The state that I am in

Oh love of mine, would you condescend to help me
Cause I am stupid and blind
And desperation is the Devil’s work, it is the folly of a boy’s empty mind
Now I’m feeling dangerous, riding on city buses for a hobby is sad
Lead me to a living end
I promised that I’d entertain my crippled friend
My crippled friend

Jag lovade mig själv efter röntgen att jag skulle sluta stirra nu. Jag skulle acceptera hans konstiga gångarter som avrundningsfel och köra på så länge han inte visade tecken på smärta.

Det gick, ett tag. Sen började jag räkna trebenshoppssekvenser och tyckte att de ökade. Och nu stirrar jag igen. Stirrar, räknar, stirrar, räknar. Blir orimligt irriterad om jag missar några galoppsprång för då vet jag ju inte. Ja, vad vet jag inte? Spelar det någon roll?

Igår hoppade han upp i soffan och gnällde till när han skulle lägga sig. Den paniken som greppar hjärtat vid ett sådant tillfälle ger fort vika för den större paniken och rädslan; börjar det om nu? Genast: Vilka symptom kan han ha visat de senaste dagarna? Finns det mer? Vad händer nu? Vad gör jag härnäst? Vem finns kvar att fråga om hans problem?

I onödan? Japp. Antagligen hade han trasslat in en klo i filten, för han har inte visat tillstymmelse till ont. Upp och ner på stolar, upp och ner på stenar, fram och tillbaka, hit och dit. Fnitter och nyp i vaden när han har tråkigt på promenaden.

Jag lade in citatet med tanken att Norrie är my crippled friend. Jag undrar dock om det kanske snarare är jag som är the crippled one.

I am I plus my circumstances

För nästan två månader sedan skrev jag att jag accepterade Den Stora Februaritröttheten. Sen blev det tyst. Jag tror att tröttheten har suttit i sedan dess och sitter i än. Jag är trött, så trött, helt enkelt. Och på hundfronten har det varit idel skit och inget roligt att rapportera, så det har varit tyst, helt enkelt.

Vad för skit? Trasig heeler-skit i huvudsak. Norrie började röra sig sämre igen och jag tyckte inte att det hjälpte att vila, novafona etc så jag bokade en veterinärtid för undersökning. Som ett brev på posten fick han diffust ont någonstans kvällen innan och gnällde till när han flyttade på sig. Det höll i sig nästan till veterinärbesöket, där han förstås inte hade ont någonstans, tacksåmycket. Vi fick dock norocarp utskrivet för att se om det hjälpte.

2015-03-07 09.59.57

Det hjälpte finfint för att ta bort ontet när han ställde sig upp, lade sig ner, hoppade upp på och ner från saker. Det gjorde däremot inte direkt någon skillnad alls på hans rörelsemönster. Han var fortsätt hyfsat trebent i galopp helt enkelt.

På onsdag ska vi tillbaka igen och börja med en röntgen av rygg och vänster baktass. Jag är rädd att han ska ha spondylos eller något annat som inte går att bota, och hoppas att han helt enkelt ska ha låsningar i ryggen som stör honom.

2015-02-22 14.46.12

Hund är roligt nästan jämt, eller hur var det? Vi försöker att andas i mellanrummen och jag testar lite vad han verkar klara just nu. Han blev mer trebent dagen efter ett rejält heelwork- och lekpass, men fick inte ont. Idag har vi kört uppletande, så vi får se vad kroppen säger imorgon.

Jag kan inte lova att jag orkar att hålla bloggen uppdaterad ordentligt, men jag ska försöka. Mest av allt vill jag bara säga ett stort, stort tack till alla som är med mig på den här resan och som gör att jag orkar en dag till, och en dag till, och en dag till.

2015-03-10 22.12.03

Believe and act as if it were impossible to fail

Nu har det gått lite för långt mellan postningarna och vår träning har varit ostrukturerad (och stundtals obefintlig). Vi har hunnit börja träna lite heelwork mer strukturerat än hemma i köket, även om det inte blivit många gånger, och Norrie har hunnit bli jättespänd i vänster ljumske som jag fick lossa med massage och novafon. Han har fortfarande tendenser, men det är bättre.

Han får gå mer och mer lös och röra sig som han vill, och ibland dör jag lite i själen för att han börjar hoppa på tre ben. När jag summerar för Marie så låter det ändå hjälpligt positivt, men jag önskar att det gick fortare. Att jag inte tvivlade. Att han inte avlastade det förbenade benet.

