Igår vid 15 fick jag hämta den röda. Lite trött men med rätt blick tillbaka i ögonen. Hon paddlade lite på Norrie, tog en vända och kontrollerade att lägenheten var i ordning och lade sig sen och sov. Sov lugnt, gott och längre
Idag är ordningen återställd. Hungrig som få, pigg och ostyrig. Tack och lov för veterinärkliniker!
Ni vet hur dagen tenderar att bli när man plötsligt är klarvaken klockan 6:30 för att man hört ett omisskännligt ljud? Det där ulkande ljudet som ofelbart betyder att en hund just nu håller på att tömma magen, och oftast på en matta. Jepp, så började dagen. Men den blev något annorlunda än den brukar.
”Som den brukar” brukar vara att tvätta en matta, klappa hunden på huvudet och säga ”mår du okej nu?” och få ett ”jepp.” till svar. Idag blev det istället att tvätta en matta, torka upp på två ställen till och klappa hunden på huvudet och säga ”mår du okej nu?” och få ett ”nae.” till svar. För hon mådde inte okej.
Vi tog två promenader där hon bajsade lite och på den andra kräktes hon ytterligare lite lite. När vi kom in ringde jag Valla, för hon såg inte ut att bli bättre. Vi fick en tid vid 14:30 och jag föreslog för henne att hon skulle vila lite. ”mm” sa hon och lade sig, men kom aldrig till ro riktigt. Hon sträckte på sig, flyttade på sig, smaskade, sträckte på sig och darrade. Sen såg hon plötsligt upp på mig och då ringde jag Valla igen och sa ”Vi kommer in.”.
Zumis lugn i blicken rubbas inte av särskilt mycket. Hon är en zen-hund med enstaka miniemoanfall. Så när hon tittar på en med stora, mörka pupiller som säger att hon har ont och är rädd, då är det också så. En knapp timme efter det hade hon blivit inlagd på Valla och har nu under kvällen fått dropp och förhoppningsvis har kontraströntgen visat att hon inte har några stopp i tarmen utan ”bara” väldigt ont i magen. Telefonen sa just att hon mår ”under omständigheterna bra” och inte har kräkts mer.
Men jag är orolig. För hur det än är, hur mycket jag än förklarar att Zumi är sin egen, att vi ofta inte ens är i samma bok, så är hon min Zumi. Min obegripliga, egensinniga, knasknäppa Zumi. Och idag är hon inlagd. Klart att jag är orolig.
En pigg och frisk Zumi för en månad sedan.
Nu har det varit en såndär period av tystnad igen. Det blir visst lätt så när det blir hundintensivt – och sedan sjukt. Vi har tränat konagility i snöstorm, och så har vi sprungit agility i ett ridhus som inte låg i Kumla, och sen har matte legat under en filt i soffan och inte hälsat våren välkommen med långpromenader i solen. Matte har missat en massa roligheter, däribland ett möte som hon peppat inför i veckor – men det är inte mycket att göra när kroppen spontant går sönder. Först hade jag dåligt samvete över att jag åkte till agilitytävlingen, men å andra sidan hade jag inte kunnat förutspå att magen skulle flippa ur när det enda tecknet på sjukdom var att jag var förkyld. Ibland är världen bara dum, helt enkelt!
De senaste dagarna har vi som sagt hållit oss under en filt, först för en dum mage som inte ville ha mat och sedemera för ett dumt huvud som ville ha en ohygglig massa värktabletter. Efter fyra gånger så många som brukar krävas började jag bli människa, men är fortfarande trött, snuvig, hostig och aptitlös. Det fixar sig nog också snart, tänker jag mig – hur länge som helst är man ju inte sjuk, trots allt.
Norrie börjar tröttna på att matte är sjuk nu och tycker att det är dags att höja nivån på både motion och aktivering. Jag är böjd att hålla med. Till helgen, då ska vi vara i form att träna igen, det tycker jag. 
