#karantänpyssel

Så, vad gör vi när vi inte får boka hallen, hänga på samträningar eller gå på valpkurs? Ärligt talat; inte jättemycket. Framför allt de vuxna hundarna har nog ganska tråkiga dagar med vanliga promenader och inte några stora mängder träning. Zumi har aldrig varit särskilt intresserad av att träna inomhus, och med Norrie vill jag träna på saker som kräver lite yta och där räcker inte köket till. När han äntligen kanske får vara bland andra igen så tänker jag mig att vi ska börja kedja lydnadsmoment och se hur långt vi är från startklassen egentligen.

Valpen tränar på olika saker. Bland annat tränar vi på läxan från valpkursen, att han ska kunna ligga på rygg i knät och slappna av. Svårt, hälsar valpen som tycker att det suger att vara fasthållen och förvandlas till en liten och väldigt stark ål. Men det går framåt!

Han tränar också lite på att utställningsgå och utställningsstå. Jag anmälde honom till heelerspecialen i Eskilstuna i mars som trevlig miljöträning och då är det ju bra om han har ett hum om vad han ska göra. Förutom att gå och stå får han också träna på att ligga och sitta och snurra och att sätta upp framtassarna på en kloss. Och så får han träna på att vänta på sin tur när Norrie tränar lite småsaker, med flit såna småsaker som möjliggör att kasta godisbitar på valpen under tiden.

Jag har plockat fram stickringarna igen, som ett politiskt statement. Mitt första projekt blev en Pussy Hat i illrosa reflexgarn. Jag provade och mätte och gjorde den ändå alldeles för lång, så jag fick ta upp den och korta ner den och sätta ihop den igen. Nyttig erfarenhet och bra lärdomar om stickning, på det stora hela.

Projekt nummer två blev benvärmare, också i reflexgarn. Den första blev något tjock och sättet jag maskade av den gav en lite för stum kant (nedtill på bilden), men med lite modifiering kan det nog bli bra. Jag har lärt mig skillnaden mellan e-wrap, u-wrap, flat knit och true knit och fått upp hastigheten på e-wrap – purl – e-wrap – purl rejält.

Jag har beställt mer garn, så när benvärmarna är klara tänkte jag sticka sockor i tjockt ullgarn. Om jag efter det fortfarande tycker att det är en trivsam aktivitet så tänkte jag köpa en sock loom med kortare avstånd mellan piggarna så jag kan använda tunnare garn (raggi!) och sticka vanliga raggsockor. Alltså föreställ er att vara självförsörjande på raggsockor!

Sen nyår har det, precis som tidigare år, varit lite motigt på nagelfronten. Efter högtiderna får jag ont om inspiration och dåligt samvete över hur många stickor som står i burken för oprövade lack. Det blir lite pressat att känna att jag borde använda dem, oavsett vad jag känner för för tillfället. Efter ett minisammanbrott över ett osamarbetsvilligt blekmintigt lack svepte jag dit F.U.N. Lacquer Merida med lite enkel paisleystämpling i brons. Det är mitt terapilack! Förhoppningsvis känns det lite mindre ångestfyllt nästa gång, och då ska jag nog våga mig på ett av mina nya F.U.N. ur iparallaxe-kollektionen. Dregl!

#detgårbranu

När jag skrev förra inlägget så tänkte jag ändå “Nåväl, nu är vi åtminstone friska och väntar bara ut karantänen för hostan“. Oh my sweet summer child.

I onsdags natt vaknade jag av att Norrie hade kräkts. I sängen. Under täcket. Redan det räcker ju för att göra en mindre lycklig, men lägg därtill att han får färskfoder och allting därför luktade sur vom istället för ganska oskyldigt torrfoderkräks. Till på köpet hade jag en ullfilt i sängen som bara får tvättas i 30 grader, och efter två tvättar och två sköljningar med ättika luktar den fortfarande tydligt kostall. Pust, suck och stön, efter byte i sängen och avtorkning av vovve fick vi sova några timmar, men när vi vaknade så var han röd i ena ögat.

Eftersom han hade haft kräks lite varstans i ansiktet så tänkte jag att han nog bara fått in något i ögat. Tvätt tvätt med ZilkEye så går det säkert över. Oh my sweet summer child.

