My identity

Äntligen. Det enda jag riktigt kan komma på att skriva är äntligen. Det är som att jag äntligen får vara mitt rätta jag igen. Som att jag äntligen är tillbaka i den kontext jag hör hemma i. Jag inser mer och mer hur mycket av mitt liv som består av hundarna, och framför allt av hundträning. Hur mycket av mitt sociala liv som är villkorat av att samtliga inblandade delar detta enorma intresse. Och hur lite det blir kvar när jag tillfälligt blir fråntagen det.

De senaste dagarna har med andra ord varit lycka i koncentrerad form, även om mitt huvud hittat på dumheter. Jag har fått träna hund, i timmar, på olika ställen och med olika personer. Agility. Freestyle. Lydnad. HtM. Vi har gjort allt och lite till! Det finns liksom inget slut på det roliga framöver – heelerläger, blåbärshoppning, freestylelunchande, PiM-träff (under planering!), agility i dalarna, freestyle- och HtM-tävlingar… Vem vet, vi kanske till och med debuterar agility i höst? Om vi hinner 😀

Igår öste vi freestyle och HtM, med lite blandad känsla. Jag tror att den lilla herrn mår bra av att blåsa ur systemet en halvtimme på agilityplanen innan han ska fokusera freestyle, för det var rätt sprattligt, och pipigt, och vimsigt. Men sisådär en halvtimme in i passet så började skruvarna rassla rätt och öronen började lyssna bättre, så det rätade till sig rätt fint mot slutet 😉 Jag ska nog inte heller träna HtM i mina agilityskor framöver, för han är faktiskt lite rädd om tossingarna trots att stickyna inte har några elaka dubb.

Idag kände vi lite på lydnaden, som vi tar upp och lägger ner med jämna mellanrum. Norrie tycker att lydnaden är superlätt, förmodligen för att det är så rakt och tydligt. Matte är mer ambivalent och tycker att den är lite läskigt strikt. Men om nu Knorr tycker att just lydnad är något skojsigt så är det ju bara att offra sig…

Apport-knorren

Nu laddar vi för heelerläger!

My time goes by

Zumintroll

En viss liten röd hund har idag fyllt fyra år. I fyra år har hon styrt Hamsterkollektivet och så lär hon fortsätta göra – lilla Zumintrollet! Firandet har inte varit så extensivt, delvis på grund av att hon tuggat sönder en premolar och därför inte fått något roligt tugg att sysselsätta sig med. Hon har dock firat på sitt favoritsätt, nämligen genom att äta skinka och få sova i sängen precis hur länge hon ville 😉

Alla i Hamsterkollektivet har inte legat i sängen och sovit idag. Jag och Knorr har roat oss med att träna båda våra grenar på samma dag, och började dagen vid 10 med länsstyrelsenagility med Ann-Sofie. Man kan konstatera att vi har en heeeeeel del att jobba på nu när jag har kikat på filmerna från träningen. Typ all form av högerhandling. Och koppla på hjärnan-träning. Och sluta vifta helt åt helvete-träning för mattes del. Träningen fick avslutas lite hastigt när Norrie helt stängde av hjärnan och kraschade rakt in i ett hinder och blev blockhalt med tillhörande ynkpip på ena fram. Efter lite pussande och kramande och fem minuter paus var han helt plötsligt alldeles ohalt igen 😉 Vi avrundade därför med att hoppa 10 cm. Tjohej sa Norrie, och sög helt plötsligt framåt och klippte det 40 cm höga hindret som stod efter… Sen fick han banne mig inte hoppa mer!

Eftersom han verkade alldeles ohalt och hel även efter en kort sovstund hemma fick han följa med och träna freestyle efter lunch. Ett rejält agilitypass och en kort sovstund innan freestyle verkar vara ett vinnande koncept, ihop med en glad och trevlig matte. Vovs kom knappt till mer än “twiiip” och “bjufs” istället för “vråååål” och “GROFS” vilket kändes som en mycket behagligare frustrationsnivå. Jag får jobba mer med att inte ge upp så fort jag hör ett skall! Han kan ju jobba jättefint trots att det kommer ett voff här och var, och så mycket stör det faktiskt inte. Om jag peppar och hejar så kommer han sköta sitt.

