Etikettarkiv: Studentliv

My slo-mo

Posted on by
1

image

Idag har det gått jättefort på jobbet och med studiegrejerna. Dessvärre verkar ”gå jättefort” också innebära ”bli jättetrött”, så redan vid tretiden kände jag mig helt utpumpad. Jag gick och GÄSPADE på promenaden och och bad Kalle köra till Djur & uteliv för att handla hundmat, för att jag inte kände mig som en pålitlig bilförare.

image

Vad hade Djur & uteliv rea på, tror ni? Jo, hela sortimentet på jakt- och fritidskläder! Jag fick tre par fina, gosiga funktionsstrumpor för mindre än ordinarie pris för ETT par. Yay! Jag hyser stark kärlek till varma, bra sockor, kan man säga.

image

När jag kom hem började jag känna av halsont och nu fryser jag. Jag vet inte om det bara är en reaktion på att jag är trött och sliten eller om det är något mer elakt på intågande – jag tycker att det är orimligt, för jag har redan varit sjuk i år. Och har dessutom varken tid eller lust att vara sjuk just nu. Så jag testar med universalkuren semla och te…

image

Någon hoppas på att lite semla, eller åtminstone lite grädde, ska ramla in i munnen.

My enough is never enough

Posted on by
1

Your fingers tapping on the table
My feet are bouncing on the floor
I haven’t slept for 40 hours, and I will wait for 40 more

Som det nog går att utläsa ur tidigare inlägg så har jag en svag tendens till att vilja topprestera i precis allting jag gör. Det har flera implikationer, och jag har varit inne på några tidigare, och just nu är det mest aktuella att det är svårt att göra något alls. Jag vet med mig att det inte går att prestera perfekt i alla aspekter av ens liv samtidigt, men jag vill så gärna. När jag vill så gärna, får jag ett nytt problem – oförmågan att göra något alls eftersom det kanske inte blir perfekt. Jag utvecklar blinda fläckar för det som borde göras för att slippa göra något som inte blir perfekt.

Det här blir förstås värre när jag är stressad, och just nu är det oväntat och oplanerat många bollar i luften. Trots listor och mail och kalender så har jag en konstant gnagande känsla av att ha glömt saker som jag borde ha gjort. Det bidrar ju liksom lite extra till det generella stresspåslaget.

Har jag missat att göra något? Har jag glömt bort att återkoppla om något? Snälla, påminn mig. Det är väldigt fullt i såväl huvud som kalender, och jag lovar att jag inte struntar i något med flit.

Jag ska alltid försöka avrunda inläggen med något lite ljusare. Idag är det en söt tröttiskortbening som är sömnvarm och luktar lika delar jord, luft och kärlek.

image

My last chance

Posted on by
1

Jag har idag ägnat hela dagen åt livsstruktur. Magisteruppsats, kurskomplettering och sysslor jag har i föreningen har fått struktur, prioritet och ordning. Jag har hunnit med oerhört många saker under dagen och plockat bort ett antal punkter från min stresslista. Den närmaste tiden kommer att bli mer än heltidsstudier plus mina andra åtaganden, men jag tror att det kan gå vägen. Jag kommer att försöka delegera mer och ta på mig mindre för att hinna med det jag måste hinna – studierna måste till slut bli klara.

Det här passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag har så lite att göra i övrigt. Nu i helgen är det shibaträff, plus att jag ska agera kursförsökskanin. Nästa helg ska vi eventuellt åka till långtbortistan och fiska/plocka svamp. Helgen efter det kommer en kompis hit plus att jag ska tävla freestyle igen. Sista helgen i september har Fritt Följ inflyttningsfest i de nya lokalerna.

På något konstigt sätt så blir jag nästan lite taggad av att se en otroligt aktiv månad framför mig. Det kommer att bli för lite sömn, för mycket te och troligen ett nervsammanbrott eller fyra, men jag tror att jag kan klara det.

Jag tror på min egen styrka.

My life in four cameras

Posted on by
Svara

Dagen till ära är det Svartan här i stan och det lullar runt pateter både här och var. Chewbacca & Chewbacca förfestar inför utediscot, så vi har livemusik. Det vore riktigt trevligt om det inte vore för den konstanta strömmen av människor in och ut i trapphuset…

Min favoritplats i lägenheten är nämligen vid köksbordet, där jag sitter med min laptop i skrivande stund. Köksfönstret vetter ut mot entrén, dit folk går ut för att röka, prata och bli regnade på. Det känns som att jag sitter på en spotlightbelyst scen ungefär, och kanske borde vinka lite försynt nu och då. Obekväm till tusen envisas jag dock med att sitta kvar, för på något plan känns det som att det är nyttigt att försöka ignorera att någon kanske tittar på mig. Jag menar, herregud, det är väl inte hela världen egentligen?

