Torsdagen fick också gå i vilans tecken för Zumis del, medan jag och Norrie drog iväg och agilitytränade med Toktassarna. Just nu är fokuset starkt på slalom, och det ger resultat Vi är kvar i huvudsak på bågat slalom, men efter dagens test då Knorr faktiskt redde ut sexpinnarsslalom utan bågar ett par vändor så är det nog dags att börja plocka bort bågar och att verkligen nöta högerslalomet.

Zumi fick vila sig i form inför helgen som i och för sig mest gick i vilans tecken för alla utom Norrie. Jag, Kalle och Zumi åkte till vätternstranden i Bankeryd och njöt av strandpromenader, god mat och en del Minecraftspelande. Norrie, å sin sida, fick stanna hos min syster och hann med all möjlig miljö- och socialträning Det var skönt att bara ha Zumi med sig och att hon fick en chans att hämta sig helt i lugn och ro efter operationen, utan att försöka tugga på Norrie…

Ganska sent framåt eftermiddagen på söndag hade vi lyckats styra oss hem, i grevens tid då jag och Norrie hade en ny träff att passa med samma agilityträningssällskap som i torsdags. Framåt går det, onekligen, som sagt.

Det är nog rätt allmänt känt att jag av och till (tyvärr oftare till än av) har problem med huvudvärk. Det är definitivt inte någonting dramatiskt eftersom det är en helt vanlig spänningshuvudvärk, och jag drabbas lite väl ofta helt enkelt för att jag är dum nog att spänna mig mycket och ofta. Jag är känslig för sol (spänn), för ljud (spänn), för stress (spänn), för många sinnesintryck (spänn) och så vidare och det resulterar i att nacke och huvud säger upp sig med ojämna mellanrum.

Jaja, lite huvudvärk är väl inte så mycket att orda om, och nej, jag är ju tyvärr van vid att det gör ont. Själva värken är en ganska liten del av huvudvärken, så att säga. Men när värken kommer krypandes så förändras också mina tankemönster, vilket är både obehagligt och opraktiskt. Jag blir pessimistisk, ledsen och väldigt arg på samma gång, och det är den biten som sätter de största käpparna i hjulet på försöken att leva som vanligt med huvudvärk.

För att det här inte ska vara helt ohyggligt gnälligt så kan jag kontra med att jag märker av en förbättring, inte av måendet när jag faktiskt har ont, men på vad jag klarar innan jag får ont. Det går att hålla ett högre tempo längre än tidigare, och ibland klarar jag två aktiva dagar på en helg utan efterverkningar när jag tidigare inte ens klarat en utan att huvudvärken kommer krypandes framåt slutet. Nu på slutet har den tyvärr varit tätare och intensivare än på länge, vilket jag hoppas ger med sig igen. Jag har ju liksom vant mig vid att nästan kunna aktivera mig som en vanlig människa

Så, vad har jag gjort för att förstöra huvudet då? Förra gången var det massage med triggerpunkter, så hoj vad jag fick skylla mig själv. Dum som ett spån tänkte jag att huvudvärken som kom krypande som en reaktion på triggerpunkterna nog skulle gå över av sig självt. Som om det någonsin gått över av sig självt. Ett dygn senare hade jag väl tagit mig samman och insett att den inte gör det Den här helgen har jag sabbat huvudet på bästa möjliga sätt, må jag säga!

Vi började helgen astidigt. När jag valde uppfödare var inte avståndet något jag tog hänsyn till, vilket jag förstås får böta för när det är dags för kennelträff! Det tar fyra timmar ner till Väröbacka och Tanspots, men som tur är går det fort när man har sällskap. Mini och Polly med matte Malin hade ännu lite längre och kom från Norrköping för att dela sträckan

Både jag och Norrie, och även katten bland hermelinerna Zumi, förtjänade oss nog en liten guldstjärna efter dagen. Matte för att hon åt vid rätt tillfällen, höll sig pigg och höll sig vänlig, och Norrie för att han inte betedde sig alltför mycket som ett kräk och för att han så duktigt och tyst sov i bilen trots löptik i buren bredvid. Zumi hängde på som vanligt utan att tjata eller kräva något mer än att få lite godis ibland. Sötast-i-stan-priset vinner Norries bror Perry som man bara dog lite av att se, och god tvåa är allt syster Kita Båda från P-kullen, alltså ett halvår yngre än Norrie.

