterinärbesöket, där han förstås inte hade ont någonstans, tacksåmycket. Vi fick dock norocarp utskrivet för att se om det hjälpte.

2015-03-07 09.59.57

Det hjälpte finfint för att ta bort ontet när han ställde sig upp, lade sig ner, hoppade upp på och ner från saker. Det gjorde däremot inte direkt någon skillnad alls på hans rörelsemönster. Han var fortsätt hyfsat trebent i galopp helt enkelt.

På onsdag ska vi tillbaka igen och börja med en röntgen av rygg och vänster baktass. Jag är rädd att han ska ha spondylos eller något annat som inte går att bota, och hoppas att han helt enkelt ska ha låsningar i ryggen som stör honom.

2015-02-22 14.46.12

Hund är roligt nästan jämt, eller hur var det? Vi försöker att andas i mellanrummen och jag testar lite vad han verkar klara just nu. Han blev mer trebent dagen efter ett rejält heelwork- och lekpass, men fick inte ont. Idag har vi kört uppletande, så vi får se vad kroppen säger imorgon.

Jag kan inte lova att jag orkar att hålla bloggen uppdaterad ordentligt, men jag ska försöka. Mest av allt vill jag bara säga ett stort, stort tack till alla som är med mig på den här resan och som gör att jag orkar en dag till, och en dag till, och en dag till.

2015-03-10 22.12.03

You’re only given a little spark of madness. You mustn’t lose it.

Allt i mitt liv handlar inte om Norries rehab. Nå, ja, okej, det mesta i mitt liv handlar om Norries rehab. Men det händer faktiskt att jag går ut i världen som en bara delvis helt knasig människa och gör andra saker än stirrar på min hund (och förbipasserande kråkor).

Till exempel har jag, sedan bröllopet, blivit lite förtjust i att måla naglarna. Det började med två grundlack, två stämpellack och några stämpelplattor och urartade till en en besatthet inte långt därefter. Jag är inte helt säker på vad som hände, men just idag har jag naglar med blå-lila gradient och rosa stämplade motiv och en ganska detaljerad plan för nästa veckas naglar som involverar att jag suttit och ritat med ett prickverktyg på en stämpel för att få fler färger i samma motiv. Det finns ett bra citat om sånt här, och det är “Well, that escalated quickly“.

Ett axplock:

PhotoGrid_1415388629904

Jag har också, åtminstone lite, kommit igång med min egen fysträning igen. Till största del tack vare #crewagilityrunners som föreslår aktiviteter som jag är dum nog att säga ja till. En sådan aktivitet var TRX klockan sju imorse och jag vill hävda att det är träningens fel att jag varit sjukt förvirrad resten av dagen. Det har varit allt ifrån att gå för att hämta datorn och komma ner med bara strömsladden till att försöka låsa upp en (öppen) toalettdörr på jobbet med nyckeln till kontoret. Vimsigt, helt enkelt! Tur att det är helg nu.

Jag och Zumintrollet har påbörjat agilityutbildningen! Än så länge har hon bara sprungit rakt fram i en kanal fyra gånger så bred som henne själv en gång, men slalomet är åtminstone påbörjat. 😉 Innan regelmötet på BK i tisdags passade jag på att träna hindersug och hojt vad roligt vi hade! Lilla shiban som sällan har bråttom i livet tryckte på som in i den och flöööög hinder som om hon aldrig gjort annat (nåja, hopptekniken är definitivt urkass). Tre hinder på rad? Inga problem! Rakt fram över till godisskålen och inga tendenser att springa bredvid. Hon fick senare ett litet tokryck och drog IGENOM en tunnel!

Ja, ni läste rätt. Zumi. Sprang. Frivilligt. Och. Spontant. Genom. En. Tunnel.

Behöver jag säga godisregn? Hurra vad rolig hon är! Älskar den attityden! Det bara sprakar om henne när hon kommer ner på agilityplanen, för hon vet att allt går ut på att springa som tusan och få massa godis.

Modigheten har spridit sig till andra delar av livet också. Häromdagen hoppade hon upp i knät för första gången i sitt sexåriga liv! Hon kan också, numera, hoppa upp i sängen utan att ha en matta att hoppa ifrån – oftast, i alla fall 😉

2014-11-02 10.24.47

Vi har skaffat en ny medlem i Hamsterkollektivet som är liten, platt, rund och ganska ofta kör fast på trösklarna. En liten iRobot Roomba har fått flytta hit och ser till att det är hyfsat rent i lägenheten utan att vi behöver lyfta så många fler fingrar än att hjälpa till lite när den käkat upp en strumpa mitt under sängen till exempel.

