Just nu sitter jag och försöker peppa mig själv att anmäla till de freestyletävlingar jag spanat in under våren och försommaren. Första tävlingen gick ju, men nu börjar nerverna slå till, och framför allt oron – tänk om någon ska tycka att jag tävlar för mycket? Tävlar för tidigt? Egentligen vill jag ju anmäla till många tävlingar för att få vana, få miljöträning och ha roligt, men jag är också orolig att det ska se ut som att jag pushar min hund för fort och för tidigt. Men krasst sett så är det nog Zumi som inte skulle orka för täta tävlingar – Norrie har liksom ny energi för varje ny dag.

Men ni. Om jag lovar att se tävlingarna som fantastiska möjligheter att utvecklas och ha roligt, kan ni lova att inte fördöma mig för att jag tävlar min ettåring? Kan vi säga så?

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Ungefär såhär såg gårdagkvällen ut, och större delen av dagen. Zumi sov, Norrie sov, och jag roade mig med mina nya stickringar. Allting har med andra ord gått bra med Zumis kastrering såhär långt, och hon är faktiskt ganska pigg, i stort sett som vanligt. Jag försöker tala om för henne att hon har strikta förhållningsorder, men jag misstänker att det inte riktigt går in. Hon har redan börjat försöka smyga sig nerför trappstegen utanför lägenheten så hon ska slippa bli upplyft och omkringburen…

Norrie har varit jätteduktig och försiktig med Zumi, med lite hjälp från matte när han blir lite väl glad. Han har vackert fått gå korta 5-10 minutersrastningar idag och framåt kvällskanten märktes det att det kröp i honom av otålighet så då tog vi en längre och raskare promenad medan Zumi stannade hemma och passade Kalle (eller om det var tvärtom, svårt att avgöra med de två ). Turen gick längsmed tvåånhalvan och sedan in på den nermörka femman. Det var underbart att stanna till en stund och bara lyssna på trafikbruset utanför skogen och ”centrera sig” lite. Jag har alltid så bråttom på promenader där jag har en bestämt slinga att gå, och behöver bryta hetsen framåt ibland.

Ja, sticka var det. Jag har fått hem ett set stickringar från Slöjd-detaljer som jag donat med. Tanken är att sticka tröjor till hundarna, för att tvinga mig bort från att sitta och vara uttråkad och stressad framför datorn. Det är inte i sig en dålig sak att sitta vid datorn, men jag märker att jag lätt blir uppstressad av att inte komma på något att göra men har svårt att slita mig. Stress är aldrig bra, så nu testar jag att distrahera mig lite med stickandet.

Den ganska långa tuben som syns en bit upp är ett minne blott. Jag är notoriskt bra på att underskatta mina hundars storlek och insåg när jag måttade att den till och med blev lite tight på Norrie. Så efter att ha repat upp trehundra varv så har jag under dagen kommit en bra bit på en tröja i storleken större, där jag använde den näst minsta ringen för att sticka kragen och porterade sedan över stickningen på den större ringen för att sticka kroppen. Jag har just passerat frambenshålen så nu är det bara att gasa på!

Nu ska jag gå och göra de sovande vovvarna sällskap ihop med min stickning

Idag har vi fått en leverans från Foderbilen! Eftersom de hade rea på rosa minigriiiiiiiisar så råkade jag beställa en handfull ihop med det vi egentligen skulle ha. Norrie har gått och spanat på bordet hela dagen, men matte har inte hittills delat ut någon gris. De har en tendens att gå sönder väldigt fort om han får ha dem själv nämligen.

Jag tänkte testa ett nytt foder, mest för att Acanan som de fått har så stora bitar och jag använder torrfoder som belöningsgodis numera. Små bitar ger fler belöningstillfällen per deciliter! James Wellbeloved Small Breed-serie har inte lika små bitar som Purina Pro Plan har, men innehållet känns mycket bättre.

Jag har börjat läsa Team Propirayas julkalender om tävlingspsykologi och inser mer och mer hur långt jag har kvar innan jag är redo för tävling. Blotta tanken på en tävlingsplats gör att jag mår illa igen, och min förbättring under det här året känns bortblåst. Trots idogt funktionärande så är jag fortfarande nervös – till och med nervös för att åka och titta på freestyle-SM.