Jag filar på ett bra blogginlägg. Ett sådär lite djupt, lite tungt blogginlägg. Men klockan är redan 21:45 och jag är redan trött, och för att inte vara dum med mig själv och ge mig dåligt med sömn så får det vänta lite. Jag kan istället visa en bild på Let’s Bite-godisarna som kom igår:
Det är alltså fyra små påsar (30g) i varje större påse (snacka om förpackningshysteri!). En av sorterna tål inte Zumi, för den innehåller fisk, men hon är å andra sidan helt tokig i ankbitarna så hon kommer nog inte lida någon nöd direkt. På tal om att inte lida nöd kan jag meddela att hon även äter vitkål numera. Hon äter dock inte ärtskott även om hon gjorde ett tappert försök.
Slagsidan verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Hon lutar än hit, än dit, och tidvis inte alls (nå, oftast inte alls, annars hade hon fått hälsa på hos Djurdoktorn igen redan). Vad gör man liksom? Ena örat, det som har behandlats, tycker jag är liiiite rosa, men det är liksom inget uppseendeväckande direkt.
Idag har det gått jättefort på jobbet och med studiegrejerna. Dessvärre verkar ”gå jättefort” också innebära ”bli jättetrött”, så redan vid tretiden kände jag mig helt utpumpad. Jag gick och GÄSPADE på promenaden och och bad Kalle köra till Djur & uteliv för att handla hundmat, för att jag inte kände mig som en pålitlig bilförare.
Vad hade Djur & uteliv rea på, tror ni? Jo, hela sortimentet på jakt- och fritidskläder! Jag fick tre par fina, gosiga funktionsstrumpor för mindre än ordinarie pris för ETT par. Yay! Jag hyser stark kärlek till varma, bra sockor, kan man säga.
När jag kom hem började jag känna av halsont och nu fryser jag. Jag vet inte om det bara är en reaktion på att jag är trött och sliten eller om det är något mer elakt på intågande – jag tycker att det är orimligt, för jag har redan varit sjuk i år. Och har dessutom varken tid eller lust att vara sjuk just nu. Så jag testar med universalkuren semla och te…
Någon hoppas på att lite semla, eller åtminstone lite grädde, ska ramla in i munnen.
Innan jag blev sjuk och hade som rehabiliteringsprojekt att dra igång den här bloggen igen, så hade jag kommit igång med min egen fysträning. Efter sjukdomen har det varit lite segare att komma igång igen, men idag hamnade jag, på grund av Åsa, på ett Bodypump-pass. Åhfysatan. Åhfyfan. Och många andra åhfy. Det värsta var inte att det var jobbigt och tungt, det råkar jag ju gilla, men jag var så VEK! Det var som att jag bara inte hade energi nog för passet, för jag var så himla svag i både armar och ben. Det får bli en ny rutin att alltid äta något innan pass- och gymträning så jag inte får såna oanvändbara energidippar…
Vi kan spola tillbaka några veckor och kolla på hur det hela gick till, det här med att jag över huvud taget besöker en sån inrättning. För tro mig, det har suttit långt inne under flera år. Länge har min övertygelse varit att det bara är smala, långa, modelliknande blodiner med perfekt liv som tränar på gym eller går på grupp-pass. Eftersom jag inte stämmer in på en enda av de karaktärsegenskaperna har jag därför mycket bestämt vägrat. Vem vill vara den enda tjocka, korta, rödtotten med ett alldeles lagom knasigt liv? Nja, inte direkt.
Men, så tänkte Åsa börja träna, och jag HAR ju Campushallen inom krypavstånd från jobbet. Hm. Mja. Mjo. OM jag fick sällskap så kanske det skulle gå, och flera vänner hade intygat att det faktiskt var en ganska stor blandning av personer som tränar där. Mja. Mjo. Okej då.
Så. Första veckan tränade jag alla dagar utom de två jag var ute och sprang. Lite hetsigt kanske, men när jag började inse att träningen var tätt sammanlänkad med ett uppehåll i huvudvärk så vågade jag bara inte ta en paus. Känslan att vara huvudvärksfri så länge i ett svep, trots en hel del stress och mycket att göra, var fantastisk. Jag märkte tyvärr också att jag började vikt- och nyttighetshetsa, men att slippa huvudvärk var så mycket värt att jag lite accepterade det.
