Well I don’t know much about holding back
I’ve never been one to sit down relax
Watch the world, let it pass me by
Keep on pushing till the day I die
Efter två dagar intensiv agilitykurs känns det ganska mycket som att ha blivit passerad genom en finmaskig sil. Eftersom jag också blir en hopplös pessimist när det händer så återkommer jag med att faktiskt reflektera över kursen, mig och hunden. Vi kan sammanfatta med att jag vill för mycket för fort och alltid känner en stark press att prestera, och att klass 2-banor än så länge känns helt omöjliga. Och att Norrie älskar sin grisboll. Jag måste nog skaffa fler, för det lär utlysas landssorg när den där går sönder om det inte finns en ny att ta till.
Vi kan istället prata om en freestyleträff med Anna. Ni vet hur vi freestylefolk är, att vi liksom inte kan lyssna på musik utan att någonstans fundera över om det är en bra freestylelåt? Och den plötsliga insikten att yes, här är den? Så var det för mig i veckan, att jag plötsligt hittade låten. Den är inte egentligen den mest optimala freestylelåten avseende tempoändringar och accenter och sånt – men den ger en underbar sinnesstämning till oss båda. Det är närmast magiskt. Så ska freestyle kännas!
And I thought
be still my heart
This could be a brand new start
with you
Visste ni att bilar behöver ha kylarvätska? Jamen på riktigt. Om bilen är tom på kylarvätska så går motortemperaturmätaren i taket och så tänds det en orange lampa med ett utropstecken inuti ett kugghjul (jävligt bra symbol där, förstod precis vad den betydde…). Det här vet jag för att det var precis vad bilen gjorde på väg till HU idag.
Ja, min kunskap om bilar sträcker sig till ”det är magi.”. Turligt nog hade jag en lite mer världsvan Åsa med mig i bilen som kunde tipsa om att dra på fläkten på maxvärme och veva ner fönstren, för att inluften skulle kyla av motorn lite så vi kunde rulla till HU och låta bilen stå och svalna innan jag gav mig på en felsökning.
Felsökning var enklare än man kan tro, faktiskt. Efter konsultation av instruktionsboken så var den helt tomma behållaren till vänster under motorhuven en behållare som borde vara full av en vätska av neonrosa färg. Bara det att den var helt och hållet tom. Hoppsan, kan man säga, var har den tagit vägen?
Med blicken på tempmätaren och hjärtat ganska nära halsgroppen tuffade jag till Statoil och försökte att inte få hjärtinfarkt när tempmätaren hoppade lite upp och ner. På Statoil fanns Räddningen(tm)! Dels, kunnig personal, dels vatten och glykol. När bilen fått stå och svalna en stund igen så fick jag hjälp att få loss det trilskande locket och att få rätt glykolsort (det finns tydligen olika färger, och de har olika egenskaper och hej och hå…) och rätt proportioner.
Även på vägen hem stirrade jag på tempmätaren så jag ibland trodde att den skulle stiga bara av intensiteten i min blick, men den låg så fint alldeles mitt i intervallet. Puh!
Men attans alltså, vad bra jag är som redde ut det här! Jag blir liksom lite impad av mig själv när jag går in i mitt problemlösarläge. Läsa instruktioner, analysera, hålla huvudet kallt, googla lite och be om hjälp. Siriusly, det sistnämnda är skitläskigt! Men det fixade sig ju, och tusen, tusen tack till personen på Statoil som kunde hjälpa mig!
Tydligen börjar tävlingssäsongen i alla mina tre grenar nu. Till höger och vänster hör jag tävlingsplanering och anmälningar och samåkning, och vid sidan står jag och känner… tomhet. Förra året tävlade vi mycket, om än inte med så himla bra resultat, men i år? På något sätt så finns inte riktigt orken där. Jag orkar inte hitta några att åka tillsammans med, jag orkar inte åka själv, jag orkar… inte bry mig tillräckligt. Jag känner mig frånkopplad från tävlingsvärlden och det beror inte ens på nerver utan bara… brist på något. Jag vet inte på vad.
