My slo-mo

image

Idag har det gått jättefort på jobbet och med studiegrejerna. Dessvärre verkar “gå jättefort” också innebära “bli jättetrött”, så redan vid tretiden kände jag mig helt utpumpad. Jag gick och GÄSPADE på promenaden och och bad Kalle köra till Djur & uteliv för att handla hundmat, för att jag inte kände mig som en pålitlig bilförare.

image

Vad hade Djur & uteliv rea på, tror ni? Jo, hela sortimentet på jakt- och fritidskläder! Jag fick tre par fina, gosiga funktionsstrumpor för mindre än ordinarie pris för ETT par. Yay! Jag hyser stark kärlek till varma, bra sockor, kan man säga.

image

När jag kom hem började jag känna av halsont och nu fryser jag. Jag vet inte om det bara är en reaktion på att jag är trött och sliten eller om det är något mer elakt på intågande – jag tycker att det är orimligt, för jag har redan varit sjuk i år. Och har dessutom varken tid eller lust att vara sjuk just nu. Så jag testar med universalkuren semla och te…

image

Någon hoppas på att lite semla, eller åtminstone lite grädde, ska ramla in i munnen.

My body

Innan jag blev sjuk och hade som rehabiliteringsprojekt att dra igång den här bloggen igen, så hade jag kommit igång med min egen fysträning. Efter sjukdomen har det varit lite segare att komma igång igen, men idag hamnade jag, på grund av Åsa, på ett Bodypump-pass. Åhfysatan. Åhfyfan. Och många andra åhfy. Det värsta var inte att det var jobbigt och tungt, det råkar jag ju gilla, men jag var så VEK! Det var som att jag bara inte hade energi nog för passet, för jag var så himla svag i både armar och ben. Det får bli en ny rutin att alltid äta något innan pass- och gymträning så jag inte får såna oanvändbara energidippar…

Vi kan spola tillbaka några veckor och kolla på hur det hela gick till, det här med att jag över huvud taget besöker en sån inrättning. För tro mig, det har suttit långt inne under flera år. Länge har min övertygelse varit att det bara är smala, långa, modelliknande blodiner med perfekt liv som tränar på gym eller går på grupp-pass. Eftersom jag inte stämmer in på en enda av de karaktärsegenskaperna har jag därför mycket bestämt vägrat. Vem vill vara den enda tjocka, korta, rödtotten med ett alldeles lagom knasigt liv? Nja, inte direkt.

Men, så tänkte Åsa börja träna, och jag HAR ju Campushallen inom krypavstånd från jobbet. Hm. Mja. Mjo. OM jag fick sällskap så kanske det skulle gå, och flera vänner hade intygat att det faktiskt var en ganska stor blandning av personer som tränar där. Mja. Mjo. Okej då.

Så. Första veckan tränade jag alla dagar utom de två jag var ute och sprang. Lite hetsigt kanske, men när jag började inse att träningen var tätt sammanlänkad med ett uppehåll i huvudvärk så vågade jag bara inte ta en paus. Känslan att vara huvudvärksfri så länge i ett svep, trots en hel del stress och mycket att göra, var fantastisk. Jag märkte tyvärr också att jag började vikt- och nyttighetshetsa, men att slippa huvudvärk var så mycket värt att jag lite accepterade det.

Sen blev jag sjuk. Förstås. Jag tror inte att det var träningens fel, utan dåligt tajmad influensa helt enkelt. Men det innebar ju förstås att jag tappade greppet om min bräckliga träningsrutin och efter sjukdomen var förstaveckanentusiasmen dödare än min entusiasm över mer snö, så det var väldigt motigt att komma iväg och träna.

Nu tror jag att jag har knäckt koden igen, inte för att det är så SJUKT kul att träna eller för att jag vill bli smal eller för att jag vill bli snygg utan för att jag mår så sjukt dåligt när jag inte gör det. För att jag har fått sova bort en rejäl omgång huvudvärk ikväll som började redan igår kväll. Jag “tappar” hellre lite tid varje-varannan dag på att fysträna än en hel eftermiddag eller till och med en hel DAG på att ha ont i huvudet. Det är så himla otroligt mycket mer konstruktivt att träna än att må dåligt. 🙂

My A for Awesome

image

Jepp, så är det. Den där bilden visar hur ett par heelerhöfter av SKK-mässigt finaste modell ser ut. Tänkas, vilken schysst lördagspresent att få. Nåja, nu har han ju haft dem hela tiden, men vetskapen att de är fina sitter fint i mattehjärtat, kan man säga.

