Norrie har fått korva runt i täcke idag, för det stod ringträning på schemat. Ringträning innebär inte att jag utställningstränar utan att jag lurar folk att springa i fyrkanter och trianglar och tafsar på deras hundar, och det i sin tur innebär att Norrie får lite passivitetsträning. När det är kallgrader ute kändes det klokt att dra på honom ett täcke så han inte skulle bli kall och stel eftersom jag ville träna lite efteråt. Han är inte förtjust i den orange fleecejackan, misstänker att det är för att muddarna runt benen är ganska trånga, så han har fått ärva Zumis fleecefodrade helt vanliga täcke. Det tycker han är alldeles utmärkt och beter sig helt normalt i. Han blir dock ganska… tja, korvformad

Korven var hyfsat duktig och väntade på matte med bara lite pip. Kaia var han inte sådär superintresserad av idag, faktiskt, vilket kändes skönt. När Ayax (och senare Mide) dök upp så försökte han låta lite stor och mäktig med ett mrrrrrrr, men misslyckades kungligt och insåg när de kommit närmare att det ju var jätteroliga hundar och människor och blev istället en enda lång viftande korv. Det man inte har i svansen får man ha i hela kroppen!

Tyvärr han han jaga upp sig lite när han satt uppbunden, och i kombination med att han var lite trött och att matte bara tog fram leksaken och stoppade den innanför jackan gjorde att han inte ens visste vad han hette. Han mest studsade runt och skällde, om jag ska vara ärlig Vi konstaterade att det inte blir något vettigt gjort med den inställningen, så jag bad honom göra något jätteenkelt och så lekte vi en stund istället. Han fick pausa på armen en stund och innan vi skulle gå hem så körde jag några enkla moment med vanlig tråkig godisbelöning för att få ett bra slut på det hela.

Idag bloggas det från stranden vid storviken! Det är helt fantastiskt att ha en smartphone Mobiltäckningen är strålande och uppladdningar går tokigt fort (i jämförelse med resten av Borga). Solen lyser från strålande blå himmel och det är minst tio grader varmt. Jag och Maria tog skidorna över borgasjön hit och även om jag trodde att jag skulle gå igenom den översta isen ett par gånger så gick det rätt fint. Jag tjuvtränade i två timmar i onsdags så träningsvärken har just släppt

Soliga hälsningar från renfällen vid borgasjön!

Zumi var superduktig under träningen, och apporterade gosedjur för första gången med hundstörning! Det tog en liten stund att leka igång henne och sedan apporterade hon på ungefär en meters håll tre gånger, men det är jättestort för oss. Jag passade på att avsluta efter den tredje apporteringen, busa lite och sedan övergå till att träna olika freestylemoment med godisbelöning. Som alltid när vi tränar var det rätt ostrukturerat, men en del fick vi gjort och det gjorde vi bra. Jag försöker minska mina hjälper när hon ska stå på bakbenen och så har vi börjat träna på en övergång från mellan till höger sida. Jag hann även känna lite på hur hon beter sig i backande i mellanposition, och det börjar äntligen bli lite stabilt och rakt där! Vår stadgeträning har gett resultat!

När vi tränat en stund stoppade jag undan osten och tog fram leksaken igen. Det var svårt att få igång henne på lek andra omgången eftersom hon var så inställd på godis, men skam den som ger sig! Efter ett par minuters försök så började jag retas med henne och dra undan leksaken precis när den var inom räckhåll för henne, så då kom hon igång. När hon apporterat leksaken hela vägen in till mig så kampade vi lite och jag berömde så mycket jag kunde och så övergick vi till lite mer godisträning. När godiset var slut började vovve bli trött så det var precis lagom mycket godis att ha med sig.