Jag har anmält båda hundarna till två HtM1-klasser här i Linköping om en vecka, och så har jag lovat att följa med till Åland och tävla agility i maj. Men det är allt. I agilityn så har jag ingen koll på vilka tävlingar som är nära och har liksom inte ork att ta reda på det – och känner liksom att det inte spelar någon roll. Tyvärr är det en hel del som just nu känns som att det inte spelar någon roll. Den här senaste snön tog liksom udden av den lilla entusiasm jag hade börjat uppbåda. Har någon lust att ge mig en peppande spark i rätt riktning? Den lilla svarta är klar för klass 1 i hopp och typ i agility, så det vore ju kul att komma ut en liten smula.
Jag vet att jag lovat att inga blogginlägg ska vara genomgående negativa, så vi kan avsluta med det här citatet. Jag blir lite glad av det, för att jag slås av att andra har känt samma saker – och för att det nog trots allt, till slut, kommer att töa.
För ett par år sedan vågade dagens person inte åka nästan någonstans utan att ha en mycket klar bild av vad som skulle hända och alla detaljer i ordning. Hon behövde också stöd från sin sambo. Successivt har hon gjort framsteg och vant sig vid att inte ha full koll – slappnat av och kan nu mera åka ihop med någon kompis utan att ha obsessive-compulsive-tagit-reda-på alla detaljer om tävlingen. Men i helgen tog hon ett steg till, och det vill jag lyfta.
I helgen åkte hon för första gången helt själv, till ett ställe hon inte varit på tidigare. Det inkluderade både en tvåtimmars bilresa på vägar hon aldrig sett förut och ankomst till ett ställe där hon förvisso kände personer, men inte särskilt nära. Trots illamående-nervositet, trots panikkänslor, så gjorde hon det. För att höja det lite, lite till så var hon dessutom den bästaste föraren till sin hund och fick några superfina träningspass.
Idag vill jag berömma mig själv för att möta mina rädslor. För att göra saker jag egentligen inte vågar, och för att jag förstår att jag behöver göra en del saker för att växa, hur otäcka de än verkar från utsidan.
Jag lyssnade nyss på Fields of Gold och påmindes om att jag ville skriva något lite mer innehållsrikt än vad vi gör om dagarna. Jag funderade lite till och kom på en sak jag tänkte lite kring en annan dag. På ett ställe läste jag nämligen ett uttalande från en person om att denne gjort sig förtjänt av [någonting] för att hen lyckats med [annan sak]. Sakerna i det här fallet är inte ett dugg viktiga, utan det var själva tankesättet som väckte mitt intresse.
Det kanske har gått få förbi att det är rätt vanligt att ha en prestationsbaserad självbild, och att det är något jag funderat en del kring. Jag lider nämligen av just det – en självbild som baseras på mätbara prestationer (som dessutom har en viss, begränsad giltighetstid). På sätt och vis är det ju bra att eggas att alltid prestera lite mer, lite bättre och lite högre, men det är också ganska nedbrytande att det aldrig är okej att vara nöjd. Det är ganska nedbrytande att inget icke-mätbart kan räknas enligt det lilla monstret på axeln.
Kommentaren är liksom bara ett symptom på hur bakgrunden ser ut. Jag tror nämligen att det här ständiga mätandet av prestationer i huvudet också ger symptomet att gradera vilken typ av belöning man får efter en viss prestation. Och – förstås – vilken belöning man inte får om man inte utför det tänkta. Det ger det lilla monstret på axeln ett effektivt redskap för bestraffning.
Säga vad man vill om inlärningsmetoder, men jag tror att de flesta som tränar hund håller med mig om att hundarna svarar fortare, bättre och mer konsekvent på positiv förstärkning. Det här bestraffandet av otillräckliga prestationer tror jag är en nedbrytande trend. Inte nog med att man ska hantera att man inte lyckades med det man föresatt sig, utan man ska också straffas för det. Kanske med ett indraget privilegium, eller kanske med skuldkänslor. Kanske med negativa tankar.
