Det är nog rätt allmänt känt att jag av och till (tyvärr oftare till än av) har problem med huvudvärk. Det är definitivt inte någonting dramatiskt eftersom det är en helt vanlig spänningshuvudvärk, och jag drabbas lite väl ofta helt enkelt för att jag är dum nog att spänna mig mycket och ofta. Jag är känslig för sol (spänn), för ljud (spänn), för stress (spänn), för många sinnesintryck (spänn) och så vidare och det resulterar i att nacke och huvud säger upp sig med ojämna mellanrum.

Jaja, lite huvudvärk är väl inte så mycket att orda om, och nej, jag är ju tyvärr van vid att det gör ont. Själva värken är en ganska liten del av huvudvärken, så att säga. Men när värken kommer krypandes så förändras också mina tankemönster, vilket är både obehagligt och opraktiskt. Jag blir pessimistisk, ledsen och väldigt arg på samma gång, och det är den biten som sätter de största käpparna i hjulet på försöken att leva som vanligt med huvudvärk.

För att det här inte ska vara helt ohyggligt gnälligt så kan jag kontra med att jag märker av en förbättring, inte av måendet när jag faktiskt har ont, men på vad jag klarar innan jag får ont. Det går att hålla ett högre tempo längre än tidigare, och ibland klarar jag två aktiva dagar på en helg utan efterverkningar när jag tidigare inte ens klarat en utan att huvudvärken kommer krypandes framåt slutet. Nu på slutet har den tyvärr varit tätare och intensivare än på länge, vilket jag hoppas ger med sig igen. Jag har ju liksom vant mig vid att nästan kunna aktivera mig som en vanlig människa

Så, vad har jag gjort för att förstöra huvudet då? Förra gången var det massage med triggerpunkter, så hoj vad jag fick skylla mig själv. Dum som ett spån tänkte jag att huvudvärken som kom krypande som en reaktion på triggerpunkterna nog skulle gå över av sig självt. Som om det någonsin gått över av sig självt. Ett dygn senare hade jag väl tagit mig samman och insett att den inte gör det Den här helgen har jag sabbat huvudet på bästa möjliga sätt, må jag säga!

Vi började helgen astidigt. När jag valde uppfödare var inte avståndet något jag tog hänsyn till, vilket jag förstås får böta för när det är dags för kennelträff! Det tar fyra timmar ner till Väröbacka och Tanspots, men som tur är går det fort när man har sällskap. Mini och Polly med matte Malin hade ännu lite längre och kom från Norrköping för att dela sträckan

Både jag och Norrie, och även katten bland hermelinerna Zumi, förtjänade oss nog en liten guldstjärna efter dagen. Matte för att hon åt vid rätt tillfällen, höll sig pigg och höll sig vänlig, och Norrie för att han inte betedde sig alltför mycket som ett kräk och för att han så duktigt och tyst sov i bilen trots löptik i buren bredvid. Zumi hängde på som vanligt utan att tjata eller kräva något mer än att få lite godis ibland. Sötast-i-stan-priset vinner Norries bror Perry som man bara dog lite av att se, och god tvåa är allt syster Kita Båda från P-kullen, alltså ett halvår yngre än Norrie.

Vi hann med lite ringträning, freestyleträning, positionsnötande och hälsa på får som Norrie bestämt ansåg var heelermat. Det blev kort snöre för den lilla terroristen och ett mycket vakande öga.

Efter en sådan maratondag brukar man kanske softa dagen efter. Och Zumi var helt med på det spåret, ihop med husse som kommit hem från jobbresa norröver under lördagen Jag försökte efter bästa förmåga efterhärma Norries attityd av ny dag, ny energi och lyckades hjälpligt, så vi drog iväg på en heldagsagilitykurs med fokus på handling. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord:

Min relation till framförbyten är inte den bästa, kan man konstatera. Jag gillar blindbyten och bakombyten helt okej, men framförbytena… Snurr och vift och yr och aldrig är jag där jag ska! Det ser mer ut som något av Galenskaparna än seriös agility, kan man ju säga