Vi hann med lite ringträning, freestyleträning, positionsnötande och hälsa på får som Norrie bestämt ansåg var heelermat. Det blev kort snöre för den lilla terroristen och ett mycket vakande öga.

Efter en sådan maratondag brukar man kanske softa dagen efter. Och Zumi var helt med på det spåret, ihop med husse som kommit hem från jobbresa norröver under lördagen Jag försökte efter bästa förmåga efterhärma Norries attityd av ny dag, ny energi och lyckades hjälpligt, så vi drog iväg på en heldagsagilitykurs med fokus på handling. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord:

Min relation till framförbyten är inte den bästa, kan man konstatera. Jag gillar blindbyten och bakombyten helt okej, men framförbytena… Snurr och vift och yr och aldrig är jag där jag ska! Det ser mer ut som något av Galenskaparna än seriös agility, kan man ju säga

Något annat jag vackert fick inse var att vi har tränat ganska lätta saker. Ja, matte-lätta, that is. Nu blev det plötsligt lite avstånd mellan hindren och jag fick spurta som en idiot för att vara på hjälpligt rätt ställe och ta emot den lilla heelern som kom flygandes ur tunnlar och över hinder som en mycket liten pansarmissil. De sista illusionerna jag hade av att en kortbent hund också är en långsam hund, blev ganska obarmhärtigt krossade. Nyttigt var det definitivt, och jag har börjat fundera på hur jag ska handla för att faktiskt ha någon form av enhetlighet i det hela. Det vill säga, peka och vifta med flit

Jag passade i lördags på att köpa en orange expander av Perrys matte, med baktanken att knyta den i olika leksaker. Det visade sig dock att den var alldeles fnitterhysteriskt jätterolig som den var, och den verkar tåla hyfsat mycket stryk för än har den inte gått sönder

En heldag i solen var dock lite mer än min kropp klarade av, och framåt slutet kom också huvudvärken krypandes. Samtliga hundar, Knorr inräknad, var också utslagna och låg som disktrasor i kanten av planen. Jag misstänker att jag lyckades bli solbränd i ögonen, men ansiktet var härligt likblekt när jag kom hem – kanske mer på grund av huvudvärken, än på den faktiska mängden sol. Jag ska dock vara snäll mot mig själv, ge upp min illusion om att se vettig ut, och köpa mig en bra keps. Solglasögon har jag inte riktigt förlikat mig med än

Hold your breath and count to 10
Remember that it’s all in your head

Heelerträff! hos Catharina utanför Söderköping. Spår, uppletande, freestyle, en massa prat och lite fotande. Kul att se andra arbetande heelrar! Lera långt in på kroppen och bakom öronen!

Valpträff med några av Zumis valpar. Lilla Mika ur sista kullen är en kopia av Zumi, med den stora kärleken till ALLT men också till utseendet! Taito är nog ändå min favorit av valparna, som nu också blivit friröntgad

Agilityträningar med varierande resultat. Oftast är agilityn rätt frustrationslös, och vi har väldigt roligt. Ibland blir det mycket prestige och prestation och då blir det bara pannkaka. Det är tur att det inte är så ofta, för när det inte blir så är vi härligt samspelta.

Heelerbad i hagen vid BK. Norrie var väldigt förundrad över grejen med att bada, och när jag kopplade loss traskade han ner i vattnet och vadade runt, helt fascinerad av att man kunde gå i vattnet

Freestyletävlingar på två olika ställen. I Linköping gick det inget vidare med någon av hundarna, och det får nog delvis bekännas som förarfel på många sätt. Inte minst på grund av att föraren var dödsgenomtrött efter arrangerandet av tävlingen, och liksom inte brydde sig om hur det gick.

I Skarpnäck hade vi samlat ihop oss lite, och även om ingen av hundarna gick perfekt så fixade vi viktiga milstolpar! Zumi plockade sista uppflyttet för FD1 och Norrie höll ihop bra nog att få uppflytt i vår problemkategori (men vi fick för lågt på programmet, för en gångs skull). Till Skarpnäck åkte vi ihop med Karin med vovvar, som det också gick strålande bra för!

