My little guardian

Under gårdagskvällen och idag har jag försökt, i mitt lätt halvkomaliknande tillstånd, att klicka på krysset brevid Zumis statusuppdateringar och välja “dölj Zumi” när jag inte velat ge henne någon bekräftelse i sitt beteende. Det är någonting jag har grymt, grymt svårt för att göra, men det är lite lättare när huvudet till hälften består av blött sågspån och till hälften av någonting som påminner misstänkt mycket om sockervadd.

Förhoppningsvis kommer jag att bli bättre och bättre på det även utan en överjävlig förkylning för jag får väldigt bra återkoppling på mitt beteende. Igår kväll låg vi och halvsnoozade i sängen när någon smällde av raketer rätt nära. Vid första smällen hoppade jag till, som vanligt, och Zumi höjde huvudet. Jag tänkte “inte uppmärksamma inte uppmärksamma jag hörde ingenting jag såg ingenting jag sover” och jag lyckades spela tillräckligt bra, för Zumi lade ner huvudet igen efter ett par sekunder, suckade och somnade om. Andra gången det smällde och jag ryckte till lyfte hon inte ens på huvudet. Yes!

Utomhus bryr hon sig, ibland, fast konstigt nog så vill hon snarare till det som smäller, än bort från det, och hennes kroppshållning utstrålar spänd förväntan. Men även ute hör jag inget, ser jag inget och låtsas som att det är HELT normalt att jag hoppar jämfota när det smäller till… Hon har hittills gett upp ganska fort att spana efter orsaken till smällandet och kopplar bort det helt och hållet.

Sen jag vaknade på nyårsdagen med en förvärrad förkylning har Zumi varit ovanligt sällskaplig. Hon följer med när jag flyttar mig från sängen till soffan och från soffan till sängen, och ligger gärna nära och längre upp mot huvudet än hon brukar. Om man har en keligare hund kanske det här låter som normalläget, men vi pratar om Zumi här. 🙂 Hon brukar föredra att ligga själv i sängen eller i en egen soffa, och ligger i fotänden, inte uppe vid kudden, på nätterna. Hon bidrar med helande närvaro, mitt lilla röda energitillskott.

My happy fucking whatever

Jag får tillstå, att året hade kunnat få en lite bättre start. För tillfället är jag nedbäddad i soffan med feberludd i huvudet och ont i varenda kroppsdel jag inte visste att jag hade. Till och med fingrarna gör ont, vilket innebär att bloggandet inte blir så extensivt. Förutom min yrslighet så har statistikhärket för shibainfo självklart gått sönder (gott nytt år! sluta tänk på tidigare år, och bygg ny statistik!), så jag försöker så gott jag kan jaga lösning på problemet (en fil som tömt sig själv. Wooo.).

Nyåret började ju förvisso inte i morse utan vid 00.00, och just då så spelade jag Kludd med Niklas, så det nya året fick ringa in sig lite som det ville. Eftersom Zumi hade haft ett litet nervsammanbrott vid halvelvatiden då hon skakade och flämtade (dock utan några som helst smällar) så hade hon fått gå upp till husse i TV-rummet för att jag inte skulle få spader (där hon lugnt lade sig och sov, nervsammanbrottsfritt… Manipulativ? Styr matte med järntass? Någon?). Jag svor, dyrt och heligt, att jag aldrig ska ha en hund till, för vad gör man när man själv inte kan ignorera hunden? Klart hon varvar upp mer när hon får uppmärksamhet för det, men jag kan inte, kan inte, kan inte ignorera henne. Tänk om, tänk om jag förstör henne, tänk om hon inte avreagerar, tänk om… Jag behöver hjälp här! Hjälp mig att hantera en signalkänslig hund som skulle vara mycket tåligare om inte matte var så sabla orolig jämt! Det är ingen idé att planera för hund nummer två förrän jag reder ut det här problemet, jag kommer bara förstöra en hund till.

När vi faktiskt skålade in nyåret runt tjugo över tolv så åts det äckeltugg (mest Zumi), tittades på hockey (mest Kalle) och svors över det vidriga vädret (mest jag). Två av tre var rätt nöjda med det nya året, jag lämnar till läsaren att avgöra vilka. 😉

När hockeyn var slut gick vi ner och spelade lite mer Kludd och när närmaste grannen en timme för sent kom på att det varit tolvslag och började smälla låg Zumi och snarkade under bordet och viftade inte ens på öronen (eller öppnade ögonen) trots att det var det högsta det smällt under hela tiden. Se min rant ovan om problemet med hennes rädslor…

Jag vet inte om jag har så stora förväntningar på det nya året. Visst vill jag skaffa hund nummer två – jag har till och med en kull jag väldigt gärna skulle ta en valp ur (åtminstone på pappret), men jag måste reda ut vår problematik med min stora oro för Zumi innan det är värt att chansa på att jag inte förstör nästa hund.

