Either I will find a way, or I will make one

Tur att jag inte hann börja felsöka, för nu fungerar det igen!

Varning för texttungt inlägg! Av någon anledning kan jag inte ladda upp bilder till bloggen. Felsökning kommer att pågå så fort jag orkar bry mig 😉

För en vecka sedan lade jag upp en planering för Norries rehab, och det har ju gått lite sisådär att hålla den. Framför allt är det massage och stretching jag missar, för att jag tänker att det är bäst att ta det sist på dagen. Sen går jag och lägger mig och har helt glömt bort det. Skärpning, matte!

Såhär har veckan sett ut:

Fredag: Vilodag! Massage och stretching.

Check! Bra att ha lyckats med första (och lättaste) dagen 😉

Lördag: Gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Stretching.

Check!

Söndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Massage och stretching.

Här blev det ljusslingan med viktmanschetter första biten, sedan en kortare travpaus och sedan drag i skritt i svagt uppförslut. Missade massagen och stretchingen.

Måndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.

Även här fick jag själva fysdelen gjord, med manschetter, skrittdrag, promenad och balanskudde (han står i 2/2-position med baktassarna på kudden) – men missade massage och stretching.

Tisdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, 5 minuter heelworkträning. Massage och stretching.

Här blev det lite annorlunda eftersom jag skulle iväg på regelmöte på BK. Vi gick runt ljusslingan och hann med viktmanschetterna samt en ca 10 minuter lång promenad ute på BK.

Onsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan x2 (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.

I onsdags tyckte jag att han var ojämn i steget och inte riktigt belastade som jag ville. Passade på att massera och stretcha och tog helvila med 10 minuter långa promenader.

Torsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching.

Jag fick en återbudstid till Norsholm i torsdags då de helst ville byta bort tiden på fredag (schemakrock), så här blev det vattenthreadmill som aktivitet. Han blev stretchad på plats.

Fredag: Vattenthreadmill.

Idag är det istället vilodag, men riktigt vila blev det inte. Vi har gått en skön, lugn promenad med lite skrittdrag i uppförsbacke åtföljt av lite stretching och när jag skrivit klart det här inlägget ska jag massera och stretcha lite mer.

Sammanfattning av veckan
Jag kan tycka att han rör sig lite avigt, men börjar acceptera att jag får rehaba en gångart i taget. Skritten ser riktigt fin ut, även om steget inte är helt jämt i vatten så belastar han och använder benet riktigt bra. Traven börjar se vettig ut och han tåar faktiskt ganska sällan in nu. Galoppen, där den dyker upp, ser inte så vacker ut än och det händer att han hoppar steg eller kör trebensrace fortfarande.

Positiva förändringar jag sett är att han bara går ganska skräpigt med täcke, inte ultraskräpigt som tidigare. Han är helt enkelt liiiite längre i steget även när han har äckliga bensnören på sig, och fuskar inte på tre ben eller med slögalopp så ofta. Han har också väldigt lätt för att hoppa upp på och ner från saker, trots att jag inte tänkt mig att han ska göra sånt…

2014-11-01 10.23.10

Ny vecka
Marie tyckte att han rörde sig riktigt bra, ännu lite bättre än förra gången. Även jag kan känna att det kommer muskler på platserna som varit svåra, och jag upptäckte när han duschad efter trasken att han satt ordentliga ryggmuskler igen, framför allt framtill, utan att bli så spänd som han varit tidigare (speciellt i området mellan bröstkorgen och bakbenen). Vi fortsätter i utstakad riktning med rehabverktygen vi har börjat med och ser hur det utvecklar sig.

Lördag: 2 minuter 2/2 balanskudde, 2 min kloss, 5 minuter tomma viktmanschetter, längsta promenaden runt ljusslingan. Stretching efter varje promenad, massage.

Söndag: 5 min tomma viktmanschetter, skrittdrag, längre promenad (ca 20-25 lugna minuter). Stretching efter varje promenad.

Måndag: 5 min tomma viktmanschetter, 10 min heelworkträning, kortare promenader. Stretching, Massage!

Tisdag: Vattenthreadmill.

Onsdag: VILA. Massage.

Torsdag: Längre promenad (ca 25 lugna minuter), skrittdrag. Stretching efter varje promenad.

