My hip hip hooray

Sen något hände här senast har jag både hunnit förstöra min attityd till hundträning, och reparera både den och min och Norries träningsrelation. Det är motigt att göra fel och få bakslag, men också skönt när en negativ trend går att bryta. Det har blivit mycket klickande och mycket bollbelöning på promenaderna och resultatet kommer omgående. Lilla svart blir mycket mer kontaktsökande och nervar inte ihop sig över att matte kanske är arg.

Förra måndagen startade jag krig med Norrie inne på HU för att han nosade, vilket slutade med en jättelåg och ledsen hund som inte ville göra någonting alls. Superb uppladdning inför freestyletävlingen på onsdagen, verkligen. På onsdagen laddade jag därför med korv och belönade precis allting innan vi gick in på plan. Effekten var ganska given – Norrie skällde sig igenom programmet – men han jobbade också på fint även om han överstressade sig i ett lugnare parti. Poängen var också därefter – jättefina, men med stora avdrag för skall. Men – han nosade inte, vi blev inte osams, och trots allt fick vi en rosett!

I helgen var bästa träningsgänget ute och spårade. Zumi fick ett viltspår som enligt min telefon var anlagsprovslångt och innehöll bland annat en passage över en grusväg. Hon spårade fint till en början, men sen märktes det att uthålligheten inte riktigt var där och hon försökte istället gå på vittring. Hon stötte på en död fågel som hon var tvungen att paxa genom att kissa på, och irrade sedan runt sig ett tag mot slutet. När jag bromsade in henne lite och tog med henne tillbaka till ungefär där spåret borde vara tog hon upp det och spårade mycket bättre igen sista biten. Hon är helt ointresserad av att fortsätta på mitt personspår när hon kommit till klöven, så jag är ganska säker på att det är just viltet och inte mig hon spårar – speciellt när jag vet hur tråkigt hon tycker att personspår är. 🙂

Matpaus i spårskogen. Ser idylliskt ut! Var lite mer kaosartat 😉

Picknick

Norrie fick sitt längsta spår hittils, på 180 meter och ganska snirkligt även om jag inte gjorde några korrekta nittiogradersvinklar utan mer gick som det passade. Han tog sig an spåret på samma sätt som han tar sig an det mesta – i så hög fart som möjligt 😉 Till en början gick det också bra, och han höll i spåret fint första ungefär 100 meterna. Sen fick han problem i en övergång från äng till gräsväg, förmodligen för att han inte hade spårat så noga i början, och fick fundera ett tag. Han passade också på att ta kisspaus, vilket matte kanske inte tyckte var helt nödvändigt. Även honom fick jag plocka ihop lite och ställa honom på spåret igen, och när han väl tog upp det på nytt så spårade han fint sista biten och fick ett märgben för väl utfört arbete 🙂

I helgen har vi också hunnit med mer saker. Till exempel följde den bästa träningsgruppen med hem och åt veggolasagne och tittade på Silvias film Tricks for a great bond. Jag misstänker att det vi mest tog med oss från den var citaten “who cares, it’s just a trick” och “agility is just another trick”. Två mycket tänkvärda saker när jag stressar upp mig över detaljer!

Igår var vi ute i Hallsta ängar och tittade på åsnor. Meningen var att ta en promenad någonstans runt Rimforsa eftersom Kalle och Oscar skulle handla fotoböcker i denna världsmetropol, och vi hamnade i Hallsta ängar och helt plötsligt stod jag och hundarna öga mot öga med en flock åsnor.

Åsnenäsor

Zumi tyckte att åsnorna var best. thing. ever. och höll på att nysta ihop sig själv i sina försök att göra lekinviter. Norrie var mer bestämt övertygad om att de borde dö. Dö väldigt mycket. Dö fort. Speciellt när de kom i närheten av matte. 😉

I Rimforsa finns också det rödaste huset i världen.

