There is a time for many words, and there is also a time for sleep.

Homer Simpson har sagt en och annan klok sak. Idag är inte en dag för ett långt blogginlägg, idag är en dag för ett sprattlande livstecken, en stor kopp te och sedan täcke upp till öronen. Imorse var jag inte trött; jag var medvetslös.

image

Hundarna hälsar att de också kan tänka sig en tidig kväll. Zumi hälsar också att hon faktiskt jättemycket vet vad slalom är och Norrie hälsar att han är den bästaste agilityhunden sådetså.

I am I plus my circumstances

För nästan två månader sedan skrev jag att jag accepterade Den Stora Februaritröttheten. Sen blev det tyst. Jag tror att tröttheten har suttit i sedan dess och sitter i än. Jag är trött, så trött, helt enkelt. Och på hundfronten har det varit idel skit och inget roligt att rapportera, så det har varit tyst, helt enkelt.

Vad för skit? Trasig heeler-skit i huvudsak. Norrie började röra sig sämre igen och jag tyckte inte att det hjälpte att vila, novafona etc så jag bokade en veterinärtid för undersökning. Som ett brev på posten fick han diffust ont någonstans kvällen innan och gnällde till när han flyttade på sig. Det höll i sig nästan till veterinärbesöket, där han förstås inte hade ont någonstans, tacksåmycket. Vi fick dock norocarp utskrivet för att se om det hjälpte.

2015-03-07 09.59.57

Det hjälpte finfint för att ta bort ontet när han ställde sig upp, lade sig ner, hoppade upp på och ner från saker. Det gjorde däremot inte direkt någon skillnad alls på hans rörelsemönster. Han var fortsätt hyfsat trebent i galopp helt enkelt.

På onsdag ska vi tillbaka igen och börja med en röntgen av rygg och vänster baktass. Jag är rädd att han ska ha spondylos eller något annat som inte går att bota, och hoppas att han helt enkelt ska ha låsningar i ryggen som stör honom.

2015-02-22 14.46.12

Hund är roligt nästan jämt, eller hur var det? Vi försöker att andas i mellanrummen och jag testar lite vad han verkar klara just nu. Han blev mer trebent dagen efter ett rejält heelwork- och lekpass, men fick inte ont. Idag har vi kört uppletande, så vi får se vad kroppen säger imorgon.

Jag kan inte lova att jag orkar att hålla bloggen uppdaterad ordentligt, men jag ska försöka. Mest av allt vill jag bara säga ett stort, stort tack till alla som är med mig på den här resan och som gör att jag orkar en dag till, och en dag till, och en dag till.

2015-03-10 22.12.03

Attitude is a little thing that makes a big difference.

Jag accepterar Den Stora Februaritröttheten. Den här veckan får bli mållös, helt enkelt. Visst måste jag acceptera ett visst mått av måsten i mitt liv kring Norries rehab, men det är nog alla måsten jag mäktar med i hundlivet just nu. Utöver en begränsad grundnivå i form av promenader och lite novafon får resten komma som eventuell bonus om jag hittar motivationen och orken.

Idag har jag funderat på hur Googles AdWords nästan alltid är för sent ute. På FB får jag nu annonser med reklam för Seche Restore (thinner till nagellack som börjat torka) som jag köpte igår. Det är en återkommande trend, så jag kanske helt enkelt fattar inköpsbeslut lite fortare än genomsnittspersonen? 😉

Howevers. Imorgon ska Norrie simma i alla fall och på tisdag ska vi till Högby och fnittra någon tunnel. Zumi behöver jag hjälp att simma så hon får bara vara hangaround den här gången, men tunnelfnitter ska vi nog få till 🙂

Believe and act as if it were impossible to fail

Nu har det gått lite för långt mellan postningarna och vår träning har varit ostrukturerad (och stundtals obefintlig). Vi har hunnit börja träna lite heelwork mer strukturerat än hemma i köket, även om det inte blivit många gånger, och Norrie har hunnit bli jättespänd i vänster ljumske som jag fick lossa med massage och novafon. Han har fortfarande tendenser, men det är bättre.

Han får gå mer och mer lös och röra sig som han vill, och ibland dör jag lite i själen för att han börjar hoppa på tre ben. När jag summerar för Marie så låter det ändå hjälpligt positivt, men jag önskar att det gick fortare. Att jag inte tvivlade. Att han inte avlastade det förbenade benet.

I söndags sa jag för första gången att jag kanske tror att det kan gå vägen, att han kan bli återställd. Men det är mycket jobb kvar, många dalar och mörkare dagar.

Den här veckan har det mest blivit soffmys med massage och novafon (jag myser, Norrie är milt skeptisk eftersom han är lite stel). Jag har haft ett par tuffa jobbdagar och hussen har tagit det mesta av promenaderna.

Från och med i söndags får han också grönläppad mussla för att det kanske eventuellt skulle kunna hjälpa knäledens funktion.

