Beautiful Day

När jag vaknade imorse var jag trött, småsnuvig, hade ont i huvudet och frös. Det var med andra ord lite på nivån att jag övervägde om jag behövde stanna hemma och vara sjuk. Lite frukost rätade till huvudet i alla fall, vilket gjorde övriga fel mer uthärdliga, och det blev en jobbdag ändå. En seg och kanske inte fantastiskt produktiv jobbdag, men en jobbdag.

Efter jobbdagen var jag istället i läget trött, ont i huvudet och lite illamående. Med hundträning på schemat tänkte jag både en och tre gånger på om det här verkligen var lämpliga förutsättningar för ett bra träningspass, vilket det definitivt inte är. Lägg till att jag visste att en tik i höglöp varit och tränat i lokalen tidigare på dagen. Men jag talade om för mig själv att jag skulle göra det mycket lätt för mina hundar idag, och åkte.

Jag vet inte om det var jag som gjorde det lätt för mina hundar, eller mina hundar som gjorde det lätt för mig, för vilket underbart pass vi hade. :heart: Norrie fick springa kontaktfält och träna självständigheten. Skick mot leksak var klockrent, skick utan synretning var svårare men klart bättre än tidigare. Träningen hemma har gett resultat! Mellan repetitionerna fick han ligga uppochner i knät för att inte tagga igång för mycket på övriga hundar…

2014-01-21 20.05.51

Vi avancerade upp på ovanvåningen och jag bytte ut Norrie mot Zumi för att hon skulle få använda huvudet lite. Ibland gjorde hon det! Jag ska vara noggrannare med att hålla varje övning till få repetitioner, för hon kroknar liksom om det blir för många. T ex sätter hon sig framför mig och vinkar, för vi kan ju inte fortfarande hålla på med samma sak? Nej? Några fina spontanskick till halsduken fick vi till i alla fall. 🙂

Norrieson fick även han träna lite på ovanvåningen, och vi fokuserade på position position position. Inte lätt med griiiis! Han hamnar gärna lite för långt fram när han är entusiastisk, så det blev en del pill men också mycket griiiislek. Gris nummer tre grymtar nu inte längre… Eller gör så mycket annat längre heller för den delen. Speciellt inte efter att vi legat på golvet och brottats och kampat om griiiisen.

2014-01-21 20.34.58

2014-01-21 20.36.22

Det finaste med hela passet var att Norrie, som jag upplevt som luktberörd och att han går ner sig när han känner av tiklukt, inte reagerade ett skvatt inne! Tror att det verkligen har hjälpt att jag har försökt att inte hamna i konfliktläge med honom om det. Han var såpass fokuserad på mig att jag kunde belöna med dagens godis (kokt kycklingmage, huu) ovanpå doftfläckarna i lokalen. Då kände jag att jepp, problemen vi har haft är verkligen mitt fel.

Väl ute sedan hittade han en utmärkt fläck, och då blev han lite nervös för att jag hutade åt Zumi att sluta försöka stjäla godis ur min hand när jag försökte ge honom godis. När jag sagt förlåt och att det inte var honom jag menade så tog han till och med torrfoder som försoningsgåva.

Alltså, yes! YES YES YES! Jag går åt rätt håll!

My return to normal

image

Igår vid 15 fick jag hämta den röda. Lite trött men med rätt blick tillbaka i ögonen. Hon paddlade lite på Norrie, tog en vända och kontrollerade att lägenheten var i ordning och lade sig sen och sov. Sov lugnt, gott och längre

image

Idag är ordningen återställd. Hungrig som få, pigg och ostyrig. Tack och lov för veterinärkliniker!

My in sickness and health

Ni vet hur dagen tenderar att bli när man plötsligt är klarvaken klockan 6:30 för att man hört ett omisskännligt ljud? Det där ulkande ljudet som ofelbart betyder att en hund just nu håller på att tömma magen, och oftast på en matta. Jepp, så började dagen. Men den blev något annorlunda än den brukar.

