Moving uncomfortably slow

Hundlivet består mest av hashtaggen #detgårbranu, utläst med stor sarkasm. Ungefär fyra dagar in i karantän och behandling för ögoninflammation hostade Tulsi till en dag. Och så Norrie. Och slutligen Zumi. Det har bara varit någon enstaka hostning som med god vilja kanske kunnat förklaras bort med hårstrå i halsen eller torrfoder i fel strupe – men jag har ingen god vilja när det gäller smittsamma sjukdomar och tre hundar är minst två för många för att bortförklaras. Sen en vecka har vi alltså karantän för misstänkt kennelhosta. Det innebär att det inte blir någon hoppklass för Zumi på Rosettjakten i februari, och det innebär att det blir en försening av Tulsis valpkursstart. Alla SKK-tävlingar har fyra veckors karantän, medan SVA rekommenderar två veckor från första symptom, så vi väntar på att få höra regler för hallen och se när vi räknas som friska nog för att få träna i vettig miljö igen.

Med vädret ute blir det mest promenader och inte så mycket träning. Norrie, mattes lilla frysbit, hälsar att det är minst polarfrost ute medan den varmblodiga valpen och Zumi oberört tuffar fram. Några små pass inomhus donar vi med, där valpen börjar förstå gripandet av apporten och att sätta framtassarna på en kloss, och Norrie får jobba med sina yttersvängar och stå på balanskudde.

Det fattas dock en stor och viktig bit av träningen när vi är isolerade såhär, och det är fina träningskompisar. Jag saknar sällskapet massor. Dessutom försvinner en del av vardagssocialiseringen för mig när vi bara hänger hemma istället för i hallen med vänner. Jag har muttrat runt och varit tjurig hemma och inte riktigt förstått varför.

You have over analysed your situation
You’re dizzy trying to figure out what’s wrong
But it’s just a season thing you’re in
And you know that it won’t last forever more

Tulsis liv däremot är en enda lång fest enligt honom själv. Hur kan livet vara tråkigt när det finns så många saker att hitta på? Igår upptäckte han pallkragarna på uteplatsen.

Växer gör han också, den lilla ligisten. Dessutom är han nog lite tjock just nu. Än så länge tror jag att han är något mindre än Norrie och har något kortare ben. Vi får se vad det blir av honom. Jag erkänner att jag börjar titta lite mer nu än i början och har jämfört lite med bilder på Norrie för att se vad jag kan vänta mig.

Tulsi springer, Zumi duckar. Norrie har börjat leka med honom men tyvärr slår vallet över hos honom ibland och han nyper till, speciellt om det händer “för mycket”. Det vita märket Tulsi har på nosen är från en sådan rispa och han har ett litet sår på ena kinden från igår när han kastade sig på Zumi och Norrie lade sig i. Det ser inte riktigt ut som att Norrie menar att ta i så valpen får märken men han får baske mig lära sig självkontroll och har fått en rejäl åthutning när det hänt. Tulsi, som antagligen är ovanligt korkad, blir inte modfälld i mer än två minuter och är sedan lika ohängd som innan.

I love it

Om en låt ska beskriva Zumis inställning till agility så måste det vara Glee-tolkningen av I Love It:

I don’t care
I love it
I don’t care

You’re on a different road, I’m in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch

I love it!
I love it!

Jag har aldrig tråkigt med den här hunden. :heart:

On our way

We’re on our way, way, way
We’re on our way, way, way
We’re on our way somehow

Jag tänkte bara lämna ett livstecken. Ett litet försiktigt “hurra” trots att jag alltid blir rädd att det är att jinxa allt och att Norrie kommer att få ont igen för att jag skriver något positivt i bloggen. Varje inlägg är en kamp på det sättet, för det blottlägger min rädsla.

Men. Ett litet försiktigt “hurra”. Ännu går det vägen. Mer agility, ett halvtufft joggingpass (jag har träningsvärk!) och fortfarande, fortfarande mestadels fyrbent.

I min jakt efter en lämplig låt att citera hann jag igenom ganska mycket. Och åh, så mycket minnen. Mitt musikbibliotek är mig verkligen kärt!

Superhärliga bilder tagna av Leona Örtenberg

DSC_1025

DSC_1026

DSC_1024

DSC_1056

Attitude is a little thing that makes a big difference.

