The White World of Winter

Jag har, så länge jag kan minnas, älskat snö. Ljuset, hur alla ljud dämpas, pulsandet och det vackra vackra snöfallet.

2014-01-09 21.06.08

Jag har i drygt tre år jobbat på universitetet. De här tre åren har förändrat mig. När jag tittar ut genom fönstret på snön som faller just precis nu så är jag inte längre odelat positiv. Lyckokänslan som snöfall tidigare gett mig är uppblandat med frustration. Frustration över att det i en så cykelprofilerad stad som Linköping, på 2000-talet, på ett universitet som är campusbaserat, tydligen är så himla svårt att snöröja på ett vettigt sätt.

När det kommer snö såhär, så vet jag att imorgon kommer det att vara saltmodd förbi hela A-huset – i bästa fall. Eventuellt är det inte snöröjt alls, och då är det spårigt av de cyklister som redan hunnit försöka ta sig över campus. Är det snöröjt så är det oftast svårupptäckta iskanter och den eviga, eviga saltmodden som man bara glider runt i som om man cyklade i ett rumsvarmt paket smör.

Bläh. Snö och cyklist och campus är inte likamedsant!

Shake it out

And I’ve been a fool and I’ve been blind
I can never leave the past behind
I can see no way, I can see no way

Nu blir det politik igen. Senast jag skrev om agility så var det när SKK/CS beslutade att vänta in SBK/FS kommande möte. Nu har SBK/FS uppenbarligen haft sitt möte och inkommit till SKK/CS med tre olika skrivelser. Två av dem är ganska snabbt avhandlade, för de handlar om olika avgifter för resultatregistrering som förvisso är bra, men som kommer oerhört sent i diskussionen. SKK/FREE inkom med skrivelse om detta redan i juli, men verkar inte ännu ha fått någon respons på detta. Varför är SBK alltid så sena i allting som rör agilityn, månntro…?

Den tredje skrivelsen gnager mig mer. Under rubriken “Angående huvudmannaskap för agility” skrivs att SBK/FS tänker fullfölja sitt uppdrag från kongressen i maj 2013 om att ge lokala kennelklubbar och hundungdom möjlighet att representeras i arbetet med agility. Det är bara det att baserat på deras lösning (två ledamöter från LKK resp SHU, och resten SBK-representanter från olika nivåer i organisationen) så kan man utan problem läsa in att få av ledamöterna kommer att vara agilityaktiva. Det är istället t ex SBK-distriktsordförande, SBK-lokalklubbsordförande och en ledamot från utskottet för hundägarutbildning. Ingenting säger huruvida dessa ledamöter över huvud taget kommer att vara intresserade av agilityfrågor. Det framgår heller inte hur projektgruppen tagits ut – hur väljs ledamöterna som ska börja arbeta 1 oktober?

Jag må vara statligt anställd och därmed lite bitter, men projektgrupper som ska “finna vägar som undanröjer det demokratiska underskott som f n råder inom agilitysporten” låter alldeles för mycket som tio andra projektgrupper jag sett komma och gå inom LiU utan att de på allvar har förändrat ett dugg i verksamheten. Det räcker inte med en projektgrupp – faktiskt så upplever jag ofta att projektgrupper har motsatt effekt. “Titta, nu har vi en GRUPP för det här, nu kan vi fortsätta som vanligt för de tar hand om de frågorna”.

Jag må också vara naiv, men var verkligen SHU/LKK det enda problemet med “demokratiskt underskott”? Var inte en stor del av problemet att inte ens SBKs egna medlemmar känner att de har någon vettig chans att inverka på agilitybeslut?

Min förhoppning står till att SKK/CS förstår att det här inte är nog. Det räcker inte att tillsätta en projektgrupp med ledamöter som kanske över huvud taget inte är agilityaktiva, på sätt som inte är transparenta för SBKs egna medlemmar. Det som krävs är, precis som i freestylen, att de aktiva och de som brinner för sporten själva får ta hand om den. Jag litar fullt och fast på den kommande styrelsen i svenska hundfreestyleklubben trots att jag inte vet vilka det kommer att vara – för jag vet att de kommer att vara engagerade och vilja sportens bästa. Så vill jag att agilityns framtid ska se ut.

Here I go again

För några dagar sedan kom beskedet att SKK från och med 2016 förbjuder deltagande på utställning för kirurgiskt kastrerade hanhundar. Förvisso berör inte det här mig så mycket – jag har för närvarande en kastrerad tik och en fertil hane som ändå inte är utställningsmaterial – men jag stör mig på en hel del argument som framförs från olika håll.