Jag tror också, att den här typen av ständigt prestationsmätande har effekter på hur vi upplever världen. Jag tror att det gör att vi mäter vår omgivning oftare. Mäter, analyserar, jämför. Jag tror inte heller att det kommer något gott ur det här. Faktum är att jag märker på mig själv att det definitivt inte är nyttigt.
Definitivt inte nyttigt i det att mätandet gör att man får saker man kan jämföra sina egna prestationer med, men också genom att jag har märkt att jag kan bli översittande kritisk och nästan hoppas att någon ska misslyckas för att jag inte ska vara den enda med undermåeliga prestationer. Att det nästan är lite skönt att se ett videoklipp med en hund som inte springer så himla bra, eller där det faktiskt blir en disk, eller där hunden minsann har fokustapp i freestylen eller pendlar i heelworken… Sen mår jag förstås ännu sämre av skuldkänslor över att jag tänker så, och så fortsätter loopen med negativa tankar, mer mätande, mätande av omvärlden… Runt. Runt. Runt.
Jag vill inte ställa upp på det här. Jag vill inte varken tänka eller känna såhär. Jag är trött på att jaga bekräftelse och mäta prestationer med objektiva mått. En sådan förändring går ju dock inte i en handvändning – men jag har en plan, på bästa Sickan-manér!
Såhär. För ett halvår sedan skrev jag om att jag vill vara en hackspett, och det vill jag. Och jag vill allra mest lyfta de där sakerna som kanske inte är just objektivt mätbara i tävlingsresultat och siffror men som icke desto mindre är milstolpar. Bedrifter. Hjälte-ekipage som gör fina och bra saker som gör mig varm i hjärtat när jag tänker på dem.
Ju mer vi sprider värme och glädje, desto lättare blir det nog att släppa prestationsmätandet och istället använda just värme och glädje som mått. Nu kör vi!
Idag har det gått jättefort på jobbet och med studiegrejerna. Dessvärre verkar ”gå jättefort” också innebära ”bli jättetrött”, så redan vid tretiden kände jag mig helt utpumpad. Jag gick och GÄSPADE på promenaden och och bad Kalle köra till Djur & uteliv för att handla hundmat, för att jag inte kände mig som en pålitlig bilförare.
Vad hade Djur & uteliv rea på, tror ni? Jo, hela sortimentet på jakt- och fritidskläder! Jag fick tre par fina, gosiga funktionsstrumpor för mindre än ordinarie pris för ETT par. Yay! Jag hyser stark kärlek till varma, bra sockor, kan man säga.
När jag kom hem började jag känna av halsont och nu fryser jag. Jag vet inte om det bara är en reaktion på att jag är trött och sliten eller om det är något mer elakt på intågande – jag tycker att det är orimligt, för jag har redan varit sjuk i år. Och har dessutom varken tid eller lust att vara sjuk just nu. Så jag testar med universalkuren semla och te…
Någon hoppas på att lite semla, eller åtminstone lite grädde, ska ramla in i munnen.
Vi rapporterade bara snabbt från spring fortare-kursen igår, så nu när jag hunnit flytta filmer och rensa telefonen och fixa till lite ljud-och-bild till bloggen så tänkte jag vara lite mer utförlig. Kul hade vi, kan vi börja med att säga. Och hyfsat fort sprang matte även om Knott alltid vinner…
Vi började med en liten uppvärmningsövning där vi körde small mot large. Vi var bara två smallekipage mot tre largeekipage, så vi fick köra två varv varsin gång. Banan var en enkel rundbana med en böjd och en rak tunnel i varje ände, och två hopphinder däremellan, och så ett in- och ett ut-hinder. Förarna skulle runda konerna som stod vid varje tunnel. Vi började starkt med ett okej varv, och följde upp det med att Norrie hoppade rakt in i en bom istället för att hoppa ordentligt, och slog en rejäl kullerbytta. Eftersom heelrar uppenbarligen är gjorda av armerad betong eller något så höll han, men han fick kampa lite innan vi körde klart och vi förlorade därför Nästa varv sprang vi ett varv och Funzie med matte två, och då hann vi nästan en hel hund före largegruppen! Woop woop! Norrie såg till att hoppa över hindrena denna gång.