Den uppmärksamma läsaren blir nog förvånad över att se en inläggsrubrik med samma syntax som mina tidigare Scrubs-influerade rubriker. Och det är alldeles rätt, det skulle ju vara låttitlar? Min ursäkt är tudelad – dels, så är det lättare att känna igen mina inlägg i en lista i en RSS-läsare när man vet att rubriken alltid är på ett visst sätt, dels, så kom jag inte på någon vettig låttitel. Så tills vidare är lösningen Scrubs-avsnitts-syntax, dock inte nödvändigtvis med ett korrelerande avsnitt. Eh, är ni med? Feber, ni vet..

My karma

Julen har kommit och försvunnit i ett suddigt töcken, mestadels inducerat av en rejäl förkylning och tillhörande ludd mellan öronen. Jag hade många nobla föresättningar och endast ett fåtal av dem uppfylldes på grund av sagda förkylning – i ärlighetens namn har jag mest cruisat fram på autopilot och förbrukat ungefär 13 förpackningar med näsdukar.

Som brukligt (när vi är i de mer sydliga delarna av Sverige) tillbringades julafton i Skorteby där det mest handlade om att äta mat, äta godis, spela spel med Amanda och pulsa djupsnö med hundarna. Jag tänkte att ni faktiskt skulle få ett videoklipp (för första gången!) på Wille och Zumi. Allmänintresset kunde sannolikt vara högre, men ni får stå ut. Teletubbien i klippet är inte samma teletubbie som skrivit inlägget (sirius-ly, det är faktiskt min syster, vi har olika mössor!), men det hysteriska skrattet får jag erkänna är mitt. 🙂

Tomten (eller min familj…) måste ha varit felunderrättad gällande min snällhet under året, för jag fick mycket fler presenter än jag förtjänade 😉 Zumi går nu mera under epitetet spännisshiban då hon fått en orange Hurtta Polar reflexväst som hon är megasöt i. Efter julklappsutdelningen var hon så trött att hon slocknade i husses knä!

Helgen har bara försvunnit. Jag misstänker att jag har suttit i soffan med Mira och läst, för jag har tydlgen läst ut Anne of Avonlea och kommit en bit i Anne of the Island. Jag har dock inga sådär jättestarka minnen av vad jag egentligen har gjort. Igår åt vi middag med syster och Niklas, det minns jag 😉

Idag har bjudit på än mer syskonumgänge. Mellandagsrean, eller rättare sagt Lush mellandagsrea lockade och framför allt deras erbjudande att om man handlade för 350 kr fick man en goodiebag med produkter för 350 kr. Jag skulle ändå fylla på mitt hennaförråd, behövde vårdande balsam och ville ha en bra ansiktskräm, så de 350 kronorna var lätta att täcka upp. Precis som jag gissade så innehöll goodiebagen en massa bubbelbitar och badbomber som jag definitivt ska testa så fort som möjligt. 🙂 En sak till fick jag med mig hem – någonting jag letat efter i över ett år men inte hittat. En mössa! Och inte vilken mössa som helst – den skulle vara färgglad, rolig och inte så tight att jag såg ut som ett ägghuvud. Mission accomplished! Den fanns på Kappahls barnavdelning om någon undrar… 😉

I såna här stunder är livet fulländat skrev jag lite tidigare på facebook. Hur kan jag förklara känslan? Hur beskriver jag hur det känns att gå med nedcabbad overall ihop med en nyligen uppkopplad Zumi efter att hon fått springa lös nästan hela promenaden i skogen och skött sig utmärkt? Hur fångar jag i ord den fåfänga glädjen av att se bollen på min mössa i min skugga på gångvägen? Hur kan jag förmedla känslan av att faktiskt känna stolthet över den egna personen, och att inte vilja byta med någon?

Jag försöker nog inte förklara, beskriva, fånga i ord eller förmedla den känslan. Jag behåller den, vårdar den och skyddar den för att kunna ta fram den när det är tre måndagar samma vecka, när Zumi har glömt vad Zumi, kom betyder och när jag känner mig otillräcklig.