Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Forget the past – the future will give you plenty to worry about

Idag firar vi en månad efter andra operationen. Milstolpe! Jag har lyckats hålla honom tillräckligt stilla för att få honom att läka ihop och nu sitter knät på plats. Ledkapseln knäpper lite, men det är inte knät som rör sig, utan antagligen eftersom den fortfarande är lite svullen.

Idag har vi varit på Djurdoktorn som jag skrev igår, och träffat Marie igen efter knäoperationen. Norrie är väldigt omusklad och rätt stel, och det har han ju tappat under den här intensiva viloperioden. Vi pratade en del om ryggen, men just nu är min magkänsla att knät ställde till med mycket i hans rörelsemönster även om jag vet att just ryggar är ett problem hos de små kortbenta.

Så, vad ska vi göra? Till att börja med, så ska vi gå runt ljusslingan! Första målet! Vi har ju gått ca 5-10 minuter hittills, och det ska vi öka upp mot 15-20 minuter, om än successivt och till en början bara två av promenaderna per dag. Men tänk, på 15 minuter hinner vi hela vägen runt ljusslingan i vanligt promenadtempo. “hela vägen” är 800 meter… 🙂 Små steg, små mål – men det känns som att få friheten tillbaka i en liten liten dos.

Förutom längre promenader så ska jag stretcha bakbenen (kastar med höger också, han blir spänd även där av belastningen), framför allt bakåt. Jag ska massera hela området, upp mot ryggen, över mot baksidan av bakbenet och ner, och novafona bort från knät mot baksidan av benet.

Det som gav mig allra bäst magkänsla är att han har blivit mindre spänd med människor och hundar på sistone. Jag vet inte om han bara är lägre i stress nu när han är lägre i aktivitet, men jag upplever ju att han är otålig och börjar vara missnöjd med att bara sitta i buuuuuur matte. Trots det så reagerar han inte lika starkt, en hund som kommer in i väntrummet är ett “mrrr” snarare än ett “MÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRR” och idag pussade han Marie på halsen när vi pratade om honom – han som varit tydligt avståndstagande och definitivt osäker / obekväm tidigare. Jag har oroat mig för att hans extra skärpa det senaste året har varit just smärtrelaterad, och kanske? Vi får se hur han fortsätter. 🙂

She conquers who endures

Jag brukar, eller brukade innan Norries knä fick ta över bloggen, använda BrainyQuotes “Quote of the Day som rubrik när jag skriver blogginlägg. Idag slår det mig att engelskan tydligen inte har ett könsneutralt pronomen? Orginalcitatet är “He conquers who endures”, och jag tänkte ändra det till “hen erövrar som uthärdar” – men insåg att språket begränsar mig på den punkten. Eftersom inlägget ska handla om mig och Zumi så fick det bli “she”.

För visst är det envishet och tålamod som är grejen med den här hunden. Envishet, tålamod och humor. Hon är så söt och så rar och så totalt sin egen. För henne är det så helt andra saker som har värde – så helt andra tankar och känslor och idéer i den lilla kroppen än hos Norrie. Och jag börjar hitta tillbaka till glädjen i det!

För visst har jag tränat mindre med Zumi det senaste året. När det mest blivit agility har hon hamnat på åskådarplats och verkat helt okej nöjd med det. För en Zumi tjatar liksom inte om uppmärksamhet och träningstid – och när Norrie gör det, är det lätt att förväxla stress och otålighet med träningsvilja. Och bristen på stress och otålighet med ointresse.

För visst sprakar det om den lilla röda! När jag kopplar loss henne och säger “Pikachu, I choose you!” så paddlar hon loss i gräset och kan knappt tygla sig i glädje att göra saker. Det vill jag ta tillvara på! Därför bestämde jag mig idag för att köpa ett rustaslalom. Zumi är en utmaning att träna i freestyle på grund av sin bristande ordförståelse och i heelwork på grund av sin bristande kroppskontroll, men agilityn tror jag kommer att bli den största utmaningen av dem alla. Metallskrammel från hinder, smutsiga tunnlar och blött gräs. Samtidigt en plats där hon verkligen får spraka. Där all den där tokrycksenergin kan få utlopp. En ny spännande resa och en ny spännande utmaning!