Bli gammal har jag också hunnit med. Hur firar man sin födelsedag om inte med rabarberkaka gånger två, vovvepromenader på gräsvägarna ute i Skorteby, och med agilityträning på kvällen? Alldeles strålande födelsedag, må jag säga

Filosofera med Ann-Sofie om det mesta hundrelaterat. Från avel till tävlingsnerver!

Fundera över vad det egentligen är som sätter käppar i hjulen på Ekipage Kortbening. Och som vanligt kommit fram till att jo, det är ju matte, och framför allt mattes nerver. Och prestationsångest. Och enorma förväntningar. På väg hem från agilityträningen igår fick jag en liten pik av CD-skivan jag stoppat i stereon. Den sjöng det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel för mig, och jag hajade till. Ja, för ganska exakt så är det ju. För mycket, för fort.

Wishing, wanting for something more
always better than I had before
who knew these dreams would come true

And I run the red, won’t stop at night
I don’t care for traffic lights
things ain’t moving quick enough for me

Back to the moment the very start,
from the very first day you had my heart
but I got to slow right down
slow it down

Efter ett långt gnäll för Ann-Sofie så fick jag lite förnyad energi som jag efter bästa förmåga försökte omsätta i praktik. Jag tror att vi eventuellt är något på spåret för att hjälpa Knorr att hantera sin frustration (och att överlag minska den eftersom det är frustrationen som ger skallen) även om jag såhär i efterhand kommer på flera saker jag gjorde fel. Hoppet är med andra ord inte helt förlorat, men jag tror att jag tänker tänka om en hel del. Jag har redan varit i den här situationen en gång tidigare, att ha försökt jobba bort skallen och bara eskalerat dem, och det fungerade ju redan då bättre att helt enkelt skita i dem för att de skulle minska i omfång och antal. Varför lyssnar man aldrig på sig själv?

Lika hopplöst som det känns att inte få ordning på attityden hos mig och Norrie, lika självklart har jag hittat precis rätt attityd hos Zumi. Gårdagens tävling gav högsta poängsumman hittills och hennes andra uppflytt. Zumi, omöjligheten, har verkligen totaltransformerats till glädjen och entusiasmen själv och det är jätteroligt att gå in på planen och känna att hon är med varje steg på vägen. Detta trots att det blev en ganska lång väntan uppe för att domarna diskuterade föregående ekipage! Tyvärr är det lite svårare att glädjas över hennes framsteg när det samtidigt känns som att jag hellre skulle se hennes attityd hos Norrie.

Det blir ju också en negativ spiral att jag oroar mig för skallen på plan och han märker att jag spänner mig och så börjar han skälla och sen blir det pannkaka. Det är inte värt det! Vi har inte roligt på planen när jag bara väntar på skall och han blir osäker. Vi tror ju inte på varandra såhär! Utförandet ska, om vi bortser från skallen, vara vårt starkaste kort, och därmed basta!

Torsdagen i omdömen, poäng och filmer finns på respektive hunds sida. Nu laddar vi om för att köra uppvisning på heelerträffen imorgon – och då ska attityden baske mig sitta där den ska. All världens förlorade socker, ni vet!

The door is swinging in the wind
It’s time to go and march on in
It’s time to show them what we’re all about

Efter helgens inte-så-superlyckade tävlingar i Norrie-hänseende så har jag funderat lite på hur jag ska hantera min torpedgalning till hund. Uppenbart är att approachen som Zumi har lagt fyra år på att lära mig, inte fungerar så bra Än en gång fascineras jag över hur extremt olika två hundar kan vara, och att det verkligen inte finns något universiellt Rätt Sätt™ att träna hund.

Något som står väldigt klart är att jag har hittat rätt metod för Zumi. Det finns alltid en ganska stor risk att hon slår över från nästan okontrollerad till fullständigt okontrollerad, men minsta snäpp mindre energi gör att hon inte riktigt orkar och vill – så vi satsar på att 50% av tävlingarna kommer att sluta med tokryck, och andra hälften förhoppningsvis går skitbra Idag fick hon träna ungefär två minuter, och jag slutade medan hon fortfarande var hysteripigg och studsade runt mig för att hon ville jobba. Äntligen kan jag låta henne törsta efter träning så som hon hela tiden har behövt!