För att utveckla lite på temat hälsa, så tänkte jag försöka förklara lite bättre vad jag nu vet om Norries knän. Det blev lite luddigt förklarat i inlägget när vi hade röntgat eftersom jag fortfarande var sjuk. 😉 Så: Den vanligaste typen av patellaluxation hos heeler är medial, vilket innebär att knäna luxerar inåt. Varför? Mjo, det beror faktiskt en hel del på att heelern avlas på en defekt som kallas kondrodystrofi (stavas ibland chondrodystrofi) och som är precis det som gör heelern till en heeler rent fysiskt: kortbentheten. Kondrodystrofi innebär att rörbenen i extremiteterna slutar växa tidigare än de “ska”, och det är inte helt ovanligt att de därför blir lite deformerade. Hos heelern har det mest synts på fronterna, som därför också har fått lite uppmärksamhet i avelsarbetet. Bakställen syns inte lika tydligt eftersom de kan vara patellafria (som Norries är nu) men fortfarande problematiska. Problematiska hur? Jo, på grund av dvärgväxten så kan hasbenen (om jag nu kallar dem rätt sak, underbenen under knät) bli lätt förvridna. Just det har Norries blivit, och det innebär att knät fäster in snett inåt istället för rakt ner som sig bör. Det i sin tur lägger en liten medial belastning på knäleden och den kan i teorin lättare dras ur läge inåt eftersom det redan är lite snett. Nu är det generellt inget problem eftersom det går att hålla knäna tighta så de inte påverkas så mycket av belastningen, men i t ex agility är det onekligen hård belastning på knäna så jag är väldigt glad att jag känner till det redan nu och kan tänka till på hur jag lägger upp fysträningen. Jag vill ju att han håller i många, många fina år!

My hearts and hooves day

Idag är det, välbekant nog, 14:e februari. Det är också Alla Hjärtans Dag. Under min livstid har min inställning till denna dag varierat stort, och som idealistisk tonåring ansåg jag förstås att det var för kommersialiserat. Numera… Tja, idén med en dag då man ska komma ihåg att se varandra lite extra är nog ganska välbehövligt. Jaja, man ska se varandra alla dagar och så vidare, men handen på hjärtat, hur ofta blir det inte att man lever mer bredvid varandra än med varandra i perioder?

Så: idag har vi lagat mat, plockat undan i köket och sedan ätit lite bärkaka med glass. Mums, kan man säga. Sen att vi mest satt och socialiserade med varsin platta under tiden, det må väl vara hänt. Att vi inte dödade varandra när vi hungriga skulle laga mat, det är den verkliga bedriften!

image

När jag var och handlade bär på Maxi passerade jag skyltningen nedan, och den var så surrealistisk att jag var tvungen att ta ett kort på den. Okej, det är ju bra att tipa om att ge något i gåva som motparten skulle uppskatta och inte bara vadsomhelst med ett hjärta på, mene… Alltså… Små actionmonster?

image

Dagens hjärnceller hade uppenbarligen tagit slut när jag handlat och promenerat hundar, för såhär såg det ut i min hand när jag skulle öppna en ny korv färskfoder. Alltså, det var ju en god tanke, tror jag, men någonstans måste jag ha gjort en spektakulär halka-på-isfläck-sprattla-vifta-vurpa i tankegången.

image

Även hundarna fick äta lite extra gott. Torkad oxstrupe! Om nom nom! Zumis öra ser för övrigt mycket bättre ut, det var okleggigt när jag skulle tvätta det ikväll och är inte alls lika rosa. Jag misstänker dock att en liten svart hund kanske har hjälpt henne lite med tvättandet, så eventuellt är Norrie lite antibiotikaörondroppardopad. Tur att vi inte har tävling inplanerat förrän om över en månad 😉

image

Citatet i rubriken kommer från ett My Little Pony-avsnitt. Just det här klippet kanske inte kan förmedla vad jag tycker om med MLP – FIM, men det är gulligt, lite knäppt och klart underhållande.

My mates

Idag vankades första hundträningspasset efter min lilla sjukskrivning. Tänka sig att jag orkade gå en halvtimme, träna lite vovve, gå till Åsa och sedan gå hem! Jag blev lite imponerad över orken med tanke på att jag för ett par dagar sedan behövde ta pauser för att orka rastturen på en kvart. Det är så himla skönt när det går åt rätt håll. Snart kommer odödlighetsfasen 😉

Norrie fick framför allt träna linförighet. Han var lite disträ idag tyckte jag, lite för lättstörd och lite för mähä i attityden. Det fixade till sig när jag fixade till roligheten på belöningarna dock, så vi slutade bättre än det började i alla fall. Vi kör för närvarande med utställningskoppel eftersom vi båda tycker illa om störande snören i träningen 😉

Förutom linförighet hann vi fila lite mer på ställande och läggande under gång, samt lite blandade freestylerörelser. Det var väldigt tyst idag, enstaka gnäll men inga skall trots mycket högt tempo på freestylerörelserna. Jag hetsade på honom lite men belönade tätt och “i farten” vilket han verkade uppskatta.

