The best thing about the future is that it comes one day at a time

Den där röda på bilden? Jorå. Jag försöker att lära henne att apportera. Eller, ja, att hålla i ett föremål. Idag testade vi att hålla i ett ben. Gick finfint. Gick finfint att bära det från mig till hallmattan och sedan äta upp det. Det gäller att börja där hunden är mottaglig, eller hur?

2014-08-26 16.51.06

En dag, en vecka, en månad. Så kommer jag att räkna mitt liv framöver. Allting börjar på måndagar och allting börjar på den första dagen i månaden. 1:e september, nästa måndag, ska Norrie in till Djurdoktorn för patellaoperation.

Det känns skönt att Sven tog symptomen på allvar och tyckte att det var läge att operera, eftersom jag själv tvekar ibland – han rör sig ju oftast ganska okej (fast lite stolpigt i trav, lite instabilt i skritt, fuskar i galopp, tåar inåt etc…), och är pigg och busig och på tå liksom. Men, ja, knät luxerar, och han kompenserar för att det ska ligga stilla och inte röra sig. Han ska inte leva tio-femton år till och arbeta mot sin kropp.

Om det är otäckt? Något så vansinnigt. Han har aldrig varit sövd. Han har aldrig varit inlämnad. Han kommer att ha ont och inte förstå varför. Och jag vet att jag kommer att sitta med honom i knät i soffan och prata med honom om Våren, och om agility, och om uppletande och bollek och bus. Om alla första i månaden, om alla måndagar.

Om några måndagar, om några första-i-månaden, så är vi tillbaka.

Problems are not stop signs, they are guidelines

Mycket hinner hända på en månad. Till exempel hinner vi fjällvandra.

DSC07611

DSC07592

Vi hinner komma hem, med en hund som rör sig bättre än någonsin, och åka på läger.

Vi hinner börja träna lite agility på höjd, och få bakslag.

2014-08-11 13.50.08

Och här står vi idag. I ett vattentrask efter en veckas agilityvila. Och nu ser det fint ut igen. Men – det är inte riktigt fint. Min magkänsla har sagt mig under hela rehabresan att det inte är ryggen som är problemet. Ryggen skadades akut i maj och läkte ut igen. Den här ojämnheten, de eviga hoppsastegen och skiten, det är knäna. Idag kände Marie på vänsterknät och det luxerar.

Where do we go from here?

Knän är bättre än rygg. Definitivt. Men även knän är en mindre rolig grej att stöka med. Vi kör mer rehab nu i fjorton dagar innan vi återbesöker, och sen får vi se. Om det är som jag tror, att det är knät som stör honom på vänster sida, så är det dags för ortopedkontakt, röntgen, kanske operation? Vad är etiskt – han håller för heelwork, för rally, för vardagen. För vem är agilityn viktigast egentligen? För vem skulle jag dra igång en sådan process? Det är ganska svåra frågor att fundera på.

Fear is static that prevents me from hearing myself

Det är svårt, svårt, svårt att orka hoppas och tro. Jag överväldigas av tvivel, av tänk-om, av hjälp-nu-händer-det, av inte-gick-han-väl-sådär-tidigare. Ibland drar jag mig för att gå ut på promenad för att jag är så rädd att få se trebenshopp. Det lättaste för mig vore att ha honom i koppel jämt, för då går han bara i trav – men han måste ju få frihet också, och använda kroppen. Valium har varit uppe på förslag, liksom att ständigt vara lite onykter…

Vi fysar vidare. Manschetter, vattentrask, drag, cavaletti, balansboll. Massage, novafon, stretching. Det går fram och tillbaka – men kanske framåt ändå? Fler och fler dagar med färre och färre konstiga steg eller viktförskjutningar. Enstaka dagar när jag måste titta två gånger för att se vilket som är hans svagare vänsterben. Han är smärtfri, så gott det går att avgöra, och det är huvudsaken. Nu är det bara envishet.