Det gick inte över ett dugg, utan blev bara värre. Imorse hade han börjat knipa med ögat och såg både röd och svullen och geggig ut. Det var bara att se glad ut och åka till Valla. Där konstaterades att ingenting verkar ligga och störa i ögat och han har inga skador på hornhinnan, så vi skickade en bakterieodling för att se om det är en återkommande ögoninflammation och kanske få lite bättre bild av varför det händer gång på gång.

Jag ska vara ärlig. Jag känner mig bitter! Jag är trött på karantän och jag är trött på att droppa ögon och jag är trött på att inte ha någon hund som jag får träna med ordentligt. Flocken består liksom just nu av en nioårig protestpensionär, en sexårig ryggkonvalescent som inte kan hantera att ha ögon och en fyramånaders liten flärp vars största bedrift är att sova på nätterna och vara rumsren.

Jag vet att jag ska tänka att det blir bättre. Men bliiiiiiiiiir det det? Hur ska jag veta att det inte bara blir sjukdom efter sjukdom efter sjukdom tills jag får avliva hela högen? VAVAVAVAVAVA?

Moving uncomfortably slow

Hundlivet består mest av hashtaggen #detgårbranu, utläst med stor sarkasm. Ungefär fyra dagar in i karantän och behandling för ögoninflammation hostade Tulsi till en dag. Och så Norrie. Och slutligen Zumi. Det har bara varit någon enstaka hostning som med god vilja kanske kunnat förklaras bort med hårstrå i halsen eller torrfoder i fel strupe – men jag har ingen god vilja när det gäller smittsamma sjukdomar och tre hundar är minst två för många för att bortförklaras. Sen en vecka har vi alltså karantän för misstänkt kennelhosta. Det innebär att det inte blir någon hoppklass för Zumi på Rosettjakten i februari, och det innebär att det blir en försening av Tulsis valpkursstart. Alla SKK-tävlingar har fyra veckors karantän, medan SVA rekommenderar två veckor från första symptom, så vi väntar på att få höra regler för hallen och se när vi räknas som friska nog för att få träna i vettig miljö igen.

Med vädret ute blir det mest promenader och inte så mycket träning. Norrie, mattes lilla frysbit, hälsar att det är minst polarfrost ute medan den varmblodiga valpen och Zumi oberört tuffar fram. Några små pass inomhus donar vi med, där valpen börjar förstå gripandet av apporten och att sätta framtassarna på en kloss, och Norrie får jobba med sina yttersvängar och stå på balanskudde.

Det fattas dock en stor och viktig bit av träningen när vi är isolerade såhär, och det är fina träningskompisar. Jag saknar sällskapet massor. Dessutom försvinner en del av vardagssocialiseringen för mig när vi bara hänger hemma istället för i hallen med vänner. Jag har muttrat runt och varit tjurig hemma och inte riktigt förstått varför.

You have over analysed your situation
You’re dizzy trying to figure out what’s wrong
But it’s just a season thing you’re in
And you know that it won’t last forever more

Tulsis liv däremot är en enda lång fest enligt honom själv. Hur kan livet vara tråkigt när det finns så många saker att hitta på? Igår upptäckte han pallkragarna på uteplatsen.

Växer gör han också, den lilla ligisten. Dessutom är han nog lite tjock just nu. Än så länge tror jag att han är något mindre än Norrie och har något kortare ben. Vi får se vad det blir av honom. Jag erkänner att jag börjar titta lite mer nu än i början och har jämfört lite med bilder på Norrie för att se vad jag kan vänta mig.

Tulsi springer, Zumi duckar. Norrie har börjat leka med honom men tyvärr slår vallet över hos honom ibland och han nyper till, speciellt om det händer “för mycket”. Det vita märket Tulsi har på nosen är från en sådan rispa och han har ett litet sår på ena kinden från igår när han kastade sig på Zumi och Norrie lade sig i. Det ser inte riktigt ut som att Norrie menar att ta i så valpen får märken men han får baske mig lära sig självkontroll och har fått en rejäl åthutning när det hänt. Tulsi, som antagligen är ovanligt korkad, blir inte modfälld i mer än två minuter och är sedan lika ohängd som innan.

Health is not valued till sickness comes

Och – mer än det – så kommer det för mig alltid som en chock hur pigg jag är när en sjukdom går över. Jag är inte normaltrött trots att jag är normaltrött, jag är oövervinnerlig, odödlig, energin bara bubblar. Trots att jag förmodligen mår ungefär som vanligt egentligen. Det är bra att få sin uppfattning om ens energinivå kalibrerad med lite sjukdom ibland tror jag.