Jag vill tävla. Jag vill verkligen – jag vill så mycket – men problemet är att jag också vill bevisa saker. Och då blir det plötsligt så ohyggligt mycket viktigare att lyckas. Jag vill bevisa att heelern är en bra freestyleras. Jag vill bevisa att jag kan träna en hund när Zumi motbevisar mig hela tiden. Jag vill bevisa att Norrie är fantastisk och inte bara ett brötmonster. Jag vill bevisa… mig själv. Jag vill duga. Räknas. Vara en av alla dem. Ni vet?

Usch, så jobbigt det är att inse sånt! Och vadskaandratycka och uschsåpinsamtdetärbarajagihelavärldensomharproblem duggar tätt i huvudet när den rara lilla hunden plötsligt drar lovar runt en annan hund på träningspassen. Snälla, snälla säg att även en söt och rar och förig och perfekt liten träningshund kan få knasinfall och hormonpåslag? Och att den söta, rara, föriga och perfekta lilla träningshunden kommer att bli just det igen – och inte vara såhär hela livet?

Ja, jösses. Den här veckan har det därför inte blivit någon veckoplanering. Det kändes strategiskt att inte sätta upp kraven på prestation (från mig, faktiskt) så högt, så vi inte blir osams. Därför är det bara ett träningspass inplanerat, imorgon, då vi ska flamsa runt och leka så mycket vi kan med de roligaste leksakerna vi kan hitta. Och kanske köra några starter, och kanske-kanske en liten smula freestyle om vovven känns på rätt håll, så att säga.

Sen jag beslutade att okej, jag låter skallen vara, så har jag nästan försökt trigga fram dem. Jag har kört långa repetitioner av t ex kretsa som brukar provocera fram skall fort, jag har kört skick runt tre träd på raken. Och Norrie är plötsligt knäpptyst. Vafan? Jag skulle ju härda mig lite här!

Idag har vi tagit en mörkerpromenad med pannlampa. Jag hann jaga upp mig ordentligt över att Norrie inte ville kampa, tills jag insåg att han aldrig har varit i en nermörk skog tidigare, och definitivt inte kampat med någon som samtidigt bländar honom. Så jag testade igen på motionsspåret, och då var det klös i den lilla hunden Vi får helt enkelt träna på att leka i beckmörker med matte med pannlampa, för det är säkert en viktig egenskap! hm.

När vi kom hem blev det vovveplågeri i form av kloklippning och bad. Efter ett totalt nervsammanbrott hos den lilla herren med tillhörande illvrål, insåg han att jag inte höll på att klippa av honom tassen (faktum är att klotången måste vara i kontakt med hunden för att detta ska inträffa…) och sen tog han resten av tassarna med mera lugn. Badet var helt okej, man fick ju godis!

Lilla blötdjuret mitt! Efter badet kampade vi och jagade varandra i lägenheten en stund.

Något annat mycket nyttigt var att visa upp lite halvfärdigt program, för jag blev ohyggligt nervös och första gången gick minst sagt knackigt. Norrie nosade, jag tappade bort mig, vi missförstod och det såg nog mest komiskt ut. Efter en liten paus och påfyllning av godisfickan hade jag samlat mig och var mer fokuserad på uppgiften, och då gick det också hyfsat okej. Ja, jag har problem med nerver redan med två personer som publik… Tack och lov inte längre med Zumi, för där känns det som att de flesta vet att det aldrig riktigt blir som jag tänkt mig Men desto mer med Norrie. För han kan – han är bäst – och jag vill göra honom rättvisa. Och jag vill att andra ska förstå hur fantastisk han är. Och då blir jag nervös, och tappar bort mig, och gör att det signalkänsliga förarveka lilla gostrollet ger lugnande signaler till matte genom att nosa.

Jag har funktionärat på nästan alla LHUs tävlingar under 2011 för att arbeta med mina tävlingsnerver, och det har gett resultat – numera kan jag befinna mig på en tävlingsplats utan att bli idiotnervös. Men jag är inte på långa vägar redo att tävla Norrie.

Hur i h-e kontrollerar ni andra era nerver?