“Som den brukar” brukar vara att tvätta en matta, klappa hunden på huvudet och säga “mår du okej nu?” och få ett “jepp.” till svar. Idag blev det istället att tvätta en matta, torka upp på två ställen till och klappa hunden på huvudet och säga “mår du okej nu?” och få ett “nae.” till svar. För hon mådde inte okej.

Vi tog två promenader där hon bajsade lite och på den andra kräktes hon ytterligare lite lite. När vi kom in ringde jag Valla, för hon såg inte ut att bli bättre. Vi fick en tid vid 14:30 och jag föreslog för henne att hon skulle vila lite. “mm” sa hon och lade sig, men kom aldrig till ro riktigt. Hon sträckte på sig, flyttade på sig, smaskade, sträckte på sig och darrade. Sen såg hon plötsligt upp på mig och då ringde jag Valla igen och sa “Vi kommer in.”.

Zumis lugn i blicken rubbas inte av särskilt mycket. Hon är en zen-hund med enstaka miniemoanfall. Så när hon tittar på en med stora, mörka pupiller som säger att hon har ont och är rädd, då är det också så. En knapp timme efter det hade hon blivit inlagd på Valla och har nu under kvällen fått dropp och förhoppningsvis har kontraströntgen visat att hon inte har några stopp i tarmen utan “bara” väldigt ont i magen. Telefonen sa just att hon mår “under omständigheterna bra” och inte har kräkts mer.

Men jag är orolig. För hur det än är, hur mycket jag än förklarar att Zumi är sin egen, att vi ofta inte ens är i samma bok, så är hon min Zumi. Min obegripliga, egensinniga, knasknäppa Zumi. Och idag är hon inlagd. Klart att jag är orolig.

En pigg och frisk Zumi för en månad sedan.

Kliiiiiiia

My way back

Nu har det varit en såndär period av tystnad igen. Det blir visst lätt så när det blir hundintensivt – och sedan sjukt. Vi har tränat konagility i snöstorm, och så har vi sprungit agility i ett ridhus som inte låg i Kumla, och sen har matte legat under en filt i soffan och inte hälsat våren välkommen med långpromenader i solen. Matte har missat en massa roligheter, däribland ett möte som hon peppat inför i veckor – men det är inte mycket att göra när kroppen spontant går sönder. Först hade jag dåligt samvete över att jag åkte till agilitytävlingen, men å andra sidan hade jag inte kunnat förutspå att magen skulle flippa ur när det enda tecknet på sjukdom var att jag var förkyld. Ibland är världen bara dum, helt enkelt!

De senaste dagarna har vi som sagt hållit oss under en filt, först för en dum mage som inte ville ha mat och sedemera för ett dumt huvud som ville ha en ohygglig massa värktabletter. Efter fyra gånger så många som brukar krävas började jag bli människa, men är fortfarande trött, snuvig, hostig och aptitlös. Det fixar sig nog också snart, tänker jag mig – hur länge som helst är man ju inte sjuk, trots allt.

Norrie börjar tröttna på att matte är sjuk nu och tycker att det är dags att höja nivån på både motion och aktivering. Jag är böjd att hålla med. Till helgen, då ska vi vara i form att träna igen, det tycker jag. 🙂

My terseness

Jag filar på ett bra blogginlägg. Ett sådär lite djupt, lite tungt blogginlägg. Men klockan är redan 21:45 och jag är redan trött, och för att inte vara dum med mig själv och ge mig dåligt med sömn så får det vänta lite. Jag kan istället visa en bild på Let’s Bite-godisarna som kom igår:

Det är alltså fyra små påsar (30g) i varje större påse (snacka om förpackningshysteri!). En av sorterna tål inte Zumi, för den innehåller fisk, men hon är å andra sidan helt tokig i ankbitarna så hon kommer nog inte lida någon nöd direkt. På tal om att inte lida nöd kan jag meddela att hon även äter vitkål numera. Hon äter dock inte ärtskott även om hon gjorde ett tappert försök.

Slagsidan verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Hon lutar än hit, än dit, och tidvis inte alls (nå, oftast inte alls, annars hade hon fått hälsa på hos Djurdoktorn igen redan). Vad gör man liksom? Ena örat, det som har behandlats, tycker jag är liiiite rosa, men det är liksom inget uppseendeväckande direkt.