Till att börja med skriver SKK om att “Svenska Kennelklubbens förhoppning är att ett utställningsförbud för kastrerade hundar ska leda till en minskning av okynneskastreringarna.”. Redan där har SKK alltså lagt en värdering i varför man kastrerar en hanhund. Man gör det av okynne – av lättja – för att man inte orkar träna hunden – för att man tror att det är en genväg. Den attityden till kastration lyser igenom i hela texten. De som kastrerar sina hanhundar är liksom lata och slentrianbundna och bara lämnar in sin hund för ett operativt ingrepp utan att reflektera över det alls. Vilken otroligt tråkig syn SKK har på sina medlemmar!

Sen kommer förklaringen – “Om det finns ett behov av att förändra mentaliteten eller någon annan egenskap hos en viss hundras bör detta ske genom ett välplanerat avelsarbete, inte genom kastration.”. Men hur i hela friden tänkte man här? En född hund är en född hund. Om ägarna inte kan hantera hundens drifter – om hunden själv inte kan hantera sina drifter, så finns det inget avelsarbete i världen som kan ersätta en kastrering av hunden. Man stigmatiserar enskilda valpköpare för vad uppfödaren har valt för material i sitt avelsarbete, och det är inte på något plan ett rättvist förfarande. Sanktionera uppfödare som lämnar avkomma som köparen känner ett behov av att kastrera för att kunna leva med istället för att gå på valpköparna. Det är inte valpköparna som ska stå till svars för ett bristande avelsarbete.

Man kan ju också reflektera över att SKK vill att man ska behålla fler hanhundar fertila – men om nu så många tycker att de är så jobbiga att ha fertila att de behöver kastreras, är de då verkligen något bra avelsmaterial? Tillåt mig tvivla.

Ett argument som förs fram är att “kastrerade hanhundar ändå inte kan gå i avel, så de behöver ju inte visas på utställning”. Men stopp och hallå – utställningar är inte en värdering av potentiellt avelsmaterial, det är en värdering av ett avelsresultat. Din hunds betyg på utställning säger alltså huruvida din hunds föräldrar var goda nedärvare. Det säger noll och intet om din hunds kvalitet som nedärvare. Den här missuppfattningen leder till att storvinnare får många avkommor, trots att kvaliteten på valparna inte på något sätt är garanterad baserat på antalet rosetter en hund har i utställningsringen.

Som sagt så berör det här egentligen inte mig personligen, och så länge det inte kommer sanktioner på icke avelsutvärderande hundsport så är det kanske inte så mycket att orda om. Men på något plan vill jag ändå kommentera hur jag upplever SKKs beslut och argumenten däromkring.

Chasing cars

We’ll do it all
Everything
On our own

We don’t need
Anything
Or anyone

Visste ni att bilar behöver ha kylarvätska? Jamen på riktigt. Om bilen är tom på kylarvätska så går motortemperaturmätaren i taket och så tänds det en orange lampa med ett utropstecken inuti ett kugghjul (jävligt bra symbol där, förstod precis vad den betydde…). Det här vet jag för att det var precis vad bilen gjorde på väg till HU idag.

Ja, min kunskap om bilar sträcker sig till “det är magi.“. Turligt nog hade jag en lite mer världsvan Åsa med mig i bilen som kunde tipsa om att dra på fläkten på maxvärme och veva ner fönstren, för att inluften skulle kyla av motorn lite så vi kunde rulla till HU och låta bilen stå och svalna innan jag gav mig på en felsökning.

Felsökning var enklare än man kan tro, faktiskt. Efter konsultation av instruktionsboken så var den helt tomma behållaren till vänster under motorhuven en behållare som borde vara full av en vätska av neonrosa färg. Bara det att den var helt och hållet tom. Hoppsan, kan man säga, var har den tagit vägen?

Med blicken på tempmätaren och hjärtat ganska nära halsgroppen tuffade jag till Statoil och försökte att inte få hjärtinfarkt när tempmätaren hoppade lite upp och ner. På Statoil fanns Räddningen(tm)! Dels, kunnig personal, dels vatten och glykol. När bilen fått stå och svalna en stund igen så fick jag hjälp att få loss det trilskande locket och att få rätt glykolsort (det finns tydligen olika färger, och de har olika egenskaper och hej och hå…) och rätt proportioner.

Även på vägen hem stirrade jag på tempmätaren så jag ibland trodde att den skulle stiga bara av intensiteten i min blick, men den låg så fint alldeles mitt i intervallet. Puh!