If you feel discouraged
That there’s a lack of color here
Please don’t worry, lover
It’s really bursting at the seams

Det handlar också om min attityd, som närmast kan beskrivas anything less than perfect is not good enough. Och många saker är less than perfect! Om man bara ser träningen så kan Norrie verka som en rätt rolig hund, men det är i vardagen som jag har slarvat och det får jag ju äta upp när skithunden drar i kopplet, skäller vid dörren och nyper folk han hälsar på (kofösare med överslag!). Så länge det är less than perfect så kan jag ju inte med gott samvete ta emot beröm för min hund eller påstå att han är bra. För det är inte perfekt i alla aspekter!

Ni ska inte tro att jag tycker illa om mitt knorveldjur. Det gör jag inte. Han är den fantastiskaste, roligaste och sötaste lilla hund man kan tänka sig. Jag älskar att ha en hund som verkligen vill saker, och som aldrig tröttnar på att jobba. Tja, två hundar just nu faktiskt, även om Zumi mest vill ha mat och därför jobbar Visst är det härligt när hunden tittar såhär på en?

Men så har det dykt upp saker. Det har varit kurser – möten – sent jobb – Kalles födelsedag – lägenheten har behövt städas – förberedelser för FFs utställning – efterarbete efter FFs utställning – umgänge med vänner. Och bloggen har fått stå och vänta på sin tur, så att säga.

Det har ibland känts som att jag inte hinner ett endaste dugg mer än att jobba och ägna mig åt mitt huvudsakliga fritidsintresse – hundarna. Och det är ju egentligen rätt okej, trots allt. Jag insåg ju för ett tag sedan att jag aldrig jobbat mycket och haft ens en hund tidigare, och nu jobbar jag 80% och har två, varav en verkar gå på duracellbatterier och den andra nu vaknar ur efter-löpet-dvalan och vill vara med. Och det går ju. Ibland blir lägenheten sorgligt eftersatt med tre dagars disk ståendes i hela köket och med dammråttor som hotar att vräka oss, men jag hinner med det viktiga

Jag vill börja med att berätta att vi i höjd med förra helgen var ute på LHU och körde… tja, ärligt talat, allt möjligt. Framför allt allmänt hyfs och att inte fara runt som en gummiboll för att man såg en tunnel. Vi har börjat runda hinderstöd, inte bara träd och pinnar, och det känns som att han fattar vad det är jag vill. Jag får erkänna att jag faktiskt testade att skicka honom över ett mycket, mycket lågt hopphinder precis på slutet och han tog det så snyggt att jag blev helt till mig. Men! Inga fler hopp än, han är inte klar i kroppen!

Någonting som vi också tränade på, var att vara uppbunden. En träning som faktiskt gick förvånansvärt bra. Än så länge är han inte ”bara” uppbunden utan han får också ett lägg dig, och jag belönar med ganska täta mellanrum. Men det är ett ordentligt framsteg för en väldigt mattecentrerad hund!

Andra framsteg som det lilla mattefixerade monsterdjuret gör är inom området ensamträning. Tillsammans med Zumi har han nu varit ensam i två timmar ett par gånger, och när jag kommer hem är öronen alldeles sovtippiga. Duktigt knorveldjur som sover!

Vi var på freestylekurs i onsdags och fick klartecken att köra vår Batman-låt i klass 1. Nu när jag lyssnar så får jag dock tyvärr inte till tempot, så jag undrar om vi kan använda den. Det känns som att han varierande är för snabb och för långsam, men aldrig riktigt rätt. Kursen var hur som helst ett perfekt passivitetsträningstillfälle som vi verkligen behövde, då vi gick igenom låtval och programidé ekipage för ekipage.

Kalle har fyllt år, och han har av mig fått bland annat en Lensbaby Composer som det i ärlighetens namn mest är jag som använder än så länge Men önskar man sig ingenting så får man något som jag vill ha! Det är en sjukt rolig pryl som jag inte riktigt lärt mig behärska än… Men jag släpar med mig den och hoppas att jag ska lära mig. Som t ex ner till DeKlomp ihop med Kalle och Poj:

Som bekant så skulle ju minst Norrie, och även Zumi faktiskt, ställas på FFs utställning där jag ändå skulle lägga ner lite funktionärstid. Men – förstås – så passade båda hundarna på att kräkas under natten till lördagen och så blev det ingen utställning för någon av dem. De var pigga som vanligt och de kräktes bara varsin gång, så det var sannolikt inget farligt och inget smittsamt – men rather safe than sorry! Jag åkte dit och funktionärade och fotade istället.

