One day

Posted on 16 Jun 2013 by Linnea

Well I don’t know much about holding back
I’ve never been one to sit down relax
Watch the world, let it pass me by
Keep on pushing till the day I die

Efter två dagar intensiv agilitykurs känns det ganska mycket som att ha blivit passerad genom en finmaskig sil. Eftersom jag också blir en hopplös pessimist när det händer så återkommer jag med att faktiskt reflektera över kursen, mig och hunden. Vi kan sammanfatta med att jag vill för mycket för fort och alltid känner en stark press att prestera, och att klass 2-banor än så länge känns helt omöjliga. Och att Norrie älskar sin grisboll. Jag måste nog skaffa fler, för det lär utlysas landssorg när den där går sönder om det inte finns en ny att ta till.

Vi kan istället prata om en freestyleträff med Anna. Ni vet hur vi freestylefolk är, att vi liksom inte kan lyssna på musik utan att någonstans fundera över om det är en bra freestylelåt? Och den plötsliga insikten att yes, här är den? Så var det för mig i veckan, att jag plötsligt hittade låten. Den är inte egentligen den mest optimala freestylelåten avseende tempoändringar och accenter och sånt – men den ger en underbar sinnesstämning till oss båda. Det är närmast magiskt. Så ska freestyle kännas!

And I thought
be still my heart
This could be a brand new start
with you

Foto: Anna Wass

My way back

Posted on 17 Apr 2013 by Linnea

Nu har det varit en såndär period av tystnad igen. Det blir visst lätt så när det blir hundintensivt – och sedan sjukt. Vi har tränat konagility i snöstorm, och så har vi sprungit agility i ett ridhus som inte låg i Kumla, och sen har matte legat under en filt i soffan och inte hälsat våren välkommen med långpromenader i solen. Matte har missat en massa roligheter, däribland ett möte som hon peppat inför i veckor – men det är inte mycket att göra när kroppen spontant går sönder. Först hade jag dåligt samvete över att jag åkte till agilitytävlingen, men å andra sidan hade jag inte kunnat förutspå att magen skulle flippa ur när det enda tecknet på sjukdom var att jag var förkyld. Ibland är världen bara dum, helt enkelt!

De senaste dagarna har vi som sagt hållit oss under en filt, först för en dum mage som inte ville ha mat och sedemera för ett dumt huvud som ville ha en ohygglig massa värktabletter. Efter fyra gånger så många som brukar krävas började jag bli människa, men är fortfarande trött, snuvig, hostig och aptitlös. Det fixar sig nog också snart, tänker jag mig – hur länge som helst är man ju inte sjuk, trots allt.

Norrie börjar tröttna på att matte är sjuk nu och tycker att det är dags att höja nivån på både motion och aktivering. Jag är böjd att hålla med. Till helgen, då ska vi vara i form att träna igen, det tycker jag.

My empty space

Posted on 24 Mar 2013 by Linnea

Tydligen börjar tävlingssäsongen i alla mina tre grenar nu. Till höger och vänster hör jag tävlingsplanering och anmälningar och samåkning, och vid sidan står jag och känner… tomhet. Förra året tävlade vi mycket, om än inte med så himla bra resultat, men i år? På något sätt så finns inte riktigt orken där. Jag orkar inte hitta några att åka tillsammans med, jag orkar inte åka själv, jag orkar… inte bry mig tillräckligt. Jag känner mig frånkopplad från tävlingsvärlden och det beror inte ens på nerver utan bara… brist på något. Jag vet inte på vad.

Jag har anmält båda hundarna till två HtM1-klasser här i Linköping om en vecka, och så har jag lovat att följa med till Åland och tävla agility i maj. Men det är allt. I agilityn så har jag ingen koll på vilka tävlingar som är nära och har liksom inte ork att ta reda på det – och känner liksom att det inte spelar någon roll. Tyvärr är det en hel del som just nu känns som att det inte spelar någon roll. Den här senaste snön tog liksom udden av den lilla entusiasm jag hade börjat uppbåda. Har någon lust att ge mig en peppande spark i rätt riktning? Den lilla svarta är klar för klass 1 i hopp och typ i agility, så det vore ju kul att komma ut en liten smula.

Jag vet att jag lovat att inga blogginlägg ska vara genomgående negativa, så vi kan avsluta med det här citatet. Jag blir lite glad av det, för att jag slås av att andra har känt samma saker – och för att det nog trots allt, till slut, kommer att töa.