Efter det skiftade vi till en övning som gick som en lång serpentin – hopp, böjd tunnel, hopp, böjd tunnel, hopp, böjd tunnel, hopp hopp. Här skulle vi först blindbyta oss igenom banan, och sedan framförbyta, och fortfarande fanns det koner som vi skulle runda vid varje tunnel för att tvinga oss att springa på ordentligt.
Blindbyta var svårt när man behövde gå ner så långt! Jag bytte lite för sent och svängde lite dåligt, så Norrie köpte inte alla byten. Efter lite fail så satte vi det fast det blev lite svajigt. Framförbytena gick lite lättare men det är svårt att inte ”skutta” precis i bytet!
Sen blev det dags för en rätt klurig övning, som gav en schysst ”ahaaa!”-upplevelse i form av hur mycket man faktiskt hinner om man springer på och släpper iväg hunden. Vi skulle skicka in i böjd tunnel, springa en raksträcka med två hinder, blindbyta och skicka hunden över ett hinder och sedan kroka in (jag körde jaakko) runt nästa hinder och sedan iväg igen genom rak tunnel och över ett sista hinder. Rolig övning och skönt att ha en hund jag kan släppa att suga på tunnel.
De två sista övningarna finns på film, så de behöver jag inte beskriva i tråkig text. Enjoy, och fnissa lite åt mattes förvirrade viftanden!
Idag har vi hunnit med två turer till Valla ridhus. Först drog vi av ett pass heelwork (Norrie) och bakdelsförståelse (Zumi) och ett par timmar senare blev det klurig agility. Norrie imponerade stort i heelworken och höll ihop i långa kedjor med flera positioner och riktningar. Det var asjobbigt att belöna lika länge som vi tränade, men jag tror att jag skötte mig i det hänseendet. Mycket lek och kamp och jaga varandra och nöjd liten heeler. Jag tror att vi fick två skall totalt under träningen, det ena i mellanposition backandes och det andra i högerfot i högersväng, båda efter ganska lång kedja. Klart positivt!
Zumi fortsätter förstå att hon har en bakdel. Jag är fortfarande så sjukt imponerad av att hon faktiskt verkar förstå att jag är helt lyrisk. Tyvärr hade hon fått slagsida och verkade irriterad i örat, så hon behövde ta paus då och då och skaka på huvudet. Efter örontvätt verkar hon dock ha rätat upp sig igen, så vi håller tummarna! Jag vet också nu hur örontvätt smakar, tack för den Zumi. För den nyfikne så tror jag att det är bittermandel i, inte helt olikt Stopp och Väx.
Agilitypasset började inte alls bra. Jag kände mig lite uppskruvad av att vi skulle köra Svår Övning(tm) och att vi hade feeejnbesök (aka någon som inte brukar vara med ), så jag var lite hetsig och Norrie svarade med precis samma mynt. Till slut ruttnade jag på att han till och med skällde på mig när jag skulle sätta honom i starten (faktiskt, där går gränsen, skäll när du springer om jag gör fel, men håll klaffen innan vi börjat!), så då fick han en timeout på läktaren och jag fick skaka rent huvudet från irritation.
Omgång två blev betydligt bättre, när vi båda rensat huvudet, kramats och pussats lite. Jag fick tips från Johanna hur jag kunde lösa övningen och trots att jag tvivlade på min hund så satt det jättefint. Sen tappade jag förstås bort mig igen efter hinder fyra, men det är väl smällar man får ta. I slutet körde vi övningen uppdelat på två för att matte skulle komma ihåg, och det kändes riktigt bra. Det gäller att sluta på topp, heter det, så där avrundade vi och så fick Norrie och Zumi busa lite med Meija. Båda var helt överens om att de kunde ta med henne hem. Å andra sidan ville de prompt ha egna mopsar efter heelworkträningen i förmiddags, och ska jag lyssna på dem varje gång de vill utöka flocken skulle min bekantskapskrets ha signifikant färre hundar…
Efter två sånahär dagar kändes Norrie ganska nöjd. Nå, kändes. Han sov faktiskt från sex till nio nu på kvällen innan han stökade igång igen, spontanbalanserade på sagostenen och försökte få oss att kampa med honom och de fleeceflätor han hittade i lägenheten. Allvarligt talat, HAR den här hunden inga begränsningar?