Fredag: 2 minuter 2/2 balanskudde, 2 min kloss, 5 minuter tomma viktmanschetter, längsta promenaden runt ljusslingan. Stretching efter varje promenad, massage.

Enthusiasm moves the world

Den där paniken över att stirra på rörelser och få smärre hjärtattacker varje gång det såg oregelbundet ut nådde sin kulmen i onsdags, då jag cyklandes över campus mötte en kråka som spatserade omkring – och min första tanke var “Den tåar in i rörelse!“. Reality check på den. Kanske lite dags att försöka koppla bort stirrandet innan jag får en ny, fin, vit jacka och ett eget rum…

2014-10-30 08.34.09

Torsdagens rehabbesök hjälpte till att minska stirrapaniken. Marie var väldigt nöjd med hur han utvecklas, musklerna kommer tillbaka fint och även på ställen som har varit notoriskt svårmusklade. Han rör sig tydligen betydligt bättre – och det ser ju jag också, även om jag inte riktigt har lärt mig att inte få hicka när han blir trött och steget faller ur igen. Stegskillnaden höger-vänster har minskat och han jobbar på med att få ut steget ordentligt.

Vi fick en massa nya tips på saker att göra och shoppade nytt rehabkort för vattentrask. Rehabtillägg i försäkringen är himla fina grejer! Jag har försökt att lägga upp en plan för den kommande veckan, och publicerar jag den här kanske jag känner lite krav på mig att inte missa saker.

Fredag: Vilodag! Massage och stretching.
Lördag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Söndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan. Massage och stretching.
Måndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Tisdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, 5 minuter heelworkträning. Massage och stretching.
Onsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan x2 (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Torsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching.
Fredag: Vattenthreadmill.

Rehab är liksom ganska roligt, ändå. Speciellt nu när vi börjar få göra lite saker förutom att gå liiiite längre promenader! Jag plockade hem min lilla balanskudde jag haft att stå på på jobbet eftersom den har små piggar på ena sidan och det är jättenyttig träning för Norrie med ojämnheter under tassarna.

Mindre roligt är att Norrie har insett att han inte längre är i helvila, och låter som… ja, ett brandlarm, och det ofta och mycket. Uttråkad! Göra! Mer! Det effektivaste verkar vara att ge ben som kräver en massa tugg, så jag har bunkrat upp med både lamm-, nöt- och renditon.

Den där röda då? Ja, hon har mest legat på latsidan 😉 Men! Idag tog jag mig samman och åkte till Rusta och insåg att deras slalom kostar 149 kr just nu. SCHWEEEEEEEEET, så att säga. Så nu har Zumi ett eget slalom! Imorgon tänkte jag premiärträna att springa rakt fram i en breeeeeeeeeed allé mot godisburk – rosettjaktsettan är ju redan i januari…

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

She conquers who endures

Jag brukar, eller brukade innan Norries knä fick ta över bloggen, använda BrainyQuotes “Quote of the Day som rubrik när jag skriver blogginlägg. Idag slår det mig att engelskan tydligen inte har ett könsneutralt pronomen? Orginalcitatet är “He conquers who endures”, och jag tänkte ändra det till “hen erövrar som uthärdar” – men insåg att språket begränsar mig på den punkten. Eftersom inlägget ska handla om mig och Zumi så fick det bli “she”.

För visst är det envishet och tålamod som är grejen med den här hunden. Envishet, tålamod och humor. Hon är så söt och så rar och så totalt sin egen. För henne är det så helt andra saker som har värde – så helt andra tankar och känslor och idéer i den lilla kroppen än hos Norrie. Och jag börjar hitta tillbaka till glädjen i det!

För visst har jag tränat mindre med Zumi det senaste året. När det mest blivit agility har hon hamnat på åskådarplats och verkat helt okej nöjd med det. För en Zumi tjatar liksom inte om uppmärksamhet och träningstid – och när Norrie gör det, är det lätt att förväxla stress och otålighet med träningsvilja. Och bristen på stress och otålighet med ointresse.