Jag accepterar Den Stora Februaritröttheten. Den här veckan får bli mållös, helt enkelt. Visst måste jag acceptera ett visst mått av måsten i mitt liv kring Norries rehab, men det är nog alla måsten jag mäktar med i hundlivet just nu. Utöver en begränsad grundnivå i form av promenader och lite novafon får resten komma som eventuell bonus om jag hittar motivationen och orken.

Idag har jag funderat på hur Googles AdWords nästan alltid är för sent ute. På FB får jag nu annonser med reklam för Seche Restore (thinner till nagellack som börjat torka) som jag köpte igår. Det är en återkommande trend, så jag kanske helt enkelt fattar inköpsbeslut lite fortare än genomsnittspersonen? 😉

Howevers. Imorgon ska Norrie simma i alla fall och på tisdag ska vi till Högby och fnittra någon tunnel. Zumi behöver jag hjälp att simma så hon får bara vara hangaround den här gången, men tunnelfnitter ska vi nog få till 🙂

Success is not forever and failure isn’t fatal

Jag påbörjade i januari ett försök att sätta mål som grundar rutiner, och vissa saker har jag lyckats med och andra inte. Det är nog rätt väg att gå, på det hela taget, men jag behöver också hitta vilka saker jag faktiskt tycker är värda att göra. Det ser ju bra ut med en massa mål, men stämmer de inte med vad jag faktiskt vill och känner för så spelar de ju inte så stor roll.

I senaste numret av brukshunden såg jag ett jättebra träningsupplägg. Du skriver upp vad du ska göra varje dag, och du kryssar också i vad som är vinningen för dig utöver att hunden blir tränad – är det kanske socialt, eller avstressande, eller fysträning? Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra det på ett bra sätt själv, men jag vill ha något sånt. Förmodligen blir det ett hemmahack en tråkig kväll… 🙂

Nu tänkte jag utvärdera och styra om oss lite inför februari. Såhär såg målen och resultatet ut för januari:

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
    Nej. Vädret har komplicerat det hela. Han bör inte dra på halt eller tungt underlag, så cirka en gång i veckan har vi lyckats med det.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
    Nja. Kanske 2 gånger i veckan? Jag har glömt, helt enkelt.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
    Ja, det har vi uppfyllt!
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
    Nej, vi har plockat bort manschetterna tills vidare då han blir spänd i ljumsken på vänster bak.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
    Nja – vi har nog snittat på två, där ett varit under ganska organiserade former.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Ja, ett pass basic grid i mitten av januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
    Nästan. Jag började bra men sista två veckorna blev träningen liksom en sak för mycket att göra.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
    Totalt sett, jepp. Inte exakt en gång i veckan, men ungefärish! Ibland oftare, ibland mer sällan.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.
    Work in progress. Det är lite för många saker i mitt liv egentligen, men än så länge fungerar det.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Nej. Första passet blev idag.
  • Köra ett pass slalom under januari.
    Nej. Det kom såntdär äckligt vitt ute.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
    Nej. Inte ens nästan. Hon känns dock ganska pigg i kroppen så det har inte känts prioriterat.
  • Klossträna två gånger i veckan.
    Nej. Varför klossträna nu egentligen när hon ska tävla freestyle, inte heelwork? Vi har tricktränat istället!

En månad är nästan för lång tid att lägga upp en plan på. Jag undrar om jag ska gå tillbaka till att planera vecka för vecka? Ibland kan vecka för vecka kännas lite för tight och svårt att se övergripande framsteg med, men samtidigt är det väldigt mycket lättare att överblicka. I och med att vi besöker rehab en gång i veckan där vi kan få nya direktiv så blir det lättare att hålla oss till en vecka i taget.

Mina egna mål duger på månadsbasis, medan hundarnas nog behöver brytas ner vecka för vecka. Så – den här veckan:

Norrie

  • Massera/novafona 3-4 gånger.
  • Stretcha efter högre belastning – sim, längre heelworkpass, hoppteknik etc.
  • Balansträna två gånger.
  • Träna heelwork två gånger, med fokus på övergångar och högerposition.
  • Eventuellt boka en simtid.

Norries rehab fortsätter framåt. Vi har börjat frisimma och han är gillar det. 🙂 Steget i trasken ser bättre och bättre ut även om jag stör mig på en viss avlastning i vardagen. Men – Rom byggdes inte på en dag. Tålamod, åter tålamod.

Zumi

  • Träna trick två gånger, med fokus på att komma på trick med ny rekvisita.
  • Gå lös och rejsa en gång under veckan.
  • Boka en simtid (inte nödvändigtvis den här veckan).

