Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Vissa daga är fyllda av tvivel. Tvivel på såväl förarens som hundens potential. Kunskap. Vilja. Ork. Idag är en sån dag, när ingenting känns inom räckhåll. När det är flera tusen mil till minsta framsteg. Det är en motig dag. Men det motigaste är att det färgar av sig på såväl minnen som planer.
Om jag idag ska berätta om helgens agilitypass kommer jag bara att minnas att jag handlade dåligt, inte kom ihåg kombinationerna, att Norrie skällde på mig och att kontaktfälten inte satt bra i bana. Jag skulle bara berätta om misstag och om frustrationer och om att det inte är någon idé.
Jag låter dagen vara. Imorgon är en annan dag. Imorgon är jag förhoppningsvis en annan jag.
Tydligen börjar tävlingssäsongen i alla mina tre grenar nu. Till höger och vänster hör jag tävlingsplanering och anmälningar och samåkning, och vid sidan står jag och känner… tomhet. Förra året tävlade vi mycket, om än inte med så himla bra resultat, men i år? På något sätt så finns inte riktigt orken där. Jag orkar inte hitta några att åka tillsammans med, jag orkar inte åka själv, jag orkar… inte bry mig tillräckligt. Jag känner mig frånkopplad från tävlingsvärlden och det beror inte ens på nerver utan bara… brist på något. Jag vet inte på vad.
Jag har anmält båda hundarna till två HtM1-klasser här i Linköping om en vecka, och så har jag lovat att följa med till Åland och tävla agility i maj. Men det är allt. I agilityn så har jag ingen koll på vilka tävlingar som är nära och har liksom inte ork att ta reda på det – och känner liksom att det inte spelar någon roll. Tyvärr är det en hel del som just nu känns som att det inte spelar någon roll. Den här senaste snön tog liksom udden av den lilla entusiasm jag hade börjat uppbåda. Har någon lust att ge mig en peppande spark i rätt riktning? Den lilla svarta är klar för klass 1 i hopp och typ i agility, så det vore ju kul att komma ut en liten smula.
Jag vet att jag lovat att inga blogginlägg ska vara genomgående negativa, så vi kan avsluta med det här citatet. Jag blir lite glad av det, för att jag slås av att andra har känt samma saker – och för att det nog trots allt, till slut, kommer att töa.
På senare tid har vi börjat försöka lära oss att laga god vegetarisk mat. Ingen av oss kommer väl att bli vegetarianer på heltid, men det känns helt rätt att dra ner lite på köttätandet. Den springande punkten är dock god vegetarisk mat, för de flesta recept vi hittills har hittat har saknat… Ja, smak Men som tur är går det mesta att lösa med lite innovativ kryddning och en buljongtärning. Idag blev det en kikärtsgryta med zucchini och morot, kryddad med spiskummin och ingefära. Klart något vi kan göra igen!
Innan maten var jag och hundarna iväg till HU för lite heelworkträning ihop med Anna och Tim. Jag har verkligen en hel del nytt tänk med Norrie och det verkar fungera precis hur bra som helst! På ett paradoxalt sätt så är han både tystare och mer fokuserad om vi busar, kampar, äter god korv och far runt som belöning och pepp. Iddag tar jag med mig att jag höll på lite för länge – han var så himla fin att jag hade svårt att sluta, och det märktes att han blev trött. Skäms på matte!
Zumi har fått en låt och är definitivt på gång. Hela hon strålar glädje och energi i träningen, så även om det inte hela tiden blir direkt… tja… rätt så är hon en härlig glädjespridare. Jag klantade mig dock och trampade på henne med dubbskorna förra gången, vilket hon fortfarande kommer ihåg, så mellanpositionen behöver mer stöttning. Idag körde jag i bara raggsockor, vilket verkade vara ett bra drag.
En bra dag behöver inte innehålla exceptionella saker. Det räcker med ett litet pärlband av små, fina händelser.
En bra dag kan börja med en iskall promenad i morgonsolen ihop med hundarna. En bra dag kan sedan fortsätta med en cykeltur till jobbet, där vägen är precis nyplogad. Plötsligt hatade jag snön lite mindre! Det är ju trots allt lite vackert och härligt med vårinterdagar med dagsmeja och kalla morgnar.
Fler fina saker man kan göra på en bra dag är att åka ut till HU och ta en promenad i gassande sol och sedan träna heelwork. Så mycket nya idéer och en sådan spark i baken att våga PROVA sig fram! För att fortsätta temat med bra dag passade jag på att handla kvällsfika på väg hem, lagade lite mat och åkte sedan en tur till jobbet för ett pass bildnörderi.
Nu har jag suttit och fikat i soffan, space:at Möte och läst mina RSS-flöden i Feedly. Mer än såhär behöver det liksom inte vara.