Härliga bilder av Anna Wass!

Norrie

Norrie

Norrie

Norrie

Norrie

Norrie

Norrie

Norrie

Norrie

Han var dessutom ett riktigt behagligt paus-Knorr att ha med sig när han fått rasa av sig lite hysteriork på agilityplanen innan – ligga lugnt och vänta på sin tur var faktiskt möjligt 😉

Paus-Knorr

My fresh feeling

You don’t have a clue
What it is like to be next to you
I’m here to tell you
That it is good
That it is true

Vår dag idag tog inte slut efter hopptekniksträningen. Efter lite omladdande hemma så pallrade vi oss tillbaka ut till LHU – denna gång för att Zumi skulle få spela en lite mer framträdande roll, och för att pyssla med freestylen lite mer. Jag kände att jag var i fel sinnesstämning när jag lade ankar vid ladan, och till en början kände jag mig onekligen lite grinig på de små tassmonstren. Zumi flamsade runt och Norrie småmuttrade och matte ville få lite ordning och reda bland koppel och tassar. Tack och lov så släppte irritationen igen ganska fort, och innan jag hann bli sur på riktigt på dem. Och jojk, vad roligt vi hade sen! 🙂

Zumi fick allmän modträning i form av att träna på att stå på bakbenen inomhus, snurra, spinna, rygga, gå slalom, gå mellan, rygga lite mellan etc. Sen testade jag lite idéer för om hon fortfarande är tveksam på bakbensståendet på tävlingen och de verkade fungera fint, så nu har vi till och med en backupplan mer än “äh, vi löser det” om det skulle strula 🙂 Hon fick också hänga på och gå en rallybana vilket hon tyckte var ganska skojigt sånär som på att hon var tvungen att gå lite väl nära matte i svängarna. Överskattat, faktiskt 😉

Norrie fick framför allt passivitetsträning i form av vara-uppbunden-medan-matte-gör-saker. Jag lekte lite domare för ringträningen och så tränade jag med Zumi. Han skötte det okej, men inte helt bra, för han var gnälligare än han brukar. Trött heeler gnisslar, kan vi konstatera. Däremot glappade munnen förvånansvärt lite under freestyleträningen, trots att vi körde den svåraste övergången i programmet rent skallmässigt. I den övergången brukar skallen börja komma, men idag var det alltså ovanligt tyst (om än inte helt tyst varje gång)! Även det lilla korvdjuret fick traska lite rallybana och var lite brydd om varför man bara skulle gå förbi skyltarna utan att göra något med dem. Hallå, det står ju något på plan, och när det står något på plan så ska man GÖRA SAKER med det! Ann-Sofie var också snäll och klämde och kände lite på honom inför patellaundersökningen, och det gick fint. Han blir lättare och lättare att muta till vad som helst!

När vi sent omsider drog oss hem från LHU var det två rätt mosiga hundar jag stoppade in, och sedemera försökte lirka ur bilen. Ingen av dem reste ens på sig när jag öppnade bakluckan, och när Norrie insåg att det var vattenpölar på parkeringen och dessutom regnade så såg han ut att fundera på om han inte kunde sova i bilen inatt istället…

Det som slog mig under dagen, och slår mig såhär efteråt, är hur lätt det ändå har blivit att ha båda två med mig. Och hur mycket jag litar på var och en – hur långt vi har kommit tillsammans. Vi tränade idag både ihop med hundar vi inte tränat med på länge, och helt nya hundar, och jag tvekade inte ens på att träna med dem lösa. Zumi har verkligen landat i en helt ny uppmärksamhet för matte och är så sanslöst lättmotiverad. Zumi, som jag knappt kunnat ha lös ensam i skogen med köttbullar som belöning, kan träna lös bland andra hundar med lite torkad kyckling och torrfoder. Norrie, mattes lilla hormonherre, hängde nästan inte på alls när andra hundar skällde, och nöjde sig med något mrrr-bjuff när han tyckte att han behövde vakta lite. Han både lekte och tog godis om vartannat och börjar verkligen kännas i form för tävlingssituationer.

