Sen något hände här senast har jag både hunnit förstöra min attityd till hundträning, och reparera både den och min och Norries träningsrelation. Det är motigt att göra fel och få bakslag, men också skönt när en negativ trend går att bryta. Det har blivit mycket klickande och mycket bollbelöning på promenaderna och resultatet kommer omgående. Lilla svart blir mycket mer kontaktsökande och nervar inte ihop sig över att matte kanske är arg.
Förra måndagen startade jag krig med Norrie inne på HU för att han nosade, vilket slutade med en jättelåg och ledsen hund som inte ville göra någonting alls. Superb uppladdning inför freestyletävlingen på onsdagen, verkligen. På onsdagen laddade jag därför med korv och belönade precis allting innan vi gick in på plan. Effekten var ganska given – Norrie skällde sig igenom programmet – men han jobbade också på fint även om han överstressade sig i ett lugnare parti. Poängen var också därefter – jättefina, men med stora avdrag för skall. Men – han nosade inte, vi blev inte osams, och trots allt fick vi en rosett!
I helgen var bästa träningsgänget ute och spårade. Zumi fick ett viltspår som enligt min telefon var anlagsprovslångt och innehöll bland annat en passage över en grusväg. Hon spårade fint till en början, men sen märktes det att uthålligheten inte riktigt var där och hon försökte istället gå på vittring. Hon stötte på en död fågel som hon var tvungen att paxa genom att kissa på, och irrade sedan runt sig ett tag mot slutet. När jag bromsade in henne lite och tog med henne tillbaka till ungefär där spåret borde vara tog hon upp det och spårade mycket bättre igen sista biten. Hon är helt ointresserad av att fortsätta på mitt personspår när hon kommit till klöven, så jag är ganska säker på att det är just viltet och inte mig hon spårar – speciellt när jag vet hur tråkigt hon tycker att personspår är. 
Matpaus i spårskogen. Ser idylliskt ut! Var lite mer kaosartat 
Norrie fick sitt längsta spår hittils, på 180 meter och ganska snirkligt även om jag inte gjorde några korrekta nittiogradersvinklar utan mer gick som det passade. Han tog sig an spåret på samma sätt som han tar sig an det mesta – i så hög fart som möjligt Till en början gick det också bra, och han höll i spåret fint första ungefär 100 meterna. Sen fick han problem i en övergång från äng till gräsväg, förmodligen för att han inte hade spårat så noga i början, och fick fundera ett tag. Han passade också på att ta kisspaus, vilket matte kanske inte tyckte var helt nödvändigt. Även honom fick jag plocka ihop lite och ställa honom på spåret igen, och när han väl tog upp det på nytt så spårade han fint sista biten och fick ett märgben för väl utfört arbete
I helgen har vi också hunnit med mer saker. Till exempel följde den bästa träningsgruppen med hem och åt veggolasagne och tittade på Silvias film Tricks for a great bond. Jag misstänker att det vi mest tog med oss från den var citaten ”who cares, it’s just a trick” och ”agility is just another trick”. Två mycket tänkvärda saker när jag stressar upp mig över detaljer!
Igår var vi ute i Hallsta ängar och tittade på åsnor. Meningen var att ta en promenad någonstans runt Rimforsa eftersom Kalle och Oscar skulle handla fotoböcker i denna världsmetropol, och vi hamnade i Hallsta ängar och helt plötsligt stod jag och hundarna öga mot öga med en flock åsnor.
Zumi tyckte att åsnorna var best. thing. ever. och höll på att nysta ihop sig själv i sina försök att göra lekinviter. Norrie var mer bestämt övertygad om att de borde dö. Dö väldigt mycket. Dö fort. Speciellt när de kom i närheten av matte.
I Rimforsa finns också det rödaste huset i världen.
Vi har också ridhustränat i helgen. Underlaget var precis nylagt, och var en decimeter djupt träflis. Till och med dvärgkelpien var lite matt efter agilityträningen och har mest sovit idag. Vi gungtränade och sprang delar av en bana. Slalomet tyckte jag gick lite långsamt men kände att med tanke på underlaget är det inte riktigt läge att ifrågasätta det, och trycket i övrigt var så bra han kunde åstadkomma
Ikväll var vi ute på HU med delar av träningsgänget och körde HtM för fullt. Det är en gren som kanske egentligen passar den lilla svarta bättre än freestylen, och som jag tycker är himmelens rolig efter lite inledande skepsism. Det är också så mycket lättare att hantera hans frustration i HtM:en eftersom han hela tiden VET vad han ska göra. Vi hoppas på ett sista uppflytt för titeln i slutet av november och sedan programbygge för HtM2 under vintern! Det kanske inte blir så mycket tävlande under våren i varken FS eller HtM eftersom jag ska skriva uppsats, men då har vi ju mer tid att träna oss i form
The beginner’s mind will see
That there’s a forest for the trees
And that we’re smaller than the sum of who we are
