Just nu sitter jag och försöker peppa mig själv att anmäla till de freestyletävlingar jag spanat in under våren och försommaren. Första tävlingen gick ju, men nu börjar nerverna slå till, och framför allt oron – tänk om någon ska tycka att jag tävlar för mycket? Tävlar för tidigt? Egentligen vill jag ju anmäla till många tävlingar för att få vana, få miljöträning och ha roligt, men jag är också orolig att det ska se ut som att jag pushar min hund för fort och för tidigt. Men krasst sett så är det nog Zumi som inte skulle orka för täta tävlingar – Norrie har liksom ny energi för varje ny dag.

Men ni. Om jag lovar att se tävlingarna som fantastiska möjligheter att utvecklas och ha roligt, kan ni lova att inte fördöma mig för att jag tävlar min ettåring? Kan vi säga så?

De senaste två dagarna har gått i promenerandets tecken. Jag och vovvarna (Norrie lös, Zumi i koppel) har varit ute i skogen och gått så lite på stigar som möjligt. Norrie har glänst med att uppföra sig finfint lös och vara jättepepp på alla balans- och kroppskontrollsövningar jag kastat åt honom.

Zumi är dock den som glänst mest. Så glad, så pigg, och så modig! Lilla tösen som inte riktigt vet om att hon har en bakdel har fått lite lättare stubbar att stå med alla fyra benen på, och vågade till och med trampa upp med framtassarna på en fryst, prasslig presenning vi hittade i skogen idag. Modiga, modiga shiban! Att Norrie kunde klättra upp med alla tassar och balansera överskuggas liksom lite av Zumis framsteg

Båda vovvsen har också varit med på promenad ihop med Åsa, Signe, Lovis och Kaia. Zumi var överlycklig och försökte i koppel att paddla samtliga hundar i ansiktet, till inte samtliga hundars lycka Norrie fick efter lite panikande från matte spurta runt lös och skötte det faktiskt väldigt fint. Inte alltför mycket ohyfs, och mycket glatt springande ihop med Kaia. Jag märker att jag tar för givet att han ska vara som Zumi var i samma ålder, trots att han har någon form av förighet och faktiskt bryr sig om var matte är

Ikväll har vi både hunnit med att träna valpagility på HU och att bygga ihop vår soffa! Valpagilityn gick alldeles fint, och jag blir så glad över hur han läser mig. Så länge jag har koll på vart jag vill och tänker igenom min handling, så svarar han verkligen exemplariskt (utifrån förutsättningarna, förstås, som inte är så komplicerade än ). Sötaste korvhunden vad han kan! Även de avslutande freestylemomenten kändes helbra, han ville verkligen jobba trots att han var trött. Heja Sir Korvaton!

Åter till soffbygget. Vovvarna övervakade förstås, Norrie stundom från mitt knä eftersom han var för trött för att sitta själv

En soffa som kräver såhär mycket packmaterial kan ju inte vara annat än GINORMUS, eller hur? Ja, det är Norries öron som sticker upp nere till vänster…

Norrie bestämde att soffan var färdig ett tag innan matte och husse ansåg den färdig. Han mutade in det bästa hörnet och bäddade ner sig!

Äntligen färdig soffa! Ja, den var verkligen ginormus också… Vad tror ni, kommer jag också att få plats i den, eller kommer Zumi att lyckas expandera på hittills oanade sätt så att den blir fullsatt ändå?

Norrie har gett sitt seal of approval på den här soffan. *stämpla med tassen*

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Han började starkt och gjorde rätt direkt ett par gånger. Sen kom godis-stressen och han slutade fundera på vad han gjorde och stod med framtassarna i kartongen och pep. Jag beslutade då att helt enkelt ta ifrån honom uppgiften när han blockade, lyfte undan kartongen och tittade passivt åt ett annat håll tills han varvat ner och inte gnällde längre. Det tog kortare och kortare tid att få ner honom till tystnad för varje gång jag tog undan kartongen, och plötsligt lossnade det igen. Han använde hjärnan och alla fyra benen på alldeles rätt sätt. Frustrationen återkom när han plötsligt glömde bort en baktass, men den var av lite annan karaktär så då fick han helt enkelt jobba sig igenom den – för han kunde jobba och tänka helt plötsligt, och inte bara låsa fast sig.