I söndags sa jag för första gången att jag kanske tror att det kan gå vägen, att han kan bli återställd. Men det är mycket jobb kvar, många dalar och mörkare dagar.

Den här veckan har det mest blivit soffmys med massage och novafon (jag myser, Norrie är milt skeptisk eftersom han är lite stel). Jag har haft ett par tuffa jobbdagar och hussen har tagit det mesta av promenaderna.

Från och med i söndags får han också grönläppad mussla för att det kanske eventuellt skulle kunna hjälpa knäledens funktion.

The only thing we know about the future is that it will be different

Det har varit ett rejält pendlande mellan svagt hopp och avgrundslös förtvivlan under stora delar av veckan. I torsdags åkte vi till Marie och jag var väl mer eller mindre övertygad om att få en dödsdom (eller åtminstone en trasighet-vi-behöver-kolla-ryggen-dom). Vi kan väl kalla det något av ett positivt antiklimax när hon tittar på honom och säger “Men alltså det här ser rätt bra ut“. Jag har nog börjat hänga upp mig mer på trebenshoppen och inte tittat på det viktigaste, nämligen att han har fått ut steget bättre. Det är inte lika trippigt och kort, även om han är kortare på vänster sida så arbetar han på med benen på ett sätt han inte gjorde tidigare.

Jag citerar Skönheten & Odjuret för mig själv – älskling, såna här saker tar tid – och försöker att acceptera just det. Ibland tänker jag att det ser ju likadant ut som före operationen, men det gör det inte – steget ser inte likadant ut. Nu har han förutsättningarna för att kunna komma tillrätta med trebenshopp, korta steg och avlastande, och det måste få ta tid. Kanske, även om det bär mig emot, lika lång tid som han uppvisat symptom.

Så, senaste veckan i fysschema:

Måndag: Skrittdrag, längre promenad (20-25 minuter, enbart i koppel), 5 min viktmanschetter. Massage och novafon.

Check!

Tisdag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter, kloss- och balansträning.

Check!

Onsdag: Vila. Massage.

Vila och lite massage.

Torsdag: Vattenthreadmill.

Vattenthreadmill 4 + 5 + 4 med kort travpass under femminutaren. Vibb efter.

Masserade och novafonade på kvällen för att se om det kunde hjälpa mot eventuell stelhet efter vattentraskandet.

Fredag: Vila. Massage.

Vilade bara – borde ha masserat med facit i hand!

Jag planerade aldrig lördag och söndag, så de kommer här, lite ad-hoc-planerade:

Lördag: Vila. Massage och novafon.

Check! Vi tog en extra vilodag på inrådan av Marie så han får vila ordentligt efter varje vattentraskpass. Det enda vi gjorde var lite skrittdrag.

Söndag: Längsta promenaden hittills, ca 45 minuter, delvis lös. Massage och novafon.

Halvcheck – vi har promenerat men jag tänkte massera och novafona ikväll.

Ny vecka igen!

Måndag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter (med kroppsvikt!), kloss- och balansträning.

Tisdag: Vattenthreadmill.

Onsdag: Vila. Massage.

Torsdag: Kortare promenader, skrittdrag. Massage och novafon.

Fredag: “Lång”promenad ca 45 minuter, massage.

Lördag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter (med kroppsvikt!), kloss- och balansträning.

Den magiska treveckorsgränsen

…har kommit. Och gått. Det är inte direkt så att jag har för mycket att göra rent praktiskt. Problemet är mer att jag har för mycket i huvudet att en stor del av tiden går åt till tankebefriat klickande på internet utan mål.

Sist jag skrev något var vi på dag 9 efter andra operationen och vi hade precis överlevt att Norrie brutit sig ur buren när han var ensam hemma. Sedan dess har det varit lite rejälare metallbaserade doningar, kan man säga.

Trots det har vi hunnit med ett par skrämselhickor. Den första var att jag halkade omkull i köket med honom i famnen. Jag slog mig inihejsans – blåmärke på knät, ont i en handled och stukad bak. Typ. Norrie klarade sig tack och lov fint.