För visst sprakar det om den lilla röda! När jag kopplar loss henne och säger “Pikachu, I choose you!” så paddlar hon loss i gräset och kan knappt tygla sig i glädje att göra saker. Det vill jag ta tillvara på! Därför bestämde jag mig idag för att köpa ett rustaslalom. Zumi är en utmaning att träna i freestyle på grund av sin bristande ordförståelse och i heelwork på grund av sin bristande kroppskontroll, men agilityn tror jag kommer att bli den största utmaningen av dem alla. Metallskrammel från hinder, smutsiga tunnlar och blött gräs. Samtidigt en plats där hon verkligen får spraka. Där all den där tokrycksenergin kan få utlopp. En ny spännande resa och en ny spännande utmaning!

Pikachu, I choose you!

The best thing about the future is that it comes one day at a time

Den där röda på bilden? Jorå. Jag försöker att lära henne att apportera. Eller, ja, att hålla i ett föremål. Idag testade vi att hålla i ett ben. Gick finfint. Gick finfint att bära det från mig till hallmattan och sedan äta upp det. Det gäller att börja där hunden är mottaglig, eller hur?

2014-08-26 16.51.06

En dag, en vecka, en månad. Så kommer jag att räkna mitt liv framöver. Allting börjar på måndagar och allting börjar på den första dagen i månaden. 1:e september, nästa måndag, ska Norrie in till Djurdoktorn för patellaoperation.

Det känns skönt att Sven tog symptomen på allvar och tyckte att det var läge att operera, eftersom jag själv tvekar ibland – han rör sig ju oftast ganska okej (fast lite stolpigt i trav, lite instabilt i skritt, fuskar i galopp, tåar inåt etc…), och är pigg och busig och på tå liksom. Men, ja, knät luxerar, och han kompenserar för att det ska ligga stilla och inte röra sig. Han ska inte leva tio-femton år till och arbeta mot sin kropp.

Om det är otäckt? Något så vansinnigt. Han har aldrig varit sövd. Han har aldrig varit inlämnad. Han kommer att ha ont och inte förstå varför. Och jag vet att jag kommer att sitta med honom i knät i soffan och prata med honom om Våren, och om agility, och om uppletande och bollek och bus. Om alla första i månaden, om alla måndagar.

Om några måndagar, om några första-i-månaden, så är vi tillbaka.

Problems are not stop signs, they are guidelines

Mycket hinner hända på en månad. Till exempel hinner vi fjällvandra.

DSC07611

DSC07592

Vi hinner komma hem, med en hund som rör sig bättre än någonsin, och åka på läger.

Vi hinner börja träna lite agility på höjd, och få bakslag.

2014-08-11 13.50.08

Och här står vi idag. I ett vattentrask efter en veckas agilityvila. Och nu ser det fint ut igen. Men – det är inte riktigt fint. Min magkänsla har sagt mig under hela rehabresan att det inte är ryggen som är problemet. Ryggen skadades akut i maj och läkte ut igen. Den här ojämnheten, de eviga hoppsastegen och skiten, det är knäna. Idag kände Marie på vänsterknät och det luxerar.

Where do we go from here?

Knän är bättre än rygg. Definitivt. Men även knän är en mindre rolig grej att stöka med. Vi kör mer rehab nu i fjorton dagar innan vi återbesöker, och sen får vi se. Om det är som jag tror, att det är knät som stör honom på vänster sida, så är det dags för ortopedkontakt, röntgen, kanske operation? Vad är etiskt – han håller för heelwork, för rally, för vardagen. För vem är agilityn viktigast egentligen? För vem skulle jag dra igång en sådan process? Det är ganska svåra frågor att fundera på.

If you do not change direction, you may end up where you are heading

Jag avslutade förra inlägget med att skriva att det bara var envishet. Ett av de vackraste orden jag vet är persevere – uthärda, framhärda, ihärda. Fortsätta, trots att det känns som att hålla andan under vattenytan och paddla som en dåre. Trots att viljan att bygga cavaletti och massera hunden vissa dagar bara verkligen inte finns. De där dagarna då ett fort under täcket känns som en alldeles ypperlig idé.

Men de där molnen har ju ändå en silverkant, och efter regn kommer solsken. Eller så kommer det mer regn och hunden får ha täcke på sig, med bensnören, och hunden har ändå fyra ben i princip hela tiden. Fyra starka ben, som orkar uppletande och att dundra runt som en dåre för att han fått en boll. Fyra starka ben, som delar på uppgifter och vikt. Just nu känns det plötsligt mycket närmare till framtiden igen. Trots rejäl fysisk aktivitet och trots väta och täcke så finns benen där. Så finns kontrollen där – åtminstone oftast, för ärligt talat har han aldrig varit helt brydd om att hålla ordning på hela kroppen samtidigt.