Nästa svårighet kom när jag tog upp och höll godis i handen. Plötsligt fanns inte lådan längre utan allting handlade om att ta sig in i handen. Men skam den som ger sig – i mattes fall alltså – för när han grävt, gnagt och pipit lite insåg han att godiset inte gick att vålda sig till, och kopplade igång de små grå igen. Schwopp så stod han så fint i lådan. På slutet kunde vi varva med 4 on och 4 in genom att vända på kartongen under repetitionerna, och 4 on är enklare hälsar han.

Det är länge sedan han var såhär nöjt trött efter ett pass, må jag säga. Han har intagit knät och sover som en liten varmkorv Såhär ser en sammanfattning av passet ut:

Matte är trött. Vovve är frustrerad. Matte försöker. Matte försöker för länge. Vovve fattar inte. Matte blir irriterad. Vovve än mer frustrerad. En evighetskedja av frustration på varandra och bara skit med träningen. Båda vovvarna ser min hand som en förlängning av godisbiten och behandlar den därefter, och jag som är ohyggligt smärtkänslig blir grinig och vill inte träna in nya trick.

Hepp, träna något där jag kan kasta godis då. Kontaktfält! …men frustrationen är hög även där. Jag får en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, och är rädd att lära in fel och ha missat något som egentligen är helt vitalt för träningen i denna veritabla agilitydjungel. Kvarstår gör då positionsarbete, som jag är döless på, och konstiga-föremål-apportering. Norrie hämtar med glädje alla möjliga saker, däribland metallvispar, pennor, tuggben och klädnypor – men inte nödvändigtvis i den ordning jag har tänkt mig, och med en hel del frustration. Zumi, å sin sida, kan verkligen inte hålla fast ett föremål! Bita och bita och bita, DET kan hon däremot. Kan man göra det till ett trick, måhända?

Norrie gör allting halvdant och hysteriskt utan att tänka, och blir frustrerad så fort han inte får som han vill. Zumi kan inte vänta på sin tur utan är ivägen hela tiden. Resultatet är en irriterad matte med en shiba som trampar på henne och en heeler som frustrationsgnisslar när matte inte tycker att stoppa in hela mattes hand i munnen är en dutt. Jag brukar tycka att Norries energi är rolig att jobba med, men just nu är det liksom bara massa stök och ingen hjärna. Det enda han fokuserar på är var belöningen finns, och lyssnar inte på vad jag säger över huvud taget.

Nu när jag suttit och tvingat mig igenom filmerna jag ändå spelat in på oss, så ser jag en sak väldigt tydligt – att Zumi stör både Norrie och mig mycket när vi tränar. Norrie är ju faktiskt rätt duktig på att vänta på sin tur, medan Zumi aldrig har fått lära sig det då hon varit så passiv i sig själv. Det innebär nu att vi har en störnings-shiba som är lite väl mycket störning när hon egentligen ska vänta, och det irriterar mig och stressar Norrie som blir mer hetsig på belöningarna för att hon inte ska ta dem. Bra med filmer, må jag säga. För att hitta någon form av ny inspiration så klippte jag ihop det som såg bra till halvbra ut på filmerna till lite ljusglimtar från riktigt dåliga dagar.

I lördags såg apporterandet av tesked bra ut i alla fall, och jag upptäckte att Norrie kunde göra trick medan han höll föremål. Perfekt till vårt framtida Harry Potter-temade program!