Men attans alltså, vad bra jag är som redde ut det här! Jag blir liksom lite impad av mig själv när jag går in i mitt problemlösarläge. Läsa instruktioner, analysera, hålla huvudet kallt, googla lite och be om hjälp. Siriusly, det sistnämnda är skitläskigt! Men det fixade sig ju, och tusen, tusen tack till personen på Statoil som kunde hjälpa mig! 🙂

My favourite things

Idag var det lite motigare på heelworkkursen. Norrie var inte riktigt på topp, lite skvattig, lite lättfrustrerad och lite ofokuserad på samma gång. Matte var nog lite likadan, så felet satt nog egentligen där. Nåja, vi laddar om och fortsätter hoppas på att vi kan få ordning på oss med tiden. Zumi glänste lite med sin klossträning i alla fall, hurra! Speciellt med tanke på att hon hade slagsida halva promenaden innan. Fast självklart åt andra hållet än igår…

Så vad gör man när man är trött och lite sliten? Jo, man tar fram sina favoritsaker.

Som till exempel favoritvovvenosen. I tröttvariant. Den är som mysigast då, för då ramlar inte tungan ut hela tiden.

Kanske det fina fina vädret i eftermiddags. Solen stod lågt och bländade som bara den och det kändes verkligen som att det nog kan bli vår i år också, trots att det var hutterkallt.

Sen äter man någonting gott. Gott för mig är mackor. Jag skulle kunna leva på mackor! Den senaste tiden har lyxmackorna oftast haft serranoskinka eller bresaola och mozarella på sig, så idag blev det kycklingköttbullar med rödbetssallad istället.

Sist tar man på sig ett par varma, gosiga, torra funktionsstrumpor. ÄLSKA funktionsstrumpor.

Bored out of my mind

Nu börjar förkylningen nå det stadiet då jag mentalt börjar känna mig inte-helt-döende. Det innebär att jag inser hur otroligt tråååååååååååkigt det är att ligga i soffan hela dagarna, men eftersom kroppen inte är fräsch än så är jag liksom hänvisad dit ändå. Jag har orkat gå två inte jättekorta promenader med resten av hamsterkollektivet idag, så jag hyser en vag förhoppning om att kunna vara på jobbet ett tag på måndag. Jag har som tur är ganska gott om flex så jag inte behöver gå på fullt ut direkt.

Min skojsiga hosta har fler bieffekter än sömnbrist och huvudvärk! Jag har hostat såpass att en muskel i ryggen gått kaputt, och jag be Kalle om så enkla saker som att ta på hundarna halsbanden. Det är antagligen inte meningen att jag någonsin ska ta mig ur den här soffan. Nå, med tanke på att jag inte varit den mest frekventa besökaren i den sen vi köpte den i början av året så är det kanske bra att få lite valuta för pengarna?

Det som håller mig från galenskapens rand för tillfället är den gosiga svarta hunden, som inte viker från min sida, samt min surfplatta. Knott bidrar med helande energi och söta miner, och plattan läser ljudböcker för mig när jag inte orkar surfa. Jag har nu betat igenom andra och tredje boken i Harry Potter-serien och är en bit in i fjärde!

Alltså, ja. JAG HAR TRÅKIGT. Jag vill ut och träna hund. Gå långpromenader utan hostattacker var tionde meter. Träffa folk på jobbet. Föreläsa utan att halsen dör. SOVA EN HEL NATT.

Pretty please, förkylningen, nu har du haft ditt roliga. Kan jag få tillbaka min kropp nu? KTHNXBAI

My trembling hands

Det är lite småintensiv i mitt liv, och av en eller annan anledning har jag idag nått någon form av stresstopp. Jag var inte egentligen lättretlig eller grinig, bara oerhört uppjagad med tillhörande hysterikulsprutepratande, darriga händer och panikvallningar i magen. Det hjälptes inte det minsta av att jag tagit av mig min förlovningsring vid lunch för att tvätta händerna och sedemera glömt den hemma, och när jag sedan skulle ta på den innan vi skulle åka till veckans bana så var den spårlöst försvunnen. Jag försökte bakåtspåra vad jag gjort och kom hela tiden till samma slutsats – den borde ligga på tvättmaskinen eller på köksbordet. Men icke. Jag lyfte på varenda pinal, kollade under, kollade bredvid, kollade banne mig även ovanför. Kollade datorbordet. Kollade jackfickor. Ingenstans.

