Shake It Off

Jag håller på med ett mastodontprojekt, nämligen att skriva ett uppdaterat blogginlägg om nagellack, nagelvård och nail art. Medan jag försöker att någon gång få det färdigt kan jag istället rapportera från den första tävlingen för säsongen. Zumitrollet har sprungit klass 1 i Valla ridhus! 🙂

…ja, egentligen kan vi sluta rapporten där. För på det stora hela så var det just det hon gjorde, hon sprang agility. Det är roligt att det börjar kännas som faktisk agility och inte knuff-med-liten-hund-över-hinder. Hon söker till och med lite själv mot tunnlar och hopphinder vilket gör mig glad! På filmen är det från typ en minut in, för innan har vi det som inte gjorde mig glad: hon har tydligen aldrig sett ett slalom förut.

Låt mig förtydliga: vi har tränat på slalom av och till i minst ett halvår nu. Den senaste månaden har det känts som att hon faktiskt knäckt ungefär hur slalom ska gå till och allt som oftast gjort rätt med alla tolv pinnarna, även om jag har stora hjälper som stöd. Men igår hade hon alltså aldrig sett ett slalom förut och försökte inte ens göra rätt. Då blir jag lite trött i huvudet, för jag har inte riktigt hittat några bra verktyg för att lösa såna plötsliga övertygelser. Idag var vi en stund i hallen och då kom hon ihåg, så kunskapen finns nog därinne någonstans. När hjärncellerna har kontakt.

Vi fick panikbromsningar inför däck och långhopp också, men det väntade jag mig nästan. De där specialhindren som jag inte tränade så mycket med Norrie för att han generaliserar (hopp som hopp!) måste jag träna separat med Zumi. För henne är ett långhopp *inte* samma sak som ett hopphinder. För henne är inte ens ett hopphinder samma sak som ett annat hopphinder, vilket vi fått träna på.

But I keep cruising
Can’t stop, won’t stop moving
It’s like I got this music
In my mind
Saying, “It’s gonna be alright.”

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Moving on, is a simple thing, what it leaves behind is hard

Livet har olika kapitel. Just nu handlar vårt kapitel om rehab. Jag räknar från och med nu agilitykapitlet som förbibläddrat. Kul? Ingenstans. Men livet handlar inte om att lura sig själv och inbilla sig att allt kommer att bli happy fucking whatever. Livet är inte schysst, helt enkelt, och det är bara att acceptera.

Rehab tar en himla massa tid. Det är viktmanschetter (utan vikt), cavaletti, uppblåsta madrasser, klossträning och enkla freestylerörelser. Det är massage, stretching och novafon. Och det är ganska mycket stress.

Zumi får hoppa in som tävlingshund och har startat i nybörjarklass i rallylydnad två gånger med kvalificerande resultat. Hon är lättsam och glad och gör oftast vad jag har tänkt mig – så länge det inte blåser i hennes öron. Då blir hon lite kränkt.

Be Okay

Ja, ni vet. Jag vet. Det tar lite tid ibland. Jag har flera blogginlägg som jag skrivit i huvudet, men när jag suttit vid datorn har det mest blivit layoutpill i Scribus och lite slösurfande istället för bloggarbete. Nå, det är som det är och det blir som det blir 🙂

Det som bryter torkan just idag är att vi tog vår sista agilitypinne i Tranås igår. Av tre nollade lopp har vi fått tre pinnar och tre vinster, vilket känns otroligt skönt för klass3-nerverna. Nu är klass3-debuten tämligen perifert någonstans i fjärran, men det är ju skönt att känna att vi inte är helt utan möjlighet att göra något bra även i den klassen.

Gårdagens hopplopp slutade med en femfelare på en bra tid, där jag stolpade honom orättvist inför ett hinder som han petade ner. Idag har vi varit solchockade och trötta och diskade oss både här och där på båda banorna. Vi får återgå till RC-träningen på A-hindret lite för det hoppade han med glädje idag… 😉

Totalt sett får helgen högt betyg – fint väder, roliga banor, fint sällskap och en bra balans och bra kommunikation mig och Norrie emellan. Vi kan leka och äta godis och jag fokuserar på vad som är viktigt. Mindre stress, mindre press, mer fokus och mer bubbla.

Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
We’re screaming out
I believe we’ll be okay

Machine

Idag har vi inte traditionsenligt sprungit A-hinder. Efter tre agilityklasstarter igår (jodå, trippeldisk, tackarsomfrågar! 🙂 ) prioriterade jag en promenad med den utökade flocken i deras tassemarker, så Norrie kunde få floppa runt i en underbart tom skog och bara vara. Zumi fick vackert hålla sig i koppel eftersom jag inte är jättesugen på att bada hund titt som tätt och hon verkar helt oförmögen att inte rulla sig i allt hon ser.

Gårdagens starter var kanske inte så mycket att hänga i granen, men det blev åtminstone en positiv, uppåtgående trend. I första starten var jag ganska uppstressad och Norrie hade inte fått landa i miljön alls, så vi var splittrade båda två. Han dammade rakt förbi mig efter första hindret och tog en helt annan väg än jag både tänkte och visade. När jag puttat in honom i slalom istället så insåg han att något hade blivit fel, och ramlade ut och bara såg ut som att han höll på att dö av brustet hjärta. Lilla plutt, orättvisa förutsättningar! Jag ropade in honom och så kramades vi lite innan jag satte ner honom vid slalom igen och vi sprang resten av banan som tänkt. Vet inte om det finns på film?

I andra starten var han lite mer sig själv, även om han inte ville leka och verkade lite obekväm inne i hallen. Där ställde jag till det redan vid hinder tre genom att överskatta en fälla och handla in honom i slalom på ett sätt han absolut inte förstod. Han sprang rakt igenom första porten ilsket skällandes och stannade och tittade på nummerskylten. När jag bett om ursäkt för det tog vi oss till balansen där han glatt hoppade kontaktfältet och vackert fick ta den en gång till. Då blev det betydligt mer rätt! Pipis på det, sa matte, och så sprang vi ut. Norrie blev mycket glad över pipen, vilket lugnade mattenerverna lite mer – det är sjukt stressande när den normalt lekglada hunden inte vill leka.

I sista starten var matte lugn. Var Norrie lugn. Kampade Norrie med minipipen (och därmed min hand) innan start. Skötte matte handlingen på planen ungefär som tänkt – tills vi kom till en fälla med A-hinder och jag både viftar honom mot det OCH tittar på det. Var hamnade hunden? På A-hindret 😀 Men han var sig själv! Och när han faktiskt skulle över A-hindret tog han ett helt godkänt running. Såpass att jag kom av mig och behövde kasta in ett nödblindbyte efter slalom som inte skulle vara där. Men han tog det! Duttihunden! Och leksaken efter loppet likaså!

Jag lyckades hyfsat med att vara analytisk mer än emotionell under dagen, och jag försöker att inte stressa upp mig själv med problemen vi har just nu. Det enda som får Norrie att inte springa är spänningar hos matte – han är inte en dålig hund. Det finns inga dåliga hundar. Han är bara lite känslig med en för känslosam matte.

Rutiner för nästa tävling? Lite mer tid på plats för att låta honom landa och andas, och för att låta matte hitta zonen och fokusera sig. Komma ihåg uppvärmningsrutiner – framför allt happytricksen! Jag har ju lärt in dem för att ta fram dem när det blir pressat för att försätta honom i rätt sinnesstämning.

Every lifeline
leads its own way
to the heavens

Blow Me One Last Kiss

Någon gång, i något parallellt universum om inte i det här, ska jag lära mig hur viktigt det är med sömn för att fungera. Det innebär, till exempel, att jag när jag kommer hem efter en lång och aktiv helg, inte ska lägga mig och läsa till halv tolv om jag ska gå upp vid halv sju morgonen därpå. Då går liksom min förmåga till normal funktion lite sönder.