Mina egna månadsmål från förra månaden får följa med till den här. Två träningspass och en omgång nya naglar per vecka, samt försöka hitta struktur för hur jag ska hinna mitt liv utan att bli matt i kanterna.

Be as you wish to seem

Ni kanske minns att jag inte ställde upp några mål förra året eftersom jag inte kom överens med idén om mål? Det slutar med att jag skriver dem i december/januari, tänker yes, nu har vi en plan, och sen tittar jag inte på dem förrän i december och inser att eh, just det, hur tänkte jag här egentligen?. Långtidsmål passar mig helt enkelt inte, speciellt inte den typen av prestationsbaserade långtidsmål som jag har en tendens att sätta.

Så jag har tänkt och funderat (en onödig plåga, låt gå! 😉 ) och kommit fram till hur jag vill göra med planeringen för året. Jag har två drömmar som jag önskar ska slå in – att jag och Norrie får springa som föråkare på årets SM i agility och att vi i framtiden får springa SM på riktigt. Det här är inte mål – det här är drömmar. Men hur förflyttar jag oss lite lite närmare?

Jo, med korta lätta användbara mål. Jag har valt en månad, för att se om det är för långt eller för kort för att vara överblickbart. I slutet av varje månad tänker jag mig att jag ska utvärdera lite och se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag tänker att vi under januari ska bygga fungerande rutiner att stå på, och därför finns det inga krav på kvalitet eller längd på någonting av det jag räknar upp – det ska bara göras ett antal gånger och sen får kvalitet, planering och längd komma med tiden.

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
  • Köra ett pass slalom under januari.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
  • Klossträna två gånger i veckan.

En sak som jag direkt funderar över när jag tittar på mina drömmar och på vad vi gör är att jag inte har någon heelworkdröm och ingen dröm som involverar Zumi. Hjärtat säger just nu inte något speciellt om heelwork tyvärr, förmodligen för att vi så sällan tränar det tillsammans med andra – det finns ingen inspiration. Anna, Erika, Ann-Sofie, Åsa, Leona… Heelworkpepp, you haz it?

Zumi… Ja, egentligen vore drömmen där bra kontakt. Det kanske kommer genom mer träning?

Believe and act as if it were impossible to fail

Nu har det gått lite för långt mellan postningarna och vår träning har varit ostrukturerad (och stundtals obefintlig). Vi har hunnit börja träna lite heelwork mer strukturerat än hemma i köket, även om det inte blivit många gånger, och Norrie har hunnit bli jättespänd i vänster ljumske som jag fick lossa med massage och novafon. Han har fortfarande tendenser, men det är bättre.

Han får gå mer och mer lös och röra sig som han vill, och ibland dör jag lite i själen för att han börjar hoppa på tre ben. När jag summerar för Marie så låter det ändå hjälpligt positivt, men jag önskar att det gick fortare. Att jag inte tvivlade. Att han inte avlastade det förbenade benet.

I söndags sa jag för första gången att jag kanske tror att det kan gå vägen, att han kan bli återställd. Men det är mycket jobb kvar, många dalar och mörkare dagar.

Den här veckan har det mest blivit soffmys med massage och novafon (jag myser, Norrie är milt skeptisk eftersom han är lite stel). Jag har haft ett par tuffa jobbdagar och hussen har tagit det mesta av promenaderna.

Från och med i söndags får han också grönläppad mussla för att det kanske eventuellt skulle kunna hjälpa knäledens funktion.

The only thing we know about the future is that it will be different

Det har varit ett rejält pendlande mellan svagt hopp och avgrundslös förtvivlan under stora delar av veckan. I torsdags åkte vi till Marie och jag var väl mer eller mindre övertygad om att få en dödsdom (eller åtminstone en trasighet-vi-behöver-kolla-ryggen-dom). Vi kan väl kalla det något av ett positivt antiklimax när hon tittar på honom och säger “Men alltså det här ser rätt bra ut“. Jag har nog börjat hänga upp mig mer på trebenshoppen och inte tittat på det viktigaste, nämligen att han har fått ut steget bättre. Det är inte lika trippigt och kort, även om han är kortare på vänster sida så arbetar han på med benen på ett sätt han inte gjorde tidigare.