My friday night special

Posted on 09 Mar 2013 by Linnea

Idag fick vi vara med och gästspela med discogruppen! En agilityetta stod på menyn och jag funderade lite på hur det skulle gå med en matte som gäspat sig hela vägen till ridhuset och ett litet Knott som var kvällstrött och ville sova i mattes knä medan vi väntade. Men det gick fint! Inga resultat att skriva hem om, men gungan börjar kännas stabil och han har ett hum om att det *finns* kontaktfält på balansen. Riktigt var de är har vi dock inte kalibrerat oss till än. Och farten var det inget fel på, så att säga

Han råkade ramla ur slalom två gånger dock. Första gången var mitt fel, för jag hetsade honom lite mer än han klarar så han försökte köra varannanportsmetoden för att springa fortare. När vi tog om det gjorde han rätt. Gången efter det tror jag eventuellt att han fick spån i örat…

Han blev trött, den lilla hunden! Nåja, han var redan trött, men sen blev han JETEtrött.

Nu är jag också redo för prova-på-heelwork-och-freestyle på SLHK-utställningen nästa lördag! Willys hade jättebilliga plastlådor, alldeles lagom stora för en heeler att trampa runt på. Det blir klossträning, lite trick och kaaaaaaanske en liten uppvisning

My slo-mo

Posted on 04 Mar 2013 by Linnea

Idag har det gått jättefort på jobbet och med studiegrejerna. Dessvärre verkar ”gå jättefort” också innebära ”bli jättetrött”, så redan vid tretiden kände jag mig helt utpumpad. Jag gick och GÄSPADE på promenaden och och bad Kalle köra till Djur & uteliv för att handla hundmat, för att jag inte kände mig som en pålitlig bilförare.

Vad hade Djur & uteliv rea på, tror ni? Jo, hela sortimentet på jakt- och fritidskläder! Jag fick tre par fina, gosiga funktionsstrumpor för mindre än ordinarie pris för ETT par. Yay! Jag hyser stark kärlek till varma, bra sockor, kan man säga.

När jag kom hem började jag känna av halsont och nu fryser jag. Jag vet inte om det bara är en reaktion på att jag är trött och sliten eller om det är något mer elakt på intågande – jag tycker att det är orimligt, för jag har redan varit sjuk i år. Och har dessutom varken tid eller lust att vara sjuk just nu. Så jag testar med universalkuren semla och te…

Någon hoppas på att lite semla, eller åtminstone lite grädde, ska ramla in i munnen.

My all day long

Posted on 13 Feb 2013 by Linnea

Idag blev en såndär maratondag, en av slaget där alla timmarna på dagens schema är inbokade. Vovvarna fick hussebesök mitt på dagen och sedan lyxigt nog följa med till husses jobb. Värsta spännande onsdagen! Det innebar att jag även samvetsmässigt var fri att stanna mina många timmar på jobbet. Efter dryga nio plockade jag ihop mig och cyklade ikapp husse och hundar på hemväg (nå, vi skulle ha gått tillsammans, men efter så många timmar visste jag tydligen inte hur jag slog på ljudet på telefonen och missade därför samtalen från husse). Vi tog ett litet depåstopp på McD för att Zumi skulle ha något att tigga:

Det är skönt att hundarna har fått lite aktivering under dagen, för det innebär att jag mest kan njuta av att vara hemma, gosa Norriemage och slappa i soffan ihop med sagda Norrie utsträckt nära nära. Ja, och så utöva lite shibabrottning, aka örontvätt, dårå. Idag gick det riktigt bra, jag kom åt det mesta ensam och Zumi verkade bara tycka att det var en medelstor kränkning av hennes personliga sfär. Baby steps Det blir lite svårare att få i henne örondropparna ikväll, men då kommer vi att gadda ihop oss två mot en (och då menar jag inte Norrie, som förstås också vill hjälpa till, för han är mest ivägen).

Nu ska jag mata hundar och göra i ordning en rejäl kopp te. Sen tänker jag återgå till soffan, gosa med mattes hjärtehund och titta på My Little Pony. Och sen läsa HP-fanfics. Tröttnar jag så kan vi alltid köra ett pass kontaktfält! Jag tror att det börjar lossna lite nu, även på balansen och inte bara på kontaktfältsbrädan. Han börjar bli bättre på att bromsa öven bakdelen och ”glömmer sig” inte lika ofta. Vi är nog snart redo för agilityklass på riktigt, och inte bara på fejklåtsas! Över huvud taget känner jag att vissa saker ramlar på plats lite i vår träning även om andra saker lossnar, och jag vågade anmäla oss allihop till HtM1 i mars. Två chanser på diplom med Norrie – det SKA vi ta!