Det rödaste huset i världen

Vi har också ridhustränat i helgen. Underlaget var precis nylagt, och var en decimeter djupt träflis. Till och med dvärgkelpien var lite matt efter agilityträningen och har mest sovit idag. Vi gungtränade och sprang delar av en bana. Slalomet tyckte jag gick lite långsamt men kände att med tanke på underlaget är det inte riktigt läge att ifrågasätta det, och trycket i övrigt var så bra han kunde åstadkomma 🙂

Ikväll var vi ute på HU med delar av träningsgänget och körde HtM för fullt. Det är en gren som kanske egentligen passar den lilla svarta bättre än freestylen, och som jag tycker är himmelens rolig efter lite inledande skepsism. Det är också så mycket lättare att hantera hans frustration i HtM:en eftersom han hela tiden VET vad han ska göra. Vi hoppas på ett sista uppflytt för titeln i slutet av november och sedan programbygge för HtM2 under vintern! Det kanske inte blir så mycket tävlande under våren i varken FS eller HtM eftersom jag ska skriva uppsats, men då har vi ju mer tid att träna oss i form 🙂

The beginner’s mind will see
That there’s a forest for the trees
And that we’re smaller than the sum of who we are

My breath of fresh air

Like a breath of fresh air
Like a natural high
I lose sense of time

Igår packade jag in vovvarna i bilen ihop med en himla massa prylar, klövar och blod och förflyttade mig över till Anna för att återigen traska runt i skogen större delen av dagen. Alla fyra vovvarna rymdes fint i deras bil och jag är lite halvstolt över att jag utan alltför stora problem lyckades ratta en okänd bil hela vägen upp till spårstället vi valt för dagen 😉 Det här inlägget kommer att bli mer bild- än texttungt som omväxling, så hämta något att tugga på, knäpp fast er i stolen och gör er redo. Full fart framåt!

Mina tassmonster! Foto: Anna Wass

Anna hade en liten och nätt djurfot att släpa på.

Anna redo för spårläggande

Zumi var så på G att hon drog i kopplet!

Zumi på väg

Ur den här vinkeln ser Norrie helt klart mindre ut än Zumi…

Mattes vovs!

…men inte lika mycket ur den här vinkeln! Foto: Anna Wass

Efter förra helgens spårdebacle med Zumi som bara vimsade i viltspåret så samlade jag tankarna kring hennes spårande och bestämde mig för att det var bäst att ge henne en ny chans snarast så jag inte fastnade i tänket att hon inte kan och inte vill. Mycket klokt, visade det sig! Jag ändrade på en del saker från förra spåret: lade med rådjursklöv istället för älgklöv, blodade lite tätare och väntade inte till sist med att gå med henne. Spåret fick nog också ligga lite kortare än förra gången.

Jag kände redan när jag plockade ut henne från bilen att hon hade ett annat mindset än förra gången. Hon var helt säker på vad hon skulle göra och väntade o-tålmodigt medan matte drog på henne spårselen. Sen var det jobb som gällde i hennes huvud! Eftersom Anna kunde fota så hängde jag kameran runt halsen och filmade spåret:

Ni som inte orkar titta på filmen, eller som blev för åksjuka av det svajiga filmandet, kan kika på bilderna nedanför istället 🙂 (Foton av Anna Wass)

Zumi tog spårstarten och gav sig iväg med superfokus!

Matte hängde på och lät shiban sköta sig själv. Hon hade ju koll…!

Vinkeln söktes av minutiöst för att inte missa något, ens uppe på stenarna.

Full koll och fint tempo ger klöv i slutet. Om nom nom!

Sen satt Zumi fast i klöven, kan man säga. Hon till och med morrade! 😀

Zumi såg ut att växa typ en decimeter under och efter spåret. Så nöjd, så stolt och så fin! Hon gjorde helt enkelt ett strålande jobb, och nu känner jag bättre igen attityden hon brukar ha i viltspåren 🙂

Även de vita fick viltspår. Nöjda och glada ekipage efter avslutade spår!

Tjoho, kom matte!

Om nom!

Norrie var avundsjuk. HAN KAN OCKSÅ, hälsade han.

SLÄPP UT MIG. NUUU.