I lördags kväll fick jag rejält ont i magen och huvudet, och det höll i sig av och till under söndagen – ibland gjorde magen ont, ibland gjorde huvudet ont (och satan i hela helvete vad ont det kan göra när det sätter den sidan till), och jag sov mest hela dagen. På måndag morgon mådde jag ganska normalt men fick ont i magen varje gång jag åt något under måndagen och var inte särskilt pigg framåt eftermiddagen och kvällen då huvudvärken smög sig på igen. Igår började jag må mer normalt under hela dagen och idag är jag som vanligt. Yay för frisk! Yay för en mage som accepterar roligare mat än knäckebröd och proviva!

När jag målade naglarna förra tisdagen så velade jag lite om jag skulle använda peel-off-lack med risken att de lossnade efter ett par dagar, och tänkte att jag kunde måla om i helgen om de skulle börja lossna. Ja, det blev det ju inte så mycket av med, och inte heller på måndagen då jag gick från middagsbordet till sängen. Igår hade vi samträning och idag har vi städat. Och jag har fortfarande tio naglar med nagellack! Det har gått några flisor på några ställen men på det hela taget ser det inte så illa ut. Inga har lossnat helt än, vilket känns helt osannolikt då alla rapporter jag sett på nätet har varit “två-tre dagar max!”.

Nothing To Do

Förra veckan var, som jag skrev, lite hektisk. Långa dagar på jobbet, telefonmöte, kvällsundervisning och träff med tävlingspsykologigruppen kantade dagarna och de få timmar jag var hemma och vaken såg det ut såhär:

2014-03-26 16.27.41

We are not amused, kan man säga. Som tur var började det rätta till sig mot slutet av veckan, och jag firade att det var fredag med att ta en tvåtimmarstur runt universitetet och valla i riktigt vårväder. Hundarna ser precis så stöklyckliga ut på bilden som de var, och det enda smolket i bägaren är att jag vet att Zumi rullade sig i bajs ungefär en minut efter att bilden togs.

2014-03-28 14.18.20

Sen blev det helg. Hurra, hurra, helg och vila! Ja, fast det blev inte riktigt så. Helgen började lugnt nog, med hundbad och borstning så pälsen yrde. K kände sig lite hängig, så jag åkte och handlade och spontanköpte en vandringsryggsäck när jag passerade XXL.

2014-03-30 21.26.14

Jag har velat ha en länge men har inte riktigt tagit mig för att köpa en, och nu var den nedsatt och då är det ju bara att slå till. Stolt ägare till en Haglöfs Q60!

Sen vände helgen fort till det sämre. K blev dålig och vi besökte akuten inte mindre än tre gånger under lördag/söndag. Som tur var blev han bättre och bättre och inför tredje besöket var han ungefär som vanligt (men skulle röntga njurarna som bestämt innan), men det tar på krafterna att vara sjuk och att oroa sig för den sjuka, och att vara på akuten halva natten, så vi är lite slitna fortfarande. Lägg till en tidsomställning på det så är det kanske inte jättekonstigt att jag var så trött imorse att jag blev arg på allt jag såg.

2014-03-31 11.23.15

Nå, inte på riktigt allt jag såg. Min kollega kom till jobbet med minicupcakes och gjorde min måndag signifikant bättre 😉

Jag kortade in min jobbdag en smula idag för att hela min dag skulle ta slut tidigare än vanligt. Det är därför jag skriver det här vid kvart i åtta istället för halv tio. 🙂 Hundarna och jag har varit ute på BK och tränat agility (japp, båda två!). Med Norrie är det RC-projektet A-hinder som fortfarande är mest aktuellt, och nu har jag börjat stoppa in hindret i bana. På elva repetitioner hade han en miss idag, och två väl höga träffar. Jag tror att jag räknar det som ett bra resultat, även om det förstås är en bit kvar till ett stabilt A-hinder utan bump, i bana i tävlingsmiljö.

2014-03-29 10.53.44

Zumi har också tränat agility! Hon börjar acceptera böjda tunnlar ganska bra och hoppar också utan direkt oro längre, men kräver VÄLDIGT mycket styrning för att göra det. Det är ju lättare att springa bredvid… Inser att jag behöver ha med godisskål när jag kör henne så hon har saker att sikta på.