White knuckles
and sweaty palms from
hanging on too tight
Clenched shut jaw
I’ve got another
headache again tonight

Dessutom går huvudet sönder. Så helt ohyggligt trött jag är på att ha ont i huvudet! Är det inte spänningshuvudvärk så är det trötthetshuvudvärk eller vätskebristhuvudvärk. Och det är ju lögn och förbannad dikt att lyckas hålla koll på alla dessa parametrar på en och samma gång…

Positivt i sammanhanget är att jag har vaknat före väckarklockan hela veckan. Eller ja. Jag har vaknat före larmet i mobilen, men förstås en bra stund efter att wakeuplighten har tänts. Skön känsla dock att redan vara vaken och på gång när klockan ringer istället för att snooza i fyrtio minuter 😉

Helgen gick i hundarnas tecken, även om jag inte träffade mina egna mer än någon timme på kvällen. På lördagen tuffade jag och turbolämmeln till Eskilstuna i sällkap av Malin och hennes kortbeningar för att lyssna på föreläsning om anatomi och sedan sitta igenom ett årsmöte för SLHK.

Jag älskar min rasklubb. There, I said it! Jag vet att det finns konflikter här och där, men det faktum att det inte är öppen strid i väpnad konflikt gör att det finns rum för lite öppenhet och ärlighet uppfödarna emellan. Det är inte så ohyggligt mycket hysch-hysch som jag tidigare trodde var standard i rasklubbar. Uppfödarna är faktiskt hjälpligt ärliga kring problem de får med sina hundar!

Det gör att jag känner mig otroligt mycket mindre kritisk till olika avelsbeslut – för jag vågar lita på att uppfödarna tänker efter både en och tre gånger kring vad de vill få fram, och är ärliga när det inte blir som de tänkt sig.

I söndags var destinationen istället Motala, och heelworktävling för HU. Jag tävlingsledde och sökte desperat efter inspiration och lust att träna och tävla heelwork igen, och hittade åtminstone små bitar av det hela. Dagens största inspiration var Anna och Luddes program till signaturmelodin till Polisskolan, så medryckande och glatt!

Vi har, i övrigt, inte gjort så mycket. Jag träffade ju knappt hundarna i helgen och under de dagar som gått sedan dess har jag inte haft så jättemycket ork att hitta på saker. Idag plockade jag fram kontaktfältsbrädan och tränade 2på2av för att påminna om rätt beteende på balansen när den så småningom kommer ut. Riktigt än har jag inte planerat att träna om den…

En sak kan vara värt att stoppa pressarna för dock – Zumi verkar ha kommit på det där med att hon har två bakben hon kan använda till saker! Vi balanstränade lite i eftermiddags, och hon kunde faktiskt få upp alla fyra tassarna på en stubbe. Tidigare var hon komplett oförmögen att fatta att hon hade bakben hon kunde jobba med – frambenen var ju på stubben, mission accomplished. Det är sannerligen aldrig för sent att lära sig saker som shiba. 🙂

2014-03-19 14.07.19

Norrie är dock lite mer rutinerad och kräver inte en stubbe nästan lika stor som han själv för att hålla balansen.

2014-03-19 14.07.55

Faster Than the Speed of Night

Ja, det var kanske bara en tidsfråga innan jag också blev uppäten av agilitynördsmonstret helt och fullt. Jag kan ju inte längre förneka att Norrie är agilityhund när jag filmar och slowmotionar filmerna på en hund som springer över A-hindret dekorerat med hängrännor, och har letat på Biltemas hemsida efter rörisolering.

I rättvisans namn har jag nog varit lite agilitynördig hyfsat länge, men jag har nog aldrig erkänt det på allvar. Jag erkänner fortfarande inte var mina drömmål är, men det faktum att jag tränar om hunden för att spara ytterligare tiondelar kanske antyder att jag inte planerar att stanna i tvåan resten av Norries agilityaktiva liv.

De två senaste dagarnas pass har bjudit på många intressanta nya saker, och några hjärtattacker hos matte – som när Norrie hoppar från toppen av A-hindret och landar i en rullande hög någonstans på slutet av kontaktfältet… Han fick griiiiiisen direkt för att minska obehaget, och vad gör han tror ni? Jepp. Raka spåret upp på A-hindret igen! Älskade hund, det är en underbar egenskap att inte vara rädd. Men du får gärna överleva dagen.

Från dagens pass tar jag med mig att jag inte behöver peppa min hund och tjoa “kör” och “fram” när jag inte brukar göra det. Det är då det blir heelerpansarprojektil av hela projektet.