När man når en brytpunkt, när man känner att det bara inte längre fungerar, det är då man har alla möjligheter att ställa om sig. Jag och hundarna har haft vissa kommunikativa svårigheter på senare tid, vilket framför allt ställt till det mellan mig och Norrie som verkligen hamnat på kollisionskurs, ivrigt påhejade av Zumis fantastiska förmåga att bara bängla på och vara ivägen. När jag till slut kände att nej, det här är en destruktiv väg vi hamnat på och jag hittar inte ut ur den, så bad jag om hjälp från flera håll och fick en hel del tips. Och nu är vi på rätt väg igen.
Till att börja med har jag accepterat att jag inte riktigt orkar träna så mycket just nu. Istället går vi längre promenader, och på långturen på kvällskanten tar jag på mig hörlurar och lyssnar på Josh Woodward på låg volym för att inte hela tiden tjata på hundarna utan ha något annat att fokusera på. Det är fantastiskt skönt att gå i sin bubbla och bara andas och vara.
Vi fokuserar på kontakt och bus och uppletande och roligheter på övriga promenader när det faktiskt är lite dagsljus att tala om. Jag pratar tyst med hundarna när jag vill något och tvingar mig själv till ett lugnt och sansat kroppsspråk för att också hitta min lugna och sansade sinnesstämning. Ja, när vi inte busar och skrattar och har oss – då njuter vi bara av livet och väsnas så mycket vi vill!
Jag kände att jag hade kommit någonvart åt rätt håll när jag tog lunchpromenad idag, vrålhungrig och med tråktorrisar i fickan som jag vet att Norrie har låtit bli att ta på promenad tidigare och som gett upphov till ganska rejäla konflikter oss emellan. Självklart spottade han torrfoderkulor och verkade låg och lite ”borta” redan tidigt på promenaden…
…och jag flippade inte ur. Jag gullade lite med honom, erbjöd Zumi en godis, kastade godis till honom och snodde den sedan innan han hann ta den och helt plötsligt så hade jag precis den hunden som jag känner så väl vid min sida igen. Den glada, pigga, kontaktsökande, lite flamsiga och ständigt lika fantastiska lilla heelerpojken. För matte var den matte han kände igen, den glada, pigga, kontaktsökande och lite flamsiga matten.
Free me
Scrub away my calloused thoughts
Release me
Clean me
There’s water in the creek
And I will wash away my sad defeats and start
This all anew
Den här dagen började med att jag vaknade. Och jag var Så. Grinig. Grinchen hade inte kunnat konkurrera med mig, kan jag säga! Världen var dum, jag var trött och dagen började alldeles för tidigt.
Av någon anledning så blev jag på bättre humör på morgonpromenaden, trots att den låg före frukost och trots att vovven fastnade i fläckar. När jag kom in igen så var frukosten framdukad och jag hade ju inte så himla mycket att gnälla på. Så jag startade krig med frukostgurkan. Way to go. Kalle fick rycka in som medlare och skära några bitar…
Någon gång framåt eftermiddagen så slogs jag över hur helt meningslöst det är att jag känner mig stressad över att jag behöver göra saker jag tycker om. Jag stressade ut med hundarna för att åka och titta på täcken för att komma hem och ta ut hundarna igen… Vänta lite här. Jag hade inga hålltider, ingen jag skulle möta – jag stressade bara för att jag stressade. Så jag slog i bromsen och bestämde att nu fick det räcka, nu tar jag mig tid för att faktiskt uppskatta att göra det jag gillar.