Några dagar senare stretchade jag benet försiktigt och hörde att det knäppte. Eller kanske knakade? Det lät inte som det där dova poppet när knät luxerar utan som ett ledknäpp. Jag kände inte att knät uppenbart rörde på sig, men med hjärtat i halsgropen ringde jag veterinären och en ny veterinär jag inte träffat tidigare fick klämma och känna och titta på honom och lugna mina nerver. Caroline på Djurdoktorn var en alldeles fin bekantskap! Det är tydligen inte ovanligt att det knäpper från opererade leder utan att det är något farligt.

Vi kan väl knappast säga att vi har ökat intensiteten i aktiviteterna. Han får kanske gå marginellt längre själv, men vi är inte ute i mer än ungefär tio minuter. Han har i och för sig bytt gångart från enbart trebenshopp till mestadels trav (och skritt om jag kräver det men HERREGUD SÅ LÅNGSAMT MATTE), även om benet åker upp nu och då.

Ett travklipp från igår som jag har stirrat på i både 0.5- och 0.25-hastighet:

Jag vågar inte riktigt andas än. Jag är så inställd på att saker går snett och jag har haft en dålig magkänsla över hans rörelsemönster så länge att jag inte vet om jag kan ställa om riktigt än. Åh, jag hoppas. Jag hoppas. Första målet är att få gå runt ljusslingan och att få gå lös på hygget.

Dag 9, och alla de dagar som kom och gick

Jag är bra på att påbörja saker. Fenomenal, faktiskt. Jag får erkänna att jag inte är lika bra på att slutföra saker. Därför blir det lätt såna här halvförsök där jag sedan tappar tråden och missar en massa. Det har varit många aktiva dagar, om än inte med hundarna, och en rejäl förkylning mitt i allt. Jag ska försöka sammanfatta lite vad som har hänt:

Dag 3-5 förflöt med långsamma framsteg. Han fick röra sig väldigt begränsat, bara ut för att bajsa och sen in igen. Pigg, glad och högljudd liten hund… Någon av dagarna fick jag Norries nya Y-sele från Merny. Det är definitivt den dyraste sele han har (och någonsin haft), men åh vad den var värd sina pengar! Det är den första selen som inte glider snett på honom och som verkligen, verkligen sitter precis som den ska. Så himla nöjd! Så superbt jätte-mega himla nöjd! 🙂

DSC07715

Dag 5-6 misströstade jag, tyckte att han rörde sig avigt, och började vara rädd för en ny operation. Såret började blöda lite-litegrann på kvällen på dag 6 och jag bestämde mig för att ringa Djurdoktorn och höra ifall det var något farligt morgonen efter.

Dag 7 – ödesdigra dag 7 – började med ett lugnande samtal till Djurdoktorn och sköterskan jag pratade med sa att det inte var någon fara eftersom han inte är svullen eller infekterad eller så. Så dagen fortlöpte och på kvällen tog jag med Zumi och åkte för att vara med sista gången på bankursen.

Jag stängde in Norrie i gröna tygburen innan jag åkte. Samma gröna tygbur som han fått tillbringa en del tid i de senaste veckorna. Men – den här gången tog jag med Zumi och åkte. Och Norrie bröt sig ut.

Husse hörde att han tjöt till när han kom hem, och öppnade dörren till sovrummet. Där mötte han Norrie, som sa aj aj HEEEEEEEEJ aj HEEEEEEEJ. Cue hjärtattack. Cue panik. Cue paniksamtal till mig och cue panik hos mig. Hade han förstört knät igen? Vad hade hänt?

Husse fick i uppdrag att gå en liten sväng med honom och se hur han rör sig, och efter ett nervöst samtal till så visade det sig att han åtminstone använde benet. Jag kom hem, fick se att han använde benet och vi lugnade oss.

Dagen efter travade han inte alls på morgonen, och jag insåg att vi måste ringa Djurdoktorn. Tänk om. Tänk om vi måste börja om igen. Vi fick en tid vid 17 och jag hade sönder min näsa och var arg på allt jag såg. När vi kom dit skulle Norrie bara få gå och kissa och plötsligt travade han. Stabilt och samlat. Den värsta paniken släppte, men när vi lite senare fick komma in och Sven kände på knät så höll jag andan. Och när han sa “Men det här känns ju faktiskt bra.” höll jag på att välta.