Något annat jag vackert fick inse var att vi har tränat ganska lätta saker. Ja, matte-lätta, that is. Nu blev det plötsligt lite avstånd mellan hindren och jag fick spurta som en idiot för att vara på hjälpligt rätt ställe och ta emot den lilla heelern som kom flygandes ur tunnlar och över hinder som en mycket liten pansarmissil. De sista illusionerna jag hade av att en kortbent hund också är en långsam hund, blev ganska obarmhärtigt krossade. Nyttigt var det definitivt, och jag har börjat fundera på hur jag ska handla för att faktiskt ha någon form av enhetlighet i det hela. Det vill säga, peka och vifta med flit

Jag passade i lördags på att köpa en orange expander av Perrys matte, med baktanken att knyta den i olika leksaker. Det visade sig dock att den var alldeles fnitterhysteriskt jätterolig som den var, och den verkar tåla hyfsat mycket stryk för än har den inte gått sönder

En heldag i solen var dock lite mer än min kropp klarade av, och framåt slutet kom också huvudvärken krypandes. Samtliga hundar, Knorr inräknad, var också utslagna och låg som disktrasor i kanten av planen. Jag misstänker att jag lyckades bli solbränd i ögonen, men ansiktet var härligt likblekt när jag kom hem – kanske mer på grund av huvudvärken, än på den faktiska mängden sol. Jag ska dock vara snäll mot mig själv, ge upp min illusion om att se vettig ut, och köpa mig en bra keps. Solglasögon har jag inte riktigt förlikat mig med än

Hold your breath and count to 10
Remember that it’s all in your head

Allra först tänkte jag på Norrie. Det var fort gjort. Han struntar högaktningsfullt i vilken siffra klassen har, och eftersom jag inte skulle byta program till trean (haha, eller rättare sagt låt att ha ett program till…) så skulle inte prestationen bli svårare eller längre för honom i trean. Valet stod alltså inte och föll med stjärnan i ekipaget.

Utifrån kan valet kanhända synas enkelt. När jag satte upp målen för 2012 så hade jag aldrig några som helst planer på att vi skulle ha klarat av dem efter första tävlingsveckan, och jag hade därför inte heller några som helst tankar på att kunna flytta upp till klass 3. Första dygnet efter tävlingen var det dock just dit jag lutade, av nervrelaterade anledningar. Jag fungerar lite tvärtomigt mot många, och tycker att det nerv-mässigt skulle kännas bättre att starta i klass 3 eftersom det är den svåraste klassen och det därför skulle kännas okej att inte prestera på den nivån. Nu när vi på något vis lyckats ta uppflytt från tvåan så blir pressen att återigen prestera på samma nivå så mycket större.

Ju mer jag funderat, desto mer inser jag att vi, av just den anledningen och fler jag strax ska förklara, ska starta i klass 2 igen. Jag kan inte fly från nerverna hur länge som helst. Det är dags att ställa mig på plan med ett planerat program, stirra prestationsångesten i ögonen och ta mig samman. Jag hoppas på sätt och vis att vi inte tar uppflytt i klass 2 igen på ett tag, så jag får inse att det inte är så farligt att inte prestera varje gång. Jag börjar känna rätt känslor i tävlingssituationen – glädje över att få dela en fantastisk upplevelse med min älskade hund – och då är det ju dags att utmana min utveckling ordentligt.

Det finns fler saker jag ville flytta upp för att fly ifrån. Bland annat finns det en självklar risk att det jag har för ögonen när vi går in på planen inte är den fantastiska upplevelsen, utan rosetter och poäng till årets freestyleheeler (lite ologiskt med tanke på att Norrie är freestyleheelern, det finns inga fler tävlande ekipage just nu…). I trean skulle jag veta att det är en snöbolls chans i helvetet att prestera på den nivån, men i tvåan har vi ju (om än rätt oförtjänt) redan fixat 125 poäng om än inte några rosetter. Hur man än vrider och vänder på det, och hur gärna jag än vill slippa ta tag i nervproblemen, så är det alltså klass 2 vi ska starta i. Det är i klass 2 vi möter de största mentala svårigheterna, och det är ju för att utvecklas som vi ska tävla mer!