Energimonstret jag har försöker jag tänka om och tänka rätt med. Idag innebar det att vi tränade i ungefär en och en halv timme, med fokus på tystnad och samling i allt han gör. Det innebar att han fick sitt torrfoder som belöning, och så o-spännande som möjligt. Vi bröt av med lekbelöningar någon gång ibland för att rasa ur lite energi, och jag tänkte efter ordentligt på hur jag berömde. Viska, prata tyst eller hålla käften verkar vara vad jag har att välja på, för då jobbar han lugnast och mest koncentrerat. Belöningar, reaktioner på ljud/skall och beröm ska allt vara väldigt lugnt och vänligt.

Efter ungefär en och en halv timme var han faktiskt såpass samlad att jag kunde peppa honom en smula! Han fick slutbelöna sig med att hänga i roadkillet medan jag pratade lite freestyle

Jag har under Norries uppväxt varit så fascinerad över att han har energi, och har varit så rädd att han ska tappa den. Rädd att han ska bli omotiverad, opepp, opigg och andra o-ord man kan komma på. Övertygad om att alla hundar är lika och att såsom Zumi är, så blir också Norrie. Jag börjar nu på något plan förstå att det kanske var en liten missuppfattning av läget, och att arbetsmoralen och förigheten hos den lilla kokopellen gör mina o-ords-rädslor lite irrationella. Norrie är inte typen av hund som måste vila en vecka inför tävlingar – Norrie är typen av hund som behöver ett rejält träningspass och en långpromenad samma dag, ungefär…

Watch your step and look ahead
Remember what the old man said
Failure is the aftermath of doubt

Till och från tävlingen samåkte jag och tassmonstren med bästaste Sara, Johanna och Java. Det stillade nerverna en smula eftersom de redan varit där och visste på ett ungefär hur tävlingarna går till, men trots bra sällskap så kände jag mig ändå väldigt, väldigt uppjagad när vi kom dit. När jag stuvat undan hundarna i buren så fnattade jag runt lite allmänt och gjorde ingen nytta, förrän det blev dags att filma lite HtM Sara och Java tog sitt sista uppflytt! Tjohooooo! Även Ida med Monster tog ett uppflytt!

Jag och tassmonstren passade på att ta en promenad under slutet av HtM1:an och det kändes som att jag började landa så smått. Jag såg några ekipage 6+ och något i klass 3, och passade sen på att byta om. Vi var sist ut, nummer 8, i klass 2 och jag skulle göra någonting rätt idiotiskt. Vi skulle gå in på plan, en okänd plan, och HITTA PÅ ett program!! Nåja, dummare saker kan man väl göra antar jag – vi skulle ju ändå bara få lite tävlingsvana och förhoppningsvis hålla oss på planen, och då gör det ju inte så mycket att vi inte hade någon större ordning på rörelserna. Jag hade bara Norrie att fokusera på eftersom Zumi tvättat sönder en tass, så hon var med som ren hejarklack.

När jag tog fram Norrie för att värma upp lite så släppte nerverna. Min lilla Burritohund har det inflytandet på mig. När vi gick in till planen så var jag lugn, och höll mig lugn trots att de hade blandat ihop musiken och trodde att Norrie skulle ha Zumis låt (tur att de provspelade innan jag skulle in!), och Ida hämtade skivan så allt kom i ordning. Under tiden busade jag och Norrie lite, och han fick lite nötlunga. När det var dags att gå in på plan så kändes det bara självklart, och jag bara skrattade lite åt att speakern sa något om att vi skulle se om jag kunde ändra på resultatlistan.

Redan första stegen in på planen så satte Norrie nosen i mattan, och sen satt den där. Mene… Jag höll huvudet kallt och gick dit jag ville ha honom – han följer ju efter – och lät honom nosa in sig lite under tiden. Sen bad jag honom om uppmärksamhet, och då var mattnosandet ett minne blott.

Jag kan inte beskriva programmet. Det enda som var klart var starten, som satt så himla bra, några stegförflyttningar mitt i som också satt fint, och slutpositionen som vi också satte. Däremellan plockade jag in rörelser både högt och lågt, så övergångarna blev definitivt inte särskilt bra

Vid ett tillfälle råkade jag nästan trampa på honom, och då drog han en liten lov för att titta på domarna, men kom direkt tillbaka och fortsatte jobba. En bit in i programmet kom skallen, förstås, men det hade jag ju räknat med. När vi satte slutpositionen så var jag bara så HIMLA glad! Jag hade hållit nerverna i styr och Norrie hade stannat på planen, jobbat genom hela programmet, och verkade fortfarande redo för mer!