Pikachu, I choose you!

Dag 8+9: Medicinmissar och stimuleringskrav

När jag började planera inlägget för att sammanfatta dag åtta och nio skrev jag såhär:

Nu börjar det gå trögt mellan framstegen. Jag misstänker att en del av det kan tillskrivas att jag plötsligt är helt oförmögen att komma ihåg hans tabletter. Det började med att jag missade både måndag kväll och tisdag förmiddag, vilket jag upptäckte vid tisdag lunch och då gav honom morgontabletten och bestämde att kuren helt enkelt får fortgå en extra halvdag för att måndagkvällens tablett ska gå åt. Sen visade det sig att jag visst missade morgonens tablett idag också, som han istället fick vid 16.

Smärtlindringen är med andra ord lite fläckvis, och det kan säkert bidra till att han har bromsat ner framstegen en smula. Å andra sidan kanske det är bra att han inte får lika mycket smärtstillande eftersom han ju har en tendens att bli lite väl övermodig – men norocarp är ju, såvitt jag vet, inflammationshämmande också och det känns ju viktigt efter en operation.

Sen tog vi kvällspromenad och plötsligt hade han knäckt travkoden. Det är inte jämnt och snyggt, men det är en gångart! Det är en rejäl ökning mot tidigare då han mera råkat få in ett travsteg här och var. Nu travade han flera längre sträckor varav en hela vägen mellan två lyktstolpar.

Självklart ville jag direkt fånga detta fantastiska framsteg på film. Upp med kameran och…

…och nu har jag typ tre minuter klipp som antingen är helt ofokuserade, kolsvarta, på en hund som skrittar, på en hund som hoppar på tre ben eller på en helt ANNAN hund. Jag får nog helt enkelt be Norrie att bara göra framsteg i dagsljus. Som tur är så filmade jag en kortare travsekvens tidigare idag – i ljus!

I övrigt så verkar det fullständigt bubbla över i heelerns huvud nu. Han är så pigg och har så tråkigt och fattar inte vad det är för fel på oss människor som inte fattar detta. Nu ska jag googla förslag på hur jag kan träna vittringsapportering med det lilla djuret…

2014-09-10 22.19.46

Dag 4: Kissa, skritta, rulla

Han fortsätter framåt, den lilla! Idag har jag försökt att ha honom under uppsikt med säkerhetssnöre efter sig, men inte i bur när jag har varit hemma. Han har varit mer nöjd så, förmodligen för att han är en rutinbunden liten pojke och vill kunna ligga där han brukar.

2014-09-05 17.29.13

Han har också fått slippa kragen när han ändå varit precis vid fötterna, och det bidrar säkert till den något minskade ljudnivån.

På morgonpromenaden släpade han med mig och Zumi in i ett snårigt område och jag följde så snällt efter i tron att han var bajsnödig. Det var han nog inte, för han verkade mest spåra någonting, och det tog ett tag att få honom att faktiskt lyssna och röra sig ut dit jag hade tänkt mig. I högre tempo hoppade han på tre ben och i lägre tempo blandade han trebenshopp och vanlig skritt:

Jag var på jobbet ett tag på förmiddagen och när jag kom hem kändes det som en utmärkt idé att äta lunch på uteplatsen i solen och låta heelern vändsteka i solen. Han var alldeles ypperligt nöjd med det och passade på att rulla sig i gräset. Yay livsglädje, tror jag att han sa.

2014-09-05 13.10.47

2014-09-05 13.08.57

Jag sa inte så mycket yay, livsglädje, för jag blev antastad av en geting som dessutom följde med in. Jag lyckades lura ut den på balkongen men så smet den in igen precis när jag skulle stänga fönstret! Jävla förbannade kräkhelvete, jag hatar verkligen getingar! Starkare språk än jag brukar använda… Till slut stängde jag in den i badrummet med öppet fönster och tänkte att det får lösa sig helt enkelt.