Ser man också till våra poäng på de två tävlingarna hittills så är utförande tyvärr vår svagaste kategori. Med 7,7 resp 7,6 poäng behöver vi definitivt jobba hårdare. Jag har fört upp antiskallträning på listan över saker att arbeta med, och jag ska låta bli att trampa på det lilla stjärnskottet nästa gång… Vi behöver också arbeta ännu mer på fasthållandet som var lite instabilt på senaste tävlingen. Tja, och ha ett program, så vi har en ärlig chans att få till flytet…

Till och från tävlingen samåkte jag och tassmonstren med bästaste Sara, Johanna och Java. Det stillade nerverna en smula eftersom de redan varit där och visste på ett ungefär hur tävlingarna går till, men trots bra sällskap så kände jag mig ändå väldigt, väldigt uppjagad när vi kom dit. När jag stuvat undan hundarna i buren så fnattade jag runt lite allmänt och gjorde ingen nytta, förrän det blev dags att filma lite HtM Sara och Java tog sitt sista uppflytt! Tjohooooo! Även Ida med Monster tog ett uppflytt!

Jag och tassmonstren passade på att ta en promenad under slutet av HtM1:an och det kändes som att jag började landa så smått. Jag såg några ekipage 6+ och något i klass 3, och passade sen på att byta om. Vi var sist ut, nummer 8, i klass 2 och jag skulle göra någonting rätt idiotiskt. Vi skulle gå in på plan, en okänd plan, och HITTA PÅ ett program!! Nåja, dummare saker kan man väl göra antar jag – vi skulle ju ändå bara få lite tävlingsvana och förhoppningsvis hålla oss på planen, och då gör det ju inte så mycket att vi inte hade någon större ordning på rörelserna. Jag hade bara Norrie att fokusera på eftersom Zumi tvättat sönder en tass, så hon var med som ren hejarklack.

När jag tog fram Norrie för att värma upp lite så släppte nerverna. Min lilla Burritohund har det inflytandet på mig. När vi gick in till planen så var jag lugn, och höll mig lugn trots att de hade blandat ihop musiken och trodde att Norrie skulle ha Zumis låt (tur att de provspelade innan jag skulle in!), och Ida hämtade skivan så allt kom i ordning. Under tiden busade jag och Norrie lite, och han fick lite nötlunga. När det var dags att gå in på plan så kändes det bara självklart, och jag bara skrattade lite åt att speakern sa något om att vi skulle se om jag kunde ändra på resultatlistan.

Redan första stegen in på planen så satte Norrie nosen i mattan, och sen satt den där. Mene… Jag höll huvudet kallt och gick dit jag ville ha honom – han följer ju efter – och lät honom nosa in sig lite under tiden. Sen bad jag honom om uppmärksamhet, och då var mattnosandet ett minne blott.

Jag kan inte beskriva programmet. Det enda som var klart var starten, som satt så himla bra, några stegförflyttningar mitt i som också satt fint, och slutpositionen som vi också satte. Däremellan plockade jag in rörelser både högt och lågt, så övergångarna blev definitivt inte särskilt bra

Vid ett tillfälle råkade jag nästan trampa på honom, och då drog han en liten lov för att titta på domarna, men kom direkt tillbaka och fortsatte jobba. En bit in i programmet kom skallen, förstås, men det hade jag ju räknat med. När vi satte slutpositionen så var jag bara så HIMLA glad! Jag hade hållit nerverna i styr och Norrie hade stannat på planen, jobbat genom hela programmet, och verkade fortfarande redo för mer!

Vi spurtade ut och han fick en rejäl bit torkad vom. När den var uppäten så hörde jag att domarna började bli klara för att läsa upp poängen, så jag tog Norrie och Griiisen och gick ner en våning för att kampa och belöna honom färdigt i lugn och ro. Tävlingen var inte lika viktig som den lilla svarta öronhunden jag hade framför mig, och hade jag stannat hade jag väntat och lyssnat och spänt mig.

Vi fick någon minuts kampande och bus innan först Ida och sedan Sara och Johanna kom ner och talade om att vi tagit uppflytt och vunnit klassen. Jag bara blinkade dumt och undrade vad de pratade om, om jag ska vara ärlig. Det kändes som någon parodi på vad speakern sagt innan vi gick in, och jag tror att jag svarade något väldigt ointelligent i stil med eh, uh, tack, va, okej, wow, uh.

Men siriusly. Vi improviserade. Vi skulle inte prestera! Vi skulle definitivt inte ta uppflytt och ännu mindre vinna! Jag var liksom så upptagen med att det var fel att jag inte riktigt förstod vad som sades. Tjopp så var det prisutdelning och jag fick fatt på en perfekt fårfluffkampis till Norrie, och tjopp så hade jag rastat av hundarna och vi var på hemväg. Allt var… surrealistiskt.