Han höll. Han höll för idiotpåhittet att bryta sig igenom nätet på en tygbur, hoppa upp i sängen och hoppa ner från sängen (och gud vet vad mer han hunnit göra). Han höll.

Idag har det spöregnat hela dagen och jag har inte varit arg på någonting. På jobbet har all teknik jävlats med mig och jag har bara pillat, petat och testat. Igår var jag på gränsen av vad jag klarar, och idag klarar jag allt.

Do you ever feel
Feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

If you only knew
What the future holds
After a hurricane
Comes a rainbow

Dag 1+2: Seromfria framsteg

Jag har på något vis lyckats ge mig själv lite för mycket saker att göra. Det är kanske ingen stor ovanlighet, men just nu känns det som att det kanske är någon sak för mycket. Jag håller andan och kör på, för somliga saker ligger ganska nära i tid och när de är över är det en sak mindre kvar på listan.

I måndags funderade jag på hur många fler motgångar jag skulle tåla, och idag är det onsdag och jag står fortfarande upp, så fler är väl svaret. 🙂 Jag börjar bli förkyld och är ganska trött, men jag är inte knäckt och har inte skrikit på någon än. Det går nog, det här också.

En kort rapport om Norries tillstånd är på sin plats, och han är på uttråkat humör, tycker inte längre att benet gör ont och har börjat stödja lite på det. Han varierar sin dödstråkiga burexistens med 5 minuter långa promenader runt dungen utanför uteplatsen. Det är förmodligen en syn för gudar när Norrie kommer glatt skuttandes på tre ben i hög fart och jag efter, pendlandes mellan “hjälp, jag vill inte råka dra i honom så han trampar fel” och “hjälp, så här fort borde han nog inte röra sig“. Ja, jösses…

Hittills har han inte utvecklat något nytt serom, vilket bådar gott för läkningen. Dessvärre har han heller inte bajsat, vilket bådar dåligt för mattes sinnesro. Magen är igång dock, att döma av de fisar han släppt… Det kommer att bli balansgång de kommande veckorna, att hålla honom stilla nog för lugn läkning och samtidigt rörlig nog för att hålla igång magen. Han får dock enbart torrfoder just nu samt rejäla mängder psylliumfrö för att hjälpa den så mycket som möjligt. Han har också fått en hel del hudtugg, så jag tycker att det liksom borde vara väldigt fullt i magen.

Slutligen så har hans nya sele kommit, varmt efterlängtad! Det är en sele från merny.se, måttbeställd Y-sele med dubbla knäppen för magbandet. Och – den ligger banne mig still! Alla, och då menar jag ALLA, selar jag provat på Norrie hittills glider snett baktill, men den här verkar ligga riktigt bra och stilla. Jag tror att jag mätte halsen i generösaste laget, men dragpunkten blir rätt och jag kan dessutom pressa in ett tunt täcke under vid behov. Och så är den så härligt färgglad 😉

Dag 12+13+0: Paus och ny operation

I helgen har jag inte rapporterat något nytt eftersom det kändes lite meningslöst. Han skulle ändå in och öppnas igen och ärligt talat skedde inga större förändringar under helgen heller. Han gick ömsom på tre ben och ömsom på fyra ben, travade lite, skrittade en del och var allmänt odrägligt uttråkad.

Annat har däremot hunnit hända över helgen. Till exempel så har Zumi slickat sönder ett fästingbett och får gå med tratt, och bilen fick ett litet emosammanbrott och började gå ojämnt och lysa med motorvarningslampan. När dagen började idag var det exakt bara jag som var användbar i vårt hushåll eftersom till och med K var sjuk.

Idag har jag alltså rastat hundarna, lämnat in Norrie med skjutshjälp av bästa mamma, jobbat, promenerat Zumi, tagit bilen till bildoktorn, hämtat en beställning till K och slutligen hämtat Norrie igen. Idag var jag inte lika orolig för narkos och sånt eftersom han uppenbarligen överlevde förra gången, och idag möttes jag av en lite piggare och klarare hund.