När jag kände att nä, nu panikar jag, så tog jag telefonen och ringde Kalle, och precis när samtalet kopplade upp så föll min blick på ringen. Som ligger mitt fram på bordet.

Det första jag utbrast var “det finns banne mig Lånare!”. Det andra var “smile, you’re on candid camera!”. Det var så surrealistiskt! Jag hade ju kollat just där minuten innan…

Iväg kom vi alltså, med en hispig matte. Knott, som vibbar matte, var ovanligt, exceptionellt och förbaskat stökbrötig och vrålade på mer än en hund vid mer än ett tillfälle. Han behöver verkligen mer passivitetsträning i högstressituationer, i kombination med ännu mer fysträning känns det som. Han blir liksom aldrig trött längre. När jag lastade honom ur bilen hemma efter två och en halv timme på klubben så kändes han pigg. Inte stressvaken utan pigg. Som att han hade velat köra en timme HtM också innan dagen var slut. Allvarligt nu, mini-kelpien, tagga ner…

Bra saker gjorde vi också. Första varven så var ingen av oss på rätt planhalva och vi missade typ… allt, men när vi båda fått andas en bra stund så blev det mer ordning på det hela. Han springer fint, den lilla, men attans så fort han lär sig en övning. Jag tror att vi borde köra fler samma-hinder-annan-ordning-övningar så han inte kan ta vägarna för givet efter ett tag.

Jag fick också prova att springa med både Chilli och Garlic, och OJ vad de kan! Det kändes att de var liksom samma typ av hund som Norrie, för jag kunde handla med samma grundtänk. De blir farliga på tävlingsplanen, de där två 🙂

Vi är för övrigt nästan redo nu! Det fattas bara att Åsa tittar på honom och säger “Jo. Han är small.”. 🙂

image

My bootcamp, part 2 and 3

Precis som förra året så orkade jag inte blogga efter andra lägerdagen. I år vill jag dock hävda att det berodde på det faktum att jag inte var hemma förrän strax före midnatt efter en härlig grillkväll med massa hundprat 🙂

Tisdagen började med hoppteknik och fortsatte efter lunch för min del med lite freestyle- och HtM-uppvisning och prat om mina favoritgrenar. Annas Yatzy visade sig vara världens naturbegåvning och lägerdeltagarna röstade med majoritet igenom att hon ska börja träna! 😉

Yatzy

Yatzy

Jag får inse att jag inte riktigt är anpassad för den här typen av intensiv träning. Redan under eftermiddagen på dag 2 var min hjärna rätt grillad och kombinationen vi körde sist på tisdagen lyckades jag schabbla bort på många innovativa sätt. Jag stod stilla på fel ställen, glömde hjälpa honom med slalomingångarna, snubblade över en tunnel typ FEM gånger och så vidare. Norrie var lika glad ändå och flapprade runt med jättetassarna och vipplade med det mjuka örat.

Under dag tre blev det en förmiddag i skogen, och det var väldigt bra planerat då solen gassade från en molnfri himmel och det bara var uthärdligt i skuggan under ett träd. Uppletande och spår stod på agendan och jag lärde mig att Norrie inte klarar av ett uppletande med två Bollen i samma ruta, för han skulle prompt hitta BÅDA innan han kunde komma in. Storhetsvansinne, någon?

Norrie

Spåret gick bra mycket bättre än uppletandet. Jag lade ett väldigt kort spår eftersom jag insåg att det var galet mycket mygg just där jag valt att gå in, så det tog på sin höjd två minuter för honom. Det är definitivt dags att öka svårighetsgraden, för det har verkligen lossnat helt med spår och han har järnkoll på vad han håller på med!

Efter spåret gjorde dock huvudet sig påmint och jag fick ta en paus med en flaska vatten och en huvudvärkstablett. Efter en löjligt god måltid hade huvudet samlat sig lite och vi passade på att titta på hopptekniksfilmerna från dagen innan medan vi väntade in lite moln för eftermiddagens träning.

Kasper

Vi avslutade lägret med att springa en Åsa-bana med låååååånga avstånd mellan hindren och den satte springbenen och lita-på-hunden-nerverna på prov. Jag behöver väl knappast berätta att det inte gick så strålande för oss 😉 Jag behöver helt enkelt bättra på mig i båda hänseendena!