Idag har jag börjat fatta att det ändå är lite häftigt att vi tog uppflytt och på något jädra vänster vann klassen. Men mest… är det surrealistiskt. Och underligt. Jag har fått mitt uppblåsta ego än mer boostat från alla möjliga håll, vilket kanske är lite onödigt med tanke på att det kommer att sluta med hybris. Nej, jag är inte ohyggligt fantastisk. Det var snälla domare i kombination med att Norrie är fantastisk på att följa mina konstiga infall. Om ni tänker berömma någon – beröm Norrie!

Mene, så, vad gör man när träningshunden ska vila då? Jo, man plockar fram *tadaaa* träningsshiban! Träningsshiban fick agera joggningshund, vilket visade sig vara det mest omotiverande sällskapet man någonsin kan föreställa sig. Det var nog några hundra meter på mitten av turen då hon inte motsträvigt halvjoggade längst bak i kopplet och klagade på vilken dålig idé det var. Det är tur att hon är piggare när Norrie är med!

Träningsshiban har också fått agera träningshund och fick hänga med i ensamt majestät på ridhusträningen nu ikväll. Hon fick också epitetet modigshiban! Vi kom tidigt till träningen och agilitygruppen innan var kraftigt decimerad, så vi passade på att gå ner och miljöträna oss bland agilityhindren. Som jag sagt tidigare, så blir Zumi aldrig en agilityhund, men hon vågade faktiskt hoppa på pytteminismallhöjd, flera gånger! Och döm om min förvåning när jag till och med lyckades muta henne igenom både en kort gul och en längre blå tunnel Tänka sig vilken modig liten sötnos jag har!

När vi burit undan agilityhindren blev det en liten smula freestyle också, med huvudtanken att baklängeskedja delar av programmet. Sen var det ju det här med att vara i ridhus och bli full av ridhusdamm… så vi planerade om lite Hon fick träna på att rygga och på att göra några lite längre kedjor av beteenden, och sen packade vi ihop oss och gick hem.

Det var kul att få ett pass med fullt fokus på Zumi. Vi har dem inte så ofta eftersom hon taggar mycket bättre på konkurrensen nämligen, och därför var det kul att se hur mycket ös det fanns även utan konkurrens. Hon har sakta börjat öppna sig och börjat rikta mer utåt – mycket av det hon tidigare stängde in och man bara fick gissa sig till. Jag har blivit en så mycket bättre matte till Zumi det senaste året och det är underbart att se hur hon blir frimodigare, busigare och gladare hela tiden!

Det har också blivit lite pyssel i helgen. En del pyssel var av mer virtuell karaktär då jag pillar vidare på en hemsida, men det mesta pysslet är av en mycket handfast karaktär. just nu håller jag på att stickringssticka en mössa, och så har vi haft tillverkning av trollstavar till ett framtida FS-program. Ganska roligt att pyssla när pysslet involverar limpistol

Det har, i ärlighetens namn, blivit lite inomhusNorrieträning också. Han har i det närmaste klättrat på väggarna av och till, så vi jobbar med trollstavsapportering och att rygga. Jag börjar få en bra känsla inför vårt klass2-program

Just nu går jag och spänner mig och oroar mig. Delvis för den 5:e, delvis för den 15:e. Det 5:e hoppas jag få beskedet att hans knän kommer att hålla för agility så länge jag håller honom musklad, och den 15:e hoppas jag få beskedet att han åtminstone inte har jätteont nu. På sätt och vis är det ju egentligen jättedumt att träna och planera och drömma innan man har kontrollerat att hunden är hel och frisk – men det är så svårt att låta bli. Det är snart ett år sedan världens bästa kortbening flyttade hit, och under det året har mina drömmar inte bara fått vingar, de svävar med lyftkraft.