You’re such a pretty boy
Let me show you what to do, and you’ll do it
But you gotta move faster
Faster than the speed of night

Det är något helt fantastiskt att komma hem efter ett träningspass och kunna ta promenad i kvällssolen. Helt fantastiskt. Jag kan börja tro på sommar i år också!

Spring Wind

Jag har redan påstått att det är vår. Flera gånger har jag gjort det. Vad ska jag säga idag? Att det är sommar? Nej, det är vår. Det är vår. Det är mer än den svaga, darrande, veka antydan som jag tidigare hoppats och tolkat skulle kunna vara en vår i antågande.

Det är gå-utan-jacka-och-fika-på-uteplatsen-vår. Och då, mina vänner, då är det Vår På Riktigt. :heart:

Love calls like the wild birds
It’s another day
The spring wind blew my list of
things to do
away

PhotoGrid_1394394263920

Idag har det varit en såndär dag då man både orkar hur mycket som helst och börjar gäspa och klippa med ögonen vid fyra på eftermiddagen. Vi har fixat på uteplatsen, turfat med den andra utökade flocken, fikat och haft det fint. Såna där dagar då jag inte ifrågasätter så mycket utan flyter med och passar på att känna mig tillfreds med läget i livet.

Redan igår var det utan-jacka-varmt. Jag och hundarna hälsade på den utökade flocken på deras tassemarker och fick se uppförsbackar! Jisses, sådana konstigheter upplever vi inte inne i Linköping inte 😉 Dessutom hittade vi vårtecken när vi trampade runt i skogen.

2014-03-08 12.45.28-1

Det blev en utmärkt avrastning av hundarna inför kvällens funktionärspass i Valla. Och tänk vilka konstiga, dubbla känslor något så enkelt som funktionärsarbete kan ge?

My friends are gettin older,
so I guess I must be too
Without their loving kindness,
I don’t know what I’d do

För på något plan… känner jag att jag fortfarande inte riktigt, inte på allvar, inte hela vägen, förtjänar att vara där. Förtjäna att funktionära?! Ja, på något komplext plan. Förtjäna att vara på samma ställe som alla Riktiga Agilitymänniskor, liksom. De som Kan. Jag hade ett deer in headlights-moment där jag hade kunnat förklara att just det var varför jag verkade så… blank i huvudet, men hur förklarar man “jag är rädd att ni ska förstå hur ordinär jag är”?

Jag ser tiden an. Trots allt brukar många hangups gå att lösa genom att kasta tid och tålamod på problemet. En dag, utan att jag märker det, kommer jag inte längre att känna mig utstickande och annorlunda. En dag, utan att jag märker det, har oron över sådana saker släppt. Tid, och tålamod.

I Am What I Am

I am what I am
And what I am needs no excuses
I deal my own deck
Sometimes the aces
Sometimes the deuces

I fredags, för snart en vecka sedan, fick jag göra någonting jag inte gjort på alldeles för jättelänge. Jag fick gå in på en tävlingsplan ihop med min röda tokboll. Man kan ju förbereda det bättre än att planera programmet samma morgon (och därför tappa bort sig i varje skifte mellan vers och refräng), men åh, ÅH så roligt det var! :heart: Med Zumi finns det inga krav, ingen jobbig prestationsångest, bara fnitter, studs och glädje. Någon gång, någon gång, hoppas jag att det kan kännas likadant med Norrie.

Resultatet var kanske inte så strålande, rent poängmässigt – men herrejösses så roligt vi hade på plan! Och herrejösses så imponerad jag är av lilla Zumintrollet som verkligen har gjort en fantastisk utveckling sen Norrie kom in i vår lilla flock. För drygt två år sedan gjorde hon ungefär två saker i ett helt program (vinka samt gå en port slalom!) och resten av tiden stod hon stockstill. I fredags höll hon igång och körde TVÅ HELA MINUTER i sträck! Herregud, vilken fantastisk utveckling! Vi fick några stopp i början för att publiken såg himla spännande ut, men sen kände jag att hon närmast ökade och ökade istället för att sakta krokna som hon tidigare gjort.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här i tillräckligt positiva ordalag. Min fantastiska, fantastiska lilla röda sidekick är så himla söt och rar och rolig och fin och bäst. Mattes Zumintroll!

