Fluffvovve

Nu när Zumi stundtals får vara utan tratt så passade vi på att stoppa henne i badkaret för att befria pälsen från de senaste veckornas ansamlade grus, damm och fett. Innan hon fick på sig tratten höll hon undan smutsen i pälsen och den kändes alltid ganska fräsch så det var faktiskt första gången hon badade. Badet genomleds utan större protester, även om det kanske inte var det roligaste hon varit med om.

Däremot kommer jag få magsår om hon inte slutar försöka klia mot ögat ibland när vi är ute. Jag funderar på att låta henne ha tratt resten av livet bara för att slippa den panikartade känslan i magen när hon plötsligt kastar ner huvudet och trycker tassarna mot nosen. Det är inget kul alls att försöka avvärja det och gå på helspänn för att hon kanske ska börja igen. Hon kanske ska ha tratt en vecka till, och under tiden vi ger henne dropparna mot grundirritiationen, och så ett tag efter det…

Usch, jag är så rädd om min vovve att jag vill packa in henne i bubbelplast. Dubbla lager.

Ett snäpp uppåt

Man kan svagt märka att mörkret kommer lite senare, även om de ljusa timmarna mest är grå och vattentyngda. När jag och Zumi plaskade genom vattenpölarna till veterinärstationen för fjärde gången på tre veckor var nerverna ganska spända – skulle vi få ett bra besked?

Och det gick som det blev, det blev som vi sa. Zumis öga har läkt och hon har klartecken att slippa tratten. När hon är ensam får hon ha den ett par dagar till, tills vi ser att allting verkar lugnt. Hon försöker knappt klia mot ögat alls längre vilket är ett bra tecken. I nästa vecka ska vi ge henne lite droppar mot ögonirritationen som antagligen var grunden till att hon rev upp det här såret.

Under gårdagen upptäckte jag att mina vantar var ganska roliga att leka med, och eftersom Zumi för säkerhets skull skulle fasta på morgonen innan besöket packade jag istället ner en gammal fleecevante i fickan. Och faktiskt, hon inte bara greppade och drog, utan ruskade dessutom ihjäl den och bar den glatt en bit när hon fick vinna den!

Det är klokt att blogga om att man vill ha någon att prata med. Nu finns det flera nyfunna bekantskaper i listan med fika och träning på agendan. Och jag mår ett snäpp uppåt.

En glad dag

Idag är en glad dag. Idag har Zumi inte kliat ögat, accepterat ögondropparna utan klagomål, haft ögat öppet och använt det på promenaden, tiggt falukorv när jag åt lunch och inte kommit på inkallning.

Hon är med andra ord precis som hon brukar.

När vi skaffade Zumi och flera månader efteråt, tog jag för givet att det vi gjorde med Zumi var sånt som alla gjorde – tränade olika saker under promenaderna, gav henne lite näsjobb som att leta godis på marken, miljötränade genom att åka buss, tåg, gå på stan, busade och i allmänhet arbetade med vår relation och med att forma henne till en glad, positiv och väluppfostrad hund. Mer och mer har jag börjat inse att vi nog faktiskt är lite duktigare än genomsnittet på att verkligen arbeta med henne och se hennes behov. Vi tar inte bara en promenad i koppel, vi varvar “slögående” på långt koppel med sidogående, trickträning, små inkallningar, följsamhetsövningar där matte går nya vägar hela tiden och så vidare.

Dessutom har vi, hör och häpna, mål med vår träning. Vi har precis börjat på en spårkurs för att få en push i rätt riktning med vårt personspårande och senare i vår ska vi gå viltspår/eftersökskurs också. En shiba är ju i grunden en jakthund och därför tycker jag att hon ska få utlopp för att använda näsan när hon tydligt visat att hon gillar det. Förutom spåret går vi allmänlydnad för unghundar och kommer börja på en freestylekurs i slutet av april. Vi har alla moment för klass 1 men har långt ifrån den precision och fart som behövs.

Vi har också ett större mål med vår träning än att tävla i spår och freestyle. Vi vill visa att shiban är en hund man kan komma långt med så länge man förstår shibans väsen och hur en hund av shibatyp bäst tränas. Shiban är inte bara en puttenuttig sällskapshund som man kan ställa ut – det är en tålig och robust hund som kan arbeta.