Nåja, vi som inte kan vinna on looks alone får ligga i på andra sätt! Igår mötte jag upp med Anna för lite freestyleträning i ett frostigt Valla. Norrie fick gå med täcke dit för att hålla det varmt åt Zumi, och när jag anlände fick faktiskt Zumi börja träna lite eftersom hon var pigg och glad. När hon plötsligt tappade fokus så knöt jag upp henne, bökade på henne täcket och satte henne på det medtagna pläden så hon skulle hålla värmen, och körde med Norrie istället. Men Zumi är mer frusen än jag kunde föreställa mig – hon frös trots päls, täcke, pläd och solsken! På pluskontot kan dock noteras att hon kunde tänka sig att träna med täcke på, och att dessutom lägga ner lite ordentlig entusiasm i det hela Sötråttan då! Svansen protesterade lite mot täcket, men hon var glad och pigg och söt som bara Zumi kan vara.

Anna gjorde en hjälteinsats och fotade under träningen, hipp hurra! Somliga andra kom ihåg kameran men hade glömt minneskortet… Så fantastiska bilder av Anna!

Norrie, som fick pausa utan täcke, hade inga direkta problem med kylan, inte ens när han lade sig direkt på det frostiga gräset istället för på pläden. Han, som har så kort päls, borde ju rimligen vara den som fryser, men näääädå.

Vi lade ork och fokus på freestyle, förstås, även om det inte var sådär jättemycket som kändes helt hundra den här gången. När Norrie är lite speedad så flyter han ut lite i både kretsa och gå runt, vilket innebär att det blir svårare för honom att komma in i ett slalom från det. Slalomet i sig fungerade sådär, dessutom, och han var lite ovanligt vimsig på var matte egentligen gjort av leksaken. Summerat så var det inte ett toppenpass rent prestationsmässigt, men toppenpass nontheless tack vare bra träningssällskap med bra idéer!

Idag har vi också fått lite saker gjorda. Vi började med en promenad ute på gräsvägarna i Skorteby, som tyvärr fick ett lite tråkigt slut. När vi kopplat upp alla vovvarna och gått en bit så började Zumi plötsligt halta (VEM om inte Zumi, förstås!), och inte lite heller. Ena bakbenet vägrade hon sätta i, för att sedan sätta i det ett par steg och istället vägra sätta i det andra. Hältan gick sedan tillbaka till det första och hon ömsom hoppade på tre ben, ömsom linkade fram. Patella, tänkte jag som första grej förstås och sedan köldkramp, men beteendet kändes inte klockrent för något av dem. Efter lite vila hemma så visade hon ingenting på en kort rastning nu på kvällskanten, men jag får hålla koll på de där benen… Förhoppningsvis har hon bara sträckt sig lite, för hon flängde runt en del, men hon har visat obehag på samma ben en gång tidigare, vilket försvann när jag borstade ur snön ur tassen den gången.

Norrie och jag tog oss direkt ut till LHU och lite försenade studsade vi in på avslutningen på valpagilitykursen. Lagom sams, med soffstress och Zumioro, började vi inte sådär superstabilt. Norrie morrade åt höger och vänster (tjoho så konstigt när matte är uppstressad, NOT!) och matte tyckte att han kunde gå och kamma sig. Efter några lagom misslyckade bytesövningar (jag har visst inte lärt honom att springa bort från leksaken och SEDAN till leksaken, så han tar rakaste vägen ) blev det lite teoripaus där knorvhunden somnade i mitt knä och sen lite rastning (där vi återigen blev osams, denna gången över något så fantastiskt som att han inte ville ta en godisbit när han precis slickat på en fläck. Matte arg, Norrie mycket förvirrad…).