If my star would fall
Or disappear at all
I will follow my star till the end of my days
And my heart’s gonna lead me through so many ways
And if you gonna join me I’ll be your guide
Baby
Never say never

Don’t Dream It’s Over

Tryck på pausknappen på livet. Jag håller andan och håller tummarna och försöker att inte lyfta på locket till det svarta hålet av oro och rädsla för framtiden.

Liten norrieson har gjort illa ryggen. Först tänkte jag att det började i och med tunnelvurpan för typ två veckor sedan, men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det kanske inte funnits tecken innan. Små, små tecken på att något varit lite knas. Hur länge har det egentligen pågått? Den utlösande faktorn verkar ha varit lite oskyldigt bollkastande i onsdags, för i onsdags kväll hade han ont och skrek till när han försökte hoppa upp och hälsa på husse som vanligt. Han kunde inte hoppa upp i sängen, det gjorde ont om man tog i honom och under natten blev det värre. Jag pratade med Jönköping som rekommenderade att vänta tills Valla öppnade. Vi väntade på att Valla skulle öppna.

På Valla blev han genomklämd och känseln i bakdelen kontrollerades. Ingen större risk för diskbråck konstaterades och han sattes på rimadyl i tio dagar med koppelvila. Första dagen sov han mest och var ganska ynklig och öm. Andra morgonen hade han ont.

Sen inträdde odödlighetsfasen.

Ont? Vaddå ont? Varför får jag inte hoppa upp i sängen? Varför vänder du matte, vi är ju på promenad! Det enda roliga i hans liv för tillfället är ben, aktiveringsleksaker, att skälla på alla som kommer hem och att kissa på varenda grästuva ute. Vår relation frasar som sockerkristyr i kanterna…

För matte kan ändå inte hjälpa att snegla lite på det avgrundssvarta. Tänk om det inte är en muskelskada. Tänk om det inte hjälper med rimadyl och vila och sedan lugn igångsättning. Tänk om… Tänk om. Hjälp, markerar han på ett bakben? Går han inte lite sakta? Hur känns ryggen?

Hey now, hey now
Don’t dream it’s over
Hey now, hey now

Jag kan, krasst, skaffa en hund till om Norrie inte får köra mer agility. Skit samma. Men Norrie kan inte skaffa en ny kropp. Och starships were meant to fly, hands up and touch the sky! Norrie, som älskar att leva livet i 130 knyck kan inte, får inte, kan omöjligtvis tas ifrån sina älskade hinder och sina älskade bollar. Norrie, som hoppar upp i knät från sittandes åt fel håll, som utan ansträngning studshoppar mellan stenar. Den Norrie, den Norrie måste finnas kvar.

There’s a battle ahead, many battles are lost
But you’ll never see the end of the road
While you’re traveling with me

Nothing To Do

Förra veckan var, som jag skrev, lite hektisk. Långa dagar på jobbet, telefonmöte, kvällsundervisning och träff med tävlingspsykologigruppen kantade dagarna och de få timmar jag var hemma och vaken såg det ut såhär:

2014-03-26 16.27.41

We are not amused, kan man säga. Som tur var började det rätta till sig mot slutet av veckan, och jag firade att det var fredag med att ta en tvåtimmarstur runt universitetet och valla i riktigt vårväder. Hundarna ser precis så stöklyckliga ut på bilden som de var, och det enda smolket i bägaren är att jag vet att Zumi rullade sig i bajs ungefär en minut efter att bilden togs.

2014-03-28 14.18.20

Sen blev det helg. Hurra, hurra, helg och vila! Ja, fast det blev inte riktigt så. Helgen började lugnt nog, med hundbad och borstning så pälsen yrde. K kände sig lite hängig, så jag åkte och handlade och spontanköpte en vandringsryggsäck när jag passerade XXL.

