Min plan är att bibehålla motions- och aktiveringsnivå, men att varva den med passivitet och lugnare moment. Jag funderar också på att cykla till träningar när jag kan, så hon får ur sig lite energi på vägen och kanske kan koncentrera sig bättre när vi kommer fram. Jag gillar orken och attityden hon har, men inte riktigt det lite stressiga beteendet och den totala oförmågan att koncentrera sig.

Jag borde ha reagerat på hur hon var när jag tog ut henne, men jag var så fokuserad på att vi skulle träna att jag inte tänkte mig för. När jag kopplade lös var hon som en stålfjäder och ömsom stirrade, ömsom nosade. Ett par moment gick bra men när hon låste på en fotgängare försökte jag bryta henne med en godisbit framför näsan och då fick hon ett ryck. Hon höll sig på grusplanen och sprang inte fram till någon, men sprang heller inte till mig. Efter lite mer nosande satte hon sig för att kissa och då fick jag nog och vrålade i ordentligt att det får hon inte göra, och då blev hon rätt låg istället. Hon kom fram till mig men ville inte ha godis. Jag kopplade bara upp och gick till bilen och åkte hem.

Efter att ha pratat med husse eftersom handbromslampan vägrade slockna (och talat om att jag aldrig kommer kunna ha några tränings- eller tävlingsplaner med “den här hunden”) plockade jag med Zumi från bilen hemma och gick upp på hygget. Jag tog fram osten, kopplade loss och Zumi sprang.

Och sprang, och sprang, och sprang.

Och sprang.

Fram och tillbaka, runt runt runt på hygget. Nu och då stannade hon för att nosa, och sedan sprang hon igen. Det gav mig tid att gå planlöst över hygget fram och tillbaka i mörkret, och fundera över vad jag egentligen gett min hund för signaler. Hon sprang inte av glädje, utan som en avreaktion, det hade nog vem som helst kunnat se. Nosandet emellanåt stärkte det intrycket. Hon fick godis när hon kom till mig, med lite beröm, men jag försökte att inte tjata på henne. Efter sådär fem minuter började hon komma ner i någon form av normalläge igen och höll sig mest runt mig. Då bad jag henne att hoppa upp på lite stenar, gå en slalompassage, gå lite mellan, göra en snurr och så vidare, och då var hon plötsligt med mig igen.

Vid ett tillfälle när jag belönade gjorde hon en undanmanöver som om hon tänkte dra en ny repa, men jag sa med den lugn-snällaste rösten jag har “men Zumi, ska du inte komma istället?” och ja, då kom hon ju förstås.

Jag börjar inse varför just min shiba är satans svår att träna med. Det är en spännande kombination av enorm signalkänslighet och reaktionen på den – avståndstagandet och springandet. Frågan är bara hur i hilvette jag ska arbeta med det…

Som tur var så var hon ovanligt fokuserad. Ett tokryck blev det, när matte försökte springa tillbaka till godiset och kopplet och trodde att hunden skulle följa med. Ha, fel fel fel! Vovve ville ju träna mer! Så hon tog ett varv själv i äkta tokryckstil med svansen rakt ut bakom, slängde sig ner på marken och tassade efter lite tjat bort till en vattenpöl och drack. Då passade jag på att gå dit och föreslå att vi skulle träna lite mer, vilket vi gjorde innan jag tog tag i halsbandet och ledde henne bort till kopplet igen.

Nå, innan vårt lilla tokrycksmissöde hann vi med att träna en hel del. Jag nöter uthållighet på två ben, tempo och längd i ryggandet och tempo i slalomet. Däremot tog jag inte med utrustningen för det senaste tricket utan väntar med det tills imorrn då jag ska träffa Sara och Sofia med deras lapphundar

Som vanligt när jag tränar ihop med andra som har lite mer… motiverade hundar, så tänker jag tanken att en hund till vore något. Det vore onekligen lite småschysst med en hund som faktiskt är taggad på träning lite oftare än i snitt en gång i veckan.

Jag håller på att klicka in ett nytt trick, som involverar att hon ska ställa sig med alla fyra tassarna på ett föremål. Så idag tänkte jag träna litegrann inomhus efter promenaden och tar fram föremålet, klicker och kycklinglever.