Norrie hade alldeles rätt i att han också kunde. Han fick, till skillnad från Zumi, två stycken personspår med en hel del godis i eftersom han gick sitt allra första personspår förra helgen. Och här har det definitivt också lossnat, så det var en självsäker och framåt liten kille jag satte på spåren, och sånär som på ett plötsligt bajsbehov mitt i första spåret så spårade han på himla fint! Båda spåren lades i uppförsbacke och jag försökte ge honom en liten smula motstånd i kopplet så han skulle jobba lite extra med bakbenen, på instruktion från rehab 🙂 Även här blev det lite filmat:

…och förstås fotat. Anna Wass bakom kameran precis som förut 😉

Mattes lilla sötsnöre i kasslernätet

Fullt fokus i den spännande skogen

Matte roddar med koppel och kamera

Matte nöjd, vovve vill spåra mer. Tur att det var ett spår till på gång!

Lite nyttig bakdelsträning, check!

Dags för avklädning för pipislek

PIPIIIISKOOOO

Lyckligt busdjur hela vägen till bilen!

Såna här dagar i skogen är verkligen batteriladdande. Trött efter en dag, javisst, men sådär skönt, nöjt trött!

Her yearlong plans

Nu finns nya mål för det nya året för alla oss tre som huserar på dorysite. Först ut i presentationen av planerna är Zumi! Mattes prinsessa ska under året kastreras – närmare bestämt redan nu i januari. Det påverkar förstås planerna, liksom hennes ganska ordentliga rondör för tillfället 😉 Målet för mig och Zumi är att först och främst hitta tillbaka till varandra och till träningsrutinerna, och i de fall det inte finns några sådana så ska vi hitta bra träningsrutiner. Vi har förstås också grenspecifika mål, och Zumi har ganska många olika grenar vi nosar på och har mål inom

Freestyle

Freestyle har en framskjuten position även i år. Här ska vi jobba på att verkligen kedja ihop hela programmet så att hon orkar med att jobba genom hela och vet hur programmet ser ut – viktigt för mattes shibatös 🙂 Innan året är slut är jag helt övertygad om att vi kan ta minst ett uppflyttningspoäng i klass I, kanske till och med flera, om hon efter kastreringen landar lite mer i hormonerna och blir en smula mer förutsägbar.

  • Kunna köra ett helt program på träning utan belöning
  • 1x uppflytt klass I

Viltspår

Under förra året skulle vi ha satsat på viltspåret, men på grund av dräktigheter försvann liksom året. Därför blir 2012 ett viltspårsår! Det blir full fart framåt mot ett anlagsprov som vi ska klara under året.

  • Gå anlagsprovslånga spår
  • Lägga spår med tre olika sorters klövar (rådjur, vildsvin och älg)
  • Gå nattgamla spår
  • Klara anlagsprovet
  • Skotträna inför öppenklass

Utställning

Om det finns tid ska jag jaga Zumis SE UCH, men både freestylen och viltspåret kommer i första hand. Eventuellt kan Zumi hänga på sin uppfödare när hon ställer, så vi kanske kan kombinera det hela. 🙂

  • Ställa på båda Norrköpingsutställningarna

Övrigt

Zumi behöver gå ner i vikt, upp i kondition och så ska hon kastreras. Välmåendet är a och o, även om hon inte kommer att tävla någonting som är väldigt fysiskt krävande så hänger hennes uthållighet i freestylen väldigt mycket ihop med hur hon mår fysiskt.

  • Kastrering i januari, träningsuppehåll cirka en månad
  • Få ner vikten till cirka 8,5kg och hålla den där
  • Förbättra konditionen och uthålligheten

2012 blir mitt och Zumis år helt och hållet, och även på pappret är nu Zumi min. 🙂 Zumi är ju ung med sina fyra år nästa år, så vi har verkligen framtiden för oss! 2012 blir startskottet för team rödtott!

My retrospection

Den 29:e december så börjar det helt klart dra ihop sig för en årssammanfattning och en utvärdering av (hund)året. 2011 har varit ett år med väldigt mycket nytt på många fronter, vilket jag är en rikare människa för. Till exempel är 2011 det första året i mitt liv då jag har jobbat istället för studerat. Via jobbet har jag stått inför publik så många gånger att jag inte har minsta rest av redovisningsskräck kvar, och har fått pyssla med massor av saker jag inte hade en aning om att jag kunde klara i början av året. 2011 är i sanning ett år av personlig utveckling!