Testade också inställningen till slalom, och förvånansvärt nog var hon inte rädd för det! Jag har varit övertygad om att hon ska tycka att det är läskigt, men det var faktiskt inga problem att lotsa henne igenom portarna. Får nog hänga på Åsa lite när hon valptränar Minka 😉 Jag har en tanke om att Zumi nog skulle kunna ta sig igenom en hoppklass 1 någon gång i en avlägsen framtid.

Nu när jag uppfyllt dagens måsten – jobba, handla, laga mat, roa hundarna – är det definitivt dags för soffa, te, platta och bok.

And I
I’ve got nothing to do today
And I don’t want it any other day
So I am gonna sail myself away
Cause I’ve got nothing to do today

Beautiful Day

När jag vaknade imorse var jag trött, småsnuvig, hade ont i huvudet och frös. Det var med andra ord lite på nivån att jag övervägde om jag behövde stanna hemma och vara sjuk. Lite frukost rätade till huvudet i alla fall, vilket gjorde övriga fel mer uthärdliga, och det blev en jobbdag ändå. En seg och kanske inte fantastiskt produktiv jobbdag, men en jobbdag.

Efter jobbdagen var jag istället i läget trött, ont i huvudet och lite illamående. Med hundträning på schemat tänkte jag både en och tre gånger på om det här verkligen var lämpliga förutsättningar för ett bra träningspass, vilket det definitivt inte är. Lägg till att jag visste att en tik i höglöp varit och tränat i lokalen tidigare på dagen. Men jag talade om för mig själv att jag skulle göra det mycket lätt för mina hundar idag, och åkte.

Jag vet inte om det var jag som gjorde det lätt för mina hundar, eller mina hundar som gjorde det lätt för mig, för vilket underbart pass vi hade. :heart: Norrie fick springa kontaktfält och träna självständigheten. Skick mot leksak var klockrent, skick utan synretning var svårare men klart bättre än tidigare. Träningen hemma har gett resultat! Mellan repetitionerna fick han ligga uppochner i knät för att inte tagga igång för mycket på övriga hundar…

2014-01-21 20.05.51

Vi avancerade upp på ovanvåningen och jag bytte ut Norrie mot Zumi för att hon skulle få använda huvudet lite. Ibland gjorde hon det! Jag ska vara noggrannare med att hålla varje övning till få repetitioner, för hon kroknar liksom om det blir för många. T ex sätter hon sig framför mig och vinkar, för vi kan ju inte fortfarande hålla på med samma sak? Nej? Några fina spontanskick till halsduken fick vi till i alla fall. 🙂

Norrieson fick även han träna lite på ovanvåningen, och vi fokuserade på position position position. Inte lätt med griiiis! Han hamnar gärna lite för långt fram när han är entusiastisk, så det blev en del pill men också mycket griiiislek. Gris nummer tre grymtar nu inte längre… Eller gör så mycket annat längre heller för den delen. Speciellt inte efter att vi legat på golvet och brottats och kampat om griiiisen.

2014-01-21 20.34.58

2014-01-21 20.36.22

Det finaste med hela passet var att Norrie, som jag upplevt som luktberörd och att han går ner sig när han känner av tiklukt, inte reagerade ett skvatt inne! Tror att det verkligen har hjälpt att jag har försökt att inte hamna i konfliktläge med honom om det. Han var såpass fokuserad på mig att jag kunde belöna med dagens godis (kokt kycklingmage, huu) ovanpå doftfläckarna i lokalen. Då kände jag att jepp, problemen vi har haft är verkligen mitt fel.

Väl ute sedan hittade han en utmärkt fläck, och då blev han lite nervös för att jag hutade åt Zumi att sluta försöka stjäla godis ur min hand när jag försökte ge honom godis. När jag sagt förlåt och att det inte var honom jag menade så tog han till och med torrfoder som försoningsgåva.

Alltså, yes! YES YES YES! Jag går åt rätt håll!

My return to normal

image

Igår vid 15 fick jag hämta den röda. Lite trött men med rätt blick tillbaka i ögonen. Hon paddlade lite på Norrie, tog en vända och kontrollerade att lägenheten var i ordning och lade sig sen och sov. Sov lugnt, gott och längre

image

Idag är ordningen återställd. Hungrig som få, pigg och ostyrig. Tack och lov för veterinärkliniker!

My in sickness and health

Ni vet hur dagen tenderar att bli när man plötsligt är klarvaken klockan 6:30 för att man hört ett omisskännligt ljud? Det där ulkande ljudet som ofelbart betyder att en hund just nu håller på att tömma magen, och oftast på en matta. Jepp, så började dagen. Men den blev något annorlunda än den brukar.