Det blev mycket trevligare att åka och handla med den känslan i kroppen. På Djur och Uteliv hade de bara Hurttas gamla täckesmodell, så det blev lite foder och en jättesmart deo-godis-grej. Zumi biter gärna på mjukosttuber vilket inte är bra för tänderna, men den här fattade hon. Dessutom kan jag belöna båda hundarna samtidigt! Attans, så smidigt
Resan gick vidare mot Djurmagazinet, som Åsa visste att de hade Hurtta-modellen jag letade efter. Och jajemen, det hade de! Norrie fick prova att traska runt lite i täcket för att se om det satt bra även i rörelse, och vid täckeshyllan träffade vi en trevlig tjej som förälskade sig i Norrie och hans underbara öron, och frågade lite om rasen. Jag går ju igång som rasambassadör direkt och hon blev nog lite sugen på en egen kortbening Täcket satt fint genom pratstunden, så det fick följa med oss hem tillsammans med lite Planet Pet-godis. Jag måste tillbaka snarast, för de hade Planet Pet-belöningspinnar billigt och vovvarna hälsade att de var JÄÄÄÄÄÄTTEgoda.
Ett täcke fick följa med hem, som sagt. Det var Hurttas Ultimate värmejacka som enligt annan heelerägare satt bra på kortbening, och som var varmt, mysigt och täckte ordentligt både fram och bak.
Jag upptäckte igår att det som gör Norrie så frusen att han ligger och skakar är att vara kall om öronen. Det räckte nämligen inte med att ligga i knät med fleecepyjamas och en pläd, utan matte var tvungen att värma öronen innan han blev nöjd. Så det är en grym feature att det här täcket går att dra upp på huvudet när han är stilla!
Kvällen har gått i slappandets tecken. Efter en promenad med hundarna lagade vi helt löjligt god mat:
Vovvarna fick också fredagsmiddag i form av märgben. Zumi kunde förstås inte äta sitt förrän hon fick det serverat på en pläd. Äta från golvet? Bah, man är väl ingen barbar! Nöjda hundar, nöjd matte. Tända ljus, te och lite chips. Det är fint.
Jag skriver från soffan. Jag har min platta i knät, en vovve under filten och en mugg te. Innan jag satte mig här var vi ute på en två timmar lång promenad följd av en lång dusch.
Kort sagt är allting så fantastiskt idealistiskt som det kan bli. Jag är som tagen ur en må-bra-blogg. Och visst känns det bra – men jag kan inte låta bli att undra om inte en hel del av känslan bygger på att jag gör rätt. Jag är normföljande med mitt nyduschade hår, min temugg och min filt. Det enda som fattas är en instagrammad bild på härligheten så att någon annan, någon mer, kunde känna att den gick miste om något som inte sitter nyduschad i soffan drickandes te.
Allting handlar om vilken bild vi som mest eftersträvar att kunna ge andra. För mig har den där figuren i soffan med stora vackra tankar tittandes ut genom ett fönster på de mörka gatorna varit en person jag vill vara, men inte är. En intellektuell person, någon som läser böcker och ser svåra filmer – när det i ärlighetens namn ligger närmare till hands med fanfics och lättsmälta serier när jag ibland tar mig lite tid över. Så att just idag låtsas vara den där personen ger mig lite styrka. Inte för att den rollen egentligen passar mig så bra, men för att jag kan tro att jag är just så en liten stund.
Det handlar om acceptans. Förr eller senare att förlika sig med att man inte är den ideala personen. Den idoliserade personligheten. Förlika sig med att det som nog är mest jag med den här kvällen är att jag gav mig ut på rask promenad för att jag var stresstjurig, och det faktum att jag åt chicken nuggets till kvällsmat. Förlika sig med att perfekta personer med perfekta känslor som tur är mest finns på Internet.
“She said to go ahead and feel the feelings. I did. They felt like shit.”
~ Anne Lamott
Nästa varv sprang vi ett varv och Funzie med matte två, och då hann vi nästan en hel hund före largegruppen! Woop woop! Norrie såg till att hoppa över hindrena denna gång.