2014-11-07 21.13.36

Igår var jag åhörare på kurs med WAO-tema, som fokuserade på de två specialgrenarna Snooker och Gambler som förekommer på just World Agility Open. Jag gillar hur de får mig att tänka om hur agility funkar och verkligen jobba med optimala linjer och bästa vägen. Och vem vet, kanske kanske om Norrie blir hel… Kanske kanske testar vi i alla fall att delta på något uttagning någon gång?

2014-11-06 18.28.44

Jag har hunnit med en del annat också, som att jobbresa lite, klippa lugg, äta sushi och tycka om det, misslyckas med 3D-utskrifter och råka köpa en ny mobil. Ja, faktiskt, råka. Den var orange.

Om jag ska vara lite allvarligare så var den orange, med mer lagringsutrymme för appar, bättre batteri och fungerande GPS jämfört med min gamla, och mitt abonnemang gick ändå ut nu. I övriga avseenden är den nästan identisk med den gamla Sonyn, vilket är ett toppbetyg – de är underbara små telefoner.

Just ja, en sak till kan den nya som den gamla inte kunde: Lägga till dinosaurier i bilderna!

2014-11-07 14.48.30

Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase

Hela Hamsterkollektivet har haft en spännande helg! I fredags drog vi iväg till Tånga Hed och heelerhelg 2015 med föreläsningar, prova-på och allmänt umgänge med heelrar och deras människor.

Jag höll i prova-på-heelwork-och-freestyle samt pratade om fysträning av kortbening. Zumi fick agera demohund för det mesta men Norrie fick också spela med i något hörn här och var. Det ser fortsättningsvis trevligare och trevligare ut när han går även om det märks att styrkan inte alls finns på plats än. Han är lite kort i steget och när han blir trött så tåar han inåt. Men det går alltjämt sakta i rätt riktning, hoppas jag. 🙂

2014-10-18 21.20.18

Det bästa med helgen var faktiskt hur tyst Norrie var på rummet på nätterna. Han sov lugnt och fint utan att gruffla på tusen saker som han annars gärna gör. Det gjorde att jag fick sova gott och må bra (nåja, det gick åt en hel del huvudvärkstabletter ändå).

Heelerklubben är hoppingivande. Alla älskar inte varandra (hell, jag älskar inte alla 😉 ) men det går att samexistera utan enorma öppna konflikter som stör allt arbete. Det verkar finnas en viss förståelse för det där med “den som gör bestämmer“. Det där att om några engagerar sig i att göra något, då är det på deras sätt det blir gjort.

Efter helgen kom en ny måndag, och därmed nytt äventyr. Norries första pass på vattenthreadmillen sedan operationen! Han lät som en dement säl ungefär, men traskade riktigt okej tycker jag. Han är fortfarande kort i steget på vänster, men han ser inte riktigt lika stel ut inbillar jag mig. På filmen ligger ett mindre klipp som är från näst sista passet innan operationen, att jämföra med.

Han fick också testa lite vibrationsterapi på långsam skakhastighet som avslappningshjälp. Det fungerade väl kanske lite sådär med tanke på hur uppvarvad han var, men kanske hjälpte det lite? 🙂

2014-10-20 09.04.31

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Dag 1+2: Seromfria framsteg

Jag har på något vis lyckats ge mig själv lite för mycket saker att göra. Det är kanske ingen stor ovanlighet, men just nu känns det som att det kanske är någon sak för mycket. Jag håller andan och kör på, för somliga saker ligger ganska nära i tid och när de är över är det en sak mindre kvar på listan.

I måndags funderade jag på hur många fler motgångar jag skulle tåla, och idag är det onsdag och jag står fortfarande upp, så fler är väl svaret. 🙂 Jag börjar bli förkyld och är ganska trött, men jag är inte knäckt och har inte skrikit på någon än. Det går nog, det här också.

