Vi har också varit iväg på samträning hos Fritt Följ. Det är inte varje dag det händer heller Det var jättenyttigt, av flera orsaker – den främsta att vi först satt inne och fikade och pratade hund. Med elva hundar i lokalen var det ganska trångt men alla uppförde sig och Norrie morrade bara på de flesta när de kom in Jaja, jag vet, han låter som en bitch, men han är bara en stor mes med lite för mycket vakt.

Vi hade celebert besök på samträningen. Zumi och hennes tre valpar Sam, Mika och Miko var med och tittade på hundar och människor. Om en vecka, en pytteliten vecka, får min älskade tjockis flytta hem! Den vackra, den kloka, den oöverträffliga Zumi!

När vi fikat oss färdigt drog vi oss utåt för lite blandad träning. Det fanns rallybanor uppställda, men jag ville först fokusera på freestylen. Så jag upprepade skälet till att jag inte borde få ha hund.

Allvarligt.

Kan någon säga åt mig att inte göra det?

Med andra ord, så bestämde jag mig igen för att dra igenom ungefär det jag vill ha i programmet. Jag tror inte att det är mycket längre än cirka 40 sekunder (programmet totalt kommer att vara 58 sekunder), men även 40 sekunder är ganska mycket att förvänta sig att en niomånadersplutt ska kunna fokusera sig igenom i en ny miljö med en massa hundar i rörelse, även om vi gick undan lite.

Med en minigriiiiiis innanför jackan satte jag igång, med andra ord, och cirka 40 sekunder senare drog jag fram grisen och kampade med en skitglad Norrie. För vilken arbetsmoral den här hunden har… Och blicken. Han ser på mig som om jag är det bästa i hans liv.

Eftersom jag hade flappyn med mig också så körde jag lite sitt-stanna-övningar. Tack och lov har han börjat lära sig sitt nu, om än med handtecken (vilket ju inte är ett problem för agilityn, så jag tänkte behålla det), och vänta är han rätt bra på. Så vi körde lite startövningar med full fart mot leksak, med uppföljande morr-bus-kampande. Superroligt hade vi! Minigriiiiiiiiisen fick också en chans att gotta sig i sin naturliga miljö, och såg ut som en… Tja, lortgriiiiiiiis när vi var klara.

Nåja, eftersom det fanns rallybanor uppställda och Norrie aldrig sett en rallybana förut tänkte jag att vi ju kunde traska en. Och sånär som på att han var lite ofokuserad eftersom han var kopplad, så uppförde han sig bra. Jag är själv inte så såld på rally, men inser att jag skulle kunna försöka lägga in ett moment eller två när vi går i koppel så att han inser att man ibland faktiskt tränar i koppel, och inte bara går i sin egen lilla värld.

Så, efter programfreestyleträning, startövningar och rallybana bestämde jag till slut att nej, nu får inte min lilla plutt träna mer. Han är trött, även om det inte märks än, och jag vill inte pressa för långt. Så han fick träna på att vara uppbunden en stund medan jag fotade lite, och skötte det himla fint!

Det är en trött liten plutt vi har här hemma ikväll. Vi tog ett pass på Sagostenen som jag släppt ur lite luft ur så den ska bli lite mer instabil, och det var nog så nyttigt för musklerna såg det ut som. Sen övade vi också på att rulla runt åt båda hållen. Efter det hade jag en trött och nöjd heeler!

När vi kom dit var Nathalie och Ayax på plats, och plötsligt ramlade det in bilar också. Det visade sig att en grupp människor skulle träna blankvapenstrid(!) på grusplanen, men eftersom de inte var så många så flyttade vi oss bara lite längre ner så vi kunde träna ändå.