När jag får se starka, normala galoppsprång i båda galopperna på promenaderna, och bara enstaka hoppsasteg och nästan inga längre sekvenser, då känns himlen ganska nära ändå. Och då orkar jag ännu en dag av cavalettibyggande, snubblande över madrasser och massage. Ännu en dag, och en till. För nu är vi på väg åt rätt håll och jag är inte den som viker av först.

‘Cause we gon’ rock this club,
We gon’ go all night,
We gon’ light it up,
Like it’s dynamite
‘Cause I told you once,
Now I told you twice,
We gon’ light it up
Like it’s dynamite

Fear is static that prevents me from hearing myself

Det är svårt, svårt, svårt att orka hoppas och tro. Jag överväldigas av tvivel, av tänk-om, av hjälp-nu-händer-det, av inte-gick-han-väl-sådär-tidigare. Ibland drar jag mig för att gå ut på promenad för att jag är så rädd att få se trebenshopp. Det lättaste för mig vore att ha honom i koppel jämt, för då går han bara i trav – men han måste ju få frihet också, och använda kroppen. Valium har varit uppe på förslag, liksom att ständigt vara lite onykter…

Vi fysar vidare. Manschetter, vattentrask, drag, cavaletti, balansboll. Massage, novafon, stretching. Det går fram och tillbaka – men kanske framåt ändå? Fler och fler dagar med färre och färre konstiga steg eller viktförskjutningar. Enstaka dagar när jag måste titta två gånger för att se vilket som är hans svagare vänsterben. Han är smärtfri, så gott det går att avgöra, och det är huvudsaken. Nu är det bara envishet.

If my star would fall
Or disappear at all
I will follow my star till the end of my days
And my heart’s gonna lead me through so many ways
And if you gonna join me I’ll be your guide
Baby
Never say never

Only the mediocre are always at their best

Det är mycket upp som en sol och ner som en pannkaka just nu. Norrie är mest upp som en sol, och matte mest ner som en pannkaka om vi ska vara ärliga med fördelningen.

Sedan senaste fysbesöket i torsdags har jag sett en definitiv positiv trend, där jag börjat få svårt att se vilket ben det egentligen är han avlastar, och med få trebenshopp. Tills idag, då han återigen avlastar vänster och går på tre ben av och till i ena galoppen. Han kan förvisso kan vara rejält trött sedan gårdagens maratonfys (simning, vattentrask plus spår), men lite pannkaka blir det i mattes själ. Det hjälps upp av att han har varit störpigg och liksom fnissig och glad hela dagen, för jag har svårt att tro att han har ont. När han vattentraskar och simmar kommer han inte riktigt undan att arbeta med alla ben, och då blir han ju garanterat tröttast i vänster som är minst musklat. Det vore lite orättvist av mig att inte låta hunden vara lite trött i kroppen efter träning när jag själv stapplar runt som en stelopererad t-rex efter ett TRX-pass.

Vi firade midsommar i Skorteby i år, och jag vågade låta Norrie rejsa med Zumi på gräsvägarna en stund. Jag höll andan men skrattade samtidigt åt hans glädje och njöt av hur lätt han rör sig.

Jag lyckades tappa bort Norries viktmanschetter någonstans här hemma under onsdag kväll, och istället för att försöka få tag på ett nytt par innan helgen så kom jag på att jag kunde googla efter förslag på hur man gör egna. Sagt, gjort, planerat och klart! Bästa mamman hjälpte till med sybiten, eftersom hennes symaskin bara hade expressläge och jag trodde att den skulle äta upp mig… 😉

Igår monsterfysade vi ihop med Anna och Tim, som också står för alla fina bilder 🙂 Härlig somrig dag!