Sen blev jag sjuk. Förstås. Jag tror inte att det var träningens fel, utan dåligt tajmad influensa helt enkelt. Men det innebar ju förstås att jag tappade greppet om min bräckliga träningsrutin och efter sjukdomen var förstaveckanentusiasmen dödare än min entusiasm över mer snö, så det var väldigt motigt att komma iväg och träna.
Nu tror jag att jag har knäckt koden igen, inte för att det är så SJUKT kul att träna eller för att jag vill bli smal eller för att jag vill bli snygg utan för att jag mår så sjukt dåligt när jag inte gör det. För att jag har fått sova bort en rejäl omgång huvudvärk ikväll som började redan igår kväll. Jag ”tappar” hellre lite tid varje-varannan dag på att fysträna än en hel eftermiddag eller till och med en hel DAG på att ha ont i huvudet. Det är så himla otroligt mycket mer konstruktivt att träna än att må dåligt.
Jepp, så är det. Den där bilden visar hur ett par heelerhöfter av SKK-mässigt finaste modell ser ut. Tänkas, vilken schysst lördagspresent att få. Nåja, nu har han ju haft dem hela tiden, men vetskapen att de är fina sitter fint i mattehjärtat, kan man säga.
För att utveckla lite på temat hälsa, så tänkte jag försöka förklara lite bättre vad jag nu vet om Norries knän. Det blev lite luddigt förklarat i inlägget när vi hade röntgat eftersom jag fortfarande var sjuk. 
Så: Den vanligaste typen av patellaluxation hos heeler är medial, vilket innebär att knäna luxerar inåt. Varför? Mjo, det beror faktiskt en hel del på att heelern avlas på en defekt som kallas kondrodystrofi (stavas ibland chondrodystrofi) och som är precis det som gör heelern till en heeler rent fysiskt: kortbentheten. Kondrodystrofi innebär att rörbenen i extremiteterna slutar växa tidigare än de ”ska”, och det är inte helt ovanligt att de därför blir lite deformerade. Hos heelern har det mest synts på fronterna, som därför också har fått lite uppmärksamhet i avelsarbetet. Bakställen syns inte lika tydligt eftersom de kan vara patellafria (som Norries är nu) men fortfarande problematiska. Problematiska hur? Jo, på grund av dvärgväxten så kan hasbenen (om jag nu kallar dem rätt sak, underbenen under knät) bli lätt förvridna. Just det har Norries blivit, och det innebär att knät fäster in snett inåt istället för rakt ner som sig bör. Det i sin tur lägger en liten medial belastning på knäleden och den kan i teorin lättare dras ur läge inåt eftersom det redan är lite snett. Nu är det generellt inget problem eftersom det går att hålla knäna tighta så de inte påverkas så mycket av belastningen, men i t ex agility är det onekligen hård belastning på knäna så jag är väldigt glad att jag känner till det redan nu och kan tänka till på hur jag lägger upp fysträningen. Jag vill ju att han håller i många, många fina år!
Idag är det, välbekant nog, 14:e februari. Det är också Alla Hjärtans Dag. Under min livstid har min inställning till denna dag varierat stort, och som idealistisk tonåring ansåg jag förstås att det var för kommersialiserat. Numera… Tja, idén med en dag då man ska komma ihåg att se varandra lite extra är nog ganska välbehövligt. Jaja, man ska se varandra alla dagar och så vidare, men handen på hjärtat, hur ofta blir det inte att man lever mer bredvid varandra än med varandra i perioder?
Så: idag har vi lagat mat, plockat undan i köket och sedan ätit lite bärkaka med glass. Mums, kan man säga. Sen att vi mest satt och socialiserade med varsin platta under tiden, det må väl vara hänt. Att vi inte dödade varandra när vi hungriga skulle laga mat, det är den verkliga bedriften!
När jag var och handlade bär på Maxi passerade jag skyltningen nedan, och den var så surrealistisk att jag var tvungen att ta ett kort på den. Okej, det är ju bra att tipa om att ge något i gåva som motparten skulle uppskatta och inte bara vadsomhelst med ett hjärta på, mene… Alltså… Små actionmonster?
Dagens hjärnceller hade uppenbarligen tagit slut när jag handlat och promenerat hundar, för såhär såg det ut i min hand när jag skulle öppna en ny korv färskfoder. Alltså, det var ju en god tanke, tror jag, men någonstans måste jag ha gjort en spektakulär halka-på-isfläck-sprattla-vifta-vurpa i tankegången.