Han börjar välja att använda benet mer och mer inomhus, och idag började det kännas som att proportionerna slagit över till att han går mer på fyra än tre ben. Ibland förvånas jag över att han faktiskt går ganska okej, här bakifrån:

Utomhus är förstås en annan historia, där har han så mycket annat att tänka på. Som att kissa, till exempel. Ibland går det riktigt bra att balansera på vänster ben när han ska kissa, och ibland räcker inte styrka och balans till.

Idag var första dagen jag gick en kort bit och verkligen uppmuntrade till skritt. Eftersom vi har skrittränat både med och utan manschetter så vet han vad jag vill och svarade jätteduktigt på det. Idag fick det räcka med någon minut sammanhängande skritt i lite lägre och sen lite högre tempo. På filmen går han på snedden och stirrar på min hand med godis i, kanske inte mest optimalt för att se rörelserna:

Det är inget fel på humör och livsglädje i alla fall. Ingen skugga faller där han går. 🙂

Dag 3: Mångbent och uttråkad

Inatt var ordningen i sängen återställd. Norrie ligger utan problem på båda sidorna och har bara väckt mig för att bli insläppt under täcket. Skönt att han är så smärtfri!

Det första vi gjorde på morgonen var att tempa, och han låg på ganska lagoma 37,7 om jag minns rätt. Morgontemp är ju ofta lägre och han hade varit inaktiv hela natten så det kändes rimligt.

Han använder benet mer och mer, även om han fortfarande går mestadels på tre ben. Ute har han inte ro att ta det långsamt i mer än ett par steg åt gången, men inne använder han benet riktigt okej. Det är fortfarande med kort, trippande steg och avlastning, men han gör det 🙂

Imorse lade jag för första gången märke till att han satte sig “rakt”, alltså i ett vanligt sitt utan att lägga över vikten åt något håll. När jag tog upp telefonen så reste han förstås på sig i förhoppningen att det var godis, och sen satte han sig snett igen. Men! Han satt rakt!

2014-09-03 20.11.38

Som jag skrev igår så är han överraskande mobil, och för att undvika fler jämfotahopp upp i soffan så får han finna sig i att matte har ett snöre på honom. Jag har också börjat fundera på hur jag kan skärma av lite större utrymmen åt honom så han får större frihet men utan risk att han gör saker han inte bör.

2014-09-04 07.48.12

Han hade imorse fortfarande en tendens att sätta ner tassen lite avigt, som att han inte riktigt har full känsel i den. Seromet har dock gått ner under dagen (det går lite upp och ner med aktiviteten verkar det som) och jag hoppas att även den bristande tasskontrollen kan förbättras när han är mindre svullen.

2014-09-04 09.14.12

Ibland står han riktigt stabilt och bra. 🙂

2014-09-04 09.14.24

Jag har varit borta idag och husse har varit hemma med hundarna. Han rapporterar att Norrie har vändstekt på uteplatsen samt haft trååååååååååkigt. När jag kom hem blev han väldigt, väldigt glad, och i mina ögon kanske lite väl stressad. Det är svårt att hålla honom så aktiverad att han inte jagar upp sig när han liksom mest ska vara stilla, trots allt.

Positivt med att jag kom hem: han använder benet ännu mer! Under hela tiden han trampade runt mig och i mitt knä så försökte han verkligen använda det och förstå hur han skulle göra för att använda det, och han gnällde inte till en enda gång så han verkar inte ha särskilt ont. Filmat med Kalles telefon:

Jag fick ett litet klipp på Instagram på hur han rör sig, och det gör mig gott att se att han verkligen börjar använda benet. Steget är lite längre och med lite mer vikt, men förstås långt ifrån alltid. Det går lätt över på tre ben, och jag försöker komma ihåg tålamod och att det är torsdag. Han opererades i måndags och är redan smärtfri (på norocarp), rörlig och försöker använda benet. Det är bra nog.