2014-03-30 21.26.14

Jag har velat ha en länge men har inte riktigt tagit mig för att köpa en, och nu var den nedsatt och då är det ju bara att slå till. Stolt ägare till en Haglöfs Q60!

Sen vände helgen fort till det sämre. K blev dålig och vi besökte akuten inte mindre än tre gånger under lördag/söndag. Som tur var blev han bättre och bättre och inför tredje besöket var han ungefär som vanligt (men skulle röntga njurarna som bestämt innan), men det tar på krafterna att vara sjuk och att oroa sig för den sjuka, och att vara på akuten halva natten, så vi är lite slitna fortfarande. Lägg till en tidsomställning på det så är det kanske inte jättekonstigt att jag var så trött imorse att jag blev arg på allt jag såg.

2014-03-31 11.23.15

Nå, inte på riktigt allt jag såg. Min kollega kom till jobbet med minicupcakes och gjorde min måndag signifikant bättre 😉

Jag kortade in min jobbdag en smula idag för att hela min dag skulle ta slut tidigare än vanligt. Det är därför jag skriver det här vid kvart i åtta istället för halv tio. 🙂 Hundarna och jag har varit ute på BK och tränat agility (japp, båda två!). Med Norrie är det RC-projektet A-hinder som fortfarande är mest aktuellt, och nu har jag börjat stoppa in hindret i bana. På elva repetitioner hade han en miss idag, och två väl höga träffar. Jag tror att jag räknar det som ett bra resultat, även om det förstås är en bit kvar till ett stabilt A-hinder utan bump, i bana i tävlingsmiljö.

2014-03-29 10.53.44

Zumi har också tränat agility! Hon börjar acceptera böjda tunnlar ganska bra och hoppar också utan direkt oro längre, men kräver VÄLDIGT mycket styrning för att göra det. Det är ju lättare att springa bredvid… Inser att jag behöver ha med godisskål när jag kör henne så hon har saker att sikta på.

Testade också inställningen till slalom, och förvånansvärt nog var hon inte rädd för det! Jag har varit övertygad om att hon ska tycka att det är läskigt, men det var faktiskt inga problem att lotsa henne igenom portarna. Får nog hänga på Åsa lite när hon valptränar Minka 😉 Jag har en tanke om att Zumi nog skulle kunna ta sig igenom en hoppklass 1 någon gång i en avlägsen framtid.

Nu när jag uppfyllt dagens måsten – jobba, handla, laga mat, roa hundarna – är det definitivt dags för soffa, te, platta och bok.

And I
I’ve got nothing to do today
And I don’t want it any other day
So I am gonna sail myself away
Cause I’ve got nothing to do today

Go the fuck to sleep

Matte är trött, stressad, mega-less på hundarna, pressad och sliten. Det är tur att det kommer nya dagar kontinuerligt. Imorgon är nog lite lättare och lite finare och lite mindre arg. Godnatt!

image

Beautiful Day

När jag vaknade imorse var jag trött, småsnuvig, hade ont i huvudet och frös. Det var med andra ord lite på nivån att jag övervägde om jag behövde stanna hemma och vara sjuk. Lite frukost rätade till huvudet i alla fall, vilket gjorde övriga fel mer uthärdliga, och det blev en jobbdag ändå. En seg och kanske inte fantastiskt produktiv jobbdag, men en jobbdag.

Efter jobbdagen var jag istället i läget trött, ont i huvudet och lite illamående. Med hundträning på schemat tänkte jag både en och tre gånger på om det här verkligen var lämpliga förutsättningar för ett bra träningspass, vilket det definitivt inte är. Lägg till att jag visste att en tik i höglöp varit och tränat i lokalen tidigare på dagen. Men jag talade om för mig själv att jag skulle göra det mycket lätt för mina hundar idag, och åkte.