Idag fick vi vara med och gästspela med discogruppen! En agilityetta stod på menyn och jag funderade lite på hur det skulle gå med en matte som gäspat sig hela vägen till ridhuset och ett litet Knott som var kvällstrött och ville sova i mattes knä medan vi väntade. Men det gick fint! Inga resultat att skriva hem om, men gungan börjar kännas stabil och han har ett hum om att det *finns* kontaktfält på balansen. Riktigt var de är har vi dock inte kalibrerat oss till än. Och farten var det inget fel på, så att säga
Han råkade ramla ur slalom två gånger dock. Första gången var mitt fel, för jag hetsade honom lite mer än han klarar så han försökte köra varannanportsmetoden för att springa fortare. När vi tog om det gjorde han rätt. Gången efter det tror jag eventuellt att han fick spån i örat…
Han blev trött, den lilla hunden! Nåja, han var redan trött, men sen blev han JETEtrött.
Nu är jag också redo för prova-på-heelwork-och-freestyle på SLHK-utställningen nästa lördag! Willys hade jättebilliga plastlådor, alldeles lagom stora för en heeler att trampa runt på. Det blir klossträning, lite trick och kaaaaaaanske en liten uppvisning
Idag var det lite motigare på heelworkkursen. Norrie var inte riktigt på topp, lite skvattig, lite lättfrustrerad och lite ofokuserad på samma gång. Matte var nog lite likadan, så felet satt nog egentligen där. Nåja, vi laddar om och fortsätter hoppas på att vi kan få ordning på oss med tiden. Zumi glänste lite med sin klossträning i alla fall, hurra! Speciellt med tanke på att hon hade slagsida halva promenaden innan. Fast självklart åt andra hållet än igår…
Så vad gör man när man är trött och lite sliten? Jo, man tar fram sina favoritsaker.
Som till exempel favoritvovvenosen. I tröttvariant. Den är som mysigast då, för då ramlar inte tungan ut hela tiden.
Kanske det fina fina vädret i eftermiddags. Solen stod lågt och bländade som bara den och det kändes verkligen som att det nog kan bli vår i år också, trots att det var hutterkallt.
Sen äter man någonting gott. Gott för mig är mackor. Jag skulle kunna leva på mackor! Den senaste tiden har lyxmackorna oftast haft serranoskinka eller bresaola och mozarella på sig, så idag blev det kycklingköttbullar med rödbetssallad istället.
Sist tar man på sig ett par varma, gosiga, torra funktionsstrumpor. ÄLSKA funktionsstrumpor.
Precis nu innan jag tänkte gå och lägga mig så hälsade hussen i Hamsterkollektivet att han lagt upp lite bilder från senaste fotograferingen. Husse labbar ljus och matte labbar hundar, så kan vi säga. Jag misstänker att jag har den svåraste uppgiften, fast å andra sidan blir inte hussens uppgift så lätt av att jag inte alltid får hundarna att vara riktigt där de ska…
Hursom. Bildbevis! På… *trumvirvel*
Att Norrie kan sitta vackert! Nå, med stöd, och bara i soffan, och bara ibland. Men! Det är på gång! Han välter dock ur soffan då och då i sin omättliga entusiasm över att få trääääääääääääna.
Den där andra fyrbenta har… Elegansen. Balansen. Stabiliteten. Eftertänksamheten.
Jag filar på ett bra blogginlägg. Ett sådär lite djupt, lite tungt blogginlägg. Men klockan är redan 21:45 och jag är redan trött, och för att inte vara dum med mig själv och ge mig dåligt med sömn så får det vänta lite. Jag kan istället visa en bild på Let’s Bite-godisarna som kom igår:
Det är alltså fyra små påsar (30g) i varje större påse (snacka om förpackningshysteri!). En av sorterna tål inte Zumi, för den innehåller fisk, men hon är å andra sidan helt tokig i ankbitarna så hon kommer nog inte lida någon nöd direkt. På tal om att inte lida nöd kan jag meddela att hon även äter vitkål numera. Hon äter dock inte ärtskott även om hon gjorde ett tappert försök.
Slagsidan verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Hon lutar än hit, än dit, och tidvis inte alls (nå, oftast inte alls, annars hade hon fått hälsa på hos Djurdoktorn igen redan). Vad gör man liksom? Ena örat, det som har behandlats, tycker jag är liiiite rosa, men det är liksom inget uppseendeväckande direkt.
Vi rapporterade bara snabbt från spring fortare-kursen igår, så nu när jag hunnit flytta filmer och rensa telefonen och fixa till lite ljud-och-bild till bloggen så tänkte jag vara lite mer utförlig. Kul hade vi, kan vi börja med att säga. Och hyfsat fort sprang matte även om Knott alltid vinner…
Vi började med en liten uppvärmningsövning där vi körde small mot large. Vi var bara två smallekipage mot tre largeekipage, så vi fick köra två varv varsin gång. Banan var en enkel rundbana med en böjd och en rak tunnel i varje ände, och två hopphinder däremellan, och så ett in- och ett ut-hinder. Förarna skulle runda konerna som stod vid varje tunnel. Vi började starkt med ett okej varv, och följde upp det med att Norrie hoppade rakt in i en bom istället för att hoppa ordentligt, och slog en rejäl kullerbytta. Eftersom heelrar uppenbarligen är gjorda av armerad betong eller något så höll han, men han fick kampa lite innan vi körde klart och vi förlorade därför Nästa varv sprang vi ett varv och Funzie med matte två, och då hann vi nästan en hel hund före largegruppen! Woop woop! Norrie såg till att hoppa över hindrena denna gång.