Som tur är så slutade vi inte på minus utan jättemycket på plus, för att Anna bad oss att vara demohund för hur man lär in ett bakombyte. Och jajemen, med rätt guidning och med rätt placering av leksak så fattade vi båda två vad vi skulle göra! Usch så bra det kändes Något som kändes både bra och dåligt var att han morrade till när en hund kom fram till honom och nosade på honom. Dåligt, för att han morrar, bra, för att han lyssnade direkt på att jag sa nej och släppte det helt för att istället fortsätta jobba med mig. Vi behöver nog socialisera det lilla monstret en smula med både hundar och människor misstänker jag…

Det är för övrigt när jag ser Norrie på bild, speciellt på andras bilder, som jag slås av vilka helt galet stora öron han har. Och då menar jag… Galet!

Om ni undrar vad jag gör på bilden egentligen så låser jag upp min telefon med näsan för att slippa ta av mig handskarna Jag verkar inte fatta att jag redan tagit av mig en handske, dock…

Jag trodde att jag skrev klart det här och postade innan tolvslaget igår, men se där bedrog jag mig! Här kommer planer för mig själv.

Jag kan ju inte rimligen skriva planer för hundarna, utan att skriva planer för mig själv. 2011 var ett utvecklingens år, och 2012 kommer förhoppningsvis gå i samma anda både privat och jobbmässigt. Mina mål är inte indelade efter olika grenar, utan efter olika områden – praktiska mål, psykologiska mål och fysiska mål.

Praktiskt

Praktiska mål är sånt som jag behöver göra strukturmässigt för att kunna jobba framåt i de olika grenarna, även om det under 2012 blir mest fokus på freestylen.

• Sätta ihop ett freestyleprogram till klass II till Norrie
• Skriva motionsplan för båda hundarna
• Skriva ner trickslista med kan – under inlärning – ska lära

Psykologi

Eftersom mina tävlingsnerver är allt annat än bra så är det framför allt det jag kommer att behöva jobba med, och min attityd till tävling och till mina hundar i allmänhet.

• Delta i studiecirkel om tävlingspsykologi
• Repetera fyra mantran dagligen

Fysik

Fysiskt är mitt största problem mina skojsiga spänningshuvudvärksproblem. Under hösten har jag lyckats att åtminstone delvis minska dem, och öka min förståelse för dem, men det är ett arbete som definitivt behöver fortgå under 2012. För att kunna matcha Norrie på agilityplan behöver jag också lägga en hel del tid på konditionsträning av mig själv!

• Försöka minska problemen med huvudvärk med regelbunden massage, stretching och stresshantering
• Konditionsträna – ska kunna springa en agilitybana utan större ansträngning
• Fortsätta träna ju-jutsu

För att övergå till hundåret, vilket jag misstänker att de flesta är mer intresserade av, så tänkte jag börja med Zumis och mitt år. Detta mest för att det blir betydligt kortare än mitt och Norries år då min planering strukit ganska mycket på foten till förmån för Zumis andra uppdrag Såhär såg listan ut:

Freestyle

• Sätta ihop det nya programmet färdigt
• Arbeta med att våga ha Zumi lös på träning
• Delta som åhörare på freestyleworkshop 16-17 juli
• Tävling freestyle 15:e juli
• Debut HtM 15:e juli
• Freestylekurs för Ida Björkman och Margareta Löfgren, start 17:e augusti På grund av dräktighet går Norrie den istället

Inom freestylen hann vi alltså med de flesta av de utsatta målen – mest nöjd är jag med att jag har jobbat med mig själv och numera oftast vågar ha henne lös på träning utan att tro att hon ska hitta på allt för mycket egna saker Tävlingen den 15:e juli gick dråpligt dåligt, men jag var väl förberedd på att det skulle gå ungefär dråpligt dåligt så Zumi hade nog så roligt hon kan ha när hon är hormonknasig. Hon fick ju mozarella i alla fall!

Tyvärr fick jag hoppa över freestylekursen med Zumi, eftersom hon var i sluttampen på löpet första gången och eftersom kursen låg varannan vecka hade hon bara kunnat vara med vid ett eller två tillfällen innan hon blev för dräktig för att ha lust med mina dumheter

Viltspår

• Lägga spår med rådjursklöv, vildsvinsklöv och älgklöv
• Gå dygnsgamla spår
• Göra och klara anlagsprovet i viltspår
• Skotträna inför öppenklassen!