Lo and behold – trots att både Frida med Ronja och Leona med Mide droppade in så kunde min lilla spunk hålla sig i skinnet och jobba! Lite distraherad var han, men matte laddade upp med roligaste agilityleksaken och en pipande Kong Wubba, och så torkat kycklingkött. Och lillhunden ville så mycket, så mycket. Så mycket att han faktiskt gav skall ett par gånger, men det kändes ändå kontrollerat på något sätt. Hellre några skall för att han springer i 310 km/h och bara vill, vill, vill, än för att han är osäker på om han gör rätt och undrar om matte kommer att bli arg snart. Han jobbade som en galning trots de enstaka skallen, så jag belönade helt enkelt när han varit tyst en liten stund efter ett skall.

Matte bromsade i tid med freestylen och bestämde att det var dags för lite ringträning. Den gode herrn springer fot och tittar på matte… Men det kan vi ta, det är ju ändå sista utställningen nu Och så fint han uppförde sig på bordet! Han visade tänder och stod ganska still under hanteringen, och dog inte ens när Frida kände på testiklarna! Hipp hurra vilken duktig plutt! Efter det drog vi fram agilityleksaken igen och firade lite

Igår hade vi en liten photoshoot för att Malin ville se bilder på hur Norries front ser ut. I give you – frontstudien!

Jag släpade med mig båda mina vovvar, även om det mest var Norrie som fick träning. Zumi låg på en handduk i solen och njöt av att vara publik, så jag kände mig inte så hjärtlös som prioriterade den träningsintresserade hunden. Den träningsintresserade hunden, aka Norrie, fick jobba ordentligt med framför allt freestylen men även lite trädagility, och Anna tog lite (okej, massor!) kort på en matte med ohyggligt dålig hållning och ett sötmonster

Sara kommenterade vår träning med Du är glad att du skaffade honom va?. Och varför kunde jag inte bara svara JAAAAAAAA!? Det är ju precis så det är, ett rungande ihållande JAAAAAA, jag är så glad för min lilla Norrierist! Men nej, förstås måste jag direkt gå in på de saker vi har problem med, för anything less than perfect is not good enough. Och vad är det för dumheter, egentligen? Norrie har gjort under med mitt träningsintresse och det är så himmelens fantastiskt att inte stå och stampa med motivationsproblem hela tiden. Visst har vi andra problem – underligt vore annars – men gud så härligt att ha andra problem! Nästa gång någon undrar – JAAAAAAAA! Min Norrieton är fantastisk!

Självklart är alla övertygade om sin egen hunds förträfflighet inom den gren man vill satsa på. Men om jag, som inte egentligen är en agilitymänniska, ser potentialen hos Norrieristen just inom agilityn, så måste det ju betyda att den finns där på riktigt?

Som ni hör tycker jag ju förstås att han är helt galet bra. En del av helt-galen-bra-heten är att han hanterar aktivitet kontra passivitet alldeles tokfint. Det är full fart och sedan paus, han förbrukar inte batterierna i pausen utan laddar dem. Awesome!

Men så har det dykt upp saker. Det har varit kurser – möten – sent jobb – Kalles födelsedag – lägenheten har behövt städas – förberedelser för FFs utställning – efterarbete efter FFs utställning – umgänge med vänner. Och bloggen har fått stå och vänta på sin tur, så att säga.

Det har ibland känts som att jag inte hinner ett endaste dugg mer än att jobba och ägna mig åt mitt huvudsakliga fritidsintresse – hundarna. Och det är ju egentligen rätt okej, trots allt. Jag insåg ju för ett tag sedan att jag aldrig jobbat mycket och haft ens en hund tidigare, och nu jobbar jag 80% och har två, varav en verkar gå på duracellbatterier och den andra nu vaknar ur efter-löpet-dvalan och vill vara med. Och det går ju. Ibland blir lägenheten sorgligt eftersatt med tre dagars disk ståendes i hela köket och med dammråttor som hotar att vräka oss, men jag hinner med det viktiga

Jag vill börja med att berätta att vi i höjd med förra helgen var ute på LHU och körde… tja, ärligt talat, allt möjligt. Framför allt allmänt hyfs och att inte fara runt som en gummiboll för att man såg en tunnel. Vi har börjat runda hinderstöd, inte bara träd och pinnar, och det känns som att han fattar vad det är jag vill. Jag får erkänna att jag faktiskt testade att skicka honom över ett mycket, mycket lågt hopphinder precis på slutet och han tog det så snyggt att jag blev helt till mig. Men! Inga fler hopp än, han är inte klar i kroppen!