Vi spurtade ut och han fick en rejäl bit torkad vom. När den var uppäten så hörde jag att domarna började bli klara för att läsa upp poängen, så jag tog Norrie och Griiisen och gick ner en våning för att kampa och belöna honom färdigt i lugn och ro. Tävlingen var inte lika viktig som den lilla svarta öronhunden jag hade framför mig, och hade jag stannat hade jag väntat och lyssnat och spänt mig.

Vi fick någon minuts kampande och bus innan först Ida och sedan Sara och Johanna kom ner och talade om att vi tagit uppflytt och vunnit klassen. Jag bara blinkade dumt och undrade vad de pratade om, om jag ska vara ärlig. Det kändes som någon parodi på vad speakern sagt innan vi gick in, och jag tror att jag svarade något väldigt ointelligent i stil med eh, uh, tack, va, okej, wow, uh.

Men siriusly. Vi improviserade. Vi skulle inte prestera! Vi skulle definitivt inte ta uppflytt och ännu mindre vinna! Jag var liksom så upptagen med att det var fel att jag inte riktigt förstod vad som sades. Tjopp så var det prisutdelning och jag fick fatt på en perfekt fårfluffkampis till Norrie, och tjopp så hade jag rastat av hundarna och vi var på hemväg. Allt var… surrealistiskt.

Idag har jag börjat fatta att det ändå är lite häftigt att vi tog uppflytt och på något jädra vänster vann klassen. Men mest… är det surrealistiskt. Och underligt. Jag har fått mitt uppblåsta ego än mer boostat från alla möjliga håll, vilket kanske är lite onödigt med tanke på att det kommer att sluta med hybris. Nej, jag är inte ohyggligt fantastisk. Det var snälla domare i kombination med att Norrie är fantastisk på att följa mina konstiga infall. Om ni tänker berömma någon – beröm Norrie!

Ann-Sofie fotade, så ni får till och med lite bilder på mattes viftande och på en Norrie som springer så fort att öronen floppar

Norrie fick springa med sned bom på hindren vilket innebar att han inte behövde hoppa alls utan kunde flyta på. De andra, lite större vovvarna hade pinnen upplagd på båda sidor, men där är vi inte riktigt än

Tisdag och onsdag kväll gick i freestylens tecken med koreografikurs och tävlingsträningskurs. Under koregrafikursen satsade vi mest på att schabbla runt med vårt program för klass 2, men såhär i efterhand har det börjat lossna och jag har fått en massa nya tankar kring saker som inte fungerade under kursen, och delar av programmet har tagit form! Norrie får en massa pluspoäng för hur duktig han var på att vara tyst under passiviteten. Under de här två kurstillfällena var han i stort sett gnisselfri och lugn. Skönt att få vila öronen!

Tävlingskursen gav i sin tur en massa nya funderingar, speciellt kring skällandet som jag har en lite ambivalent inställning till. Jag har testat att stoppa och lägga honom när han skäller till, men då eskalerade bara skallen för att han blev osäker på om han gjorde rätt över huvud taget. Det fungerar att belöna tätare, men det stressar mig lite för att jag känner att jag måste ”skynda att belöna” innan han skäller, och det är jobbigt att gå på helspänn. Den bästa metoden för tillfället verkar vara att träna svåra saker, och belöna lugnt, och då och då bryta upp med lekbelöning. Samtidigt vill jag inte fokusera för mycket på skallen, för då tappar vi mycket av glädjen i träningen, jag blir spänd och uppstressad och tycker att hela freestylen är jobbig. Vi tränar ju, trots allt, framför allt för att ha kul tillsammans.

Jag märker också att jag så lätt fastnar i att han måste vara uthållig. Han måste tränas på att gå hela program kontinuerligt. Han måste kunna koncentrera sig utan belöningar. Men… Det är ju inte riktigt sant. Har han bara rätt belöningsförväntan och tillräcklig kondition så kommer han att orka jobba en längre stund utan belöning också, även om vi inte gör det jämt.