Vilka hundar. Vilken utveckling. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro för ett år sedan att kullen som snart skulle födas skulle föra med sig det här. Från en halv träningshund, till två! :heart:

Words can’t be that strong
My heart is reeling
This is that fresh
That fresh feeling

My angels wings

Det är lite tungt nu. Norries fina bror Nero har fått somna in, elva månader gammal, på grund av hälsoproblem. Tankarna går till Neros familj som fått fatta ett så omöjligt beslut för att göra det rätta. Och några tankar snurrar kring det där med hälsa, och bräckligheten. På måndag blir det ett samtal till rehab på Norsholm för att se om de tycker att vi ska åka dit innan eller efter patellaundersökningen som är inplanerad den 5:e mars.

Av någon anledning har jag varit på förvånansvärt okomplicerat humör den senaste veckan och inte tappat tålamodet eller varit så snar – trots att jag var det förra veckan, och det sällan håller i sig särskilt länge 😉 I måndags hade vi ett rent katastrofalt träningspass som jag ändå i slutänden kunde skratta åt – Norrie skällde vad jag än bad honom om, och Zumi hittade på alldeles egna kedjor istället för att lyssna. Hem och regruppera, helt enkelt, och så slötränade vi bara lite hemma resten av vardagarna.

Idag, med tyngre sinne än vanligt efter beskedet om Nero, tog vi oss ut till LHU för att träna lite hoppteknik ihop med Åsa och Kaia. Och eftersom jag är helt lost på det där med hoppteknik och framför allt namnen på olika övningar så är det nog enklast att läsa Åsas beskrivning av det hela 🙂 Lillkorven behöver lite extra krut lagt på starterna så han verkligen, verkligen sitter och inte börjar tjuvresa sig så fort jag vänder mig om, men jag märker också att jag får ett annat kroppsspråk när jag försöker vara “seriös” med övningar och då blir han också mer spänd och vill snabbare iväg. Vi får jobba på mattes kroppsspråk och vovvens skita-i-mattes-kroppsspråk helt enkelt 😉 Han löste övningarna rätt fint även om jag tycker att det blir lite gummiboll av honom ibland.

Zumi var med och tittade på och satt och halvsov. Hon fick träna lite på att stå på bakbenen i slutet av passet eftersom hon fortfarande är lite skeptisk till att göra alltför stora rörelser på ovanvåningen. Framsteg gör hon, men sen fick hon en gigantisk snörvelattack (nej, det är inte noskvalster, hon är avkvalstrad ett antal gånger och det gör som ingen skillnad) och lät som hon skulle dö och sen tyckte hon att det var lite överskattat att träna. Vi avslutade fint med några bakbensståenden och nöjde oss där. 🙂

Vi tog en promenad i det underbara snöfallet efter träningen, och Norrie lekte som vanligt pansarprojektil. Han börjar lära sig att inte terrorisera de äldre damerna i toktassflocken, men det är bara ett börjar… Zumi fick också skutta lite lös och var förvånansvärt duktig på att hålla sig runt matte och komma när matte ropade. Hon är så söt, och lite avig med sitt valpiga kroppsspråk!

My state I am in

Jag är inte säker på vad som har hänt den senaste veckan. Trots att jag varit grinig av och till, så har jag ändå på det stora hela känt mig förvånansvärt ostressad och jag har inte alls retat mig på hundarna som jag brukar kunna göra när jag är trött eller hungrig eller bara på dåligt humör. Irriterad har jag blivit, men det har för en gångs skull varit proportionellt mot vad de faktiskt gör, och släppt igen fort vilket har gjort att det känns ovanligt lätt att ha min lilla tvåhundsflock. De är ju så himla rara och roliga nästan hela tiden! 🙂

Norrie har fått världens bästa leksak av Wille i för tidig födelsedagspresent. Behöver jag säga att han då och då kommer och trycker upp den i ansiktet på mig, ja, när han inte springer runt med den i munnen och ramlar ur soffan med den? Jag skrattar lika mycket varje gång och måste busa lite med knasdjuret…!