Någonting som vi också tränade på, var att vara uppbunden. En träning som faktiskt gick förvånansvärt bra. Än så länge är han inte ”bara” uppbunden utan han får också ett lägg dig, och jag belönar med ganska täta mellanrum. Men det är ett ordentligt framsteg för en väldigt mattecentrerad hund!

Andra framsteg som det lilla mattefixerade monsterdjuret gör är inom området ensamträning. Tillsammans med Zumi har han nu varit ensam i två timmar ett par gånger, och när jag kommer hem är öronen alldeles sovtippiga. Duktigt knorveldjur som sover!

Vi var på freestylekurs i onsdags och fick klartecken att köra vår Batman-låt i klass 1. Nu när jag lyssnar så får jag dock tyvärr inte till tempot, så jag undrar om vi kan använda den. Det känns som att han varierande är för snabb och för långsam, men aldrig riktigt rätt. Kursen var hur som helst ett perfekt passivitetsträningstillfälle som vi verkligen behövde, då vi gick igenom låtval och programidé ekipage för ekipage.

Kalle har fyllt år, och han har av mig fått bland annat en Lensbaby Composer som det i ärlighetens namn mest är jag som använder än så länge Men önskar man sig ingenting så får man något som jag vill ha! Det är en sjukt rolig pryl som jag inte riktigt lärt mig behärska än… Men jag släpar med mig den och hoppas att jag ska lära mig. Som t ex ner till DeKlomp ihop med Kalle och Poj:

Som bekant så skulle ju minst Norrie, och även Zumi faktiskt, ställas på FFs utställning där jag ändå skulle lägga ner lite funktionärstid. Men – förstås – så passade båda hundarna på att kräkas under natten till lördagen och så blev det ingen utställning för någon av dem. De var pigga som vanligt och de kräktes bara varsin gång, så det var sannolikt inget farligt och inget smittsamt – men rather safe than sorry! Jag åkte dit och funktionärade och fotade istället.

Nåja, om det är någon som har orkat läsa såhär långt så kan jag glädja er med att det nu börjar bli dags för avrundning av inlägget.

Igår kände jag att jag verkligen hade misslyckats med Norrie. Jag kom att tänka på alla områden vi är dåliga på – att han skäller på dörren, att han kan morra på hundar, att han har rena hajfenan med ragg av och till, att han drar i kopplet, att han stressar upp sig, att han… Ja, kort sagt, allt jag har missat att göra och hur dålig jag är som hundägare. Och som det blir när man tänker de tankarna, så gick jag och spände mig och riktigt letade fel hos mina hundar så att jag kunde bli ännu mera upprörd. Och som det blir när matte går och spänner sig och osar frustration, så uppvisade hundarna gott om beteenden som jag kunde störa mig på av hjärtans lust.

Needless to say, det var rätt skönt att gå och sova och inte tänka på att vara hundägare ett tag.

Det verkar som att jag tog med mig frustrationen till dagens tävlingslydnadskurs. Första halvan av passet fungerade inte alls. Norrie talade om att det luktade löptik, och blev helt okontaktbar. Men sirius-ly, så besatt är han inte, men inte ens leksak eller korv gick att få honom att bryta med – för matte var ju irriterad. Jag blev argare och argare men fattade åtminstone det kloka beslutet att ta en paus och ta upp honom i famnen. And lo and behold – efter pausen så hade vi båda taggat ner och kunde utan problem arbeta, leka och äta godis. Och plötsligt, med lite hjälp från Monica, så fick vi till en början på förflyttningarna på klossen!