Det visade sig nämligen att Sven hade blandat ihop de två knäoperationer han gjort samma vecka och trodde att han inte fördjupat Norries knä. Det hade han gjort, så knädjupet var inte problemet. Knät luxerade ju dock glatt ändå, och det visade sig vara för att knäkapseln töjt sig på grund av att han började belasta väldigt tidigt och ganska mycket, innan allt hann avsvullna och gå tillbaka. Rådet “han kan börja belasta så fort han vill” fungerar visst inte riktigt på en Norriehund… Nu är han åtdragen (såvitt jag fattade, det är alltid lite svårt att komma ihåg vad veterinären säger samtidigt som en mest vill pussa och krama på ens älskade vän som varit så duktig) och ska jättevila i tre veckor. Han får använda benet men i mycket moderata mängder. Korta korta promenader, bur och lite mera bur. Våra promenader har ju inte varit långa under återhämtningen hittills heller, men vi lägger i handbromsen och rör oss inte ur fläcken på ett par veckor nu helt enkelt. Det är lite drygt men det borde gå ganska fort. 🙂

2014-09-15 19.14.56

Jag fortsätter antagligen att uppdatera ungefär varannan dag från och med nu, eftersom jag räknar med långsamma, hållbara framsteg (och ni kanske till slut känner att ni sett nog av bilder och filmer på hunden som står stilla på uteplatsen 😉 ).

Dag 10+11: Travsteg framåt, steg tillbaka

Igår började Norrie travar mer på allvar. Det syns att han inte går rent i traven, men han gick mer i trav och mindre på tre ben, vilket kändes som en seger. Filmklipp:

Jag tog därför med mig honom ut till BK på kvällen för lite häng och hatråkigtiknätochblitröttihuvudet.

2014-09-11 19.25.47

Igår travade han alltså en hel del. Idag? Not so much. Förstås blev jag orolig att jag kanske överansträngt honom under gårdagen med att ändå ha gått en bit på BK, dragit lite i kopplet och sådär – och kanske legat obekvämt i knät? Denna ständiga oro – tänk om.

Ja, tänk om. För idag skulle vi plocka stygnen, och Sven tog med oss ut för att först titta lite på hur han rörde sig för att utvärdera operationen. Han var inte helt övertygad av vad han såg, och kände lite på knät. Och kom med domen – knät glider fortfarande. Även med korrekt knävinkel så luxerar knät.

Insert random svordom här. Cue random oro. Knät behöver fördjupas för att det ska ligga helt still och det innebär en operation till. Rehabtiden känns mindre tung, och pysslet med hund i stillhet – men vetskapen om en efter-operationen-dag till med en hund som är hängig, ynklig och har ont… 🙁 Matte får så ont i själen när Norrie inte mår bra.

Tänk om det beror på att han använde benet ganska mycket igår? Trots att jag rent på logik kan motsäga det så kan jag inte helt och hållet skaka av mig oron. Tänk om.

På måndag är det dags igen. Förhoppningsvis är Norries framtid fri från operationer och knästrul efter det. 14 dagar extra rehab känns som en smal sak – det som gör ont är att han kommer att ha ont igen. Lilla älskade.

The best thing about the future is that it comes one day at a time

Den där röda på bilden? Jorå. Jag försöker att lära henne att apportera. Eller, ja, att hålla i ett föremål. Idag testade vi att hålla i ett ben. Gick finfint. Gick finfint att bära det från mig till hallmattan och sedan äta upp det. Det gäller att börja där hunden är mottaglig, eller hur?

2014-08-26 16.51.06

En dag, en vecka, en månad. Så kommer jag att räkna mitt liv framöver. Allting börjar på måndagar och allting börjar på den första dagen i månaden. 1:e september, nästa måndag, ska Norrie in till Djurdoktorn för patellaoperation.

Det känns skönt att Sven tog symptomen på allvar och tyckte att det var läge att operera, eftersom jag själv tvekar ibland – han rör sig ju oftast ganska okej (fast lite stolpigt i trav, lite instabilt i skritt, fuskar i galopp, tåar inåt etc…), och är pigg och busig och på tå liksom. Men, ja, knät luxerar, och han kompenserar för att det ska ligga stilla och inte röra sig. Han ska inte leva tio-femton år till och arbeta mot sin kropp.

Om det är otäckt? Något så vansinnigt. Han har aldrig varit sövd. Han har aldrig varit inlämnad. Han kommer att ha ont och inte förstå varför. Och jag vet att jag kommer att sitta med honom i knät i soffan och prata med honom om Våren, och om agility, och om uppletande och bollek och bus. Om alla första i månaden, om alla måndagar.

Om några måndagar, om några första-i-månaden, så är vi tillbaka.