På kvällsrastningen fick jag se en längre sträcka skritt och sedan två travsteg innan han övergick i galopp. Vilken känsla! Nu har jag beställt dispensansökan – fortsätter det såhär så kommer vi att tävla igen. :heart:

Tack – tack – tack, för allt stöd, allt pepp, all glädje ni delar med mig under den här tiden. Förhoppningsvis kan allt jag skriver, filmar och fotar hjälpa andra som undrar vad det innebär att operera patellaluxation, för jag har haft stor glädje av andra berättelser jag hittat på nätet. Gimlis, t ex, och SiriEllas (även om de också reparerade ett korsband).

Dag 1: Knark, sömn och balans

Natten till idag blev lite sisådär. Norrie fick stora tygburen som vi ställde längst uppe vid huvudänden av sängen så att jag kunde ligga precis-precis bredvid honom och klappa på honom om det behövdes. Ynk, sa hunden, som kände sig ensam och övergiven och bortglömd och så frös han också och allt var skit (trots en dos tradolan vid 01). Efter att ha sovit ungefär en timme i taget och däremellan klappat och kliat och sagt åt hunden att han inte är övergiven så gav jag upp vid sextiden och plockade upp honom i sängen. Där han direkt somnade och sov till åtta. Åkej, åkej, det får bli sängen inatt då.

2014-09-02 07.53.24

Han var lagom pepp på att gå ut och kissa, men efter lite funderande så fick han det gjort med en lite innovativ stil. Han ville gärna lyfta höger bakben, men vänster är ju inte sådär supereffektivt att stå på, så det blev någon utdragen halv-valp-kiss-variant. Han ville inte heller riktigt flytta med bakdelen utan flyttade frambenen lite fram och tillbaka i en halvcirkel runt bakdelen.

2014-09-02 08.11.14

Såhär rörde han sig på morgonen:

Efter rastningen var det frukost- och medicindags. Han fick då 25mg tradolan, 20mg norocarp och 75mg clindabuc. Tradolanet är starkt smärtstillande, norocarpen är som rimadyl (smärtstillande och antiinflammatoriskt) och clindabucen är antibiotika som han får eftersom han har ett stift som håller fast fästet för knät. Tradolan ska vi bara ge de närmaste dagarna 2-3 gånger per dag, clindabuc i fem dagar och norocarp i tio (eventuellt fler om det behövs).

Mums mums köttbulle sa heelern och åt tabletterna.

2014-09-02 08.24.39

Nytt idag var att han faktiskt ibland satte ner vänster tass även om han inte lade vikt på den. Det finns lite förståelse för att det finns ett ben där som nog kanske såsmåningom går att använda, hoppas jag. 🙂

2014-09-02 09.05.19

Vid lunch satte vi oss på uteplatsen och tittade på världen en liten stund. Han var fortfarande inte jättemobil utan ville helst stå eller sitta stilla. Han börjar lära sig att hellre sätta sig med högerbenet underst så han inte sätter sig på såret.

2014-09-02 10.36.03

2014-09-02 10.37.33

Nu på eftermiddagen blev han lite gnällig, men tonen var klart annorlunda från hur han lät igår. Det var inte längre aaaj uuuusch yyyyynk aaaaaj eeeensam leeeeedsen utan snarare hallååååå tråkigt jag vill något hallåååå. För att motverka ljudet fick han pyssla litegrann med en aktiveringsleksak i några minuter.

2014-09-02 13.24.43

Vid halvfyratiden gick vi ut en liten sväng utanför uteplatsen då jag misstänkte att gnäääääääääälljudet hörde ihop med behov att uträtta lite behov. Plötsligt hade Norrie kommit på att han kunde hoppa på tre ben utan att det gjorde ont i vänsterbenet! Jag hade inte tagit med något koppel i den naiva övertygelsen att han inte skulle röra sig många meter frivilligt, så det är tur att han är så lydig. När jag insåg hur mobil han var bar jag bort honom till hygget istället där det är längre till vägar och lugnare. Där passade han glatt på att skvätta över där Zumi kissade och nosa på ett antal fläckar. Det syns att han inte ignorerar benet helt, det vevar lite och han testar det försiktigt men lägger helst inte vikt på det än.