And so what if I love each sparkle and each bangle
Why not try to see things from a different angle
Your life is a shame
Till you can shout out I am what I am

Roar

I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess
I stood for nothing, so I fell for everything

Det här handlar mindre om resultat och rapport om en tävlingshelg, och mer om segrar på det helt mentala planet. Mitt mentala plan är, som ni nog känner till vid det här laget ;), inte så himla stabilt. Det tippar åt alla möjliga håll och så rinner alla fina idéer jag har i teorin iväg. Precis det hände förstås inför första starten i Karlstad i HtM2 i helgen – mitt huvud välte för att jag inte riktigt orkade hålla ihop och fokuserade på saker som inte skulle fokuseras på. Om man går in med ett surr i huvudet och knappt vet vad man ska göra så är det inte konstigt att det inte går så bra.

Vad är det som inte går bra? Känslan. Och finns inte känslan kan man lika gärna lämna planen igen. Vilket jag borde ha gjort tidigare, och inte nära slutet – men bröt gjorde jag likafullt. Norrie gör en fantastisk insats varje gång vi är på planen, men känner jag stress och oro och tusen andra dåliga känslor så går jag vilse, blir mer stressad, blir utskälld av hunden som inte fattar vad jag gör och blir ännu mer stressad. Så ska vi inte hålla på!

Jag har skrivit om en bra egenskap jag har tidigare, som en motvikt till alla problem jag vet att jag har. Jag kan vända. Väga upp. Göra om och göra rätt. Lyckas byta ut rösterna i huvudet som skriker om fara, misslyckanden och skam mot värmen i magen av lyckan att få dela en spännande upplevelse med min bästa vän.

Så det var vad jag gjorde i söndags. Jag gick in på planen med min bästa vän, och känslan i kroppen att han är just den bästa i hela världen. Norrie gick nog ungefär lika bra båda dagarna och var nog ungefär lika högljudd båda dagarna, men på lördagen var jag en stålfjäder som bara ville att programmet skulle ta slut, och på söndagen log jag åt min älskade, älskade lilla kämpe, överöste honom med komplimanger och njöt av hans fina fina arbete. Ja, jag hann faktiskt göra det på plan! Jag gick nästan inte vilse mer än någon gång 😉

I got the eye of the tiger
A fighter
Dancing through the fire
Cause I am a champion
And you’re gonna hear me roar

Efteråt var jag så himmelomvälvande lycklig. Jag höll ihop! Norrie hade den matte han förtjänade, åtminstone delvis, på plan! Jag höll kvar i känslan ett tag innan huvudet började lägga sig i med kommentarer om alla missar och de inte så få skallen som trots allt kom under programmet (delvis för att jag var konstig igår, delvis för att det var en svår miljö, delvis för att han skäller när han blir otålig). Där är jag inte tillräckligt stark än, men jag hoppas att jag med tiden slipper dalen innan jag ser poängen – för poängen är inte poängen, vår teamkänsla är poängen.

Den här gången slutade vi på en inte helt smickrande sjätte plats av åtta starter – men… Men. Vi tog uppflytt. Trots lite vilsegående, inte så få skall, en snörvelattack och ett positionstapp tog vi oss hela vägen igenom ett klass2-program med tillräcklig stil för uppflytt. Jag tänker inte underskatta effekten av att jag pratade med varma, vänliga ord med Norrie genom hela programmet, faktiskt – även om domarna ska bedöma prestationen så tror jag att det är lättare att se en prestation lite positivt om den var positivt utförd.

(åh, vad det känns jobbigt att lägga ut den här. Tänk alla som tycker att vi inte förtjänar uppflytt – han skäller ju 24!! gånger under programmet… JA, jag har räknat…)

Nu har jag en jättestor utmaning framför mig. Nästa tävling är om knappt två veckor här i Linköping och är på många sätt en mycket svårare situation för mig. Hemmaklubb betyder tävlingsledare och som sådan känner jag viss press att prestera och företräda klubben på ett bra sätt, i kombination med att redan ha ett uppflytt (och det känns hemskt att försämra sig). Sa jag utmaning? De här monstren och spökena ska jag lyckas hålla stången så jag kan gå in ihop med min älskade vän och springa ihop till två minuter My Little Pony.