Am I standing still, beneath the darkened sky
Or am I standing still, with the scenery flying by
Or am I standing still, out of the corner of my eye
Was that you passing me by

Den första drömmen drömde jag någon gång i januari, innan jag började anmäla till freestyletävlingar. Drömmen utspelade sig på ett ställe som nog skulle vara LHU men definitivt inte var det, och jag skulle tävla freestyle med Norrie och Zumi. Det visade sig dock att jag hade glömt musiken vi skulle köra till, och av någon anledning tänkte jag inte tanken på att åka hem och hämta den (vilket jag garanterat hunnit om vi nu var på LHU!) utan blev helt desperataggrobesviken och fick stryka oss. Jag hoppas att jag slipper känna de känslorna på tävling – och jag kommer garanterat dubbelkolla att jag packat musiken

Den andra drömmen var igår natt om jag minns rätt, och handlade om hälsoundersökningar. Nisse, en annan kullbror till Norrie, hade patellaundersökts och haft treor på båda knäna! Det var några turer kring det, men det är liksom mest det jag minns. När jag vaknade så var jag nästan lite uppgiven på hur stor plats det här med hälsan tydligen har fått i mitt huvud när jag till och med drömmer om det…

Det här med hälsan har också ändrat dynamiken i min flock. Zumi, som tidigare alltid varit mattes trasiga olycksfågel, har plötsligt blivit den i mina ögon hela hunden. Norrie däremot, som hitintills synbart varit frisk och hel, hanterar jag som något som när som helst kommer att gå sönder. Norrie, som har varit en lättnad för mattehjärtat, den hela hunden att aldrig oroa sig för, tassar jag på tå runt och han undrar vad som händer. Åh, kan det inte vara mars snart! Jag har ju redan börjat leva med en diagnos hängande över huvudet, så jag vill hellre få den på papper än fortsätta såhär.

Just nu sitter jag och försöker peppa mig själv att anmäla till de freestyletävlingar jag spanat in under våren och försommaren. Första tävlingen gick ju, men nu börjar nerverna slå till, och framför allt oron – tänk om någon ska tycka att jag tävlar för mycket? Tävlar för tidigt? Egentligen vill jag ju anmäla till många tävlingar för att få vana, få miljöträning och ha roligt, men jag är också orolig att det ska se ut som att jag pushar min hund för fort och för tidigt. Men krasst sett så är det nog Zumi som inte skulle orka för täta tävlingar – Norrie har liksom ny energi för varje ny dag.

Men ni. Om jag lovar att se tävlingarna som fantastiska möjligheter att utvecklas och ha roligt, kan ni lova att inte fördöma mig för att jag tävlar min ettåring? Kan vi säga så?

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Ungefär såhär såg gårdagkvällen ut, och större delen av dagen. Zumi sov, Norrie sov, och jag roade mig med mina nya stickringar. Allting har med andra ord gått bra med Zumis kastrering såhär långt, och hon är faktiskt ganska pigg, i stort sett som vanligt. Jag försöker tala om för henne att hon har strikta förhållningsorder, men jag misstänker att det inte riktigt går in. Hon har redan börjat försöka smyga sig nerför trappstegen utanför lägenheten så hon ska slippa bli upplyft och omkringburen…

Norrie har varit jätteduktig och försiktig med Zumi, med lite hjälp från matte när han blir lite väl glad. Han har vackert fått gå korta 5-10 minutersrastningar idag och framåt kvällskanten märktes det att det kröp i honom av otålighet så då tog vi en längre och raskare promenad medan Zumi stannade hemma och passade Kalle (eller om det var tvärtom, svårt att avgöra med de två ). Turen gick längsmed tvåånhalvan och sedan in på den nermörka femman. Det var underbart att stanna till en stund och bara lyssna på trafikbruset utanför skogen och ”centrera sig” lite. Jag har alltid så bråttom på promenader där jag har en bestämt slinga att gå, och behöver bryta hetsen framåt ibland.

Ja, sticka var det. Jag har fått hem ett set stickringar från Slöjd-detaljer som jag donat med. Tanken är att sticka tröjor till hundarna, för att tvinga mig bort från att sitta och vara uttråkad och stressad framför datorn. Det är inte i sig en dålig sak att sitta vid datorn, men jag märker att jag lätt blir uppstressad av att inte komma på något att göra men har svårt att slita mig. Stress är aldrig bra, så nu testar jag att distrahera mig lite med stickandet.