My winter coat

Posted on 09 Nov 2012 by Linnea

Den här dagen började med att jag vaknade. Och jag var Så. Grinig. Grinchen hade inte kunnat konkurrera med mig, kan jag säga! Världen var dum, jag var trött och dagen började alldeles för tidigt.

Av någon anledning så blev jag på bättre humör på morgonpromenaden, trots att den låg före frukost och trots att vovven fastnade i fläckar. När jag kom in igen så var frukosten framdukad och jag hade ju inte så himla mycket att gnälla på. Så jag startade krig med frukostgurkan. Way to go. Kalle fick rycka in som medlare och skära några bitar…

Någon gång framåt eftermiddagen så slogs jag över hur helt meningslöst det är att jag känner mig stressad över att jag behöver göra saker jag tycker om. Jag stressade ut med hundarna för att åka och titta på täcken för att komma hem och ta ut hundarna igen… Vänta lite här. Jag hade inga hålltider, ingen jag skulle möta – jag stressade bara för att jag stressade. Så jag slog i bromsen och bestämde att nu fick det räcka, nu tar jag mig tid för att faktiskt uppskatta att göra det jag gillar.

Det blev mycket trevligare att åka och handla med den känslan i kroppen. På Djur och Uteliv hade de bara Hurttas gamla täckesmodell, så det blev lite foder och en jättesmart deo-godis-grej. Zumi biter gärna på mjukosttuber vilket inte är bra för tänderna, men den här fattade hon. Dessutom kan jag belöna båda hundarna samtidigt! Attans, så smidigt

Resan gick vidare mot Djurmagazinet, som Åsa visste att de hade Hurtta-modellen jag letade efter. Och jajemen, det hade de! Norrie fick prova att traska runt lite i täcket för att se om det satt bra även i rörelse, och vid täckeshyllan träffade vi en trevlig tjej som förälskade sig i Norrie och hans underbara öron, och frågade lite om rasen. Jag går ju igång som rasambassadör direkt och hon blev nog lite sugen på en egen kortbening Täcket satt fint genom pratstunden, så det fick följa med oss hem tillsammans med lite Planet Pet-godis. Jag måste tillbaka snarast, för de hade Planet Pet-belöningspinnar billigt och vovvarna hälsade att de var JÄÄÄÄÄÄTTEgoda.

Ett täcke fick följa med hem, som sagt. Det var Hurttas Ultimate värmejacka som enligt annan heelerägare satt bra på kortbening, och som var varmt, mysigt och täckte ordentligt både fram och bak.

Jag upptäckte igår att det som gör Norrie så frusen att han ligger och skakar är att vara kall om öronen. Det räckte nämligen inte med att ligga i knät med fleecepyjamas och en pläd, utan matte var tvungen att värma öronen innan han blev nöjd. Så det är en grym feature att det här täcket går att dra upp på huvudet när han är stilla!

Kvällen har gått i slappandets tecken. Efter en promenad med hundarna lagade vi helt löjligt god mat:

Vovvarna fick också fredagsmiddag i form av märgben. Zumi kunde förstås inte äta sitt förrän hon fick det serverat på en pläd. Äta från golvet? Bah, man är väl ingen barbar! Nöjda hundar, nöjd matte. Tända ljus, te och lite chips. Det är fint.

My hip hip hooray

Posted on 05 Nov 2012 by Linnea

Sen något hände här senast har jag både hunnit förstöra min attityd till hundträning, och reparera både den och min och Norries träningsrelation. Det är motigt att göra fel och få bakslag, men också skönt när en negativ trend går att bryta. Det har blivit mycket klickande och mycket bollbelöning på promenaderna och resultatet kommer omgående. Lilla svart blir mycket mer kontaktsökande och nervar inte ihop sig över att matte kanske är arg.

Förra måndagen startade jag krig med Norrie inne på HU för att han nosade, vilket slutade med en jättelåg och ledsen hund som inte ville göra någonting alls. Superb uppladdning inför freestyletävlingen på onsdagen, verkligen. På onsdagen laddade jag därför med korv och belönade precis allting innan vi gick in på plan. Effekten var ganska given – Norrie skällde sig igenom programmet – men han jobbade också på fint även om han överstressade sig i ett lugnare parti. Poängen var också därefter – jättefina, men med stora avdrag för skall. Men – han nosade inte, vi blev inte osams, och trots allt fick vi en rosett!