Även hundarna fick äta lite extra gott. Torkad oxstrupe! Om nom nom! Zumis öra ser för övrigt mycket bättre ut, det var okleggigt när jag skulle tvätta det ikväll och är inte alls lika rosa. Jag misstänker dock att en liten svart hund kanske har hjälpt henne lite med tvättandet, så eventuellt är Norrie lite antibiotikaörondroppardopad. Tur att vi inte har tävling inplanerat förrän om över en månad
Citatet i rubriken kommer från ett My Little Pony-avsnitt. Just det här klippet kanske inte kan förmedla vad jag tycker om med MLP – FIM, men det är gulligt, lite knäppt och klart underhållande.
Idag vankades första hundträningspasset efter min lilla sjukskrivning. Tänka sig att jag orkade gå en halvtimme, träna lite vovve, gå till Åsa och sedan gå hem! Jag blev lite imponerad över orken med tanke på att jag för ett par dagar sedan behövde ta pauser för att orka rastturen på en kvart. Det är så himla skönt när det går åt rätt håll. Snart kommer odödlighetsfasen
Norrie fick framför allt träna linförighet. Han var lite disträ idag tyckte jag, lite för lättstörd och lite för mähä i attityden. Det fixade till sig när jag fixade till roligheten på belöningarna dock, så vi slutade bättre än det började i alla fall. Vi kör för närvarande med utställningskoppel eftersom vi båda tycker illa om störande snören i träningen
Förutom linförighet hann vi fila lite mer på ställande och läggande under gång, samt lite blandade freestylerörelser. Det var väldigt tyst idag, enstaka gnäll men inga skall trots mycket högt tempo på freestylerörelserna. Jag hetsade på honom lite men belönade tätt och ”i farten” vilket han verkade uppskatta.
Motivationen till dagens långa väg till träningen var att träningsplatsen låg i närheten av Åsas lägenhet, och i Åsas lägenhet stod det en påse semlor. Sagt och gjort, efter ett fokuserat pass blev det semmelfika! Ganska schysst ändå att kunna knöla in sex-åtta hundar i en lägenhet utan särskilt mycket gruff. Norrie avskyr stackars Kaos men nöjer sig med att avgrundsmorra och titta åt ett annat håll.
Norrie och Kaia var förstås tvungna att pussas och småbrottas lite. Inte hindras väl de av att Norrie låg i mitt knä heller.
Zumi har inte vaknat till efter sederingen, alternativt surar. Jag är inte helt säker på vilket. Med tankte på att hon krävde 1,5 dos sedering precis som Norrie så är jag inte direkt förvånad att hon är lite sliten. Envis liten hund! Hoppas att hennes öra känns lite bättre efter en natts sömn, hon fick en första dos medicin nu.
Och det här är vad hon har framför sig. Droppar två gånger dagligen och örontvätt en gång om dagen. Jag vet inte om jag tycker mest synd om henne, mig eller väggarna i köket. Jag lutar åt att hoppas att det blir lättare och lättare allteftersom örat blir mindre svullet och ledset.
Jag försöker tänka på bra saker för att inte deppa ihop över att en av hundarna ÅTERIGEN är trasig. För en är ju faktiskt hel! Och har papprena i ordning för nya äventyr. EU-pass med rabiesstämpel innebär att portarna är öppna för Åland och agilitytävling i maj! På sätt och vis är ordningen nu slutligen återställd: Norrie ÄR åter den hela, friska hunden och Zumi är det småtrasiga måndagsexemplaret. Tur att hon brukar bli återställd ganska fort – hon är allt lite risig, stackas snutt!
Det är skönt att ha den här hundens ögon på mig. Vi tog en liten tur ensamma i den tiogradiga kylan och lämnade Zumi och hennes öra inne i värmen. Vi hann med att träna läggande och ställande under gång, positionsarbete på vänster och höger sida (gah! högersvängar på vänster! SÅ SVÅRT!), lite freestylerörelser och lite mellanposition. Frustrationsfritt, snyggt och roligt!