Jag citerar Skönheten & Odjuret för mig själv – älskling, såna här saker tar tid – och försöker att acceptera just det. Ibland tänker jag att det ser ju likadant ut som före operationen, men det gör det inte – steget ser inte likadant ut. Nu har han förutsättningarna för att kunna komma tillrätta med trebenshopp, korta steg och avlastande, och det måste få ta tid. Kanske, även om det bär mig emot, lika lång tid som han uppvisat symptom.

Så, senaste veckan i fysschema:

Måndag: Skrittdrag, längre promenad (20-25 minuter, enbart i koppel), 5 min viktmanschetter. Massage och novafon.

Check!

Tisdag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter, kloss- och balansträning.

Check!

Onsdag: Vila. Massage.

Vila och lite massage.

Torsdag: Vattenthreadmill.

Vattenthreadmill 4 + 5 + 4 med kort travpass under femminutaren. Vibb efter.

Masserade och novafonade på kvällen för att se om det kunde hjälpa mot eventuell stelhet efter vattentraskandet.

Fredag: Vila. Massage.

Vilade bara – borde ha masserat med facit i hand!

Jag planerade aldrig lördag och söndag, så de kommer här, lite ad-hoc-planerade:

Lördag: Vila. Massage och novafon.

Check! Vi tog en extra vilodag på inrådan av Marie så han får vila ordentligt efter varje vattentraskpass. Det enda vi gjorde var lite skrittdrag.

Söndag: Längsta promenaden hittills, ca 45 minuter, delvis lös. Massage och novafon.

Halvcheck – vi har promenerat men jag tänkte massera och novafona ikväll.

Ny vecka igen!

Måndag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter (med kroppsvikt!), kloss- och balansträning.

Tisdag: Vattenthreadmill.

Onsdag: Vila. Massage.

Torsdag: Kortare promenader, skrittdrag. Massage och novafon.

Fredag: “Lång”promenad ca 45 minuter, massage.

Lördag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter (med kroppsvikt!), kloss- och balansträning.

Time is the fairest and toughest judge

…så, hur har jag lyckats med veckans rehab? Jorå, ganska okej:

Lördag: 2 minuter 2/2 balanskudde, 2 min kloss, 5 minuter tomma viktmanschetter, längsta promenaden runt ljusslingan. Stretching efter varje promenad, massage.

Check!

Söndag: 5 min tomma viktmanschetter, skrittdrag, längre promenad (ca 20-25 lugna minuter). Stretching efter varje promenad.

Check!

Måndag: 5 min tomma viktmanschetter, 10 min heelworkträning, kortare promenader. Stretching, Massage!

Check!

Tisdag: Vattenthreadmill.

Check!

Onsdag: VILA. Massage.

Missade massagen här.

Torsdag: Längre promenad (ca 25 lugna minuter), skrittdrag. Stretching efter varje promenad.

Check. Tog en längre promenad och lät honom gå lös en del men påminde om att han helst mest ska gå i trav. Noterade dock att han rörde sig lite kort och stelt av och till, och på slutet var han ganska underställd och ville hellre skritta än trava. Kände igenom honom när vi kom in och insåg att större delen av benet var stelt och ömt. Masserade.

Fredag: 2 minuter 2/2 balanskudde, 2 min kloss, 5 minuter tomma viktmanschetter, längsta promenaden runt ljusslingan. Stretching efter varje promenad, massage.

Tog helvila på grund av gårdagens stelhet, masserade och novafonade.

Jag lägger till lördag och söndag, eftersom jag inte planerade dem förra veckan och jag blev sen med det här inlägget:

Lördag: Helvila, längsta promenaden runt ljusslingan. Lite massage på kvällen. Definitivt mindre stel i både ben och rygg.

Söndag: Ganska korta promenader, kloss- och balansträning inne.

Ny vecka

Vi plöjer på. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om hans steg – jag pendlar emellan att tycka att det börjar se bra ut och att nästan bryta ihop över att han är kort och underställd. Det är så svårt! Han avlastar lite efter senaste perioden av stelhet, men jag hoppas att det bara är ömma muskler som gett den försiktigheten.

För säkerhets skull så ska jag försöka lägga in fler dagar för vila och återhämtning, även om jag tror att han nog inte kommer att uppskatta det. Vila nu igen?!

Måndag: Skrittdrag, längre promenad (20-25 minuter, enbart i koppel), 5 min viktmanschetter. Massage och novafon.

Tisdag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter, kloss- och balansträning.

Onsdag: Vila. Massage.

Torsdag: Vattenthreadmill.

Fredag: Vila. Massage.