And action: Zumi börjar så smått, men allting går väldigt, väldigt långsamt. Nåja, jag är van att peppa och jollra med henne för att hon ska försöka och de första 2-3 repetitionerna går helt okej. Tills hon bestämmer sig för att nä, nu räcker det, och helt enkelt går sin väg, till vardagsrummet, och lämnar mig ståendes i köket som ett annat fån, tillsammans med den nytinade kycklinglevern.

Förstår ni nu vad som är problemet här? Zumi gör, men bara så länge det passar henne eller hon tycker att hon har tillräckligt att vinna på det. Om inte, så skiter hon helt och hållet i vad jag gör eller jag har. För henne finns det inget som helst värde i social samvaro – den enda som egentligen är viktig för henne är hon själv. Dessutom är hon kräsen, så inte ens kycklinglever är en motivator, framför allt inte inomhus.

Spännande va? Och den här är min tävlingshund…

Poängen med det här inlägget är nog, att man kan förändra så himla mycket bara genom sin attityd. Genom att selektera vad man minns och hur man minns det, kan man trigga olika känslor.

I ett tankeexperiment på en kurs fick vi tänka på någonting jobbigt som hänt den senaste månaden, något som legat och gnagt och som vi återkommit till och känt att det inte känts bra. Vi skulle försöka extrahera så mycket detaljer som möjligt kring situationen, vad det var för väder den dagen, vilken mat vi åt, vilka kläder vi hade och så vidare. Sen upprepade vi samma sak, men med någonting positivt som hänt.

Behöver jag säga att det negativa minnet hade så ohyggligt mycket bättre upplösning? Det var som att det negativa minnet var en klar HD-video med fantastisk ljud- och bildåtergivning, medan det positiva minnet var en ögonblicksbild med en dålig webbkamera, suddigt i hörnen, stillastående och utan ljud.

För att minnas de bra sakerna behöver hjärnan lite hjälp. De negativa sakerna är hot, och hot är viktiga att koda in ordentligt i hjärnan så man känner igen dem till nästa gång, men de positiva sakerna kan liksom blekna bort lika fort som de hände.

Vi fick en uppgift på samma kurs, att på kvällen skriva upp fem bra saker vi gjort, eller tankar vi tänkt, eller saker vi tänkt göra men som kanske inte blev av. Det är då man inser hur prestationsinriktad man är – för nog är det lätt att bara räkna stora saker som man gör färdigt, som en sak man gjort?

Idag har jag

• Lagt ett enkelt personspår till Zumi med hennes frukost i slutet
• Tänkt på att kontakta människor för Fritt Följs räkning
• Börjat undersöka möjligheterna att få kläder med anpassat tryck
• Tittat på ett par avsnitt Scrubs
• Kört bil i mer trafik än jag brukar och rett ut det helt okej

Passa på att ta några minuter när du har läst klart och fundera över fem bra saker du har gjort under dagen. Kom ihåg – det är du som bestämmer vad du minns och hur du minns det.

Idag var jag uppe vid klubblokalen i Tinnerö och passade på att prata lite med Frida, Anita och Git. Bara det är ett steg framåt – jag är inte bara en kursare utan en aktiv person inom föreningen som har ansvar för en hel del. Det är ganska stort.

När rallygruppen som hade kurs tog fikapaus passade jag på att träna lite med Zumi på grusplanen. Jag har stora planer för programmet vi ska visa på shibaträffen i Södertälje och började klicka in ett nytt moment till det idag. Zumi var jätteduktig, även om jag misstänker att hon inte riktigt har fattat vad det är hon får beröm och belöning för… När vi nött momentet lite kopplade jag loss, drog på henne freestylehalsbandet och så körde vi några moment med fokus på tempo (slalom / åtta) och uthållighet (två ben).

Hallå, Linnea, bli lite stolt! Jag tränade med lös hund, med en lös shiba, och det bara fungerade, när hon tappade fokus efter belöning var det bara att säga hennes namn så klickade det och hon kom till mig för att träna mer. Här var jag definitivt inte för ett år sedan. Visst, hon är svår att ha lös “bara på promenad” för att hon hittar på egna aktiviteter, men fan, det är väl bra nog att kunna träna med lös hund, även om det kräver en del godis.

Jag har lätt för att känna mig som en dålig hundförare, eftersom jag får förlita mig så mycket på godis för att få min hund dit jag vill ha henne. Men jag ska banne mig sluta med det – ändamålen helgar medlen, och om godis gör att vi kan träna och tävla på nivåer som få gör med sina shibor, då är det fan ta mig bra nog för att jag ska känna mig duktig. Basta!