En kort rapport om Norries tillstånd är på sin plats, och han är på uttråkat humör, tycker inte längre att benet gör ont och har börjat stödja lite på det. Han varierar sin dödstråkiga burexistens med 5 minuter långa promenader runt dungen utanför uteplatsen. Det är förmodligen en syn för gudar när Norrie kommer glatt skuttandes på tre ben i hög fart och jag efter, pendlandes mellan “hjälp, jag vill inte råka dra i honom så han trampar fel” och “hjälp, så här fort borde han nog inte röra sig“. Ja, jösses…

Hittills har han inte utvecklat något nytt serom, vilket bådar gott för läkningen. Dessvärre har han heller inte bajsat, vilket bådar dåligt för mattes sinnesro. Magen är igång dock, att döma av de fisar han släppt… Det kommer att bli balansgång de kommande veckorna, att hålla honom stilla nog för lugn läkning och samtidigt rörlig nog för att hålla igång magen. Han får dock enbart torrfoder just nu samt rejäla mängder psylliumfrö för att hjälpa den så mycket som möjligt. Han har också fått en hel del hudtugg, så jag tycker att det liksom borde vara väldigt fullt i magen.

Slutligen så har hans nya sele kommit, varmt efterlängtad! Det är en sele från merny.se, måttbeställd Y-sele med dubbla knäppen för magbandet. Och – den ligger banne mig still! Alla, och då menar jag ALLA, selar jag provat på Norrie hittills glider snett baktill, men den här verkar ligga riktigt bra och stilla. Jag tror att jag mätte halsen i generösaste laget, men dragpunkten blir rätt och jag kan dessutom pressa in ett tunt täcke under vid behov. Och så är den så härligt färgglad 😉

Dag 3: Mångbent och uttråkad

Inatt var ordningen i sängen återställd. Norrie ligger utan problem på båda sidorna och har bara väckt mig för att bli insläppt under täcket. Skönt att han är så smärtfri!

Det första vi gjorde på morgonen var att tempa, och han låg på ganska lagoma 37,7 om jag minns rätt. Morgontemp är ju ofta lägre och han hade varit inaktiv hela natten så det kändes rimligt.

Han använder benet mer och mer, även om han fortfarande går mestadels på tre ben. Ute har han inte ro att ta det långsamt i mer än ett par steg åt gången, men inne använder han benet riktigt okej. Det är fortfarande med kort, trippande steg och avlastning, men han gör det 🙂

Imorse lade jag för första gången märke till att han satte sig “rakt”, alltså i ett vanligt sitt utan att lägga över vikten åt något håll. När jag tog upp telefonen så reste han förstås på sig i förhoppningen att det var godis, och sen satte han sig snett igen. Men! Han satt rakt!

2014-09-03 20.11.38

Som jag skrev igår så är han överraskande mobil, och för att undvika fler jämfotahopp upp i soffan så får han finna sig i att matte har ett snöre på honom. Jag har också börjat fundera på hur jag kan skärma av lite större utrymmen åt honom så han får större frihet men utan risk att han gör saker han inte bör.

2014-09-04 07.48.12

Han hade imorse fortfarande en tendens att sätta ner tassen lite avigt, som att han inte riktigt har full känsel i den. Seromet har dock gått ner under dagen (det går lite upp och ner med aktiviteten verkar det som) och jag hoppas att även den bristande tasskontrollen kan förbättras när han är mindre svullen.

2014-09-04 09.14.12

Ibland står han riktigt stabilt och bra. 🙂

2014-09-04 09.14.24

Jag har varit borta idag och husse har varit hemma med hundarna. Han rapporterar att Norrie har vändstekt på uteplatsen samt haft trååååååååååkigt. När jag kom hem blev han väldigt, väldigt glad, och i mina ögon kanske lite väl stressad. Det är svårt att hålla honom så aktiverad att han inte jagar upp sig när han liksom mest ska vara stilla, trots allt.

Positivt med att jag kom hem: han använder benet ännu mer! Under hela tiden han trampade runt mig och i mitt knä så försökte han verkligen använda det och förstå hur han skulle göra för att använda det, och han gnällde inte till en enda gång så han verkar inte ha särskilt ont. Filmat med Kalles telefon:

Jag fick ett litet klipp på Instagram på hur han rör sig, och det gör mig gott att se att han verkligen börjar använda benet. Steget är lite längre och med lite mer vikt, men förstås långt ifrån alltid. Det går lätt över på tre ben, och jag försöker komma ihåg tålamod och att det är torsdag. Han opererades i måndags och är redan smärtfri (på norocarp), rörlig och försöker använda benet. Det är bra nog.