Det vi behöver arbeta med på nytt är att nöta in externbelöning. Jag har gått tillbaka till att belöna från handen helt och hållet, så jag får nog börja om från början med externbelöningen. Inte lätt att vara Zumi när matte glömmer bort att träna på grejer…

I lördags var vi på fotomässa i Stockholm och Zumi njöt av att vara matteledig och få studsa i snön med Wille. Jag njöt kanske inte fullt så mycket eftersom Olympus inte ens fanns på plats på mässan vilket sa något om deras dedikation till sitt kameramärke. Jag passade dock på att klämma och känna på ett par olika märken och fundera kring vad nästa kamerainköp blir, och det lutar åt en Sony. Tyvärr vill jag egentligen ha ett vädertätat hus, men hittills har jag inte hittat några som ligger sådär jättebra i min hand. Vädertätning i all ära – om jag inte tar med mig kameran så spelar det ju ingen roll hur fantastisk den är.

Det enda inköpet på kameramässan blev en ny kamerarem i neoprene som jag invigde idag. Wow, vilken skillnad i bärupplevelse! Man märker inte att man har kameran med sig eftersom neoprenen sviktar och dämpar alla svängningar och stötar. Kameran hänger snällt stilla på ryggen där den ska vara.

Efter det helt galna snöfallet i söndags så har det blivit nästan oframkomligt här och var i skogen. Jag och Zumi plöjer på efter bästa förmåga och njuter av hur fint det är. Vi verkar ha nått något samförstånd för tillfället där Zumi faktiskt blivit mer lyhörd för vad jag vill och drar inte bara sin egen väg – undrar om det kan ha med hennes ökade aptit att göra

Jag försöker för tillfället hitta tillbaka till min fotoinspiration. Det går segt, men det går framåt, och jag försöker ta mig tid till att tänka på att verkligen se mig omkring och se bilder, inte bara tänka äh, jag orkar inte, det blir inget bra. Jag vet att både jag och min kamera har begränsningar (synligt kromatiskt brus på ISO 320 är inte superinspirerande), men jag vet också att jag kan tillräckligt mycket om min kamera för att pressa den lite.

Dagens visdomsord är att stanna upp i en minut, se dig omkring och ägna den minuten åt att verkligen uppskatta små saker i ditt liv. Tappa inte bort den storögda fascinationen inför de små tingen som ett barn har. Älska så mycket du kan.

När jag tagit mig upp och lyckats få med Zumi ur sängen drog jag på mig så mycket kläder jag kunde hitta, plockade med mig hammarhajen och godis och kortkopplet och… Ja, ni som någon gång har försökt att gå ut på promenad med mig vet hur lång tid det tar för mig att ta mig ut genom dörren. Hur som helst så beslutade jag att jag var positivt inställd till snön när vi kom ut. Det var inte ohyggligt kallt, det blåste inte så mycket och Zumi tyckte att det var fantastiskt.

Under promenaden fick Zumi gå både helt lös, med kortkopplet och med det vanliga kopplet hängandes, och det var egentligen inte hon som var duktig utan jag – som inte bytte sinnesstämning när vi bytte koppel. Klart hon uppför sig hyfsat när jag inte går och spänner mig och tror att hon ska sticka hela tiden.

När vi kom in så bytte jag om och promenerade upp till uni för dagens jobbpass, och tyckte fortfarande att snön var rätt mysig. Med snö i håret och härligt pigg tog jag itu med lite uppgifter.

Jag började ändra åsikt om snön ungefär när jag skulle gå hem. Det snöade på tvären och blåste, så det kändes som tusen små iskalla vattendroppar (…vilket det var…). Nere i Tankegången var det dock lugnt och tyst och jag tog mig mer än halvvägs hem helt utan att bli snöad på.

Zumi tyckte fortfarande att snön var tokfantastisk på eftermiddagen, och kunde fortfarande uppföra sig. Jag börjar hitta en balans i allt dåligt samvete jag känner, trots att jag fortfarande är vansinnesrädd för att vi på något sätt ska störa någon när vi är ute (curse you, bukefalos!).

Under kvällen har jag mest tittat på TEDTalks. Ett urval som ni borde se:

• Rebecca Saxe: How we read each other’s minds
• Jonathan Zittrain: The Web as random acts of kindness
• Dean Kamen: The emotion behind invention

Inte varmt, men nästan vår
Ingen lösning, men ett spår
Inga planer, men ett steg
Inte där än – men på väg

Joggingturen fick redigeras och blir en promenad med Zumi istället, för även i motionspåret ar det tre centimeter snö och mina joggingskor är inte helt täta efter fjällvandringen i somras. Dessutom har jag inga bra långbyxor att springa i – ergo, promenad. Redan halvvägs runt var jag helt klibbig av den höga luftfuktigheten och önskade hett lite vettigare väder.