Låt tankarna vandra

Posted on by
1
  • Många intressen
  • Kan mer än du riktigt visar
  • Energisk

Jag har börjat läsa tre nya kurser såhär på sommarkanten för att vara kompis med CSN över de varma månaderna. Det innebär att jag för tillfället läser 200%, och det innebär också att jag för första gången på universitetet läser kurser som får mig att hoppa jämfota av intresse.

Ovanstående fraser kommer från kursen Ledarskap, 7.5 hp som ges på LiU. Idag har vi blivit ihopstoppade i grupper om fem personer som vi ska arbeta med under kursens gång. Det är en väldigt intressant upplevelse eftersom kursdeltagarna är en otroligt blandad kompott. Det är en stark filfak-dominans som jag inte är van vid och ett stort åldersspann. I min grupp är jag (som vanligt) yngst med mina 22 år, och Elisabet är äldst med sina 60+någonting. Däremellan har vi tre personer på 28, 36 och trettionått.

Hittills har vi fått lyssna på ett antal föreläsningar om ledarskapsteori och två föreläsare som berättade om sin personliga upplevelse av ledarskap. Vi har också i grupp fått göra olika skattningsövningar (rangordna vilka som ska få plats i ett skyddsrum, t ex) och sedan reflektera över vilket intryck man fått av varandra. Det är därifrån ovanstående citat härstammar. Vi fick också, hemskt nog och utan förberedelse, presentera oss inför hela tredjedelsklassen (ca 25 personer), och jag pladdrade bort mig fullständigt. Ju nervösare jag är, desto fortare pratar jag.

De närmaste dagarna ska jag plöja artiklar och titta på debatter och skriva en nyanserad essäliknande text om fildelning, IPRED och Pirate Bay-rättegången, och dessutom börja fundera över min relation till Harry Potter som fenomen. Jag läser alltså Öppenhet på Internet, 7.5 hp distans från Umeå universitet och Harry Potter och hans världar, 7.5 hp distans från Växjö universitet. Båda kurserna känns jätteintressanta, kanske allra mest öppenheten då den tar upp många aspekter som jag själv funderat på, bland annat det här med sociala communities och anonymitet kontra igenkänning.

Ledarskapen kommer att lära mig nya saker om mig själv, det är jag säker på. Jag har varit inne och nosat på det där med att man kan mer än man tror, bara sedan några veckor. Jag minns inte längre riktigt vad som var väckarklockan men jag tror att det var en kombination av något som Alicia sa och att arcolin vände sig till mig och frågade mig saker när han höll på med sin dator. Jag kunde kanske inte svara varje gång, men att han gjorde det gjorde att jag började fundera på det där med kunskap och vad man egentligen kan.

Jag kan mer än jag trott tidigare, eftersom jag aldrig riktigt har tittat på min sammantagna kunskap utan bara på bitar här och bitar där. Nej, jag kan inte mer om datorer än Kalle, eller poj, eller pettson. Nej, jag kan inte mer om hundar och hundträning än Anna, Sara, Kicki eller Anita. Nej, jag kan inte mer om kognitionsvetenskap än Robert, Alicia eller Charlotte.

Men jag kan mer om dessa ämnen än de personer jag räknade upp i någon av de andra kategorierna. Jag slår Alicia på fingrarna inom hundträning, och kan mer om datorer än Anita, och kan mer om kognitionsvetenskap än Kalle. Jag kan fototeori och kamerateknik och kan dessutom ta bra bilder utifrån min kunskap. Jag är bra på att virka och ge relationsråd, och jag kan till och med göra det samtidigt.

Vet ni vad? Jag tror på mig själv just nu.

The half light makes for a clearer view

Posted on by
1

Jag går hem efter databasföreläsningen och kisar i det starka solljuset från den klarblå himlen. Fötterna känns ovanligt glada och jag tittar på dem oftare än nödvändigt för att jag också blir glad av de röda och vita nya skorna som andas vår.

Längsmed corson sitter studenter och äter lunch utomhus, och vinden biter bara lite i öronen där jag går utan mössa. De galna cyklisterna har skippat både mössa och vantar och i en del fall till och med jacka.

Igår såg jag en igelkott. Nu är det baske mig vår.

All I need is somewhere I feel the grass beneath my feet
A walk on sand, a fire I can warm my hands
My joy will be complete
I thought about a new destination
I’m never short of new inspiration
Roll out the map and mark it with a gin
Made my plans to conquer the country

Posted on by
5

Call me up before your dead, we can make some plans instead
send me an IM, I’ll be your friend

De kvällar Kalle inte är hemma märks det tydligare att mitt sociala liv är så gott som icke-existerande. Det är jag och vovven och en väldigt tyst lägenhet. Kontaktlistan i Gajim har många poster, men jag brukar på sin höjd prata med två som båda har status Away.

Jag är inte, och har aldrigt varit, någon direkt social varelse. Det är svårt att ta kontakt med människor och det är svårt för mig att slita mig hemifrån. Universitetslivet späder på bristen på social interaktion – med lite tid schemalagt har jag gott om tid att fördriva hemma, och den konstanta känslan av att ligga efter med arbetet gör att jag inte vill ta mig tid att göra något annat även om jag inte får någonting gjort i alla fall.