På kvällsrastningen fick jag se en längre sträcka skritt och sedan två travsteg innan han övergick i galopp. Vilken känsla! Nu har jag beställt dispensansökan – fortsätter det såhär så kommer vi att tävla igen. :heart:

Tack – tack – tack, för allt stöd, allt pepp, all glädje ni delar med mig under den här tiden. Förhoppningsvis kan allt jag skriver, filmar och fotar hjälpa andra som undrar vad det innebär att operera patellaluxation, för jag har haft stor glädje av andra berättelser jag hittat på nätet. Gimlis, t ex, och SiriEllas (även om de också reparerade ett korsband).

The best thing about the future is that it comes one day at a time

Den där röda på bilden? Jorå. Jag försöker att lära henne att apportera. Eller, ja, att hålla i ett föremål. Idag testade vi att hålla i ett ben. Gick finfint. Gick finfint att bära det från mig till hallmattan och sedan äta upp det. Det gäller att börja där hunden är mottaglig, eller hur?

2014-08-26 16.51.06

En dag, en vecka, en månad. Så kommer jag att räkna mitt liv framöver. Allting börjar på måndagar och allting börjar på den första dagen i månaden. 1:e september, nästa måndag, ska Norrie in till Djurdoktorn för patellaoperation.

Det känns skönt att Sven tog symptomen på allvar och tyckte att det var läge att operera, eftersom jag själv tvekar ibland – han rör sig ju oftast ganska okej (fast lite stolpigt i trav, lite instabilt i skritt, fuskar i galopp, tåar inåt etc…), och är pigg och busig och på tå liksom. Men, ja, knät luxerar, och han kompenserar för att det ska ligga stilla och inte röra sig. Han ska inte leva tio-femton år till och arbeta mot sin kropp.

Om det är otäckt? Något så vansinnigt. Han har aldrig varit sövd. Han har aldrig varit inlämnad. Han kommer att ha ont och inte förstå varför. Och jag vet att jag kommer att sitta med honom i knät i soffan och prata med honom om Våren, och om agility, och om uppletande och bollek och bus. Om alla första i månaden, om alla måndagar.

Om några måndagar, om några första-i-månaden, så är vi tillbaka.

Don’t find fault, find a remedy

Jag lovade att återkomma med allt jag kan komma på angående Norries nuvarande hälsoläge, och jag ska försöka vara sammanfattande och begriplig och sammanhängande och allt sånt där. Det finns fortfarande många frågetecken även för mig, så vi får se hur vi går vidare med alltihop.

Bakgrund

Ja, vi kan börja från början. Under vintern tyckte jag att han blev mer och mer benägen att ta hoppsasteg i galopp, alltid med vänster bak. Okej, det har han gjort “alltid” och det har inte varit något fel – han har varit lite mer musklad på vänster tidigare så jag tänkte att det nog jämnar ut sig lite (naiv! Så naiv!). Men jag gillade samtidigt inte riktigt tendensen, som utökade till att bli flera trebenshopp på rad istället för ett skutt ibland. Alltid vänster, bara i ena galoppen.

Under våren velade jag hur jag skulle göra men tänkte boka en ny fystid och få honom genomkänd och se om vi kunde förklara rörelserna. Det hann inte bli så, för i maj skadade han ryggen (beskrivet i journalen som “smärta från kotpelarens leder“). Efter tio dagar på rimadyl var han återställd och odödlig, men vi hade ingen skillnad i rörelserna. Han var fortfarande trebent av och till.

Då bokade jag fystid för att se om vi kunde få ordning på honom, och det visade sig att han definitivt tappat muskelmassa på vänster och var svag i benet. Han använde det inte ordentligt och steglängden var kortare. Efter envis terapi med vattentrask, cavaletti, viktmanschetter, massage, novafon och annat satte han muskler även på vänster, men inte på samma sätt som på höger utan delvis annorlunda fördelat. Steget blev dock bättre och fler och fler av trebenshoppen försvann. Efter fjällsemestern i norr såg jag något enstaka steg per promenad – bättre än på mycket länge alltså!