I helgen var bästa träningsgänget ute och spårade. Zumi fick ett viltspår som enligt min telefon var anlagsprovslångt och innehöll bland annat en passage över en grusväg. Hon spårade fint till en början, men sen märktes det att uthålligheten inte riktigt var där och hon försökte istället gå på vittring. Hon stötte på en död fågel som hon var tvungen att paxa genom att kissa på, och irrade sedan runt sig ett tag mot slutet. När jag bromsade in henne lite och tog med henne tillbaka till ungefär där spåret borde vara tog hon upp det och spårade mycket bättre igen sista biten. Hon är helt ointresserad av att fortsätta på mitt personspår när hon kommit till klöven, så jag är ganska säker på att det är just viltet och inte mig hon spårar – speciellt när jag vet hur tråkigt hon tycker att personspår är.

Matpaus i spårskogen. Ser idylliskt ut! Var lite mer kaosartat

Norrie fick sitt längsta spår hittils, på 180 meter och ganska snirkligt även om jag inte gjorde några korrekta nittiogradersvinklar utan mer gick som det passade. Han tog sig an spåret på samma sätt som han tar sig an det mesta – i så hög fart som möjligt Till en början gick det också bra, och han höll i spåret fint första ungefär 100 meterna. Sen fick han problem i en övergång från äng till gräsväg, förmodligen för att han inte hade spårat så noga i början, och fick fundera ett tag. Han passade också på att ta kisspaus, vilket matte kanske inte tyckte var helt nödvändigt. Även honom fick jag plocka ihop lite och ställa honom på spåret igen, och när han väl tog upp det på nytt så spårade han fint sista biten och fick ett märgben för väl utfört arbete

I helgen har vi också hunnit med mer saker. Till exempel följde den bästa träningsgruppen med hem och åt veggolasagne och tittade på Silvias film Tricks for a great bond. Jag misstänker att det vi mest tog med oss från den var citaten ”who cares, it’s just a trick” och ”agility is just another trick”. Två mycket tänkvärda saker när jag stressar upp mig över detaljer!

Igår var vi ute i Hallsta ängar och tittade på åsnor. Meningen var att ta en promenad någonstans runt Rimforsa eftersom Kalle och Oscar skulle handla fotoböcker i denna världsmetropol, och vi hamnade i Hallsta ängar och helt plötsligt stod jag och hundarna öga mot öga med en flock åsnor.

Zumi tyckte att åsnorna var best. thing. ever. och höll på att nysta ihop sig själv i sina försök att göra lekinviter. Norrie var mer bestämt övertygad om att de borde dö. Dö väldigt mycket. Dö fort. Speciellt när de kom i närheten av matte.

I Rimforsa finns också det rödaste huset i världen.

Vi har också ridhustränat i helgen. Underlaget var precis nylagt, och var en decimeter djupt träflis. Till och med dvärgkelpien var lite matt efter agilityträningen och har mest sovit idag. Vi gungtränade och sprang delar av en bana. Slalomet tyckte jag gick lite långsamt men kände att med tanke på underlaget är det inte riktigt läge att ifrågasätta det, och trycket i övrigt var så bra han kunde åstadkomma

Ikväll var vi ute på HU med delar av träningsgänget och körde HtM för fullt. Det är en gren som kanske egentligen passar den lilla svarta bättre än freestylen, och som jag tycker är himmelens rolig efter lite inledande skepsism. Det är också så mycket lättare att hantera hans frustration i HtM:en eftersom han hela tiden VET vad han ska göra. Vi hoppas på ett sista uppflytt för titeln i slutet av november och sedan programbygge för HtM2 under vintern! Det kanske inte blir så mycket tävlande under våren i varken FS eller HtM eftersom jag ska skriva uppsats, men då har vi ju mer tid att träna oss i form

The beginner’s mind will see
That there’s a forest for the trees
And that we’re smaller than the sum of who we are

My enough is never enough

Posted on 30 Sep 2012 by Linnea

Your fingers tapping on the table
My feet are bouncing on the floor
I haven’t slept for 40 hours, and I will wait for 40 more

Som det nog går att utläsa ur tidigare inlägg så har jag en svag tendens till att vilja topprestera i precis allting jag gör. Det har flera implikationer, och jag har varit inne på några tidigare, och just nu är det mest aktuella att det är svårt att göra något alls. Jag vet med mig att det inte går att prestera perfekt i alla aspekter av ens liv samtidigt, men jag vill så gärna. När jag vill så gärna, får jag ett nytt problem – oförmågan att göra något alls eftersom det kanske inte blir perfekt. Jag utvecklar blinda fläckar för det som borde göras för att slippa göra något som inte blir perfekt.