Trattkantarellens återkomst

…eller snarare den trattbeklädda vovvens återuppståndelse, på det bra sättet. Vi är försiktigt positiva men upplever äntligen att ögat börjar bättra till sig. Tidsmässigt stämmer förbättringen med fredagens besök, och ska hon följa kurvan kommer hon att ha ett så gott som funktionellt, o-sårat öga inom de närmaste dagarna. Att jag säger “så gott som funktionellt” istället för “helt funktionellt” kommer av att hon fått pupillförstorande ögondroppar och kommer att vara ljuskänslig i avtagande grad i ungefär en vecka till.

I torsdags var vi hos veterinären, Lena Leander kollade på ögat och sa precis som Sven en vecka tidigare “Hon har ett sår på hornhinnan. Det är ganska stort, men inte OJ farligt, utan ett sår helt enkelt”. På grund av den dåliga läkningen föreslog hon dock att Zumi skulle tillbaka till dem för sövning och grundlig undersökning av ögat dagen därpå.

Dagen därpå infann vi oss därför återigen hos Djurdoktorn och Zumi fick följa med rolig ny människa 🙂 Efter undersökningen rapporterades det att ingenting hade hittats i ögat, men att sårkanterna skrapats för att irritera igång en läkning. Det händer ibland att epitelet (som är det som gått sönder) i ögat inte kan häfta i sig självt som det ska och då sker det liksom ingen läkning.

Nu ser vi framtiden an med lite tillförsikt. Under dagen har vi varit på spårkursens första tillfälle och jag är hyperpepp på att lägga roliga spår till Zumi – som inte kan gå dem med tratt… Men så fort hon blir kvitt tratten ska vi åka till Stallbutiken och prova ut ett kasslernät och dessutom köpa märgben! Stallbutiken har för övrigt ett bra sortiment aktiv-med-hund-grejer, bland annat säljer de blod för blodspår, bra selar och dessutom hundförarkläder för alla väder. Väl värt ett besök!

Trattifierad

Jag upptäckte när jag kikade på bloggen att jag faktiskt aldrig rapporterade från Zumis veterinärbesök i onsdags. Det visade sig att hon hade ett ganska rejält sår på hornhinnan och fick ögondroppar och salva som det varit ett halvt helsike att få dit. Dessutom fick hon ordinationen att gå i tratt, vilket vi också har gjort. Till en början hade vi den bara inomhus och tog av den på promenaderna eftersom hon helst inte ville röra sig alls i den, men eftersom hon då passade på att försöka gnida med tassarna i ögonen och vi inte upplevde att hon blev bättre i den takt jag tyckte att hon borde så har det varit 100% tratt de senaste två dagarna och nu upplever jag att det är förbättring på gång.

Eftersom jag ändå är lite orolig för henne, ringde jag veterinären idag och bokade in ett återbesök för att kontrollera om såret har läkt på torsdag morgon. Tills dess ska vi medicinera och fortsätta ha tratt. Hon är ganska mycket som vanligt, äter, dricker, bajsar och gör konster för godis på promenaderna. Den enda skillnaden är att hon vill ligga mörkt, eftersom dropparna hon får förstorar pupillen och gör henne lite ljuskänslig.

Scenskräck?

Ja, man kan ju undra. Det är inte ofta vårt lilla djur är sjukt eller skadat, men för andra gången av två möjliga har hon prickat in en utställning att bli dålig inför. I höstas var det hälta och nu är det ett irriterat öga som vi ska träffa veterinären för i eftermiddag. Men skam den som ger sig – nu har jag letat upp åtminstone tre inofficiella utställningar i närområdet innan de officiella utställningarna Norrköping-Nyköping i augusti. Och funderar på att förpacka vovven i madrasserad cell…

Min hemtenta går käpprätt åt skogen. Bidragande orsak är att jag inte fått tag i bokhelvetet än – beställde innan jul och har självklart inte fått den än. Den fanns inte heller i någon av bokhandlarna på skolan. HIPP HURRA vad jag är klantig som inte beställde den tidigare!

Nu är matte halt istället

När Zumi äntligen blev ohalt tänkte matte tjoho, nu kan vi börja öka tempot! vilket resulterade i en fortfarande ohalt Zumi men en matte med ett knä som ömmade. Nåja, vi lullade på och knäet bättrade sig rätt fort.

Idag var vi dock ute och lattjade på kalhygget, och matte var jätteduktig när hon sprang och såg till att inte trampa på varken hund eller linan som sitter fast i hunden. Det hon inte tänkte på var att se upp för de små jävla stubbarna lite här och var, trampade snett ner på en sådan och ramlade ihop. Kalle fick samla ihop hunden och blev nog lite orolig. Ingenting brutet men en öm fotled. Så nu haltar matte igen…