Nothing can be done except little by little

Det är november och jag är så trött. Alla ansvarsområden utom jobb och hundar släpar efter och istället gömmer jag mig i soffan bakom en bok. På något sätt kan jag acceptera att vi har många mörkertimmar – nattmörker är mörker jag förstår. Det jag inte klarar av är att det är så mörkt när det är ljust. Ge mig sol en timme så orkar jag en vecka till!

I brist på sol (och dagsljus. Dagsljus över huvud taget. Dagsljus i någon enda form!) rotar jag lite bland gamla favoritlåtar på Spotify och hittade saker som definitivt ska in i tävlingspepplistan. Sånadär låtar jag mår så bra av.

Count your blessings
Count them one, two, three
Don’t give up cause it’ll all work out
It may seem like a strange cup of tea
But if it’s all right with you
It’s just fine with me

Little by little, blessing by blessing, så kommer vi att överleva den här november också.

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Fyra veckor

Igår var det fyra små veckor sedan andra operationen. Imorgon är det en månad. Imorgon ska vi träffa Marie på Djurdoktorn och kanske, kanske, kanske få börja titta framåt. Jag är inte riktigt redo än, ännu för uppslukad av den invanda oron, stirrandet och analyserandet. Han tåar ju fortfarande inåt – lite. Och han hoppar på tre ben när det blir knöligt att trava. Är svag i vänster och viktförskjuter gärna.

Visst har jag också sett förbättringar. Sakta sakta kommer lite styrka tillbaka, och balansen är inte längre helt katastrofal. Musklerna på låret har gått från obefintliga till svaga. I skritt sätter han ner tassen rakare, i alla fall i början av rastningarna innan han hinner bli trött. Traven är stabil och oftast utan den där ojämnheten jag så länge sett. Då och då petar han in några galoppsprång med alla benen.

Vi skulle verkligen behöva lite framåtblickande. Lite framsteg, lite ökning. Norrie bubblar över åt alla håll och kanter, och det är svårt att aktivera honom mentalt när han skriker av frustration om han måste tänka. Det är helt enkelt för mycket kolsyra i kroppen som behöver tappas ut innan han orkar tänka.

Jag har inte vågat göra något alls än, mer än att gå korta rastningar. Jag har läst desto mer och har en massa idéer om bra fysövningar – men jag vill ha honom kollad. Jag vill ha mina tankar bekräftade. Jag vill inte göra någonting förrän någon sagt att det är bra saker att göra.

Filmdags! Rykande dagsfärska filmer mestadels på Norrie, men med Zumi som statist och allmänt i vägen. Först en lite längre i trav som nog mest är suddig och vinglig för att det är assvårt att gå på en stig med två hundar som vimsar framför fötterna.

Sen en kort film på hur han rör sig i skritt bakifrån. Här drar han litegrann.

Den magiska treveckorsgränsen

…har kommit. Och gått. Det är inte direkt så att jag har för mycket att göra rent praktiskt. Problemet är mer att jag har för mycket i huvudet att en stor del av tiden går åt till tankebefriat klickande på internet utan mål.

Sist jag skrev något var vi på dag 9 efter andra operationen och vi hade precis överlevt att Norrie brutit sig ur buren när han var ensam hemma. Sedan dess har det varit lite rejälare metallbaserade doningar, kan man säga.

Trots det har vi hunnit med ett par skrämselhickor. Den första var att jag halkade omkull i köket med honom i famnen. Jag slog mig inihejsans – blåmärke på knät, ont i en handled och stukad bak. Typ. Norrie klarade sig tack och lov fint.

Några dagar senare stretchade jag benet försiktigt och hörde att det knäppte. Eller kanske knakade? Det lät inte som det där dova poppet när knät luxerar utan som ett ledknäpp. Jag kände inte att knät uppenbart rörde på sig, men med hjärtat i halsgropen ringde jag veterinären och en ny veterinär jag inte träffat tidigare fick klämma och känna och titta på honom och lugna mina nerver. Caroline på Djurdoktorn var en alldeles fin bekantskap! Det är tydligen inte ovanligt att det knäpper från opererade leder utan att det är något farligt.

Vi kan väl knappast säga att vi har ökat intensiteten i aktiviteterna. Han får kanske gå marginellt längre själv, men vi är inte ute i mer än ungefär tio minuter. Han har i och för sig bytt gångart från enbart trebenshopp till mestadels trav (och skritt om jag kräver det men HERREGUD SÅ LÅNGSAMT MATTE), även om benet åker upp nu och då.

Ett travklipp från igår som jag har stirrat på i både 0.5- och 0.25-hastighet:

Jag vågar inte riktigt andas än. Jag är så inställd på att saker går snett och jag har haft en dålig magkänsla över hans rörelsemönster så länge att jag inte vet om jag kan ställa om riktigt än. Åh, jag hoppas. Jag hoppas. Första målet är att få gå runt ljusslingan och att få gå lös på hygget.