För att fördriva tiden läser jag mycket HPFF och andras bloggar. En klok person sa en gång till mig att jag borde leva mindre i datorvärlden och mer i verkligheten, men jag verkar aldrig riktigt lyckas med det. Många bloggar jag läser är skrivna av hundmänniskor, människor med hund, i Linköping, precis som jag. Men ändå känner jag nästan ingen med hund här, och jag umgås inte med någon. Tänk, att ha någon man kan ta promenader med som vet hur det är med en tramsig unghund, som kan hjälpa en lista ut hur man ska få henne att sätta sig brevid och inte en halvmeter snett framför med nosen mot handen med godis, som man kan lägga spår med och peppa när det är jobbigt med hund.

Det finns så många människor jag tycker om, och skulle vilja lära känna bättre. Men jag har aldrig kunnat initiera kontakt. Hur gör man?

En enda maträtt i resten av ditt liv

Posted on by
2

Bland alla de tusen isbrytarfrågor man kan ställa återfinnes Vilken maträtt skulle du välja om du bara fick äta den resten av ditt liv?. Över tid har mitt svar på den frågan varierats beroende på favoriträtt och andra preferenser, och mina svar kan nog te sig ganska intressanta.

Några av mina olika förslag:

  • Kasslergryta. Av förklarliga skäl – en rejäl maträtt som är god, mättande och inte alltför onyttig.
  • Primörtallrik med ostsås. Ärligt talat, få saker är så gott som nykokt färsk broccoli, blomkål och morötter.
  • Tunnbröd med pålägg. Lite variationsmöjligheter här, både underbart norrländskt hembakat tunnbröd och det affärsköpta mjuka tunnbrödet som inte delar några andra egenskaper än namnet.
  • Ostschnitzel, stuvaroner och kokta grönsaker. Min standardrätt när jag bodde på BK13 – snabbt, enkelt och man kan inbilla sig att man håller sig inom tallriksmodellens ramar.

Vad skulle ni äta i resten av ert liv?

Genomless

Posted on by
2

Vovven är fortsatt halt och ingenting är kul med promenaderna eftersom vi bara fokuserar på att gå så lite som möjligt. Ingen träning, inga stenhopp, förmodligen ingen valpkurs i helgen eller utställning nästa helg. Zumi känner min uppgivenhet och ska bara nosa eller hoppa jämfota – och hoppa jämfota får hon inte.

Det är grått och kallt ute och varenda satans student verkar ha bestämt sig för att göra mitt liv så surt som möjligt när jag försöker cykla över Corson. Tydligen verkar folk tycka att det är okej att gå 3-4 personer i bredd utan hänsyn till övriga människor som också vill kunna ta sig fram. Därtill håller de ju fortfarande på att bygga om och förbi A-huset är vägen ungefär två meter bred. Två meter som alltid täcks av puckon som inte ser sig för, och cykelidioter som MÅSTE cykla i bredd, minst tre personer.

Jag får ingenting gjort med studierna. Jag trampar på i den grå massan av ”jag förstår inte” och ”jag vet inte” utan att komma ett dugg närmare ett ”jag förstår” eller ”jag vet”. Försöken till att läsa kursbok, skissa på uppgifter och förstå javalabbarna är närmast patetiska och slutar med att jag är skittrött och bara vill sova.

Jag har inte dammsugit. Jag har inte städat badrummet. Jag har inte diskat och jag har inte ens plockat av mitt datorbord. Och jag vet att jag borde skämmas – men jag orkar inte.

Jag försöker också

Posted on by
Svara

Det känns tungt ibland när de omkring en gör så mycket, hinner så mycket och lyckas med så mycket. Flera stycken läser 150% den här terminen, andra är föreningsaktiva, har jobb brevid studierna eller båda delarna. Och hinner ändå med fritidsintressen.

Vissa dagar vill jag ställa mig upp och skrika ”Men jag försöker också!!”, för mitt samvete säger mig att jag borde göra mer saker. Hinna mer saker. Lyckas med mer saker. Jag läser bara 100% (och eftersom Perspektiv på kognitionsvetenskap inte har börjat ska arbetsbelastningen vara ca 75%), planerar lite aktiviteter inom Lysator och har en fyrmånadersvalp (med tillhörande valpkurs samt hårdplanerande av tid).

Min initiala tanke om den här terminen var att jag hade tagit på mig mycket saker att klara av, men att det skulle gå bra. Nu känner jag istället att alla andra gör mycket mer, och att jag inte har någon rätt att känna mig trött såhär på slutet av veckan, och verkligen inte att känna mig stressad över arbetsbelastningen i interaktionsdesignen. Jag läser ju bara 100%. Men ska det för i helvete inte räcka för att känna sig tillräcklig längre?