Han är inte främmande för att muttra på trapphuset och gnöööööööla över att han har tråkigt, precis som vanligt. Med det i ryggen beslutade jag att dra ut lite på medicineringen av tradolan från var 8:e till var 12:e timme – uppenbarligen har han inte vansinnesont…

2014-09-02 20.34.05

Efter kvällens medicinering tog vi en liten promenad för att se om han ville bajsa. Det blev inget av med det, men han var lite läskigt rask på tre ben (och ibland försökte han med fyra). Jag är lite orolig att han ska överanstränga sig i någon smärtfri hybris, men förhoppningsvis är inte risken så stor om vi går korta svängar i koppel. Jag vill inte heller att han befäster rörelsemönstret, men om ett par dagar kan jag börja uppmuntra till att lägga vikt på benet.

If opportunity doesn’t knock, build a door

Med start imorgon kommer den här bloggen att bli en berättelse om patellaluxation och rehab. Jag ska försöka uppdatera hjälpligt ofta, för när jag själv söker på “patellaluxation operation” till exempel, så vill jag läsa om andras operationer och hur rehab har gått – vad de har gjort, vilka bakslag de har fått och så vidare. Jag hoppas att vår berättelse kan bli en inspiration för andra – att rehab går som på räls och han blir fantastiskt mycket återställd.

Idag har vi myst i skogen. Luddat runt och inte gjort något alls. En sån promenad som jag vill ha färskt i minnet inför tuffa konvalescentveckor och som målbild för rehaben.

Norrie har fått vänja sig vid den uppblåsbara kragen jag hoppas att han kan ha istället för tratt. Det krävdes inte någon direkt invänjning – jag tog på den, han krafsade på den med en framtass, jag sa att den tyvärr måste sitta där och han ryckte på axlarna och tuffade vidare som vanligt.

2014-08-28 13.38.47

Zumi har ett uppdrag under september månad. Hon ska lära sig att apportera. En del av det finns faktiskt hjälpligt på plats, i alla fall om det alltid är en liten träpinne hon ska hämta:

Problemet kommer först när hon ska hålla fast och sitta still. What, säger shiban och biter till i föremålet och släpper. Och biter till och släpper. Och får hon inget för det så biter hon hårdare. Och släpper… 🙂 Går det att lära henne att hålla fast, månntro?

If you do not change direction, you may end up where you are heading

Jag avslutade förra inlägget med att skriva att det bara var envishet. Ett av de vackraste orden jag vet är persevere – uthärda, framhärda, ihärda. Fortsätta, trots att det känns som att hålla andan under vattenytan och paddla som en dåre. Trots att viljan att bygga cavaletti och massera hunden vissa dagar bara verkligen inte finns. De där dagarna då ett fort under täcket känns som en alldeles ypperlig idé.

Men de där molnen har ju ändå en silverkant, och efter regn kommer solsken. Eller så kommer det mer regn och hunden får ha täcke på sig, med bensnören, och hunden har ändå fyra ben i princip hela tiden. Fyra starka ben, som orkar uppletande och att dundra runt som en dåre för att han fått en boll. Fyra starka ben, som delar på uppgifter och vikt. Just nu känns det plötsligt mycket närmare till framtiden igen. Trots rejäl fysisk aktivitet och trots väta och täcke så finns benen där. Så finns kontrollen där – åtminstone oftast, för ärligt talat har han aldrig varit helt brydd om att hålla ordning på hela kroppen samtidigt.

När jag får se starka, normala galoppsprång i båda galopperna på promenaderna, och bara enstaka hoppsasteg och nästan inga längre sekvenser, då känns himlen ganska nära ändå. Och då orkar jag ännu en dag av cavalettibyggande, snubblande över madrasser och massage. Ännu en dag, och en till. För nu är vi på väg åt rätt håll och jag är inte den som viker av först.