Motivationen till dagens långa väg till träningen var att träningsplatsen låg i närheten av Åsas lägenhet, och i Åsas lägenhet stod det en påse semlor. Sagt och gjort, efter ett fokuserat pass blev det semmelfika! Ganska schysst ändå att kunna knöla in sex-åtta hundar i en lägenhet utan särskilt mycket gruff. Norrie avskyr stackars Kaos men nöjer sig med att avgrundsmorra och titta åt ett annat håll. 🙂

image

Norrie och Kaia var förstås tvungna att pussas och småbrottas lite. Inte hindras väl de av att Norrie låg i mitt knä heller.

image

My ups’n’downs

image

Zumi har inte vaknat till efter sederingen, alternativt surar. Jag är inte helt säker på vilket. Med tankte på att hon krävde 1,5 dos sedering precis som Norrie så är jag inte direkt förvånad att hon är lite sliten. Envis liten hund! Hoppas att hennes öra känns lite bättre efter en natts sömn, hon fick en första dos medicin nu.

image

Och det här är vad hon har framför sig. Droppar två gånger dagligen och örontvätt en gång om dagen. Jag vet inte om jag tycker mest synd om henne, mig eller väggarna i köket. Jag lutar åt att hoppas att det blir lättare och lättare allteftersom örat blir mindre svullet och ledset.

image

Jag försöker tänka på bra saker för att inte deppa ihop över att en av hundarna ÅTERIGEN är trasig. För en är ju faktiskt hel! Och har papprena i ordning för nya äventyr. EU-pass med rabiesstämpel innebär att portarna är öppna för Åland och agilitytävling i maj! På sätt och vis är ordningen nu slutligen återställd: Norrie ÄR åter den hela, friska hunden och Zumi är det småtrasiga måndagsexemplaret. Tur att hon brukar bli återställd ganska fort – hon är allt lite risig, stackas snutt!

image

Det är skönt att ha den här hundens ögon på mig. Vi tog en liten tur ensamma i den tiogradiga kylan och lämnade Zumi och hennes öra inne i värmen. Vi hann med att träna läggande och ställande under gång, positionsarbete på vänster och höger sida (gah! högersvängar på vänster! SÅ SVÅRT!), lite freestylerörelser och lite mellanposition. Frustrationsfritt, snyggt och roligt!

Hallå eller, jag är alltid både snygg och rolig. SÅ LEK MED MIG!

image

My sad ear

Jag sitter i ett nedsläckt undersökningsrum och väntar på att den röda hunden ska somna. Öronen gjorde JÄTTEONT FAKTISKT (ja, även det friska, så en del var nog allmän upprördhet över den personliga kränkningen…). Så nu ska hon få sova sig igenom en noggrannare undersökning. Hon hade tydligen en massa vita blodkroppar i örongegget, så det ska skickas för analys. Ja, när är diagnos på Zumi någonsin enkelt?

image

Även sederingssprutan var dödsläskig, hälsade hon. Norrie som fick en likadan i fredags reagerade knappt… Och inte somnar hon heller!

My tilt

Lilla Zumis slagsida vill inte ge med sig. Höger öra är faktiskt elakt mot henne, och dessutom fick Norrie åka till veterinären i fredags och inte hon och det är orättvist! Matte lyssnar på sin shiba och accepterar läget, veterinärtid it is. Det ska bli jätteroligt att få örondroppar att behandla med. Köket kommer definitivt inte ha några öroninfektioner efter det här. 🙂

Matte väntar annars förstås med spänning på avläsningsresultatet från SKK. Även om det inte förändrar hur höfterna faktiskt ser ut, så ska det bli roligt att öka på statistiken över antal HD-röntgade heelrar med 1. Patellastatistiken har vi ju redan försämrat med en grad 1, och även om jag skulle kunna få ett intyg på grad 0 nu så räcker det för mig med vetskapen om att det är bättre ställt i knäna nu.