Nåja, om det är någon som har orkat läsa såhär långt så kan jag glädja er med att det nu börjar bli dags för avrundning av inlägget.

Igår kände jag att jag verkligen hade misslyckats med Norrie. Jag kom att tänka på alla områden vi är dåliga på – att han skäller på dörren, att han kan morra på hundar, att han har rena hajfenan med ragg av och till, att han drar i kopplet, att han stressar upp sig, att han… Ja, kort sagt, allt jag har missat att göra och hur dålig jag är som hundägare. Och som det blir när man tänker de tankarna, så gick jag och spände mig och riktigt letade fel hos mina hundar så att jag kunde bli ännu mera upprörd. Och som det blir när matte går och spänner sig och osar frustration, så uppvisade hundarna gott om beteenden som jag kunde störa mig på av hjärtans lust.

Needless to say, det var rätt skönt att gå och sova och inte tänka på att vara hundägare ett tag.

Det verkar som att jag tog med mig frustrationen till dagens tävlingslydnadskurs. Första halvan av passet fungerade inte alls. Norrie talade om att det luktade löptik, och blev helt okontaktbar. Men sirius-ly, så besatt är han inte, men inte ens leksak eller korv gick att få honom att bryta med – för matte var ju irriterad. Jag blev argare och argare men fattade åtminstone det kloka beslutet att ta en paus och ta upp honom i famnen. And lo and behold – efter pausen så hade vi båda taggat ner och kunde utan problem arbeta, leka och äta godis. Och plötsligt, med lite hjälp från Monica, så fick vi till en början på förflyttningarna på klossen!

Zumi fick hänga med för att få en ordentlig promenad till Mjärdevi och tillbaka, och efter att varit uppbunden större delen av passet så var hon äntligen taggad på träning hon också! Hon har nästan-apporterat, tränat freestyle och varit sådär söt som bara en träningsvillig Zumi kan vara. Norrie fick i slutet alltså träna på att vara uppbunden, och också på att kunna ligga brevid Zumi när hon tränar utan att lägga sig i – nyttigt för en liten gummiboll!

Vet ni vad? Det här blev helt absurt långt. Närmare bestämt nästan exakt 1000 ord. Jag tror att jag ska sluta nu

Förvisso är jag för tillfället en hund kort på ett Happy Meal, och har därför lite mindre att hålla ordning på under promenader och träning. Det är dock bara temporärt men ganska skönt att kunna fokusera lite extra på det lilla odjuret. Och på tal om det lilla odjuret så har jag kommit på att jag missat en liten men rätt viktig del av hans träning – socialiseringsträningen! Ops, liksom. Så just nu har vi klämma-känna-bootcamp inför utställningen om två veckor, kombinerat med att vi går i andra miljöer än skogen varenda dag

Norrie har också blivit inskolad hos dagmatte och verkar trivas alldeles utmärkt. Han verkar uppskattad och det värmer mattehjärtat Tre dagar i veckan kommer han att vara hos dagmatte framöver, och så ensamtränar jag för att kunna lämna honom litegrann de andra två dagarna per vecka. Ett skönt upplägg som känns som att det passar oss bra.

Samtliga kvällar hittills har innehållit hundträning. I måndags var vi på lydnadskurs, mest för att jag ska lära mig lydnad och Norrie ska titta på andra som kan lydnad Det har potential att bli en givande kurs, och jag hoppas att kunna hålla mitt löfte till Maria på Tanspots och tävla Norrie i lydnad såsmåningom.

Igår och idag har det blivit Rydsträning, det vill säga blandad träning på fotbollsplanerna i Ryd med Karin, Ruh och Nanny Jag har fått tafshjälp av Karin för att börja härda Norrie och det går framåt även om han fortfarande backar när han börjar tycka att det är jobbigt. Han stod alldeles stilla och visade tänderna idag, duktig pojke! Förutom utställningsträningen får Norrie fortsätta att träna på att runda träd, och jag måste verkligen nöta mera åt höger eftersom han inte har alls lika lätt för det.

Lyxproblem, lyxproblem – och vilken konstig känsla det är att HA lyxproblem! Och vilken lyx det är att ha träningskompisar som släpar med en ut så man får lite ordning och struktur på träningen!