‘Cause we gon’ rock this club,
We gon’ go all night,
We gon’ light it up,
Like it’s dynamite
‘Cause I told you once,
Now I told you twice,
We gon’ light it up
Like it’s dynamite

Only the mediocre are always at their best

Det är mycket upp som en sol och ner som en pannkaka just nu. Norrie är mest upp som en sol, och matte mest ner som en pannkaka om vi ska vara ärliga med fördelningen.

Sedan senaste fysbesöket i torsdags har jag sett en definitiv positiv trend, där jag börjat få svårt att se vilket ben det egentligen är han avlastar, och med få trebenshopp. Tills idag, då han återigen avlastar vänster och går på tre ben av och till i ena galoppen. Han kan förvisso kan vara rejält trött sedan gårdagens maratonfys (simning, vattentrask plus spår), men lite pannkaka blir det i mattes själ. Det hjälps upp av att han har varit störpigg och liksom fnissig och glad hela dagen, för jag har svårt att tro att han har ont. När han vattentraskar och simmar kommer han inte riktigt undan att arbeta med alla ben, och då blir han ju garanterat tröttast i vänster som är minst musklat. Det vore lite orättvist av mig att inte låta hunden vara lite trött i kroppen efter träning när jag själv stapplar runt som en stelopererad t-rex efter ett TRX-pass.

Vi firade midsommar i Skorteby i år, och jag vågade låta Norrie rejsa med Zumi på gräsvägarna en stund. Jag höll andan men skrattade samtidigt åt hans glädje och njöt av hur lätt han rör sig.

Jag lyckades tappa bort Norries viktmanschetter någonstans här hemma under onsdag kväll, och istället för att försöka få tag på ett nytt par innan helgen så kom jag på att jag kunde googla efter förslag på hur man gör egna. Sagt, gjort, planerat och klart! Bästa mamman hjälpte till med sybiten, eftersom hennes symaskin bara hade expressläge och jag trodde att den skulle äta upp mig… 😉

Igår monsterfysade vi ihop med Anna och Tim, som också står för alla fina bilder 🙂 Härlig somrig dag!

Norrie fick traska i vattenbrynet i ungefär 3+3 minuter och sedan prova på att simma. Det var ganska hetsigt i vattnet men det kändes som att han vande sig ganska fort och lugnade sig lite mot slutet. Han blev inbäddad i sitt nya fleecetäcke och instoppad i bilen en stund efteråt, och protesterade högljutt och intensivt på att inte få fortsätta vara i vattnet…

DSC07372

norrie-flytvast

norrie-vattentraskute

Zumi fick också prova på att simma, och var definitivt mer energisparande men också betydligt instabilare i vattnet. Lite kränkt kände hon sig nog också 😉

zumi-flytvast

Sist på dagen spårade vi, och maken till trevligt tempo i spåret med Norrie har jag aldrig varit med om! Antingen var han helt slut efter simmet, eller så hjälpte det att jag lagt korv tätt i spåret. Det gick stadigt och stabilt i spårkärnan med finfin kontroll och noggranna ringningar när han hamnade fel. Finkillen! Nu ska vi bara få bort de där spontana benlyften mot lämpliga buskar som kommer ibland…

DSC07389

DSC07398

Norrie hade Bollen i slutet av spåret. Bästa, bästa Bollen! Ja, vad Bollen är varierar från dag till dag – just nu är Bollen av latex med pip 😉

DSC07406

Zumi spårade med bra energi redan från början, bra fokus och glatt humör. Övergången över grusvägen blev i svåraste laget men med lite hjälp tog hon sig sista biten till slutet.

DSC07456

DSC07460

Med tanke på konsistensen på heelern i slutet av dagen är det kanske inte jättekonstigt att han är lite trött i kroppen idag. På något sätt försöker jag se det som lite positivt att han kan falla tillbaka till trebentheten när han jobbat riktigt hårt – det kan väl liksom vara ett tecken på att han helt enkelt är för dåligt musklad…?

DSC07408