You’re only given a little spark of madness. You mustn’t lose it.

Allt i mitt liv handlar inte om Norries rehab. Nå, ja, okej, det mesta i mitt liv handlar om Norries rehab. Men det händer faktiskt att jag går ut i världen som en bara delvis helt knasig människa och gör andra saker än stirrar på min hund (och förbipasserande kråkor).

Till exempel har jag, sedan bröllopet, blivit lite förtjust i att måla naglarna. Det började med två grundlack, två stämpellack och några stämpelplattor och urartade till en en besatthet inte långt därefter. Jag är inte helt säker på vad som hände, men just idag har jag naglar med blå-lila gradient och rosa stämplade motiv och en ganska detaljerad plan för nästa veckas naglar som involverar att jag suttit och ritat med ett prickverktyg på en stämpel för att få fler färger i samma motiv. Det finns ett bra citat om sånt här, och det är “Well, that escalated quickly“.

Ett axplock:

PhotoGrid_1415388629904

Jag har också, åtminstone lite, kommit igång med min egen fysträning igen. Till största del tack vare #crewagilityrunners som föreslår aktiviteter som jag är dum nog att säga ja till. En sådan aktivitet var TRX klockan sju imorse och jag vill hävda att det är träningens fel att jag varit sjukt förvirrad resten av dagen. Det har varit allt ifrån att gå för att hämta datorn och komma ner med bara strömsladden till att försöka låsa upp en (öppen) toalettdörr på jobbet med nyckeln till kontoret. Vimsigt, helt enkelt! Tur att det är helg nu.

Jag och Zumintrollet har påbörjat agilityutbildningen! Än så länge har hon bara sprungit rakt fram i en kanal fyra gånger så bred som henne själv en gång, men slalomet är åtminstone påbörjat. 😉 Innan regelmötet på BK i tisdags passade jag på att träna hindersug och hojt vad roligt vi hade! Lilla shiban som sällan har bråttom i livet tryckte på som in i den och flöööög hinder som om hon aldrig gjort annat (nåja, hopptekniken är definitivt urkass). Tre hinder på rad? Inga problem! Rakt fram över till godisskålen och inga tendenser att springa bredvid. Hon fick senare ett litet tokryck och drog IGENOM en tunnel!

Ja, ni läste rätt. Zumi. Sprang. Frivilligt. Och. Spontant. Genom. En. Tunnel.

Behöver jag säga godisregn? Hurra vad rolig hon är! Älskar den attityden! Det bara sprakar om henne när hon kommer ner på agilityplanen, för hon vet att allt går ut på att springa som tusan och få massa godis.

Modigheten har spridit sig till andra delar av livet också. Häromdagen hoppade hon upp i knät för första gången i sitt sexåriga liv! Hon kan också, numera, hoppa upp i sängen utan att ha en matta att hoppa ifrån – oftast, i alla fall 😉

2014-11-02 10.24.47

Vi har skaffat en ny medlem i Hamsterkollektivet som är liten, platt, rund och ganska ofta kör fast på trösklarna. En liten iRobot Roomba har fått flytta hit och ser till att det är hyfsat rent i lägenheten utan att vi behöver lyfta så många fler fingrar än att hjälpa till lite när den käkat upp en strumpa mitt under sängen till exempel.

2014-11-07 21.13.36

Igår var jag åhörare på kurs med WAO-tema, som fokuserade på de två specialgrenarna Snooker och Gambler som förekommer på just World Agility Open. Jag gillar hur de får mig att tänka om hur agility funkar och verkligen jobba med optimala linjer och bästa vägen. Och vem vet, kanske kanske om Norrie blir hel… Kanske kanske testar vi i alla fall att delta på något uttagning någon gång?

2014-11-06 18.28.44

Jag har hunnit med en del annat också, som att jobbresa lite, klippa lugg, äta sushi och tycka om det, misslyckas med 3D-utskrifter och råka köpa en ny mobil. Ja, faktiskt, råka. Den var orange.

Om jag ska vara lite allvarligare så var den orange, med mer lagringsutrymme för appar, bättre batteri och fungerande GPS jämfört med min gamla, och mitt abonnemang gick ändå ut nu. I övriga avseenden är den nästan identisk med den gamla Sonyn, vilket är ett toppbetyg – de är underbara små telefoner.

Just ja, en sak till kan den nya som den gamla inte kunde: Lägga till dinosaurier i bilderna!

2014-11-07 14.48.30