Zumi fick hänga med för att få en ordentlig promenad till Mjärdevi och tillbaka, och efter att varit uppbunden större delen av passet så var hon äntligen taggad på träning hon också! Hon har nästan-apporterat, tränat freestyle och varit sådär söt som bara en träningsvillig Zumi kan vara. Norrie fick i slutet alltså träna på att vara uppbunden, och också på att kunna ligga brevid Zumi när hon tränar utan att lägga sig i – nyttigt för en liten gummiboll!

Vet ni vad? Det här blev helt absurt långt. Närmare bestämt nästan exakt 1000 ord. Jag tror att jag ska sluta nu

Varför har dagen varit bra då? Jodå, såhärva, bra jobb under dagen och sen ut till LHU med hela Hamsterkollektivet för att träna (med Norrie) och leka (med Zumi). Zumi fick därtill vara först ut och lekte med ganska stor glädje med den långa kampfårdutten. Vi gick sen ut på grusvägen och körde en kostcirkel, men hon fick inte upp något riktigt tempo. Jag misstänker att hon fortfarande är lite lite ömtassad i kombination med att jag hade gjort löjligt stora korvbitar som hon var TVUNGEN att tugga ordentligt.

Nåja, att leka och belöna Zumi tar ju inte så lång tid om man ska sluta i tid, så Norrie har fått mycket uppmärksamhet och mycket träning. Gud så duktig han är, den lilla hunden! Trots att han blödde ur munnen då en huggtand höll på att lossna så bjöd han på fin kamp och jobbade på med freestylerörelserna vi för tillfället håller på med. Han börjar lära sig att kontrollera sig lite och jobba istället för att studsa jämfota vilket gör det enklare att styra honom.

Jag och Zumi tog ett lekpass till men då ville hon knappt gripa leksaken så vi bytte till godisbelöningar om hon följde med mig runt på planen och det gjorde hon efter lite funderande. Jag tänkte till medan jag satte henne hos husse igen och kom på att det ju var blod på leksaken, så den var nog inte så god att tugga på Efter en paus medan jag först körde lite taktträning ihop med Ida och Erika och sedan tränade lite till med Norrie (både freestyle och lite hindersug samt tunnlar) så bytte jag leksak till en odreglad och då ville hon leka lite till!

Norrie har, som ni hör, fått ett rejält pass, och ändå verkade han knappt trött efter den tredje vändan. Han kunde fortfarande koncentrera sig och göra rätt – har denna hund inga begränsningar alls? Som en vuxen och klok människa (nåja) beslutade matte att han dock fick stanna med husse och börja gå ner i varv medan Zumi fick följa med på promenad. Med facit i hand kanske jag skulle ha tagit med honom och lämnat Zumi, för hon passade förstås på att rulla sig i fårbajs när matte stod stilla i några sekunder vilket ledde till ett bad och en hund som nu luktar… fårbajs. och lite schampo.

Idag har jag dock gjort just så – tagit ett pass med varje hund. Jag och Norrie lämnade Zumi och Kalle hemma och åkte till veckans bana på LHU. Där fick han prova att springa rak och böjd tunnel, springa över bom på marken, gå på balansbommens överdel som var nedmonterad och låg på marken, springa vid sidan och slutligen hålla lite apport. Och så fick han förstås passivitetsträning medan matte fotade! Allra sist avrundade vi med en liten lekstund med Tilli och Turbo.

Efter dryga två timmar på LHU så styrde jag mig hemåt och åt och fixade med bilder. Sen övervägde jag att kollapsa för kvällen, men kom på att Zumi behövde en promenad och att vädret var helt rätt för ett träningspass med henne. Så… Ut till fotbollsplanerna, tillsammans med lite oxlunga/kycklingköttbulle/korv, telefonen med freestylemusik och fårdutten!