Kasper

Innan det här lägret hade inte Norrie sprungit slalom i kombination eller bana. Hur har han sprungit slalom i kombination och bana då? Jotack, alldeles utmärkt. Det blir fel ibland (med hopphinder rakt in i slalom och matte på fel ställe t ex) men han har precis rätt tänk och kommer han bara in rätt så bromsar han upp sig själv till och med. Jag kan pressa honom lite men inte hur mycket som helst. 🙂 Det spelar ingen roll vilken sida jag är på – hurra! 😀

Det är intressant att se fler heelrar i aktivt arbete och att se både likheter och skillnader. Det är en väldigt heterogen ras i många hänseenden och den ena heelern är inte den andra lik – och ändå är de just lika. Fysiskt så är jag väldigt glad över min lilla Knorr som har lite markfrigång, är lite smäckert byggd och är hyfsat jämnmusklad. Skritt- och travträning ger lite resultat! 🙂 En annan sak som jag känner att vi har fått till är passivitetsträningen. Han kan sitta och hålla klaffen när matte går bana, bygger eller pratar, och han kan vila och sova när vi fikar eller väntar. Skönt!

Paus-Norrie

My odd one out

En gång i tiden var jag ganska aktiv inom fri mjukvaru-världen, och hängde mycket på IRC. Något som slog mig redan då och som har följt med mig sedan dess, är hur extremt tydligt det var att normen var att vara av hankön.

Det fanns gott om exempel på det. Ett av dessa var att alla med könsneutrala nick antogs vara män och de som sedemera visade sig vara kvinnor ifrågasattes. Ja, ni läste rätt, det ifrågasattes varför de hade könsneutrala nick. Det gick faktiskt så långt i några diskussioner som att män hävdade att de kände sig lurade för att dessa kvinnor inte hade uppgivit sitt kön klart och tydligt i innehållsförteckningen. Normen var att vara man, och alla könsneutrala nick var ju män, och var man inte det skulle man minsann inte ha ett könsneutralt nick!

Skälet till att jag sitter och funderar över det här såhär långt i efterhand, är att jag tittat på några väldigt bra videor på Youtube av FeministFrequency. Från början hamnade jag på hennes kanal då hon gjort ett klipp om bechdel-testet, men det som satte igång mina kugghjul var The Smurfette PrincipleSmurfan-grundregeln, kan man säga.

Smurfan-grundregeln handlar om att karaktärer i serier, filmer, böcker med mera generellt är män, och att det generellt finns en kvinna i gänget. Det som verkligen får mig att tänka på läget på IRC är det faktum att kvinnan i de allra flesta fall enbart är kvinna. De andra smurfarna, mupparna, karaktärerna har olika karaktäriserande egenskaper som inte har med deras kön att göra (trötta, aggro, lata, smarta, gamla, unga), medan kvinnan är just kvinna. Oerhört stereotypt kvinna, vars största uppgift är att tala med ljus röst, vara hjälplös och vara sexig.

Vi kan återgå till IRC, appropå hjälplösheten. När kanalen i stort kände till könet på användarna så kunde man se väldigt intressanta mönster i hur olika frågor bemöttes, beroende på om frågeställaren antogs vara man eller kvinna. Kvinnorna fick hjälp med frågor männen uppmanades att googla – men kvinnorna antogs också vara helt okunniga och därför behöva hjälp med sånt som män skulle klara att googla själva.

För att fortsätta på datortemat så fanns en tanke bland männen som administrerade att kvinnorna behövde en egen del i ett i övrigt datorrelaterat forum där de kunde prata med varandra. Visst kan det ibland vara skönt att ventilera med andra just ovanstående stereotyper och galna uppfattningar, men det jag försökte förklara upprepande gånger var signalerna en sådan avdelning sänder ut. Vaddå? Jo, att här, i det här hörnet, där kan kvinnorna vara. Vi avdelar ett litet område för dem här, så de inte råkar irra sig in i de konstiga datortrådarna. Det vore ju för tokigt! – hjälplösheten igen. Ärligt talat, är jag på ett datorforum så är jag inte där för att diskutera varken könsstereotyper (om jag inte blev galen på idioter) eller, som forumkategorin snarare inbjöd till, nagellack. Jag är där för att prata datorer. Jag är där för att lösa problem, eller hjälpa andra med problem, som är strikt datorrelaterade. Möjligen, är jag där för att socialisera med användarna då de har samma intresse, och att då få inpräntat i mig att jag som kvinna måste hålla mig till kvinnohörnet är så könssegregerande att jag får utslag.

Det är nu några år sedan jag var riktigt aktiv inom ett i övrigt mansdominerat intresse, och jag får erkänna att det är en lättnad att faktiskt få vara annat än TJEJ HÖHÖ i första hand. Att få ha fler egenskaper. Att dömas på kompetens.