Den ganska långa tuben som syns en bit upp är ett minne blott. Jag är notoriskt bra på att underskatta mina hundars storlek och insåg när jag måttade att den till och med blev lite tight på Norrie. Så efter att ha repat upp trehundra varv så har jag under dagen kommit en bra bit på en tröja i storleken större, där jag använde den näst minsta ringen för att sticka kragen och porterade sedan över stickningen på den större ringen för att sticka kroppen. Jag har just passerat frambenshålen så nu är det bara att gasa på!

Nu ska jag gå och göra de sovande vovvarna sällskap ihop med min stickning

Idag har vi fått en leverans från Foderbilen! Eftersom de hade rea på rosa minigriiiiiiiisar så råkade jag beställa en handfull ihop med det vi egentligen skulle ha. Norrie har gått och spanat på bordet hela dagen, men matte har inte hittills delat ut någon gris. De har en tendens att gå sönder väldigt fort om han får ha dem själv nämligen.

Jag tänkte testa ett nytt foder, mest för att Acanan som de fått har så stora bitar och jag använder torrfoder som belöningsgodis numera. Små bitar ger fler belöningstillfällen per deciliter! James Wellbeloved Small Breed-serie har inte lika små bitar som Purina Pro Plan har, men innehållet känns mycket bättre.

Jag har börjat läsa Team Propirayas julkalender om tävlingspsykologi och inser mer och mer hur långt jag har kvar innan jag är redo för tävling. Blotta tanken på en tävlingsplats gör att jag mår illa igen, och min förbättring under det här året känns bortblåst. Trots idogt funktionärande så är jag fortfarande nervös – till och med nervös för att åka och titta på freestyle-SM.

Jag vill tävla. Jag vill verkligen – jag vill så mycket – men problemet är att jag också vill bevisa saker. Och då blir det plötsligt så ohyggligt mycket viktigare att lyckas. Jag vill bevisa att heelern är en bra freestyleras. Jag vill bevisa att jag kan träna en hund när Zumi motbevisar mig hela tiden. Jag vill bevisa att Norrie är fantastisk och inte bara ett brötmonster. Jag vill bevisa… mig själv. Jag vill duga. Räknas. Vara en av alla dem. Ni vet?

Usch, så jobbigt det är att inse sånt! Och vadskaandratycka och uschsåpinsamtdetärbarajagihelavärldensomharproblem duggar tätt i huvudet när den rara lilla hunden plötsligt drar lovar runt en annan hund på träningspassen. Snälla, snälla säg att även en söt och rar och förig och perfekt liten träningshund kan få knasinfall och hormonpåslag? Och att den söta, rara, föriga och perfekta lilla träningshunden kommer att bli just det igen – och inte vara såhär hela livet?

Ja, jösses. Den här veckan har det därför inte blivit någon veckoplanering. Det kändes strategiskt att inte sätta upp kraven på prestation (från mig, faktiskt) så högt, så vi inte blir osams. Därför är det bara ett träningspass inplanerat, imorgon, då vi ska flamsa runt och leka så mycket vi kan med de roligaste leksakerna vi kan hitta. Och kanske köra några starter, och kanske-kanske en liten smula freestyle om vovven känns på rätt håll, så att säga.

Sen jag beslutade att okej, jag låter skallen vara, så har jag nästan försökt trigga fram dem. Jag har kört långa repetitioner av t ex kretsa som brukar provocera fram skall fort, jag har kört skick runt tre träd på raken. Och Norrie är plötsligt knäpptyst. Vafan? Jag skulle ju härda mig lite här!

Idag har vi tagit en mörkerpromenad med pannlampa. Jag hann jaga upp mig ordentligt över att Norrie inte ville kampa, tills jag insåg att han aldrig har varit i en nermörk skog tidigare, och definitivt inte kampat med någon som samtidigt bländar honom. Så jag testade igen på motionsspåret, och då var det klös i den lilla hunden Vi får helt enkelt träna på att leka i beckmörker med matte med pannlampa, för det är säkert en viktig egenskap! hm.

När vi kom hem blev det vovveplågeri i form av kloklippning och bad. Efter ett totalt nervsammanbrott hos den lilla herren med tillhörande illvrål, insåg han att jag inte höll på att klippa av honom tassen (faktum är att klotången måste vara i kontakt med hunden för att detta ska inträffa…) och sen tog han resten av tassarna med mera lugn. Badet var helt okej, man fick ju godis!

Lilla blötdjuret mitt! Efter badet kampade vi och jagade varandra i lägenheten en stund.