Norries bästaste leksak

Något som var en än större källa till munterhet var att jag tydligen missade att plocka bort ett såntdär rött Squeeze Me-klistermärke från leksaken. Det klistermärket återfanns på Norrie efter lite lek med benet, vilket jag förstås skrattade mig halvt fördärvad åt innan jag lyckades föreviga det 😉

SQUEEZE MEEEEE

I helgen har vovvsen fått vara med i Valla och tittat på agilitytävling. Jag velade fram och tillbaka om jag orkade ta med båda, men kände att joo, jag reder ut att ha med båda! Det kommer att gå bra!. Och det gjorde det ju! Jag var lugn och säker på att det skulle gå bra, och båda två uppförde sig fint. Jag märker av att det är jobbigt för Zumi att vara med i såna miljöer, och att hon inte slappnar av på samma sätt som Norrie, men jag är glad att se att hon åtminstone blir lite mer utåtagerande och inte bara stänger av och blir passiv. Det gör att jag liksom kan nå henne och det kändes som att hon ändå fick en ganska bra upplevelse. Miljöträning står högt på listan för Zumis utveckling!

Hennes utåtagerande är inte bara guld och positivt, dock. Det fick jag erfara på dagens solpromenad i skogen, eftersom det dök upp två personer på en stig där vi aldrig mött människor förut. Norrie intog förstås vaktposition och skällde till, och då vaknade Zumidjuret! Hon STUDSADE framåt och skällde allt vad hon kunde, vilket Norrie förstås tog som att hon gav honom stöd i vaktandet och började springa mot dem. När jag ryade i åt Norrie så vände han och kom, och kunde gå Hitler-fot förbi, men Zumi passade på att smita fram och nosa lite runt personerna. Jag såg ganska rött, och när hon flamsade iväg igen fick jag nog och krävde igenom att hon skulle stanna, sitta och så fick hon koppel på en liten bit. När jag släppte henne igen var det som att det hade gått in att det är okej att vara flamsig och studsa, men att man måste M.Å.S.T.E. lyssna på vad matte säger också. Efter en kort stund hade jag också släppt det hela och vi fortsatte promenaden på gott humör med lösa vovvar som båda två lyssnade på matte. 😉

Foto: Karl Mikaelsson

Tankspridda?

När vi började närma oss hemkanten av promenaden så fick Zumi totalt busspunk i kopplet och jag kände att okej då, de kan få brottas lite. Och brottning blev det! Zumi brukar inte gilla fysisk lek i vanliga fall, men nu gjorde de sitt bästa att förvandla varandra till kassler. När de trasslat in sig lite lagom fick de avbryta leken så jag kunde nysta ut dem igen 😉

Foto: Karl Mikaelsson

Lek och bus

På kvällskanten idag stack vi iväg på freestyleträning i ridhuset. Tur att jag läste facebook och såg att det var freestylegruppen idag, annars hade jag missat det och med det ett jättebra pass! Jag började med lite hopp genom armarna med framåttänk och ingångar på plan med Norrie, och allmän genomgång av rörelser med Zumi, och ihop med Karin så körde vi programrepetitioner. Supernyttigt och jag är jätteöverraskad av båda mina tassdjur! Överraskad, stolt, och glad!

Norrie gjorde ingenting exceptionellt om vi ser till själva träningen – men han gjorde det med störningen av att det varit löptikar i ridhuset dagen innan med allt vad det innebär av dofter. Supertaggade och entusiastsöta lilla skallknorven drog igenom hela sitt program med aldrig sinande energi och ackompanjerande skall… Ja, vi ska jobba på de där skallen, men han har åtminstone roligt 😀

Zumi gjorde någonting exceptionellt på alla sätt och vis och kanter. Min ofrivilliga freestyleshiba, min urhund, min prinsessa! Hon körde hela programmet med två belöningsstopp i och gjorde det med helt galen entusiasm och med jättefin precision! Hon ville, och kunde. Den glöd hon tidigare möjligen visat med mozarella som belöning går knappt att jämföra med den glöd hon har nu, och det med betydligt tråkigare belöningsgodis. På slutet var det torrfoder som erbjöds och hon var lika glad ändå. ZUMINTROLLET! :heart:

My unwavering gaze

Idag har vi gjort lite annorlunda saker än vi brukar. Till exempel har tvåbeningarna städat lägenheten, och det händer verkligen inte varje dag 😉 Nu är det julrent, undanställt och till och med julpyntat! Dessutom har vi äntligen burit ner den röda långluggade mattan som vi flyttade undan när Norrie skulle flytta in. Den lyser verkligen upp vardagsrummet 🙂

Socialträning

Vi har också varit iväg på samträning hos Fritt Följ. Det är inte varje dag det händer heller 🙂 Det var jättenyttigt, av flera orsaker – den främsta att vi först satt inne och fikade och pratade hund. Med elva hundar i lokalen var det ganska trångt men alla uppförde sig och Norrie morrade bara på de flesta när de kom in 😉 Jaja, jag vet, han låter som en bitch, men han är bara en stor mes med lite för mycket vakt.