När hon hade spårat klart kopplade jag loss henne och hon sprang ett ärevarv på hygget. När jag tyckte att hon nog blev lite väl frimodig kallade jag in, och hon kom utan några större protester, så jag hängde bara på kopplet och busade lite till och tänkte att hon kunde gå med kopplet släpandes tillbaka in.

Ja, goddag, trodde jag det va? Zumi stannade och bara stod och tittade på mig. Jag fortsatte gå. Zumi stod kvar.

När jag var ungefär trettio meter bort stannade jag och lockade på henne.

Hon satte sig ner.

…ja, lång historia kort så fick jag gå tillbaka och hämta henne, och då följde hon glatt med! hon är ju klart speciell, min knashund, och nog hade jag kunnat ha en lättare hund att träna och tävla med. Men å andra sidan ger hon många skratt och är så himla lätthanterlig och anpassningsbar att jag inte kan tänka mig att byta henne mot någon annan, oavsett hur långt jag skulle kunna komma på tävlingsbanorna.

Dagen gav mersmak, så vi kommer att fortsätta och se vart vi hamnar. Jag planerar olika program och letar musik och funderar över kostym för fullt Zumis sida är uppdaterad med film och poängsumma från dagen.

Vi såg ekipagen i klass III när vi kom till LHU, och ett av programmen stod ut lite extra mycket för att det var så oerhört gripande. Det var Lina och Zings fängelseflyktsskildring, som belönades (välförtjänt!) med guldpoäng och en förstaplacering i klassen. Jag hittade programmet på youtube, från VM i freestyle, titta på det! Tänk, om man kunde komma dit…

Jag har flera gånger de senaste veckorna skrivit en början på en bloggpost och sedan inte orkat fortsätta, för att jag vet vilka som läser. Det är inte särskilt roligt att bli detaljgranskad jämt och veta, att alla tillkortakommanden är som att mata dementorerna. Men så igår, när jag egentligen tänkte blogga just om att det är jobbigt att känna sig granskad jämt, så insåg jag att jag egentligen skiter högaktningsfullt i hur folk väljer att tolka det jag skriver, och deras jakt efter fel. För jag gör mitt bästa för att vara ärlig och rak och därmed finns det inte så förbannat mycket att hitta. Om man ändå måste försöka hitta sätt att misskreditera mig, genom att förvränga det som skrivs eller rakt av hitta på, så säger det nog mer om personen än om mig. Vet ni vad? Jag tänker försöka hitta tillbaka till mitt bloggande, till mitt intresse och till mitt sätt att engagera mig i det jag tycker är viktigt.

Vet ni vad?

Ingen jävel når mig någonsin mera

Hennes magproblem har resulterat i att hon har fastat och nu går på skonkost (efter inrådan från veterinär), vilket i sin tur innebär att jag inte kan träna med godisbelöning – på en hund som är ohyggligt godisstyrd och pigg som aldrig förr eftersom det äntligen har blivit lite svalt.

På något vis måste jag ju kunna kanalisera hennes energi, trots att jag inte har godis att tillgå, tänkte jag. Igår tog jag med några olika leksaker ut för att prova vad som triggade damen. Favoriten var en uppdragbar mus som vibrerade och lät lite brummande, jag gissar att det var för att den var lite hårdare och gick bra att bära runt på. Vi hade rätt roligt där vi bytte leksaker med varandra, och sedan körde en liten oseriös handlingsövning.

Igår träffade jag också Anna utan hund, för att prata lite om freestyle då vi båda planerar en debut i klass 1 snart. Jag vet inte om vi blev så ohyggligt mycket klokare, men vi kom i alla fall överens om att vi ska försöka träffas ett par gånger för att gå igenom program och torrgå dem utan hund för att se hur det fungerar, och sedan träna delar av programmen och även programmen med klädseln vi tänker ha. Jag är ganska pepp, bara Zumis mage blir bra igen så det blir lite lättare att belöna…

Idag tog jag med den lilla gråa (numera svanslösa) pipmusen, men insåg fort att det lättaste sättet att hålla uppe koncentration och fokus är att springa ikapp. Hon kan fokusera på en uppgift en liten stund om det innebär att hon får urladdningen att springa ikapp efteråt, och det blir mycket lättare för mig att kontrollera hennes springande när jag också springer med, för hon behåller fokuset på mig.