Det märks att Zumi är inne i sin värsta period just nu. Hon är oerhört lättdistraherad, speciellt av människor som hon hela tiden vill hålla koll på. Trots det fick vi till ett rätt bra träningspass, med både godisbelöning och leksaksbelöning. Det kändes som att jag lyckades med målet, att få till bra belöningar och höja motivationen, även om jag nog höll på lite för länge. Det är svårt att sluta när det går bra! När vi kampat sönder fårdutten så beslutade jag dock att det fick räcka, så då tog vi en riktig powerwalk hem. Hon skulle skvätta minst var femte meter hela vägen hem, så nu är det tvärförbud på att nosa och kissa på gräsplaner för att förhoppningsvis inte kissa ut oss på tävlingen…

Som tur är, är jag ganska lättlurad. Det finns ett trick speciellt som fungerar varenda gång, och det är att spela en viss typ av musik. Med en viss typ av musik kan man till och med få mig att städa, sjungandes och studsandes, och då är det ju en baggis att vända lite på det griniga humöret i jämförelse.

Vad är en viss typ av musik då? Ja, det är en kaotisk blandning. Det alla låtarna har gemensamt är att antingen musiken eller texten är oerhört, löjligt peppande. Som t ex Magnus Ugglas Vittring, eller Josh Woodwards Afterglow. Såndär musik som jag spontanler när jag hör. Sånt jag samlat i en spellista på Spotify.

Med fickan full av musik gick jag och vovvarna på samträning. Först blev det lite miljöträning med ett varv inne på bakluckeloppisen vid Folkets Park. Zumi var förstås i sitt esse, helt övertygad om att alla var där för hennes skull. Hon svassade runt som en liten drottning på fyra ben och bara lät alla beundra henne. Jag valde att inte upplysa henne om att det inte var så många som tittade på henne, för hon var så nöjd Norrie hängde på glatt som vanligt även om han hellre gick i mattes hälar än mitt i gångarna där Zumi ville gå och visa upp sig…

När Zumi fått visa upp sig en stund och Norrie tittat på människor och prylar så gick vi över vägen till skuggan under träden och gjorde ett hyfsat misslyckat träningspass Zumimässigt. Jag räknade inte riktigt med att hon skulle vara såååå påverkad av värmen, så det var inte mycket tempo eller entusiasm i henne riktigt. Hon gör det hon ska, men det går åt täta belöningar och jag får tjata lite om att fortsätta efter varje. Hon får vila och komma igen imorgon Vi hann i alla fall känna lite på våra HtM-positioner och dra igenom en variant på vårt freestyleprogram, och det känns bara ganska katastrofartat!

Norrie fick prova att sitta uppbunden i en markskruv tillsammans med en bit torkad tjurpenis, och det gick ganska bra så länge jag och Zumi var nära och jag inte lät aaaaaalltför glad, för då ville han faktiskt till matte! Jag bytte mellan hundarna och Zumi gjorde bra åtgång på tuggbenet medan jag lekte / tränade med Norrie. Han är riktigt bra på slalom mellan benen nu och vi har av någon anledning börjat lite med att följa hand och springa vid sidan utan att hamna under fötterna – han som inte ska bli agilityhund! På slutet övade vi tandvisning också, och han är redan duktigare än Zumi och sitter stilla som ett tänt ljus medan jag tittar runt i munnen. Anna Wass var en pärla och fotade lite under träningen så jag har bildbevis på oss!

Idag har flutit på ganska bra, med sällskap på morgonpromenaden av syster och Wille som höll humöret uppe! Det bästa med dagen var dock slutet; vår kvällspromenad. Norrie verkade lite rastlös, så jag tänkte att det var lika bra att gå ut en sväng. Jag tänkte efter lite och tog med några bitar köttbulle som fanns kvar sedan gårdagens försök till träningspass, och på hygget släppte jag båda.