Det här blir förstås värre när jag är stressad, och just nu är det oväntat och oplanerat många bollar i luften. Trots listor och mail och kalender så har jag en konstant gnagande känsla av att ha glömt saker som jag borde ha gjort. Det bidrar ju liksom lite extra till det generella stresspåslaget.

Har jag missat att göra något? Har jag glömt bort att återkoppla om något? Snälla, påminn mig. Det är väldigt fullt i såväl huvud som kalender, och jag lovar att jag inte struntar i något med flit.

Jag ska alltid försöka avrunda inläggen med något lite ljusare. Idag är det en söt tröttiskortbening som är sömnvarm och luktar lika delar jord, luft och kärlek.

My bootcamp, part 2 and 3

Posted on 26 Jul 2012 by Linnea

Svara

Precis som förra året så orkade jag inte blogga efter andra lägerdagen. I år vill jag dock hävda att det berodde på det faktum att jag inte var hemma förrän strax före midnatt efter en härlig grillkväll med massa hundprat

Tisdagen började med hoppteknik och fortsatte efter lunch för min del med lite freestyle- och HtM-uppvisning och prat om mina favoritgrenar. Annas Yatzy visade sig vara världens naturbegåvning och lägerdeltagarna röstade med majoritet igenom att hon ska börja träna!

Jag får inse att jag inte riktigt är anpassad för den här typen av intensiv träning. Redan under eftermiddagen på dag 2 var min hjärna rätt grillad och kombinationen vi körde sist på tisdagen lyckades jag schabbla bort på många innovativa sätt. Jag stod stilla på fel ställen, glömde hjälpa honom med slalomingångarna, snubblade över en tunnel typ FEM gånger och så vidare. Norrie var lika glad ändå och flapprade runt med jättetassarna och vipplade med det mjuka örat.

Under dag tre blev det en förmiddag i skogen, och det var väldigt bra planerat då solen gassade från en molnfri himmel och det bara var uthärdligt i skuggan under ett träd. Uppletande och spår stod på agendan och jag lärde mig att Norrie inte klarar av ett uppletande med två Bollen i samma ruta, för han skulle prompt hitta BÅDA innan han kunde komma in. Storhetsvansinne, någon?

Spåret gick bra mycket bättre än uppletandet. Jag lade ett väldigt kort spår eftersom jag insåg att det var galet mycket mygg just där jag valt att gå in, så det tog på sin höjd två minuter för honom. Det är definitivt dags att öka svårighetsgraden, för det har verkligen lossnat helt med spår och han har järnkoll på vad han håller på med!

Efter spåret gjorde dock huvudet sig påmint och jag fick ta en paus med en flaska vatten och en huvudvärkstablett. Efter en löjligt god måltid hade huvudet samlat sig lite och vi passade på att titta på hopptekniksfilmerna från dagen innan medan vi väntade in lite moln för eftermiddagens träning.

Vi avslutade lägret med att springa en Åsa-bana med låååååånga avstånd mellan hindren och den satte springbenen och lita-på-hunden-nerverna på prov. Jag behöver väl knappast berätta att det inte gick så strålande för oss Jag behöver helt enkelt bättra på mig i båda hänseendena!

Innan det här lägret hade inte Norrie sprungit slalom i kombination eller bana. Hur har han sprungit slalom i kombination och bana då? Jotack, alldeles utmärkt. Det blir fel ibland (med hopphinder rakt in i slalom och matte på fel ställe t ex) men han har precis rätt tänk och kommer han bara in rätt så bromsar han upp sig själv till och med. Jag kan pressa honom lite men inte hur mycket som helst. Det spelar ingen roll vilken sida jag är på – hurra!

Det är intressant att se fler heelrar i aktivt arbete och att se både likheter och skillnader. Det är en väldigt heterogen ras i många hänseenden och den ena heelern är inte den andra lik – och ändå är de just lika. Fysiskt så är jag väldigt glad över min lilla Knorr som har lite markfrigång, är lite smäckert byggd och är hyfsat jämnmusklad. Skritt- och travträning ger lite resultat! En annan sak som jag känner att vi har fått till är passivitetsträningen. Han kan sitta och hålla klaffen när matte går bana, bygger eller pratar, och han kan vila och sova när vi fikar eller väntar. Skönt!

LadyFrost > /dev/random

Inga planer, men ett steg – inte där än, men på väg

Etikettarkiv: Trötthet