Eftersom det är tävling snart, har Zumi mest fått flyta med och vara avundsjuk. Jag tror att det är den lämpligaste uppladdningen för henne, och hittills har hon svarat rätt bra på lockelsen. Förhoppningsvis har jag en övertaggad hund på måndag!

För att bryta av från den något intensiva freestyletrenden under tisdag och onsdag, så träffade jag agilitygruppen igen i torsdags för lite allébågslalom och några framåtövningar. Det är fint hur jag går in i varje övning i gruppen med en känsla av att det kommer att gå åt skogen, och får panik när det gör det… Torsdagens panik handlade främst om att Norrie inte hoppade, utan sprang runt, hindren på en helt vanlig framövning. Skrik, panik och nära tårar – inte för att han inte utför det som jag förväntade mig, utan för att oron att han skulle ha ont och inte ville hoppa grep mig omedelbart. Vi har ju kört framövningar förut!

…Vi har kört framövningar förut. Det som skilde sig det här gången var ju bara det faktum att han hade 30cm höga hinder, och inte bommar på marken, och jag över huvud taget inte talade om för honom vad han skulle göra. Såhär i efterhand kan min panik verka en liten smula överdriven, men det är ju å andra sidan alltid lätt att vara efterklok. De andra var ju förstås lite mindre panikslagna och föreslog att jag skulle köra samma sak men med lägre bommar så han kände igen övningen. Ja, då gjorde han ju förstås som tänkt…

Idag har det också blivit mycket hund. Vid halv nio imorse checkade vi in hos veterinären för ögonlysning för den lilla knorrhunden. Zumi fick hänga med och väga sig, och vovvarna ligger nu på 8,7kg (Zumi) och 7,4kg (Norrie). Hon var nog ganska lättad när hon fick gå till bilen igen utan att ha behövt någon undersökning!

Norrie skötte sig himla fint idag, vilket möjligen skulle kunna ha någonting med min egen sinnesstämning att göra. Ögonlysningen har jag aldrig oroat mig för, eftersom hans föräldrar är DNA-testade, och precis som jag trodde så var han alldeles fri. Bra med lite statistik till heelerklubben! Och jämfört med Zumi var han så grymt lätt att droppa ögonen på! När han kom ur bilen igen på parkeringen hemma så satt han och kiiiiiisade och tyckte att det var ganska skönt att komma in i ett dunkelt sovrum ett tag.

Jag stack iväg en liten sväng på veckomöte och åt ohemula mängder äpplekrans från Mohlins. Så ohemula mängder att jag inte var hungrig när jag kom hem igen vid lunch, utan packade in hundarna i bilen och gjorde Tornby osäkert. Norrie behövde följa med för att jag skulle prova ut ett BoT-nättäcke, och Zumi sa att hon ville följa med så då fick hon det. På Tornby hittade jag en skuggig, sval parkeringsplats under Hööks och drog in för att se hur många konhinder de kunde tänkas ha. Och tänka sig att de hade precis lagom många, och 20% rabatt på hundsortimentet! Fem konhinder fick följa med mig hem och jag har redan testat att ställa ut alla i trädgården och fnulat med avstånden för att få till ett bra cavaletti till Norrie, vilket visade sig vara svårare än jag trott! Sen råkade vi kanske köra lite rundningar också, innan vi tog en skön solpromenad över hygget.

Det bästa med konhindrena är att fem stycken plus bommar går ner i en blå IKEA-kasse modell liten! Nu ska här tränas hoppteknik och bakbensstyrka, kan ni tro!

Det känns att jag är lite stressad just nu, av tävlingarna som tornar upp sig och av tävlingsledarplanerandet. Jag har så ont om tålamod och varvar upp för så lite! Jag hoppas att det känns bättre och bättre ju närmare vi kommer tävlingen, så att tävlingsdagen bara handlar om glädje, och inte om nerver.

It’s clear as mud and nearly twice as thick
It’s out of reach and heavy as a brick
It’s quick to make a notion of your overgrown emotion
And it’s getting so much louder every day

Like a breath of fresh air
Like a natural high
I lose sense of time

Igår packade jag in vovvarna i bilen ihop med en himla massa prylar, klövar och blod och förflyttade mig över till Anna för att återigen traska runt i skogen större delen av dagen. Alla fyra vovvarna rymdes fint i deras bil och jag är lite halvstolt över att jag utan alltför stora problem lyckades ratta en okänd bil hela vägen upp till spårstället vi valt för dagen Det här inlägget kommer att bli mer bild- än texttungt som omväxling, så hämta något att tugga på, knäpp fast er i stolen och gör er redo. Full fart framåt!