För att övergå till hundåret, vilket jag misstänker att de flesta är mer intresserade av, så tänkte jag börja med Zumis och mitt år. Detta mest för att det blir betydligt kortare än mitt och Norries år då min planering strukit ganska mycket på foten till förmån för Zumis andra uppdrag 😉 Såhär såg listan ut:

Freestyle

  • Sätta ihop det nya programmet färdigt
  • Arbeta med att våga ha Zumi lös på träning
  • Delta som åhörare på freestyleworkshop 16-17 juli
  • Tävling freestyle 15:e juli
  • Debut HtM 15:e juli
  • Freestylekurs för Ida Björkman och Margareta Löfgren, start 17:e augusti På grund av dräktighet går Norrie den istället

Inom freestylen hann vi alltså med de flesta av de utsatta målen – mest nöjd är jag med att jag har jobbat med mig själv och numera oftast vågar ha henne lös på träning utan att tro att hon ska hitta på allt för mycket egna saker 😉 Tävlingen den 15:e juli gick dråpligt dåligt, men jag var väl förberedd på att det skulle gå ungefär dråpligt dåligt så Zumi hade nog så roligt hon kan ha när hon är hormonknasig. Hon fick ju mozarella i alla fall!

Tyvärr fick jag hoppa över freestylekursen med Zumi, eftersom hon var i sluttampen på löpet första gången och eftersom kursen låg varannan vecka hade hon bara kunnat vara med vid ett eller två tillfällen innan hon blev för dräktig för att ha lust med mina dumheter 😉

Viltspår

  • Lägga spår med rådjursklöv, vildsvinsklöv och älgklöv
  • Gå dygnsgamla spår
  • Göra och klara anlagsprovet i viltspår
  • Skotträna inför öppenklassen!

Här lyser strecken med sin frånvaro. Hösten 2011 var tänkt att bli viltspårets höst, men eftersom Zumi blev dräktig igen så lade jag helt enkelt viltspåret på hyllan helt. De här målen kommer att komma igen under nästa år, men lite omskrivna för att vara tydligare.

Utställning

  • Ställa på svenskvinnare i Norrköping 20:e augusti Inställt på grund av höglöp

En enda punkt som vi likt förbannat inte lyckades uppfylla! 😉 Vi anmälde bara till en utställning förra året i och med dräktigheter hit och dit, men eftersom den lilla sötnosen tidigarelade sitt löp med en månad så ställde vi in närvaron i Norrköping.

Övrigt

  • Miljöträna mer och träna i nya miljöer
  • Valpkull i mars 2011. Träningsuppehåll februari-juni 2011.
  • Valpkull i oktober 2011. Träningsuppehåll september-december 2011.

Här är förklaringen till att vi knappt fått något gjort i år. 😉 Om man räknar bort de månaderna (nio) och sedan två för löp, så kan man konstatera att vi har haft en enda bra, träningsfokuserad månad i år. Kort sagt, så har det inte varit ett tränings- och tävlingsår i Zumis liv – men det kommer vi igen med nästa år!

Med det, så lämnar vi över facklan till mattes kortbening – som ägnat delar av året åt att inte vara född, och sedan att vara valp. Det finns med andra ord inga tävlingar i vår planering, men det finns… tja, planer? 😉

Freestyle

  • Lära in och renodla slalom, bamse, och två ben
  • Kunna träna lös
  • Delta som åhörare på freestyleworkshop 16-17 juli
  • Massor av miljö- och passivitetsträning!
  • Färdigställa klass I-programmet

Här stämmer målen ganska lite med vad vi faktiskt har gjort. Jag skrev målen med ett väldigt annorlunda mindset än jag numera har när jag tänker freestyle och Norrie i samma mening. När jag säger att de inte stämmer, så är det faktiskt åt hållet att vi gjort mer, snarare än mindre. 🙂 Det enda jag är missnöjd med mig själv med, är att jag inte miljö- och passivitetstränat så mycket som jag ändå känner att jag borde. Jag har varit noga med att tvinga mig att jobba med Norrie lös sen han var pluttebäbis, och med några hjärnsläpp från hans sida så har det fungerat väldigt bra.