Jag vet inte om det var jag som gjorde det lätt för mina hundar, eller mina hundar som gjorde det lätt för mig, för vilket underbart pass vi hade. :heart: Norrie fick springa kontaktfält och träna självständigheten. Skick mot leksak var klockrent, skick utan synretning var svårare men klart bättre än tidigare. Träningen hemma har gett resultat! Mellan repetitionerna fick han ligga uppochner i knät för att inte tagga igång för mycket på övriga hundar…

2014-01-21 20.05.51

Vi avancerade upp på ovanvåningen och jag bytte ut Norrie mot Zumi för att hon skulle få använda huvudet lite. Ibland gjorde hon det! Jag ska vara noggrannare med att hålla varje övning till få repetitioner, för hon kroknar liksom om det blir för många. T ex sätter hon sig framför mig och vinkar, för vi kan ju inte fortfarande hålla på med samma sak? Nej? Några fina spontanskick till halsduken fick vi till i alla fall. 🙂

Norrieson fick även han träna lite på ovanvåningen, och vi fokuserade på position position position. Inte lätt med griiiis! Han hamnar gärna lite för långt fram när han är entusiastisk, så det blev en del pill men också mycket griiiislek. Gris nummer tre grymtar nu inte längre… Eller gör så mycket annat längre heller för den delen. Speciellt inte efter att vi legat på golvet och brottats och kampat om griiiisen.

2014-01-21 20.34.58

2014-01-21 20.36.22

Det finaste med hela passet var att Norrie, som jag upplevt som luktberörd och att han går ner sig när han känner av tiklukt, inte reagerade ett skvatt inne! Tror att det verkligen har hjälpt att jag har försökt att inte hamna i konfliktläge med honom om det. Han var såpass fokuserad på mig att jag kunde belöna med dagens godis (kokt kycklingmage, huu) ovanpå doftfläckarna i lokalen. Då kände jag att jepp, problemen vi har haft är verkligen mitt fel.

Väl ute sedan hittade han en utmärkt fläck, och då blev han lite nervös för att jag hutade åt Zumi att sluta försöka stjäla godis ur min hand när jag försökte ge honom godis. När jag sagt förlåt och att det inte var honom jag menade så tog han till och med torrfoder som försoningsgåva.

Alltså, yes! YES YES YES! Jag går åt rätt håll!

Revolution Now

Som jag sa till Ida och Disa när vi joggade fram inför backintervallerna idag så är jag i träningsskedet då jag oftast ger upp. Uppstartsglädjen är slut, jag är trött och istället för att börja köa mig starkare så känner jag mig svagare än när jag började. Vi får se om jag kan hålla i och se vad som händer efter den här fasen. I min kalender finns det pass nästa vecka i alla fall, och finns det i kalendern så gör jag det liksom automatiskt.

Jag har också hamnat i ett himla fint träningssammanhang med stöttande, peppande personer. Det gör skillnad för orken. 🙂 :heart:

Annars har heelern åkt på vila ett par dagar för att jag upplever honom som stressig. Han sover lite och gnäller mycket och tjatar om aktivitet. Det är okej att vilja göra, men det är inte okej att toktjata.

Tar matte på pyjamasen är det bäst att sova!

image

Ikväll blev det semla för mig och Kalle och kycklingdelar för vovvarna. Schysst fördelning tyckte vi allihop!

image

image

Come Dancing

Jag tror att veckan börjar räta till sig lite efter gårdagens sömnbristiga gnälldag. Jag och heelern håller hyfsat sams och jag misstänker att han förr eller senare kommer att rycka sönder bollen-fickan eftersom han svarat med själ och hjärta på sno-bollen-ur-fickan-leken. 🙂 Zumi hoppa jämfota hela promenaderna utom när hon får emo-sammanbrott och måste blänga på träden.

Norrie har en jacka för varje väder. Det gäller bara att jag utnyttjar rätt jacka vid rätt väder – för när jag inte gör det kan det se ut såhär. Reflexväst i djupsnö = dålig idé!