Sam och Miko

Vi hade celebert besök på samträningen. Zumi och hennes tre valpar Sam, Mika och Miko var med och tittade på hundar och människor. Om en vecka, en pytteliten vecka, får min älskade tjockis flytta hem! Den vackra, den kloka, den oöverträffliga Zumi!

När vi fikat oss färdigt drog vi oss utåt för lite blandad träning. Det fanns rallybanor uppställda, men jag ville först fokusera på freestylen. Så jag upprepade skälet till att jag inte borde få ha hund.

Allvarligt.

Kan någon säga åt mig att inte göra det?

Med andra ord, så bestämde jag mig igen för att dra igenom ungefär det jag vill ha i programmet. Jag tror inte att det är mycket längre än cirka 40 sekunder (programmet totalt kommer att vara 58 sekunder), men även 40 sekunder är ganska mycket att förvänta sig att en niomånadersplutt ska kunna fokusera sig igenom i en ny miljö med en massa hundar i rörelse, även om vi gick undan lite.

Med en minigriiiiiis innanför jackan satte jag igång, med andra ord, och cirka 40 sekunder senare drog jag fram grisen och kampade med en skitglad Norrie. För vilken arbetsmoral den här hunden har… Och blicken. Han ser på mig som om jag är det bästa i hans liv.

Finasten!

Eftersom jag hade flappyn med mig också så körde jag lite sitt-stanna-övningar. Tack och lov har han börjat lära sig sitt nu, om än med handtecken (vilket ju inte är ett problem för agilityn, så jag tänkte behålla det), och vänta är han rätt bra på. Så vi körde lite startövningar med full fart mot leksak, med uppföljande morr-bus-kampande. Superroligt hade vi! 😀 Minigriiiiiiiiisen fick också en chans att gotta sig i sin naturliga miljö, och såg ut som en… Tja, lortgriiiiiiiis när vi var klara.

En lerig minigriiiiiiiiiiiis

Nåja, eftersom det fanns rallybanor uppställda och Norrie aldrig sett en rallybana förut tänkte jag att vi ju kunde traska en. Och sånär som på att han var lite ofokuserad eftersom han var kopplad, så uppförde han sig bra. Jag är själv inte så såld på rally, men inser att jag skulle kunna försöka lägga in ett moment eller två när vi går i koppel så att han inser att man ibland faktiskt tränar i koppel, och inte bara går i sin egen lilla värld.

Så, efter programfreestyleträning, startövningar och rallybana bestämde jag till slut att nej, nu får inte min lilla plutt träna mer. Han är trött, även om det inte märks än, och jag vill inte pressa för långt. Så han fick träna på att vara uppbunden en stund medan jag fotade lite, och skötte det himla fint!

Duktigplutten!

Jag väntar. Jag jätteväntar.

Lek

Det är en trött liten plutt vi har här hemma ikväll. 🙂 Vi tog ett pass på Sagostenen som jag släppt ur lite luft ur så den ska bli lite mer instabil, och det var nog så nyttigt för musklerna såg det ut som. Sen övade vi också på att rulla runt åt båda hållen. Efter det hade jag en trött och nöjd heeler!

Tröttkorv

My glimmer of hope

Efter totalt omotiverande träningspass i kvadrat, kubik och dussintal, var jag tämligen skeptisk till att det skulle bli något bevänt med dagens träningspass. Vi var dock inte osams alls på promenaden dit, så vi hade en bättre grund än på länge att stå på. Inte-osams-het är bra grejer!