Visa bra saker för dock skitvä’r med sig. T ex att man stannar inne istället, och städar, bakar och tvättar. Vi har både ciabatta och bondbrödsbitar i frysen nu, rena kläder och en ren lägenhet. Framåt kvällen konstaterade vi att det nog skulle gå att grilla ändå, så vi drog över Niclas och Anna och grillade lite allt möjligt. Efter en stor skål marängsuisse är jag ohyggligt mätt och trött, så snart får det bli sängen för att orka upp okristligt tidigt. Jag ska köra riskutbildning del 2 imorgon och vi avgår från körskolan redan vid halv åtta.

Igår var vi en sväng ute i Skorteby hos mina föräldrar igen. Wille var på andra äventyr ihop med matte och extrahusse i Värnamo, så vi fick promenera själva. Nåja, jag och Kalle promenerade – Zumi sprang.

Efter att ha farit runt i snön på det här sättet blir man självklart trött. Så trött, att man däckar på hallgolvet och struntar fullständigt i att matte och husse tokar sig med kamerorna som vanligt.

På mitt flickrkonto finns också en bild på vår uteplats. Det som ger upphov till zick-zack-snövallen är i själva verket en himla massa kompostgaller som vi skjöt in från kanterna när vi höll på att fixa med häcken. De syntes inte i all snö där ett tag… Efter de senaste dagarnas mildväder har de dock töat fram lite igen och sticker upp någon decimeter ur snön.

Den senaste veckan har varit lång, omvälvande, tung, oväntad och väldigt rolig, allt på samma gång. Den stora ljuspunkten har varit startskottet för mitt exjobb. Jag trivs redan jättebra där jag är och känner att jag kommer att kunna göra någonting väldigt roligt under min tid där. Folk är jättetrevliga och jag kan läsa litteratur och lyssna på Peter LeMarc samtidigt.

Man får lite luft under fötterna när man känner att man har stöd. En vän sa till mig ”vänner står bakom varandra oavsett anledning”, och det är just det jag upplevt den senaste veckan. Trots snömodd och hårda ord har jag någonting att hålla fast i. Jag får återigen bevis för människans godhet, på samma gång som jag inser att vissa typer av människor inte enbart återfinns i böcker.

Jag tror att summan av veckan trots allt hamnar på plus.

Så jag fick stå där i elva minusgrader och snöfall och frysa, tillsammans med en pipande hund som stirrade på precis allting utom matte. När hon, efter att ha satt sig ner, stirrat på skogen, stirrat på McDonald’s, försökt nosa, satt sig ner igen och stirrat på närmaste hus, äntligen tog kontakt (av ren slump misstänker jag) och jag började röra mig igen, så var det kast framåt och nosen ner och bara plöja på framåt. Så då fick vi stanna igen.

Och igen.

Och igen.

Jag undrar var sjutton vår kontakt har tagit vägen, och jag misstänker att svaret är att jag fokuserat mer på specifika beteenden än på hennes attityd, och att jag FÖRBANNE mig har så svårt att komma ur att ge henne kommandon och tjata och be om uppmärksamhet hela tiden. Klart hon inte ger mig uppmärksamhet spontant när jag alltid tjatat mig till den…

Jag tog faktiskt med kameran ut på morgonpromenaden. Vädret var för vackert för att längre skjuta upp fotograferandet av Zumi i snön. Trots de fjorton minusgraderna höll jag mig varm, där jag pulsade fram i knädjup snö och jollrade med vovven. Eftersom bloggen varit bildlös så länge så tyckte jag att det var dags för en riktig bildbomb. Luta er tillbaka med en kopp te och njut av vinter på kort (så slipper ni gå ut och frysa!):

Jag utmanade den stackars hunden att paddla sig genom snön fram till en targetplatta. Hon tittade lite klentroget på mig innan hon suckade och tog sig an uppgiften…