Dag 9, och alla de dagar som kom och gick

Jag är bra på att påbörja saker. Fenomenal, faktiskt. Jag får erkänna att jag inte är lika bra på att slutföra saker. Därför blir det lätt såna här halvförsök där jag sedan tappar tråden och missar en massa. Det har varit många aktiva dagar, om än inte med hundarna, och en rejäl förkylning mitt i allt. Jag ska försöka sammanfatta lite vad som har hänt:

Dag 3-5 förflöt med långsamma framsteg. Han fick röra sig väldigt begränsat, bara ut för att bajsa och sen in igen. Pigg, glad och högljudd liten hund… Någon av dagarna fick jag Norries nya Y-sele från Merny. Det är definitivt den dyraste sele han har (och någonsin haft), men åh vad den var värd sina pengar! Det är den första selen som inte glider snett på honom och som verkligen, verkligen sitter precis som den ska. Så himla nöjd! Så superbt jätte-mega himla nöjd! 🙂

DSC07715

Dag 5-6 misströstade jag, tyckte att han rörde sig avigt, och började vara rädd för en ny operation. Såret började blöda lite-litegrann på kvällen på dag 6 och jag bestämde mig för att ringa Djurdoktorn och höra ifall det var något farligt morgonen efter.

Dag 7 – ödesdigra dag 7 – började med ett lugnande samtal till Djurdoktorn och sköterskan jag pratade med sa att det inte var någon fara eftersom han inte är svullen eller infekterad eller så. Så dagen fortlöpte och på kvällen tog jag med Zumi och åkte för att vara med sista gången på bankursen.

Jag stängde in Norrie i gröna tygburen innan jag åkte. Samma gröna tygbur som han fått tillbringa en del tid i de senaste veckorna. Men – den här gången tog jag med Zumi och åkte. Och Norrie bröt sig ut.

Husse hörde att han tjöt till när han kom hem, och öppnade dörren till sovrummet. Där mötte han Norrie, som sa aj aj HEEEEEEEEJ aj HEEEEEEEJ. Cue hjärtattack. Cue panik. Cue paniksamtal till mig och cue panik hos mig. Hade han förstört knät igen? Vad hade hänt?

Husse fick i uppdrag att gå en liten sväng med honom och se hur han rör sig, och efter ett nervöst samtal till så visade det sig att han åtminstone använde benet. Jag kom hem, fick se att han använde benet och vi lugnade oss.

Dagen efter travade han inte alls på morgonen, och jag insåg att vi måste ringa Djurdoktorn. Tänk om. Tänk om vi måste börja om igen. Vi fick en tid vid 17 och jag hade sönder min näsa och var arg på allt jag såg. När vi kom dit skulle Norrie bara få gå och kissa och plötsligt travade han. Stabilt och samlat. Den värsta paniken släppte, men när vi lite senare fick komma in och Sven kände på knät så höll jag andan. Och när han sa “Men det här känns ju faktiskt bra.” höll jag på att välta.

Han höll. Han höll för idiotpåhittet att bryta sig igenom nätet på en tygbur, hoppa upp i sängen och hoppa ner från sängen (och gud vet vad mer han hunnit göra). Han höll.

Idag har det spöregnat hela dagen och jag har inte varit arg på någonting. På jobbet har all teknik jävlats med mig och jag har bara pillat, petat och testat. Igår var jag på gränsen av vad jag klarar, och idag klarar jag allt.

Do you ever feel
Feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

If you only knew
What the future holds
After a hurricane
Comes a rainbow

Dag 10+11: Travsteg framåt, steg tillbaka

Igår började Norrie travar mer på allvar. Det syns att han inte går rent i traven, men han gick mer i trav och mindre på tre ben, vilket kändes som en seger. Filmklipp:

Jag tog därför med mig honom ut till BK på kvällen för lite häng och hatråkigtiknätochblitröttihuvudet.

2014-09-11 19.25.47

Igår travade han alltså en hel del. Idag? Not so much. Förstås blev jag orolig att jag kanske överansträngt honom under gårdagen med att ändå ha gått en bit på BK, dragit lite i kopplet och sådär – och kanske legat obekvämt i knät? Denna ständiga oro – tänk om.

Ja, tänk om. För idag skulle vi plocka stygnen, och Sven tog med oss ut för att först titta lite på hur han rörde sig för att utvärdera operationen. Han var inte helt övertygad av vad han såg, och kände lite på knät. Och kom med domen – knät glider fortfarande. Även med korrekt knävinkel så luxerar knät.

Insert random svordom här. Cue random oro. Knät behöver fördjupas för att det ska ligga helt still och det innebär en operation till. Rehabtiden känns mindre tung, och pysslet med hund i stillhet – men vetskapen om en efter-operationen-dag till med en hund som är hängig, ynklig och har ont… 🙁 Matte får så ont i själen när Norrie inte mår bra.

Tänk om det beror på att han använde benet ganska mycket igår? Trots att jag rent på logik kan motsäga det så kan jag inte helt och hållet skaka av mig oron. Tänk om.

På måndag är det dags igen. Förhoppningsvis är Norries framtid fri från operationer och knästrul efter det. 14 dagar extra rehab känns som en smal sak – det som gör ont är att han kommer att ha ont igen. Lilla älskade.