Agility

  • Valpagilitykurs nov-dec 2011
  • Springa tunnlar
  • Rundningsövningar med enkla byten
  • Bestämma kontaktfältsbeteende
  • Träna hindersug

Men allvarligt nu, springa tunnlar och träna hindersug? Kan jag vara mer luddig? Eftersom vi har sprungit fler tunnlar än vi har tränat hindersug, så stryker jag det. Överlag känner jag att vi har tagit oss en bit framåt till att förstå oss på agility, men det är väldigt lång väg kvar.

Utställning

  • Lära in stå
  • Öva tandvisning på bord
  • Utställningstrava!
  • Ställa på heelerspecialen i Uppsala 27:e augusti

Utställningsmässigt har vi gjort det vi ska och även ställt på en utställning till. Det är också det som har varit det tråkigaste på listan och något jag med glädje plockar bort till nästa år 😉

Övrigt

  • Miljöträna och träna i nya miljöer
  • Träna i olika väder
  • Hälsa på massor olika människor!

Här har vi också ett sirius case of LUDD. Nä, vi har inte tränat i SÅ många olika miljöer eller väder, och inte hälsat på SÅ många olika människor, så jag räknar nog målen som ouppfyllda. Och som att de ska omformuleras till nästa år…

My duracell doggie

Okej, allvarligt nu. Ni vet denna dära lilla svarta saken jag har? Sist jag kollade var han en heeler. Right. En sånandär liten aktiv sällskapshund, med mestadels betoning på sällskap. Bara det att Norrie har läst det som betoning på aktiv. Det är väl dumt att klaga, med tanke på att jag ville ha en träningshund, men jag är lite fascinerad över hur mycket han vill och orkar utan att det slår över i stress eller han blir trött och blockad.

Nu ligger han äntligen och sover under mitt skrivbord. Då har vi idag tagit tre träningspass inomhus plus en kortare och en längre promenad utöver kissturer, leksaksdödande och Zumiterroriserande. Nåja, han låg ju faktiskt och vilade med matte i säkert en dryg timme vid lunch.

Vad har vi hunnit träna på idag då? Jorå, såattesåhärdå. Vi har:

  1. Arbetat på stimulikontroll och stadga i ligg. Det går sisådära – sitt och ligg är nästan samma sak säger den lilla grodan, och hoppar upp och ner mellan dem. Mot slutet låg han faktiskt ner och låg still med blicken fast när jag steppade runt och viftade med godis.
  2. Börjat lära in rulla runt. Nu är jag glad att jag har två kommandon för att ligga ner! Eftersom ligg är att ligga ner och ligga still och strunta i händerna, använde jag lägg dig, belönade liggandet och ledde honom sedan genom rullandet med ett par godisbitar. Efter ett par vändor börjar han nästan fatta hur han ska följa godishanden, men det är en bra bit kvar än.
  3. Apporttränat för LK1. Än så länge har jag inte riktigt flyttat in det i utgångspositionen, utan kör det mest sittandes mitt emot. Försöker länga tiden han håller och befästa stadgan, samt få honom att hålla stadigare då han kan släppa om jag försiktigt försöker ta den utan att säga släpp eller klicka.
  4. Klosstränat för att få in bakdelstänket i ingångar och förflyttningar. Med hjälp av först ledning och sedan handtecken så kan han nu glida in i position alldeles på egen maskin, dock inte utan vårt microlock än. Egentligen skulle jag vilja ha en ännu lite mindre kloss att träna på, för det känns som att han ändå hamnar lite för långt bort när han trampar runt microlocket?
  5. Tränat på att ligga still och inte lägga sig i träningen med Zumi. Just idag valde jag att fortsätta med apportgreppandet med henne, vilket mest resulterade i fler bitmärken i apporten och inte så mycket framsteg, men Norrie låg still även om han ljudade en smula, med lite längre intervall mellan belöningarna.
  6. Inte lika strukturerat: rundat några träd, följt targethand, lite passivitet utanför gatuköket med matte och lite två ben (stå på bakbenen).
  7. Utöver det har vi tagit en långpromenad i Valla och runt universitetet ihop med syster och Wille. Norrie tramsade runt både i koppel och lös och var lite väl döv både här och var, men lyssnade när det gällde så han kan väl få godkänt ändå. Han badade i vallgraven ihop med Wille och Zumi tittade på och bjöd faktiskt upp till lite lek med honom innan hon kom på att hon var hungrig och kom och tiggde godis. När vi traskade hem över campus så märkte jag att någon (läs: husse) lärt Norrie att det är jättebra att hoppa upp på bänkar, för han skulle banne mig upp på varenda en.