“Som den brukar” brukar vara att tvätta en matta, klappa hunden på huvudet och säga “mår du okej nu?” och få ett “jepp.” till svar. Idag blev det istället att tvätta en matta, torka upp på två ställen till och klappa hunden på huvudet och säga “mår du okej nu?” och få ett “nae.” till svar. För hon mådde inte okej.

Vi tog två promenader där hon bajsade lite och på den andra kräktes hon ytterligare lite lite. När vi kom in ringde jag Valla, för hon såg inte ut att bli bättre. Vi fick en tid vid 14:30 och jag föreslog för henne att hon skulle vila lite. “mm” sa hon och lade sig, men kom aldrig till ro riktigt. Hon sträckte på sig, flyttade på sig, smaskade, sträckte på sig och darrade. Sen såg hon plötsligt upp på mig och då ringde jag Valla igen och sa “Vi kommer in.”.

Zumis lugn i blicken rubbas inte av särskilt mycket. Hon är en zen-hund med enstaka miniemoanfall. Så när hon tittar på en med stora, mörka pupiller som säger att hon har ont och är rädd, då är det också så. En knapp timme efter det hade hon blivit inlagd på Valla och har nu under kvällen fått dropp och förhoppningsvis har kontraströntgen visat att hon inte har några stopp i tarmen utan “bara” väldigt ont i magen. Telefonen sa just att hon mår “under omständigheterna bra” och inte har kräkts mer.

Men jag är orolig. För hur det än är, hur mycket jag än förklarar att Zumi är sin egen, att vi ofta inte ens är i samma bok, så är hon min Zumi. Min obegripliga, egensinniga, knasknäppa Zumi. Och idag är hon inlagd. Klart att jag är orolig.

En pigg och frisk Zumi för en månad sedan.

Kliiiiiiia

My way back

Nu har det varit en såndär period av tystnad igen. Det blir visst lätt så när det blir hundintensivt – och sedan sjukt. Vi har tränat konagility i snöstorm, och så har vi sprungit agility i ett ridhus som inte låg i Kumla, och sen har matte legat under en filt i soffan och inte hälsat våren välkommen med långpromenader i solen. Matte har missat en massa roligheter, däribland ett möte som hon peppat inför i veckor – men det är inte mycket att göra när kroppen spontant går sönder. Först hade jag dåligt samvete över att jag åkte till agilitytävlingen, men å andra sidan hade jag inte kunnat förutspå att magen skulle flippa ur när det enda tecknet på sjukdom var att jag var förkyld. Ibland är världen bara dum, helt enkelt!

De senaste dagarna har vi som sagt hållit oss under en filt, först för en dum mage som inte ville ha mat och sedemera för ett dumt huvud som ville ha en ohygglig massa värktabletter. Efter fyra gånger så många som brukar krävas började jag bli människa, men är fortfarande trött, snuvig, hostig och aptitlös. Det fixar sig nog också snart, tänker jag mig – hur länge som helst är man ju inte sjuk, trots allt.

Norrie börjar tröttna på att matte är sjuk nu och tycker att det är dags att höja nivån på både motion och aktivering. Jag är böjd att hålla med. Till helgen, då ska vi vara i form att träna igen, det tycker jag. 🙂

My terseness

Jag filar på ett bra blogginlägg. Ett sådär lite djupt, lite tungt blogginlägg. Men klockan är redan 21:45 och jag är redan trött, och för att inte vara dum med mig själv och ge mig dåligt med sömn så får det vänta lite. Jag kan istället visa en bild på Let’s Bite-godisarna som kom igår:

Det är alltså fyra små påsar (30g) i varje större påse (snacka om förpackningshysteri!). En av sorterna tål inte Zumi, för den innehåller fisk, men hon är å andra sidan helt tokig i ankbitarna så hon kommer nog inte lida någon nöd direkt. På tal om att inte lida nöd kan jag meddela att hon även äter vitkål numera. Hon äter dock inte ärtskott även om hon gjorde ett tappert försök.

Slagsidan verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Hon lutar än hit, än dit, och tidvis inte alls (nå, oftast inte alls, annars hade hon fått hälsa på hos Djurdoktorn igen redan). Vad gör man liksom? Ena örat, det som har behandlats, tycker jag är liiiite rosa, men det är liksom inget uppseendeväckande direkt.