Norrie fick traska i vattenbrynet i ungefär 3+3 minuter och sedan prova på att simma. Det var ganska hetsigt i vattnet men det kändes som att han vande sig ganska fort och lugnade sig lite mot slutet. Han blev inbäddad i sitt nya fleecetäcke och instoppad i bilen en stund efteråt, och protesterade högljutt och intensivt på att inte få fortsätta vara i vattnet…

DSC07372

norrie-flytvast

norrie-vattentraskute

Zumi fick också prova på att simma, och var definitivt mer energisparande men också betydligt instabilare i vattnet. Lite kränkt kände hon sig nog också 😉

zumi-flytvast

Sist på dagen spårade vi, och maken till trevligt tempo i spåret med Norrie har jag aldrig varit med om! Antingen var han helt slut efter simmet, eller så hjälpte det att jag lagt korv tätt i spåret. Det gick stadigt och stabilt i spårkärnan med finfin kontroll och noggranna ringningar när han hamnade fel. Finkillen! Nu ska vi bara få bort de där spontana benlyften mot lämpliga buskar som kommer ibland…

DSC07389

DSC07398

Norrie hade Bollen i slutet av spåret. Bästa, bästa Bollen! Ja, vad Bollen är varierar från dag till dag – just nu är Bollen av latex med pip 😉

DSC07406

Zumi spårade med bra energi redan från början, bra fokus och glatt humör. Övergången över grusvägen blev i svåraste laget men med lite hjälp tog hon sig sista biten till slutet.

DSC07456

DSC07460

Med tanke på konsistensen på heelern i slutet av dagen är det kanske inte jättekonstigt att han är lite trött i kroppen idag. På något sätt försöker jag se det som lite positivt att han kan falla tillbaka till trebentheten när han jobbat riktigt hårt – det kan väl liksom vara ett tecken på att han helt enkelt är för dåligt musklad…?

DSC07408

Even if you fall on your face, you’re still moving forward

Jag har försökt uppdatera här, men någon har ätit upp en sladd (eller helt enkelt tryckt på fel knapp) mellan oss och omvärlden, så sedan en vecka är vi nätlösa hemma. Vi märkte felet i tisdags men hann inte felanmäla förrän onsdag kväll, och sedan dess har det varit väldigt få vardagar. Bristen på uppdateringar beror alltså på att det helt enkelt inte är jättespännande att uppdatera från telefonen där skärmen är stor som min handflata, utan fysiskt tangentbord och med en bildstorleksbegränsning på 8MB.

Vi har sysslat med annat, som grillkvällar, glassätande och uteplatsodling. Norrie har varit tvärpigg och hävdar att han är jättehel, men jag ser ju att han rör sig knäppt (lika knäppt som före skadan, helt enkelt). Vi har varit till Norsholm med honom i ett par omgångar nu, för genomkänning och behandlingar. Första besöket blev laserbehandling av en liten reaktion i ryggen, andra besöket mer laser och dagens tredje besök blev laser plus vattenthreadmill. Och nu har vi förhoppningsvis hittat felet – han använder liksom inte vänster bak… Hans medvetenhet om det benet är nedsatt och han belastar inte det lika mycket som höger. Han tar heller inte ut steget lika mycket (i vattnet skiljde det närmare två centimeter, mycket för en kortbent hund!). Han har mindre muskelmassa på vänster sida, trots att han tidigare alltid varit underbyggd på höger. Nu hittar vi dock ingen reaktion i ryggen längre, och han är hyfsat mjuk även om han är kortare i musklerna på höger sida och stelare i musklerna på vänster.

Det blir mer vattentraskande nästa vecka, och tills dess ska vi lära oss allt om novafonbehandling av Anna (BÄSTA fysgurun!) och gå cavaletti, gå lite försiktigt med tomma viktmanschetter och skritta. Vi ska helt enkelt se om vi kan peta igång en liten medvetenhet om det där vänstra bakbenet som mest bara fått hänga med ett tag. Jag har skrivit ihop ett ganska seriöst schema för att inte missa något av all fysträning och behandling, får se om vi lyckas hålla det. Det mesta är ju 5-10 minuter, så det går att peta in lite var som helst. 🙂

Just nu känner jag mig hoppfull. Just nu tror jag på att vi kan få honom att använda sina ben på ett mer normalt sätt med träning och tålamod. Just nu tror jag på att det blir mer agility med tiden. Just nu tror jag på att han kommer att fortsätta framåt, uppåt, utåt, hitåt och mot stjärnorna.