    Jag har tänkt tanken att börja lägga spår åt Norrie och ta upp spåren på aktiveringsnivå (läs: skita i de där förbaskade pinnarna och bara lägga roliga spår) med Zumi. Någon som har lust att dra med mig ut så det blir av? Jag har gott om klöv och blod för viltspår också, vilket jag tyvärr tappade sugen på nu när Zumi blev dräktig igen och inte kunde gå anlagsprov.

    Zumi tuggar apportbock
    Foto: Karl Mikaelsson

    Zumi tränar apport

    Men… men… JAG VILL NU!
    Foto: Karl Mikaelsson

    Zumi tränar apport

    Här ska det egentligen vara två videor på Norrie som rullar runt och klosstränar (dock inte samtidigt, vilket kanske vore en syn annars), men all form av uppladdning går dödsmördarsegt idag, så ni får hålla tillgodo med bilder och löftet om att filmerna kommer. 😉

My catalyst

Efter gårdagen, och insikten att vi faktiskt kommer någonstans med vår träning, har jag fått lite ny inspiration. Under kvällspromenaden lade jag in lite blåbärsfotpositionsträning (puh, vilket ord!) och några freestylemoment, och idag blev det ett aktiveringsspår för att voffsing skulle få jobba lite för sin kvällsmat. Jag fick lite inspiration från när vi lade viltspår på kursen förra hösten, och klev upp på en stubbe, trampade runt, sparkade upp en grästuva och hoppade lite. Zumi körde som vanligt sitt eget race som började med att hon gick till närmaste grästuva och tuggade lite. När jag sa “men du, nu får du faktiskt jobba lite också” så gick hon faktiskt rakt tillbaka till spåret och tog det 🙂 Hon struntade helt i stubben och vinglade lite här och var, men fick framåt slutet upp tempot så hon travade vilket jag ser som positivt eftersom hon är en smula seg i det mesta hon företar sig…

Foto: Karl Mikaelsson

Linnea and Zumi övar spår

Foto: Karl Mikaelsson

Linnea and Zumi övar spår

När hon hade spårat klart kopplade jag loss henne och hon sprang ett ärevarv på hygget. När jag tyckte att hon nog blev lite väl frimodig kallade jag in, och hon kom utan några större protester, så jag hängde bara på kopplet och busade lite till och tänkte att hon kunde gå med kopplet släpandes tillbaka in.

Ja, goddag, trodde jag det va? Zumi stannade och bara stod och tittade på mig. Jag fortsatte gå. Zumi stod kvar.

När jag var ungefär trettio meter bort stannade jag och lockade på henne.

Hon satte sig ner.

…ja, lång historia kort så fick jag gå tillbaka och hämta henne, och då följde hon glatt med! hon är ju klart speciell, min knashund, och nog hade jag kunnat ha en lättare hund att träna och tävla med. Men å andra sidan ger hon många skratt och är så himla lätthanterlig och anpassningsbar att jag inte kan tänka mig att byta henne mot någon annan, oavsett hur långt jag skulle kunna komma på tävlingsbanorna.

Spår

Sedan tidigt i höstas har vi legat lågt med personspåren. Jag tröttnade när Zumi mest stod stilla och frustrationspep och inte ville göra någonting, och lade det därför på hyllan tills vidare. Först idag tog vi upp ämnet på nytt, genom att lägga ett ganska kort, rakt spår (50-100 meter någonstans) i försök till medvind (men vinden vände hela tiden) som fick ligga någon halvtimme. Sen ikläddes Zumi spårsele och långkoppel (inte lina, faktiskt) och så traskade vi dit.

Jag hyste inga förhoppningar om att Zumi skulle spåra särskilt bra med tanke på läget när vi lade ner spåren förra året, och idag hade vi också störningen av en Wille som spårade sitt spår något femtiotal meter längre bort. Men vi gav oss modigt ut i allafall.