Sen började vi peta igång agilityn, och utvecklingen dråsade ihop som ett korthus. Plöh. Kort och stolpig i trav, lite konstigt liksom tvådelat steg i skritt, och trebenshopp i galopp. Tog bort agilityn helt och fortsatte med rehaben och det vände åt rätt håll igen. Men – det såg inte riktigt bra ut. Det var mer än tidigare och det kändes inte riktigt rimligt att en treåring inte ska klara ett agilitypass – en hårdfysad treåring dessutom.

På senaste vattentrasktillfället kände Marie att vänster knä luxerar, och jag hade liksom på något vis känt det redan. Det är något avigt med knät. Visst skulle ryggskadan ha kunnat spela in, men min känsla har varit att ryggen tar stryk av att han avlastar. Att han felbedömer.

Norrie är en klantig hund. Han ser sig inte för och han bryr sig inte riktigt. Trots det har jag ändå känt att ibland så har han inte haft den styrka i bakdelen som han är van vid att ha. Oftast har han det, men inte alltid. Ytterligare ett knäsymptom…

Veterinärbesök

Igår var vi hos Djurdoktorn, och fick bekräftat vad Marie känt. Hans vänsterknä är sämre än tidigare, närmare en tvåa än en etta. Nu är inte hans symptom så särskilt grava – han kan hoppa, han kan springa, och han verkar inte särskilt smärtpåverkad. Men – frågan är hur knäleden ser ut och hur det kommer att utveckla sig. Kanske går det att hålla det i schack med träning, men riskerar vi att knät luxerar så sliter vi också på fåran som knät ska ligga i, vilket gör det mer och mer benäget att luxera samt ger risk för artros.

Knänörderi

Det vi vet om Norries knän är att han, på grund av sin dvärgväxt (chondrodystrofi), har en suboptimal vinkel på knät. Det nedre fästet sitter snett inåt och lägger alltså hela tiden en medial belastning på knät. Vi röntgade knäna när vi gjorde HD-röntgen för att jag ville se om så var läget, och så såg det ut. Jag vet inte om det är sant för alla heelrar, men det finns indikationer på att det är ett av problemen med patellaluxation i rasen eftersom finska kennelklubben har valt att kräva patellaintyg efter 3 års ålder såväl som efter 1 års ålder. Knän är helt enkelt inte statiska.

Norrie går hårt (eller – gick. Under sommaren har vi ju bara rehabat). Han går antagligen hårdare än de flesta heelrar eftersom han kör agility på den nivå han gör. Den hunden har liksom ingen broms, och han kör lika hårt om jag kastar en boll eller vi kör uppletande eller en helt vanlig inkallning. Det här gör att han också slits på ett sätt som en genomsnittlig heeler kanske inte gör. En medial belastning på en knäled som inte utsätts för de starka krafter som blir i snabba inbromsningar/svängar/accelerationer är sannolikt inte lika problematisk som det blir på en hund av Norries typ.

Nu må agility vara otroligt roligt, speciellt med Norrie – men det finns mer än så att tänka över. Vad krävs för att jag utan att oroa mig ska våga kasta en boll till honom? Våga skicka honom på ett uppletande i skogen eller låta honom busa med Zumi utan att veta att frekvensen av trebenshopp kommer att öka? Han är bara tre år och inte redo att leva pensionärsliv. Men är han redo för ett halvårs rehab som en operation kan kräva? Ett helt år?

Norrie bra vinklar bak, vilket inte alla heelrar har. Jag undrar om det är både a curse and a blessing. Bakbensvinklarna ger honom ett helt annat tryck och en styrka att utnyttja, men jag undrar om de kan bidra till att knät belastas ännu mer snett?

Det finns många många frågetecken. Kanske har vi bara otur att hans knäutformning inte är så bra. Kanske finns det ärftliga faktorer. Kanske hade det inte spelat roll om han haft en lite mildare motor. Jag gillar förvisso att fundera kring avel och gener och ärftlighet, men inte för att hitta skuld – för att hitta en väg framåt. På sätt och vis är det här jättebra, för nu har vi en hund som kan exemplifiera det komplexa med heelerns knän och vi får något att jobba vidare med i rasklubben.

Som Norries matte känner jag kanske delvis andra känslor. Oro, över hur vi ska hantera det. Osäkerhet, inför operation. Tillförsikt, eftersom knän trots allt brukar gå ganska bra att laga. Rädsla, för vad andra ska tycka om mina val. Och tacksamhet, för allt fint stöd och all hjälp jag får i mina funderingar.