När vi kom dit var Nathalie och Ayax på plats, och plötsligt ramlade det in bilar också. Det visade sig att en grupp människor skulle träna blankvapenstrid(!) på grusplanen, men eftersom de inte var så många så flyttade vi oss bara lite längre ner så vi kunde träna ändå. 🙂

Lo and behold – trots att både Frida med Ronja och Leona med Mide droppade in så kunde min lilla spunk hålla sig i skinnet och jobba! Lite distraherad var han, men matte laddade upp med roligaste agilityleksaken och en pipande Kong Wubba, och så torkat kycklingkött. Och lillhunden ville så mycket, så mycket. Så mycket att han faktiskt gav skall ett par gånger, men det kändes ändå kontrollerat på något sätt. Hellre några skall för att han springer i 310 km/h och bara vill, vill, vill, än för att han är osäker på om han gör rätt och undrar om matte kommer att bli arg snart. Han jobbade som en galning trots de enstaka skallen, så jag belönade helt enkelt när han varit tyst en liten stund efter ett skall.

Matte bromsade i tid med freestylen och bestämde att det var dags för lite ringträning. Den gode herrn springer fot och tittar på matte… Men det kan vi ta, det är ju ändå sista utställningen nu 😉 Och så fint han uppförde sig på bordet! Han visade tänder och stod ganska still under hanteringen, och dog inte ens när Frida kände på testiklarna! Hipp hurra vilken duktig plutt! Efter det drog vi fram agilityleksaken igen och firade lite 😉

Igår hade vi en liten photoshoot för att Malin ville se bilder på hur Norries front ser ut. I give you – frontstudien!

Ska vi börja nu?

En frontstudie VI

Ibland står han såhär…

En frontstudie IV

…och ibland såhär…

En frontstudie I

…och ibland såhär!

En frontstudie II

Mäh. Nu är vi klara.

En frontstudie IIII

My pocket full of sunshine

Den senaste veckan har det varit sommar igen, om så bara ett sista dödsryck innan hösten gör intåg med kyla, regn och mörker. I solvärmen är det så lätt att vara glad och optimistisk, så dagens träningspass med Sara och Anna spiralade åt alldeles rätt håll.

Jag släpade med mig båda mina vovvar, även om det mest var Norrie som fick träning. Zumi låg på en handduk i solen och njöt av att vara publik, så jag kände mig inte så hjärtlös som prioriterade den träningsintresserade hunden. Den träningsintresserade hunden, aka Norrie, fick jobba ordentligt med framför allt freestylen men även lite trädagility, och Anna tog lite (okej, massor!) kort på en matte med ohyggligt dålig hållning och ett sötmonster 🙂

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Norrie-träning

Sara kommenterade vår träning med Du är glad att du skaffade honom va?. Och varför kunde jag inte bara svara JAAAAAAAA!? Det är ju precis så det är, ett rungande ihållande JAAAAAA, jag är så glad för min lilla Norrierist! Men nej, förstås måste jag direkt gå in på de saker vi har problem med, för anything less than perfect is not good enough. Och vad är det för dumheter, egentligen? Norrie har gjort under med mitt träningsintresse och det är så himmelens fantastiskt att inte stå och stampa med motivationsproblem hela tiden. Visst har vi andra problem – underligt vore annars – men gud så härligt att ha andra problem! Nästa gång någon undrar – JAAAAAAAA! Min Norrieton är fantastisk!

Norrie-träning

Självklart är alla övertygade om sin egen hunds förträfflighet inom den gren man vill satsa på. Men om jag, som inte egentligen är en agilitymänniska, ser potentialen hos Norrieristen just inom agilityn, så måste det ju betyda att den finns där på riktigt? 😉

Norrie-träning

Norrie-träning

Som ni hör tycker jag ju förstås att han är helt galet bra. En del av helt-galen-bra-heten är att han hanterar aktivitet kontra passivitet alldeles tokfint. Det är full fart och sedan paus, han förbrukar inte batterierna i pausen utan laddar dem. Awesome!

Pausvovvarna

My all kinds of time

Jag har så många gånger tänkt att jag ska blogga. Att jag har så mycket att berätta. Att pusselbitar faller på plats hos Norrie. Att Zumi är en riktig pärla. Att vi är på gång alla tre.

Men så har det dykt upp saker. Det har varit kurser – möten – sent jobb – Kalles födelsedag – lägenheten har behövt städas – förberedelser för FFs utställning – efterarbete efter FFs utställning – umgänge med vänner. Och bloggen har fått stå och vänta på sin tur, så att säga.