Spårupptaget var ganska rent och trevligt och sedan tuffade det på i Zumis promenad-lukta-på-blommorna-tempo i kanske 5-10 meter. Sen märkte jag plötsligt att hon höjde tempot ganska rejält, och var ordentligt på att få spåra. Hon ville fram, fram, fram och när hon tappade spåret så slog hon och hoppade och letade febrilt efter det igen. Tre stopp blev det på vägen när hon fick syn på Wille, och bara en omgång frustrationspip när hon blev lite kluven mellan att fortsätta titta och att fortsätta spåra, och spåret vann efter några sekunder.

Jag är jättenöjd med hennes spårinsats, skitsamma att hon slog och ringade och virrade, och att hon stirrade på Wille, för hon visade lite kämparvilja och hon gav inte bara upp med en gång. Jag tror att hon ska få gå några stycken lite lättare spår så hon kan lägga en självförtroendegrund innan vi försvårar det hela. Är lite kluven om vi ska bry oss om spårapporterna den här omgången, men tror att jag ska lära henne att det är tass på apport som gäller istället för att strula med att få henne att plocka upp dem och riskera bitmärken och grejer.

Gott nytt

Kanske ska man skriva något högtravande och flashigt om det nya året, och vara vackert filosofisk om hur det är möjligheternas år.

Jag nöjer mig dock med att konstatera att min hund klarat nyårsafton alldeles toppen, ingen rädsla eller oro. Hon bjäffade lite på dörren när det smällde vid ett tillfälle under kvällen, men då pjöllrade jag lite med henne och sa att hon kunde gå och lägga sig istället och det gjorde hon 🙂 Inför tolvslaget fick hon kalkonpastej och en stor hög med blandade äckeltugg (penis, vom, lever, gud-vet-vad och lite jag-vill-inte-veta) som hon valde en bit ur, tuggade på en stund och övergav den sedan för att sova lite på sin pläd.

I bästa nyårsanda kan jag avslöja lite planer för år 2010. Mitt främsta mål är att ta körkort, och jag har börjat ta några stapplande steg i rätt riktning. Igår var jag nere och bokade in min första lektion på körskolan, och jag har börjat övningsköra med Kalle.

Hundmässigt har jag två mål. Jag och Zumi ska gå anlagsprovet i viltspår samt debutera i freestyle klass I – såvida inte eventuella valpkullar hamnar ivägen för planerna.

Kanske kommer det ske någon förändring i vår flock här hemma. Det får vi se under året…

Ett enda löfte ska jag försöka avge: Jag ska försöka att inte ta på mig lika mycket ansvar framöver, så jag faktiskt hinner med det jag tar på mig.

Debacle

Jag lärde mig ordet debacle när jag läste en Stallkompisar-bok. Någon i boken föreslog att deras polocrossematch var ett debacle, som någon annan förklarade som förudmjukande nederlag. Och så kan man nog sammanfatta dagen.

Glad i hågen gav vi oss iväg ut till de nattgamla spåren. Glad i hågen stoppade jag i Zumi i kasslernätet till spårsele (som nu ska bytas ut, jag är trött på att råka göra henne illa när jag ska böka av det i spårslutet! Bröstsele nästa!) och gick bort till spårstarten.

Och spåret blev helt enkelt ett debacle. Zumi tog knappt spårstarten över huvud taget, vimsade hit och dit på vägen och fattade ingenting. Efter många om och men tog hon sig ner en liten bit men sen började hon vinda, irra, pipa och inte komma någonstans, så då tog jag helt sonika henne av spåret och gick tillbaka till bilen. Efter att en annan hund FÖRSTÅS klarat av spåret som gick åt helvete för oss provade vi att ta henne på spåret jag lade igår – med ett lika förudmjukande resultat. Hon bara fattade helt plötsligt inte vad hon skulle göra. Hon var intresserad av allt utom att spåra och jag stod och kokade av irritation, besvikelse och frustration medan hon åt gräs och stod och pep.

Till slut fick jag kapitulera och ta med henne tillbaka till bilen där jag hade en liten shouting match med Kalle om att jag ville åka hem och han vägrade och tyckte att vi skulle åka ut till nästa ställe, lägga ett enklare spår och lyckas. Jag vägrade å min sida eftersom det bara skulle vara mer av ett nederlag att behöva gå tillbaka till bäbisspår för att få hundkräket att fatta, när viltspår om något ska vara naturligt. Hon kan ju inte bara GE UPP sådär lätt jämt!