Här lyser strecken med sin frånvaro. Hösten 2011 var tänkt att bli viltspårets höst, men eftersom Zumi blev dräktig igen så lade jag helt enkelt viltspåret på hyllan helt. De här målen kommer att komma igen under nästa år, men lite omskrivna för att vara tydligare.

Utställning

• Ställa på svenskvinnare i Norrköping 20:e augusti Inställt på grund av höglöp

En enda punkt som vi likt förbannat inte lyckades uppfylla! Vi anmälde bara till en utställning förra året i och med dräktigheter hit och dit, men eftersom den lilla sötnosen tidigarelade sitt löp med en månad så ställde vi in närvaron i Norrköping.

Övrigt

• Miljöträna mer och träna i nya miljöer
• Valpkull i mars 2011. Träningsuppehåll februari-juni 2011.
• Valpkull i oktober 2011. Träningsuppehåll september-december 2011.

Här är förklaringen till att vi knappt fått något gjort i år. Om man räknar bort de månaderna (nio) och sedan två för löp, så kan man konstatera att vi har haft en enda bra, träningsfokuserad månad i år. Kort sagt, så har det inte varit ett tränings- och tävlingsår i Zumis liv – men det kommer vi igen med nästa år!

Med det, så lämnar vi över facklan till mattes kortbening – som ägnat delar av året åt att inte vara född, och sedan att vara valp. Det finns med andra ord inga tävlingar i vår planering, men det finns… tja, planer?

Freestyle

• Lära in och renodla slalom, bamse, och två ben
• Kunna träna lös
• Delta som åhörare på freestyleworkshop 16-17 juli
• Massor av miljö- och passivitetsträning!
• Färdigställa klass I-programmet

Här stämmer målen ganska lite med vad vi faktiskt har gjort. Jag skrev målen med ett väldigt annorlunda mindset än jag numera har när jag tänker freestyle och Norrie i samma mening. När jag säger att de inte stämmer, så är det faktiskt åt hållet att vi gjort mer, snarare än mindre. Det enda jag är missnöjd med mig själv med, är att jag inte miljö- och passivitetstränat så mycket som jag ändå känner att jag borde. Jag har varit noga med att tvinga mig att jobba med Norrie lös sen han var pluttebäbis, och med några hjärnsläpp från hans sida så har det fungerat väldigt bra.

Agility

• Valpagilitykurs nov-dec 2011
• Springa tunnlar
• Rundningsövningar med enkla byten
• Bestämma kontaktfältsbeteende
• Träna hindersug

Men allvarligt nu, springa tunnlar och träna hindersug? Kan jag vara mer luddig? Eftersom vi har sprungit fler tunnlar än vi har tränat hindersug, så stryker jag det. Överlag känner jag att vi har tagit oss en bit framåt till att förstå oss på agility, men det är väldigt lång väg kvar.

Utställning

• Lära in stå
• Öva tandvisning på bord
• Utställningstrava!
• Ställa på heelerspecialen i Uppsala 27:e augusti

Utställningsmässigt har vi gjort det vi ska och även ställt på en utställning till. Det är också det som har varit det tråkigaste på listan och något jag med glädje plockar bort till nästa år

Övrigt

• Miljöträna och träna i nya miljöer
• Träna i olika väder
• Hälsa på massor olika människor!

Här har vi också ett sirius case of LUDD. Nä, vi har inte tränat i SÅ många olika miljöer eller väder, och inte hälsat på SÅ många olika människor, så jag räknar nog målen som ouppfyllda. Och som att de ska omformuleras till nästa år…

Den här veckan har varit lite osammanhängande och med sporadisk, inte alltid kvalitativ, träning. Jag har flera kvällar tänkt att jag ska ta ett pass på sagostenen eller lite kontaktfält, men har inte riktigt orkat och även Norrie har känts lite trött. En del saker har vi dock fått gjort!

