Den magiska treveckorsgränsen

…har kommit. Och gått. Det är inte direkt så att jag har för mycket att göra rent praktiskt. Problemet är mer att jag har för mycket i huvudet att en stor del av tiden går åt till tankebefriat klickande på internet utan mål.

Sist jag skrev något var vi på dag 9 efter andra operationen och vi hade precis överlevt att Norrie brutit sig ur buren när han var ensam hemma. Sedan dess har det varit lite rejälare metallbaserade doningar, kan man säga.

Trots det har vi hunnit med ett par skrämselhickor. Den första var att jag halkade omkull i köket med honom i famnen. Jag slog mig inihejsans – blåmärke på knät, ont i en handled och stukad bak. Typ. Norrie klarade sig tack och lov fint.

Några dagar senare stretchade jag benet försiktigt och hörde att det knäppte. Eller kanske knakade? Det lät inte som det där dova poppet när knät luxerar utan som ett ledknäpp. Jag kände inte att knät uppenbart rörde på sig, men med hjärtat i halsgropen ringde jag veterinären och en ny veterinär jag inte träffat tidigare fick klämma och känna och titta på honom och lugna mina nerver. Caroline på Djurdoktorn var en alldeles fin bekantskap! Det är tydligen inte ovanligt att det knäpper från opererade leder utan att det är något farligt.

Vi kan väl knappast säga att vi har ökat intensiteten i aktiviteterna. Han får kanske gå marginellt längre själv, men vi är inte ute i mer än ungefär tio minuter. Han har i och för sig bytt gångart från enbart trebenshopp till mestadels trav (och skritt om jag kräver det men HERREGUD SÅ LÅNGSAMT MATTE), även om benet åker upp nu och då.

Ett travklipp från igår som jag har stirrat på i både 0.5- och 0.25-hastighet:

Jag vågar inte riktigt andas än. Jag är så inställd på att saker går snett och jag har haft en dålig magkänsla över hans rörelsemönster så länge att jag inte vet om jag kan ställa om riktigt än. Åh, jag hoppas. Jag hoppas. Första målet är att få gå runt ljusslingan och att få gå lös på hygget.