Nå, jag förlorade ju ganska hårt på att jag inte kan köra bil, så jag blev bistert medsläpad till nästa plats… Efter att ha suttit och kokat av mig i bilen en stund medan Kalle lade spår fick jag vackert ta en liten promenad med instruktören och svära av mig lite 😉 Det var i termerna “omotiverbara förbannade hundkräk” och “jag trodde jag hittat NÅGOT hon var intresserad av” och “det är ju ingen idé att spåra om vi inte kan gå anlagsprov imorgon” (jag har aldrig haft bråttom framåt eller haft väldigt höga förväntningar på min hund). Till mitt försvar bör sägas att hon har gått förbannat bra på de lättare spåren tidigare, med en spårnogrannhet som jag inte såg hos någon annan av de jag gick med på tidigare kurstillfälle och hon redde ut flera klurigheter med en arbetslust hon inte tidigare uppvisat. Då är det ganska lätt hänt att skruva upp förväntningarna, liksom.

Jag antar att man till Zumis försvar får säga att det märktes att hon var trött sedan igår – hon somnade med huvudet i mitt knä på väg ut till kursen. Sen vet jag inte om jag helt enkelt borde byggt mer förväntningar hos henne innan spåret också, så att hon visste att det var ett viltspår på gång och att det var löfte om klöv. Inför bäbisspåret visade jag henne en klöv, och så lekte vi lite kamp- och jaktlekar med den. Spårstarten gick dåligt men när hon väl tog upp spåret så var hon rakt på det om än lite långsammare än tidigare och klöven grep hon direkt när hon kom fram. Tyvärr gjorde jag henne återigen illa när jag skulle dra av henne kasslernätet, så nu blir det banne mig någon mer lätthanterlig sele. Ska kolla på utställningen i Växjö om de har något bra.

Efter ett dylikt debacle kan man behöva lite riktigt bra choklad.

Lyxchoklad

Reality check

Vissa dagar undrar man vad man håller på med egentligen. Idag är en sådan dag.

Efter att ha släpat på en bit dött rådjur och stänkt ko-blod omkring sig härs och tvärs i en kolsvart skog, är det synnerligen ostrategiskt att försöka gå raka vägen upp till utgångspunkten. Av någon anledning trivs kärr ganska bra på såna ställen. När man sedan står upp till knäna i lervatten så är det en bra idé att få upp fötterna igen, oavsett om man har gummistövlar på sig. Gummistövlar är som bekant sällan knähöga.

Om man kommer på den briljanta idén att gå runt åt andra hållet och vänder, kan det ta ett tag att ta sig ur kärret ändå. Det är inte en höjdpunkt i ens liv att halka ner med båda fötterna i vattnet i en mörk skog med en pannlampa som ljuskälla. Faktum är, att det inte ens kvalar in på topp tio.

Till slut kommer man faktiskt upp på en stig om man är envis nog i ens krälande ur träsket. Det är då synnerligen klokt att ta den stigen åt rätt håll. Det är inte lika klokt att ta stigen åt fel håll och framhärda i att följa den tills man inser att man rimligen borde ha kommit fram någonstans för ungefär tio minuter sedan.

Är man en rationell människa vänder man då och går tillbaka i sina egna fotspår. Om man gör det, kan det vara lämpligt att inte svänga av i första bästa förgrening, för då kommer man upp till en asfaltsväg som verkligen inte är rätt asfaltsväg, så man får vända ytterligare en gång. Å andra sidan har man då lärt sig att man ska hålla sig till sin stig, och därmed basta.

När man till slut börjar känna igen var man kom upp på stigen, ska man hålla sig på stigen. Man kan möjligen ta en liten tur in på någonting som ser ut som en liten maskinväg, men det är lämpligt att vända fort när det börjar se träsklikt igen.

Ungefär 200 meter från där man gick på stigen från början, är nämligen vägen som man började hela spåret på.

Om man nu får för sig att upprepa ovanstående fadäs, eftersom man gärna vill uppleva det själv, så bör man ta med sig sin mobiltelefon.