Det har ibland känts som att jag inte hinner ett endaste dugg mer än att jobba och ägna mig åt mitt huvudsakliga fritidsintresse – hundarna. Och det är ju egentligen rätt okej, trots allt. Jag insåg ju för ett tag sedan att jag aldrig jobbat mycket och haft ens en hund tidigare, och nu jobbar jag 80% och har två, varav en verkar gå på duracellbatterier och den andra nu vaknar ur efter-löpet-dvalan och vill vara med. Och det går ju. Ibland blir lägenheten sorgligt eftersatt med tre dagars disk ståendes i hela köket och med dammråttor som hotar att vräka oss, men jag hinner med det viktiga 😉

Jag vill börja med att berätta att vi i höjd med förra helgen var ute på LHU och körde… tja, ärligt talat, allt möjligt. Framför allt allmänt hyfs och att inte fara runt som en gummiboll för att man såg en tunnel. Vi har börjat runda hinderstöd, inte bara träd och pinnar, och det känns som att han fattar vad det är jag vill. Jag får erkänna att jag faktiskt testade att skicka honom över ett mycket, mycket lågt hopphinder precis på slutet och han tog det så snyggt att jag blev helt till mig. Men! Inga fler hopp än, han är inte klar i kroppen!

Någonting som vi också tränade på, var att vara uppbunden. En träning som faktiskt gick förvånansvärt bra. Än så länge är han inte “bara” uppbunden utan han får också ett lägg dig, och jag belönar med ganska täta mellanrum. Men det är ett ordentligt framsteg för en väldigt mattecentrerad hund!

Pausknorvlet

Andra framsteg som det lilla mattefixerade monsterdjuret gör är inom området ensamträning. Tillsammans med Zumi har han nu varit ensam i två timmar ett par gånger, och när jag kommer hem är öronen alldeles sovtippiga. Duktigt knorveldjur som sover! 🙂

Norrieton

Vi var på freestylekurs i onsdags och fick klartecken att köra vår Batman-låt i klass 1. Nu när jag lyssnar så får jag dock tyvärr inte till tempot, så jag undrar om vi kan använda den. Det känns som att han varierande är för snabb och för långsam, men aldrig riktigt rätt. Kursen var hur som helst ett perfekt passivitetsträningstillfälle som vi verkligen behövde, då vi gick igenom låtval och programidé ekipage för ekipage.

Kalle har fyllt år, och han har av mig fått bland annat en Lensbaby Composer som det i ärlighetens namn mest är jag som använder än så länge 😉 Men önskar man sig ingenting så får man något som jag vill ha! Det är en sjukt rolig pryl som jag inte riktigt lärt mig behärska än… Men jag släpar med mig den och hoppas att jag ska lära mig. Som t ex ner till DeKlomp ihop med Kalle och Poj:

Öl

Mmmm, efterrätt!

Som bekant så skulle ju minst Norrie, och även Zumi faktiskt, ställas på FFs utställning där jag ändå skulle lägga ner lite funktionärstid. Men – förstås – så passade båda hundarna på att kräkas under natten till lördagen och så blev det ingen utställning för någon av dem. De var pigga som vanligt och de kräktes bara varsin gång, så det var sannolikt inget farligt och inget smittsamt – men rather safe than sorry! Jag åkte dit och funktionärade och fotade istället. 🙂

BIS-2 veteran

Algot

Största och minsta deltagaren

Nåja, om det är någon som har orkat läsa såhär långt så kan jag glädja er med att det nu börjar bli dags för avrundning av inlägget.

Igår kände jag att jag verkligen hade misslyckats med Norrie. Jag kom att tänka på alla områden vi är dåliga på – att han skäller på dörren, att han kan morra på hundar, att han har rena hajfenan med ragg av och till, att han drar i kopplet, att han stressar upp sig, att han… Ja, kort sagt, allt jag har missat att göra och hur dålig jag är som hundägare. Och som det blir när man tänker de tankarna, så gick jag och spände mig och riktigt letade fel hos mina hundar så att jag kunde bli ännu mera upprörd. Och som det blir när matte går och spänner sig och osar frustration, så uppvisade hundarna gott om beteenden som jag kunde störa mig på av hjärtans lust.