My days after Christmas

Here comes the letdown
Christmas is over
Here comes the meltdown
There goes the cheer
But before we have a breakdown, let us remember
The light of the world is still here

Såhär en liten bit in i februari (hoppsan, förlåt, kanske skulle ha återkommit lite tidigare) är det som att allt går lite på tomgång. Det blir liiite ljusare varje dag, men snön vill inte ge med sig och det känns ändå så långt kvar till våren. Så ohyggligt långt.

image

Jag lyckas just inte bryta det med något optimistiskt och tankfullt om livet, för jag har ägnat de senaste dagarna åt att ligga i soffan, snörvla, hosta och byta kroppstemperatur med jämna mellanrum. Inte direkt det mest spännande man kan ha att göra. Vi kan också lägga till att Zumi har bitit sönder en tand till samt har någon liten öroninfektion som är lagom lätt att rengöra (men köksgolvet är fint nu, tacksåmycket!). Man kan säga Isn’t that just the pickle on the giant crap sandwich that is my day.

So take down the stockings, take back the sweaters
Take down the lights and the star and the tree
But don’t let this world take your joy after Christmas
Take joy to the world and just sing

Happy
day after Christmas
And merry
rest of the year

Men som tur är så är ju inte precis allting skit, även om det är semivinter och även om både jag och hunden är trasiga. Jag har förmodligen fått en hel del magmuskelträning av allt hostande, till exempel! Jag hann ju börja träna på Campushallen innan det här slog till, och jag hoppas att jag snart kan ta upp det igen med förnyad energi: Jag hade inte huvudvärk *en enda dag* under tiden jag tränade. Sen blev jag sjuk och fick ont i huvudet av det – men nu vet jag att jag kan slippa. Det går!

Och medan den röda hunden är trasig är den svarta exceptionellt hel. Jag har fått se hur hans höfter ser ut på röntgenbild och äntligen har jag fått släppa den stressen. Det är mycket osannolikt att det är D- eller E-höfter (grad får jag väl veta i nästa vecka) och efter röntgen av knän och lite veterinärkonsultation av Sven på Djurdoktorn vet jag nu också precis hur det ser ut i den lilla hunden 🙂 Han kommer antagligen inte att få problem av knäna, och skulle han ändå få det så bör det gå hyfsat enkelt att fixa. Dessutom kunde varken Sven eller Måns luxera knäna ens när han fått 1 1/2 dos sedering (för inte somnade han ordentligt på normal dos…), så tjoho, han ÄR fri! På jätte-riktigt! Det innebär att vi åker till Åland i maj, och det innebär att vi förhoppningsvis har många fina agilityår framför oss.

Jag skrev på facebook för ett tag sedan att vi spontantränat lydnad och att vi nog skulle satsa på det om hans fysik såg för dålig ut för agilityn. Nu tror jag inte att vi hinner med fyra sporter, men freestyle och lydnad kan ligga lite och puttra och så fokuserar vi på heelwork och agility i år. Framtiden får utvisa vad det blir sen – lydnaden är väldigt rolig…

Zumistrumpa, om hon slutar gå sönder förstås 😉 SKA få gå anlagsprovet i år. Vi är som lyckligast tillsammans i viltspåret – vi förstår varandra där, på något sätt. Jag ser henne för vad hon är och inte för vad hon inte är.

Bored out of my mind

Nu börjar förkylningen nå det stadiet då jag mentalt börjar känna mig inte-helt-döende. Det innebär att jag inser hur otroligt tråååååååååååkigt det är att ligga i soffan hela dagarna, men eftersom kroppen inte är fräsch än så är jag liksom hänvisad dit ändå. Jag har orkat gå två inte jättekorta promenader med resten av hamsterkollektivet idag, så jag hyser en vag förhoppning om att kunna vara på jobbet ett tag på måndag. Jag har som tur är ganska gott om flex så jag inte behöver gå på fullt ut direkt.

Min skojsiga hosta har fler bieffekter än sömnbrist och huvudvärk! Jag har hostat såpass att en muskel i ryggen gått kaputt, och jag be Kalle om så enkla saker som att ta på hundarna halsbanden. Det är antagligen inte meningen att jag någonsin ska ta mig ur den här soffan. Nå, med tanke på att jag inte varit den mest frekventa besökaren i den sen vi köpte den i början av året så är det kanske bra att få lite valuta för pengarna?

Det som håller mig från galenskapens rand för tillfället är den gosiga svarta hunden, som inte viker från min sida, samt min surfplatta. Knott bidrar med helande energi och söta miner, och plattan läser ljudböcker för mig när jag inte orkar surfa. Jag har nu betat igenom andra och tredje boken i Harry Potter-serien och är en bit in i fjärde!

Alltså, ja. JAG HAR TRÅKIGT. Jag vill ut och träna hund. Gå långpromenader utan hostattacker var tionde meter. Träffa folk på jobbet. Föreläsa utan att halsen dör. SOVA EN HEL NATT.

Pretty please, förkylningen, nu har du haft ditt roliga. Kan jag få tillbaka min kropp nu? KTHNXBAI