I onsdags var vi ett litet gäng ute och körde valpagility på LHU. Jag fick ett toppentips av Åsa – SKHV. Skicka, Kalla in, Höger, Vänster. Vi körde alltså varje övning fyra gånger, en gång skick mot leksak, en gång inkallning, en gång springandes på höger sida, en gång springandes på väster sida. Och vad tror ni att jag har glömt tills nu? Jo, att springa på vänster sida. Jag drog Norrie från en enkel hindersugsövning med tre hinder (bom på marken) och utlagd leksak bara genom att vara på fel sida. Bra att jag upptäcker redan nu att jag måste jobba mer med att ha honom på höger sida!

Vi sprang också lite släptunnel och det börjar kännas som att hans hang-up släpper mer och mer. Jag kom på efteråt att jag egentligen skulle passat på att ställa tusen frågor om kontaktfält, men man kan inte komma ihåg allt

Till slut så passade jag på att ta den trötta hunden och dra igenom vårt freestyleprogram till musik. Det var matte som presterade sämst, för timingen är inte riktigt vad den ska till musiken än. Norrie hängde så glatt på och gjorde allt jag bad honom om – utan skall! Trots att han var trött kunde han alltså vara tyst. Det bär jag med mig!

I fredags var jag och Norrie ute på LHU igen, den här gången för freestyleträning. Han kändes betydligt mer splittrad och hade svårare att koncentrera sig, men å andra sidan hade jag PMS och kände mig också lite okoncentrerad och virrig (och tjurig!) och belönade nog ganska tråkigt. Vi hade jättebra störning av en Karin med hundar som körde agility och freestyle medan jag och Norrie vimsade runt och låtsades köra freestyle.

Det blev betydligt fler skall, eftersom matte inte var så tydlig med kommandon och flaxade och vimsade mer än vanligt. Han håller ihop bra trots skallen, så det blir inga stopp, men satan så högt han skäller när han sätter den sidan till! Vi lyckades ta oss igenom programmet två gånger utan större missöden, och tränade externbelöning och de olika momenten i programmet separat i ett par omgångar.

Sen var Norrie en tröttie! Jag skulle egentligen vilja konditionsträna honom lite så han orkar mer, men vill samtidigt inte börja för tidigt med en hund som inte är riktigt färdigväxt. Nu när Zumi är hemma och behöver bantningsbootcamp så tänkte jag dock åtminstone länga promenaderna. Han går ju ändå mest lös och kan välja tempo mer själv, så det borde inte fresta så mycket på kroppen att röra på sig fritt. Nåja, när förkylningsluddet har lossnat tänker jag börja…

Igår var det återigen dags för agilitykurs, och i början av passet märktes att ingen av oss var riktigt på rätt blad. Jag blev uppretad för småsaker och Norrie var ovanligt nosig och släppte fokus hela tiden. Passande nog tog vi ett brejk, för jag kände igen hans beteende, och gick ut en liten sväng. Jajemen – självklart var det lilla djuret bajsnödigt! Efter pausen var han betydligt mer fokuserad och rolig att jobba med, även om jag märker att han verkligen kräver att jag är på rätt humör.

Vi körde hindersugsövningar, två hinder rakt fram till utlagd leksak eller med kastad leksak, vilket vi hållit på med tidigare och därför var en bra övning för oss när matte var grinig. Sen tryckte Anna in en massa information om uppvärmning och nedvarvning och träning och fysik och massage och annat i våra huvuden.

Jag får återkomma med en veckoplanering när jag åtminstone till viss del hunnit planera min vecka – och när jag vet när jag blir frisk. Tills dess – ut och busa i fnöhn! Som Zumi, galopperandes med munnen öppen, eller som Norrie, konstigt känguruskuttandes!