Needless to say, det var rätt skönt att gå och sova och inte tänka på att vara hundägare ett tag.

Det verkar som att jag tog med mig frustrationen till dagens tävlingslydnadskurs. Första halvan av passet fungerade inte alls. Norrie talade om att det luktade löptik, och blev helt okontaktbar. Men sirius-ly, så besatt är han inte, men inte ens leksak eller korv gick att få honom att bryta med – för matte var ju irriterad. Jag blev argare och argare men fattade åtminstone det kloka beslutet att ta en paus och ta upp honom i famnen. And lo and behold – efter pausen så hade vi båda taggat ner och kunde utan problem arbeta, leka och äta godis. Och plötsligt, med lite hjälp från Monica, så fick vi till en början på förflyttningarna på klossen!

Zumi fick hänga med för att få en ordentlig promenad till Mjärdevi och tillbaka, och efter att varit uppbunden större delen av passet så var hon äntligen taggad på träning hon också! Hon har nästan-apporterat, tränat freestyle och varit sådär söt som bara en träningsvillig Zumi kan vara. 🙂 Norrie fick i slutet alltså träna på att vara uppbunden, och också på att kunna ligga brevid Zumi när hon tränar utan att lägga sig i – nyttigt för en liten gummiboll!

Vet ni vad? Det här blev helt absurt långt. Närmare bestämt nästan exakt 1000 ord. Jag tror att jag ska sluta nu 🙂

My rainy ending given to a perfect day

Nu behöver man inte ta det här som något dåligt – man kan ta det alldeles bokstavligt. När vi åkte hem från LHU så var det med tvekan vi styrde bilen mot Ryd, för det såg ut som rena Independence Day på himlen. Mycket riktigt, bara en kort stund efter att vi kom hem så öppnade sig himlen för N:te gången idag. Blött, blötare, genomblött kan man säga – och glad var jag för att vovvarna var färdigaktiverade för dagen. 🙂

Varför har dagen varit bra då? Jodå, såhärva, bra jobb under dagen och sen ut till LHU med hela Hamsterkollektivet för att träna (med Norrie) och leka (med Zumi). Zumi fick därtill vara först ut och lekte med ganska stor glädje med den långa kampfårdutten. Vi gick sen ut på grusvägen och körde en kostcirkel, men hon fick inte upp något riktigt tempo. Jag misstänker att hon fortfarande är lite lite ömtassad i kombination med att jag hade gjort löjligt stora korvbitar som hon var TVUNGEN att tugga ordentligt.

Nåja, att leka och belöna Zumi tar ju inte så lång tid om man ska sluta i tid, så Norrie har fått mycket uppmärksamhet och mycket träning. Gud så duktig han är, den lilla hunden! Trots att han blödde ur munnen då en huggtand höll på att lossna så bjöd han på fin kamp och jobbade på med freestylerörelserna vi för tillfället håller på med. Han börjar lära sig att kontrollera sig lite och jobba istället för att studsa jämfota vilket gör det enklare att styra honom.

Jag och Zumi tog ett lekpass till men då ville hon knappt gripa leksaken så vi bytte till godisbelöningar om hon följde med mig runt på planen och det gjorde hon efter lite funderande. Jag tänkte till medan jag satte henne hos husse igen och kom på att det ju var blod på leksaken, så den var nog inte så god att tugga på 😉 Efter en paus medan jag först körde lite taktträning ihop med Ida och Erika och sedan tränade lite till med Norrie (både freestyle och lite hindersug samt tunnlar) så bytte jag leksak till en odreglad och då ville hon leka lite till!

Norrie har, som ni hör, fått ett rejält pass, och ändå verkade han knappt trött efter den tredje vändan. Han kunde fortfarande koncentrera sig och göra rätt – har denna hund inga begränsningar alls? Som en vuxen och klok människa (nåja) beslutade matte att han dock fick stanna med husse och börja gå ner i varv medan Zumi fick följa med på promenad. Med facit i hand kanske jag skulle ha tagit med honom och lämnat Zumi, för hon passade förstås på att rulla sig i fårbajs när matte stod stilla i några sekunder vilket ledde till ett bad och en hund som nu luktar… fårbajs. och lite schampo.