Efter förra helgens spårdebacle med Zumi som bara vimsade i viltspåret så samlade jag tankarna kring hennes spårande och bestämde mig för att det var bäst att ge henne en ny chans snarast så jag inte fastnade i tänket att hon inte kan och inte vill. Mycket klokt, visade det sig! Jag ändrade på en del saker från förra spåret: lade med rådjursklöv istället för älgklöv, blodade lite tätare och väntade inte till sist med att gå med henne. Spåret fick nog också ligga lite kortare än förra gången.

Jag kände redan när jag plockade ut henne från bilen att hon hade ett annat mindset än förra gången. Hon var helt säker på vad hon skulle göra och väntade o-tålmodigt medan matte drog på henne spårselen. Sen var det jobb som gällde i hennes huvud! Eftersom Anna kunde fota så hängde jag kameran runt halsen och filmade spåret:

Ni som inte orkar titta på filmen, eller som blev för åksjuka av det svajiga filmandet, kan kika på bilderna nedanför istället (Foton av Anna Wass)

Zumi såg ut att växa typ en decimeter under och efter spåret. Så nöjd, så stolt och så fin! Hon gjorde helt enkelt ett strålande jobb, och nu känner jag bättre igen attityden hon brukar ha i viltspåren

Norrie hade alldeles rätt i att han också kunde. Han fick, till skillnad från Zumi, två stycken personspår med en hel del godis i eftersom han gick sitt allra första personspår förra helgen. Och här har det definitivt också lossnat, så det var en självsäker och framåt liten kille jag satte på spåren, och sånär som på ett plötsligt bajsbehov mitt i första spåret så spårade han på himla fint! Båda spåren lades i uppförsbacke och jag försökte ge honom en liten smula motstånd i kopplet så han skulle jobba lite extra med bakbenen, på instruktion från rehab Även här blev det lite filmat:

…och förstås fotat. Anna Wass bakom kameran precis som förut

Såna här dagar i skogen är verkligen batteriladdande. Trött efter en dag, javisst, men sådär skönt, nöjt trött!

Så. Igår var jag helt övertygad om att få veta att Norrie behövde opereras och stålsatte mig för att vinka adjö till tävlingssäsongen som jag ändå inte på allvar trott att vi skulle kunna utnyttja. Som moraliskt stöd (och guide! insåg att jag ju inte hittar…) tog jag med mig Anna som fått lyssna på en hel del av mitt nojande sen tidigare och kommit med en massa bra tankar kring just Norries knäppa kroppsbyggnad. Klockan 17 var det dags och brötmonstret visade sig från sin vackraste (läs brötigaste) sida med att morra och bruffbjuffa på alla ljud han hörde och människor han såg. Urghel och hurgel så äckligt! Skönt att veta att han är bara ljud och ingen verkstad, den lilla herrn, för som han låter kan man ju tro att han skulle äta upp hela kliniken levande.

Lilla herrn fick stå ut med en massa klämmande och kännande och pillande och petande, och led sig igenom det – knäpptyst Ingenstans verkade det göra ont eller kännas överdrivet jobbigt att bli tryckt på eller dragen i. Vi pratade mycket om knäna och lite om framstället och lite om kroppsbyggnaden i allmänhet, och jag försökte memorera alla grejer jag kunde göra för att stärka både fram och bak. Det var också skönt att känna att jag var rätt ute med de tankar jag själv haft och de råd jag fått av kloka personer i min omgivning gällande fysträningen, så framöver blir det sagosten, skritt- och travträning som blir huvudfokuset i fysträningen, men också konditionsbyggande med intervaller.