Bästaste finingvovvar, som sagt! De lekte så fint, så fint, och för första gången som jag sett så var det balans i jagalekarna så att Zumi också fick jaga. Dock har ju hon något längre ben än Norrie så hon fick inte jaga så länge, men hennes lycka när hon kom ikapp och kunde peta omkull honom gick inte att ta miste på. Och trots att de hade så tokigt roligt tillsammans så kom Norrie som en liten dunderelefant i fullt ös på inkallning för att få en bit köttbulle och lite beröm från en glad, så glad, matte. När Norrie kommer på inkallning så kommer också den dära röda faran studsandes och får belöning även hon, så jag hade kontakt med två av två hundar!

Jag var så lycklig över mina små hundar att jag gick och skrålade på Home Improvement av Josh Woodward resten av promenaden, vilket hundarna förvånansvärt nog verkade uppskatta för de gick så fint i koppel. Eller så hoppades de på att matte skulle få annat att tänka på och hålla tyst

Jag har, återigen, för miljonte gången, fått det ultimata beviset för att det inte handlar om rätt belöningsgodis (det var samma igår) eller om hundarnas förutsättningar, utan om min attityd. Jag har aldrig så lyckliga, lydiga hundar som när jag kan skratta med dem. När jag kan älska dem precis för de små knasbollarna de är. När jag kan le och uppmuntra till stordåd.

I eftermiddags hängde jag på syster hemhem där vi gick en promenad med vovvarna. Det var dock helt sjukt varmt, så det blev inget maraton, och det var nog samtliga hundar ganska glada för. Wille och Zumi fick gå in och sova medan Norrie gjorde oss sällskap ute vid garaget där vi målade bommar. Han är överlag väldigt lätt att ha lös, han lullar runt i närheten och kommer om man ropar på honom och går aldrig långt – utom vid ett tillfälle. FLUFFAN. De andra katterna är inte rädda för honom, och då inser han att han är rädd för dem och går inte ens fram, men hon springer och då blir det ju skitkul att springa efter (med fegisragg över hela ryggen för det är ju egentligen läskigt). Jag genskjöt honom rätt fort och sa att vi INTE jagar katter, och sen uppförde han sig igen

Jag passade faktiskt också på att köra några gripanden av apporten ute i skorteby för att få in det i så många miljöer som möjligt, och jodå, han kunde hålla fast till och med med en godisbit framför nosen!

Så fort vi kom hem så däckade han i bädden och lär inte röra på sig på ett bra tag. Zumi som fick en lite stillsammare eftermiddag är lika trött som Norrie ändå

Jag har lite såntdär jobbigt-gnagande-dåligt-samvete för Zumi – som vanligt. Det känns som att det har blivit väldigt mycket Norrie och ganska lite Zumi under veckan. Å andra sidan kanske det är bra för hennes motivation, och igår så ville jag ju inte ta med en potentiellt lite dålig Zumi på träning. Jag får försöka få till lite träning med henne nu de sista dagarna av veckan så jag kan lindra det dåliga samvetet något.

Med andra ord fick Norrie en samträning till alldeles själv, och han skötte sig alldeles strålande. Vi har fortsatt nöta gripande av apporten, men inte lika mycket som hemma där jag kan hålla en godisbit framför honom utan att han släpper. På andra platser fokuserar jag än så länge på ett stabilt hållande och hyfsat snabbt gripande.

Jag blev också lite inspirerad att börja lägga grunder för freestylen, så med klicker, godis och roadkill skred jag till verket med att påbörja ett slalom. Och jorå, poletten ramlar halvvägs ner ganska fort! Efter ett par repetitioner började han förstå att han skulle gå mellan benen och inte hoppa jämfota framför

När vi gick hem fick han gå lös över gräsmattorna, och jag talade om för honom att såhär ska det vara att ha hund. Såhär enkelt och okomplicerat ska det vara. Och såhär roligt!

Zumi verkar inte lida några men utan var snarare ovanligt pigg när jag och lillknorvel kom hem och åt sin kvällsmat med god aptit. Imorgon ska jag försöka få till ett pass med henne där jag kan börja planera vårt program och anpassa rörelserna till hennes tempo så det blir bra.