2014-01-14 12.17.48

På kvällspromenaden hade jag tänkt lite bättre och drog på honom frostjackan istället. Han kom in nästan helt torr och utan isklumpar mot bröstkorgen! Nu har han också lärt sig att röra sig bra i den och slögalopperar inte på snedden hela tiden.

Det är så ljust med snö! Jag testade vad mobilkameran tyckte om ljusförhållandena utan blixt, och det går ju att se att det är två hundar där!

2014-01-14 17.04.04

Norrie är min personliga tränare. Det innebär att han t ex hoppar jämfota när jag gör upphopp och pussar mig i ansiktet när jag gör plankan. Om han blir portad till soffan för att jag ska överleva de 60 sekunderna jag nu är uppe i så blir han såhär missnöjd.

2014-01-14 17.45.31

Idag åkte sagostenen fram igen och Norrie intog den direkt. Jag hade tänkt att vi skulle turas om att använda den, men tydligen inte förrän han har fått sitt träningspass. 🙂

2014-01-14 20.14.08

Manic Monday

När man vaknat för ungefär tjugofjärde gången och klockan bara är 05:50 är det ganska lätt att ruttna på att försöka sova och helt sonika gå upp trots att mängden sömn under natten garanterat inte ens når upp till sex timmar. Klockan 06:10 imorse satt jag vid datorn och läste eye-trackingartiklar istället, med baktanken att jag helt enkelt får sova ikapp senare. En såpass tidig morgon med dålig sömn i ryggsäcken blir sällan sådär superbra, och jag hade ungefär fyra tusen i-landsproblem redan innan jag stökade mig ut till cykelförrådet och den stundande, bävade, prokrastinerade turen upp mot campus.

2014-01-13 08.33.13

Ingen kan vara nere med en ballong, och ingen kan heller vara gnällig och sur när det råder underbart vinterväglag på corson. Nästan inga snö- eller iskanter och modden var djupfryst och tätpackad och lättcyklad. Jag andades lite frostluft innan jag gick in på jobbet och kände hur humöret höjdes åtminstone några steg.

Jag och Norrie är dock lite på kollisionskurs varje gång det kommer snö. Har ni någon aning om hur bra snö är att nosa i? HELT FRIKKIN FANTASTISK!! hälsar Norrie och spenderar hela promenaderna med näsan fastlimmad i backen. Matte tycker att vi ju liksom är ute på promenad tillsammans, så kan han lyfta på näsan i några sekunder och vara lite social? Och så går matte och blir irriterad och spänner sig och så blir vovven som i ett trollslag ännu mer nosig… 😉 Vi lyckades vända till rätta på våra konflikter hyfsat idag i alla fall, genom att leka stjäla-bollen-ur-mattes-ficka-brottning. Nå, tills Norrie satte sig för att bajsa mot en pinne. Och riktigt gniiiiiiiider baken fram och tillbaka… och han var inte helt bra i magen. Vovve fick gå på mycket kort koppel hem och spolas med täcke och allt i badkaret!

Nu syns Zumi bra på promenaderna och slipper reflexvästen. Win, tycker hon, som avskyr kläder.

2014-01-13 18.04.49

På kvällssvängen var vi jätteöverens och hade jätteroligt, med pip-ringen och godisar och trick och fnitter. Tja, tills det dök upp en annan hund från ingenstans… Det gick som tur var bra, var en snäll hund och Norrie brötade inte förrän jag ryade i (och han skulle backa upp, synd bara att det var honom jag röt åt.), så memo to matte är att andas försiktigt och jollra till sig hunden istället för att bli arg. Inte helt lätt kanske när man blir lite uppskrämd. Såg aldrig ägarna dock, undrar var de var…

Annars har vi mest sprungit lite på kontaktfältsbrädan. I brist på agilityväder ute får man göra vad man kan av det man har att tillgå 😉

2014-01-13 20.00.51