Norrie fick visa upp skritt och trav på motionsband vilket han tyckte var en himla klurig grej. Oj vad det tog på både huvud och kropp med några minuter på bandet! Jag får erkänna att jag onekligen är sugen på ett eget just för den jämna skritträningen, men å andra sidan går det ganska bra att skritträna ändå – man får bara gå långsamt

Marie tyckte att han var lite dåligt musklad bak, och jag håller med. Han såg något bättre ut innan viloperioden på grund av magstöket och den ömma armbågen, men han kan allt muskla på sig ytterligare lite mer än så. Det är lätt att tänka att om han bara kan springa lös så bygger han rätt muskler, men det är ju inte riktigt hela sanningen eftersom han går mycket i galopp och då inte behöver använda bak så mycket. Han rör sig lite trippigt bak och skulle kunna ta ut steget lite bättre, men verkar som sagt inte begränsad i rörelserna när det krävs mer påskjut och kraft. Han är smidig och stark som de flesta småhundar och kan från stillastående hoppa rakt upp i mitt knä medan han vrider sig ett halvt varv för att landa bättre. Så vi tänkte helt enkelt kasta mer muskler på den lite fjamsiga bakkroppen och se om knäna automagiskt blir lite hårdare

I slutänden så, hur gärna jag än vill säga att han har problem i rädsla att missa något, är det ju onekligen så att han inte uppvisar någon smärta eller svaghet. För att hitta vad han håller för får vi helt enkelt mjukt och försiktigt testa oss fram och hittar vi något som blir ett problem, ja, då får vi korsa den bron då. Under tiden fick vi som råd att ha så roligt som möjligt och att satsa framåt och uppåt. Så framåt, och uppåt, it is.

Jag schmajlade som en galen idiot när vi lämnade Norsholm. Lättnaden, insikten att det trots allt VAR samma Norrie som för en månad sedan, var helt överväldigande. Känslan av att han inte bara var en patelladiagnos och ett par kattmjuka framben var vad jag varit rädd för att känna. Det var som att jag blev fysiskt lättare av något som var helt mentalt.

Efter en sånhär maratonbloggpost vet jag precis vad jag vill skriva. Jag vill skriva tack. För alla kloka ord. För att jag fått vara super-emo och känslostormig utan att ni har suckat och klickat på ”sluta följa den här bloggen”. För att ni till och med orkat peppa super-emot och sedan hurrat när jag super-emoat mig färdigt och blivit lite mottaglig för alla kloka ord. För att ni tror på mig och Norrie (och Zumi!) även när jag själv inte gör det. För att ni litar på mitt omdöme, trots att jag tycker att det är konstigt att göra.

I know I’ve been distant
So detached and resistant
To the things that are perfect in my life

And it was you who made me see
You gave me hope, and set me free
And yeah, I know I’ve been a little slow
But hey, hey-ey-ey-ey-ey
I’m good to go

Den senaste tiden har jobbmässigt varit rätt tung. Det har liksom inte funnits så mycket ork över i slutet av dagarna, och den lilla entusiasm jag ändå uppbådat har mest använts till hundarna och till att inte hamna alltför ohyggligt efter med alla andra små projekt jag är insyltad i. Det har därför varit… Tja, knäpptyst, här.

Jag skrev för ett tag sedan om steg. Om steg framåt, utan att tala om framsteg. Idag är temat återigen framåt. Rörelse framåt. Ett försiktigt hopp om att våga blicka lite mot horisonten och tro på att vi kan komma dit. Efter en tid i mörker, ovisshet, oro och tomhet så är det närmast överväldigande. Och lite stressande. Jag har liksom inte på allvar trott på att vi faktiskt skulle komma till start i freestylen efter allt som hänt, men nu när vi fått uppmaningen att träna och ha  roligt så blev det plötsligt väldigt påtagligt.

Som det här inlägget antyder i sina lite tillfilosoferade formuleringar är att vi har varit hos Marie på Norsholm idag. Vi firade beskeden med ben och till och med en bit pommes. Han har, hipp hurra, inte ont såvitt vi kan hitta. Knäna är mjuka och han är lite dåligt musklad bak, speciellt efter den här vila-sjukdoms-perioden. Men med rätt träning, aka skritträning, kroppskontroll och sagosten, så ska vi förhoppningsvis muskla upp bakstället och tajta till knäna så de får lite bättre stadga. Och jag frågade om anstränging, och rörelser, och träning. Och fick rådet att ha roligt, och helt enkelt hålla ett öga, att lita på omgivingen och att fysträna klokt. Och träna det vi vill!

Vi tar en ingående rapport imorgon va? Check!