De träningsbilder jag tänkte posta är dock inte från varken igår eller idag, utan från vårt sista träningspass i Dorotea. Det är så häftigt när man upplever den där känslan av att det bara funkar, att man är precis i fas och är ett ekipage och inte bara en hund och en förare, så bilderna är fulla av fåniga leenden.

Vi kom upp till ett gråkallt Borgafjäll strax efter lunch, och tog en promenad ner till stranden för att knäppa några kort på Borgahällan trots vädret. Det måste ju göras, liksom. Zumi hamnade förstås på bild, som vanligt.

När vi kom tillbaka från stranden och frös rejält beslutade vi oss för att det nog började bli middagsdags. Fram med färdigt pizzakit! Zumi var sååååå avundsjuk, hälsade hon.

Kalle tyckte att vi kunde passa på att åka en sväng och hitta andra ställen att fota, så vi packade in oss, kamerautrustning och Zumi i bilen. Vi hamnade vid den ganska nybyggda dammen strax nedanför Borgahällan. Det blåste så öronen höll på att ramla av och det var banne mig inte sommarvarmt. Jag hade vantar!

Nå, dammen kan ju inte underhålla oss hur länge som helst, så efter det åkte vi bortåt klöverfjället för att fota och ta en lite längre tur längs stigar som fanns där. Tyvärr tog det ungefär tre steg ut på myrmarken mot stigen innan jag upptäckte att min ena stövel läckte vatten. Med andra ord – mitt sista par skodon som var vattentäta, var inte vattentäta. Mummel, mutter, blärgh! Jag klafsade de tre stegen ur myren igen för att återvända till stugan. På väg tillbaka i bilen hittade jag dock något värt att dokumentera.

Jag slocknade rätt tidigt i den svala stugan under ett fluffigt täcke och sov som en stock till runt åtta morgonen därpå. Luften var frisk, fräsch och uppiggande till och med inomhus, så jag tassade upp istället för att ligga och dra mig. Jag drog på mig lite kläder, kopplade Zumi och vi gick ut i solen. Det var varmt, men inte hett, och nästan vindstilla. Trots att det var så stilla så var det nästan inga mygg ute, och inga människor. Jag och Zumi gick ner till stranden igen och bara njöt av lugnet. Jag hoppas att bilderna kan förmedla känslan.

Väl tillbaka, och med Kalle uppe ur sängen, började vi planera en tur upp på Lillfjället för att fota. Vi packade ner lite mackor, lite korv till vovven, kamerautrustning och så satte vi kursen uppåt.

Uppe på toppen blåste det så jag höll på att förfrysa öronen. Det kändes ungefär tio grader kallare där än nere vid stugan. Det var dessutom ohyggliga mängder bromsar ute, som jag i efterhand insett att jag hade kunnat skydda Zumi mot genom att kladda in henne med tjärsalva. Nåja, nu vet jag till nästa år.

Promenaden nedåt gick fortare än uppåt, men var baske mig lika jobbig. Mina ben skakade av ansträngningen när vi kom ner. Den enda som var lika pigg som förut var Zumi, som glatt traskade på. Hon såg inte fullt lika glad ut när jag ställde in henne i duschen eftersom hon hade lera upp till magen efter att ha plaskat runt i sumpmark på vägen ner…

Vi tog oss tillbaka till Dorotea samma kväll, och stack över till Martin och spelade en omgång Settlers som han förstås vann. Jag var så trött att jag höll på att somna på spelplanen, men när vi gick hem vid halvettiden såg det ut såhär:

Det var liksom aldrig mörkt! Behöver jag säga att det var svårt att förstå när man skulle sova?

Resten av veckan blev ganska bildlös. Jag tog en hel del bilder, men har inte riktigt orkat fixa med dem, och ärligt talat är de inte så allmänintressanta. Vi var på marknaden i Åsele på fredagen, efter att ha ätit våfflor hos Kalles mormor och morfar. På lördagen åkte vi 20 mil till Sorsele för att fira hans farbror som fyllde 50 år. På söndagen tränade jag och Zumi ett pass freestyle och sedan spelade vi lite mer Settlers med Martin innan vi till slut lade oss för att sova inför hemresan på måndagen.