Efter det skiftade vi till en övning som gick som en lång serpentin – hopp, böjd tunnel, hopp, böjd tunnel, hopp, böjd tunnel, hopp hopp. Här skulle vi först blindbyta oss igenom banan, och sedan framförbyta, och fortfarande fanns det koner som vi skulle runda vid varje tunnel för att tvinga oss att springa på ordentligt.
Blindbyta var svårt när man behövde gå ner så långt! Jag bytte lite för sent och svängde lite dåligt, så Norrie köpte inte alla byten. Efter lite fail så satte vi det fast det blev lite svajigt. Framförbytena gick lite lättare men det är svårt att inte ”skutta” precis i bytet!
Sen blev det dags för en rätt klurig övning, som gav en schysst ”ahaaa!”-upplevelse i form av hur mycket man faktiskt hinner om man springer på och släpper iväg hunden. Vi skulle skicka in i böjd tunnel, springa en raksträcka med två hinder, blindbyta och skicka hunden över ett hinder och sedan kroka in (jag körde jaakko) runt nästa hinder och sedan iväg igen genom rak tunnel och över ett sista hinder. Rolig övning och skönt att ha en hund jag kan släppa att suga på tunnel.
De två sista övningarna finns på film, så de behöver jag inte beskriva i tråkig text. Enjoy, och fnissa lite åt mattes förvirrade viftanden!
Idag har vi hunnit med två turer till Valla ridhus. Först drog vi av ett pass heelwork (Norrie) och bakdelsförståelse (Zumi) och ett par timmar senare blev det klurig agility. Norrie imponerade stort i heelworken och höll ihop i långa kedjor med flera positioner och riktningar. Det var asjobbigt att belöna lika länge som vi tränade, men jag tror att jag skötte mig i det hänseendet. Mycket lek och kamp och jaga varandra och nöjd liten heeler. Jag tror att vi fick två skall totalt under träningen, det ena i mellanposition backandes och det andra i högerfot i högersväng, båda efter ganska lång kedja. Klart positivt!
Zumi fortsätter förstå att hon har en bakdel. Jag är fortfarande så sjukt imponerad av att hon faktiskt verkar förstå att jag är helt lyrisk. Tyvärr hade hon fått slagsida och verkade irriterad i örat, så hon behövde ta paus då och då och skaka på huvudet. Efter örontvätt verkar hon dock ha rätat upp sig igen, så vi håller tummarna! Jag vet också nu hur örontvätt smakar, tack för den Zumi. För den nyfikne så tror jag att det är bittermandel i, inte helt olikt Stopp och Väx.
Agilitypasset började inte alls bra. Jag kände mig lite uppskruvad av att vi skulle köra Svår Övning(tm) och att vi hade feeejnbesök (aka någon som inte brukar vara med ), så jag var lite hetsig och Norrie svarade med precis samma mynt. Till slut ruttnade jag på att han till och med skällde på mig när jag skulle sätta honom i starten (faktiskt, där går gränsen, skäll när du springer om jag gör fel, men håll klaffen innan vi börjat!), så då fick han en timeout på läktaren och jag fick skaka rent huvudet från irritation.
Omgång två blev betydligt bättre, när vi båda rensat huvudet, kramats och pussats lite. Jag fick tips från Johanna hur jag kunde lösa övningen och trots att jag tvivlade på min hund så satt det jättefint. Sen tappade jag förstås bort mig igen efter hinder fyra, men det är väl smällar man får ta. I slutet körde vi övningen uppdelat på två för att matte skulle komma ihåg, och det kändes riktigt bra. Det gäller att sluta på topp, heter det, så där avrundade vi och så fick Norrie och Zumi busa lite med Meija. Båda var helt överens om att de kunde ta med henne hem. Å andra sidan ville de prompt ha egna mopsar efter heelworkträningen i förmiddags, och ska jag lyssna på dem varje gång de vill utöka flocken skulle min bekantskapskrets ha signifikant färre hundar…
Efter två sånahär dagar kändes Norrie ganska nöjd. Nå, kändes. Han sov faktiskt från sex till nio nu på kvällen innan han stökade igång igen, spontanbalanserade på sagostenen och försökte få oss att kampa med honom och de fleeceflätor han hittade i lägenheten. Allvarligt talat, HAR den här hunden inga begränsningar?
Idag har jag och Norrie lördagsmyst i Valla ridhus. Spring fortare-kurs stod på schemat och vi sprang fort Tyvärr har jag tydligen fyllt upp minnet på telefonen, men lite filmer blev det. Vi återkommer med dem och en utförlig beskrivning imorgon när jag flyttat allt till en dator.
Men som tur är går det mesta att lösa med lite innovativ kryddning och en buljongtärning. Idag blev det en kikärtsgryta med zucchini och morot, kryddad med spiskummin och ingefära. Klart något vi kan göra igen!
Nu är vi på gång!
