My in sickness and health

Ni vet hur dagen tenderar att bli när man plötsligt är klarvaken klockan 6:30 för att man hört ett omisskännligt ljud? Det där ulkande ljudet som ofelbart betyder att en hund just nu håller på att tömma magen, och oftast på en matta. Jepp, så började dagen. Men den blev något annorlunda än den brukar.

“Som den brukar” brukar vara att tvätta en matta, klappa hunden på huvudet och säga “mår du okej nu?” och få ett “jepp.” till svar. Idag blev det istället att tvätta en matta, torka upp på två ställen till och klappa hunden på huvudet och säga “mår du okej nu?” och få ett “nae.” till svar. För hon mådde inte okej.

Vi tog två promenader där hon bajsade lite och på den andra kräktes hon ytterligare lite lite. När vi kom in ringde jag Valla, för hon såg inte ut att bli bättre. Vi fick en tid vid 14:30 och jag föreslog för henne att hon skulle vila lite. “mm” sa hon och lade sig, men kom aldrig till ro riktigt. Hon sträckte på sig, flyttade på sig, smaskade, sträckte på sig och darrade. Sen såg hon plötsligt upp på mig och då ringde jag Valla igen och sa “Vi kommer in.”.

Zumis lugn i blicken rubbas inte av särskilt mycket. Hon är en zen-hund med enstaka miniemoanfall. Så när hon tittar på en med stora, mörka pupiller som säger att hon har ont och är rädd, då är det också så. En knapp timme efter det hade hon blivit inlagd på Valla och har nu under kvällen fått dropp och förhoppningsvis har kontraströntgen visat att hon inte har några stopp i tarmen utan “bara” väldigt ont i magen. Telefonen sa just att hon mår “under omständigheterna bra” och inte har kräkts mer.

Men jag är orolig. För hur det än är, hur mycket jag än förklarar att Zumi är sin egen, att vi ofta inte ens är i samma bok, så är hon min Zumi. Min obegripliga, egensinniga, knasknäppa Zumi. Och idag är hon inlagd. Klart att jag är orolig.

En pigg och frisk Zumi för en månad sedan.

Kliiiiiiia

My ups’n’downs

Livet i karantän är tråkigt. Vi går samma promenader och ser samma saker mest hela dagarna, och även om det är mindfulnessaktigt och vackert att njuta av nuet med mina hundar så får jag ärligen säga att bristen på strukturerad träning och målet i form av en planerad tävling gör mig ganska omotiverad och rastlös. Som tur är så pendlar det lite fram och tillbaka, och just nu känns det åtminstone mer fram, än tillbaka.

Igårkväll, liksom iförrgår kväll, byggde vi rustaslalom och sprang oss trötta i benen. 🙂 Jag har valt, på inrådan från mina allvetande träningskompisar, att backa lite i slalomträningen för att få ordning på felsideslalomet. Just nu kör vi allé, som är lite smalare än Norriebredd, och efter bara ett par vändor igår så lossnade tänket att ösa framåt även när matte var på fel sida. Våra problem nu är snarare att inte ramla ur på slutet för att matte springer förbi, och att hitta rätt port in i rättsideslalom. Och att klara det med en tightare och tightare kanal, förstås 🙂 Det är i alla fall inget fel på attityden hos den lilla hunden – SATAN vad han springer!

EDIT: Taraaa, nu är jag och youtube kompisar igen!

Husse har varit delaktig i träningen, vilket innebär att han har fotat och filmat och kommit med goda råd som jag vägrat lyssna på. 🙂

Händelsevis Kalles favoritbild. Händelsevis en bra bild på mina nya träningskläder! Mjukisbyxorna är tänkta att ha som överdragsbyxor när det är kallt, och den orangea tröjan är i funktionsmaterial och har ett Norriehuvud på framsidan. Branding, jajemen! 😉

Slalomträning med Norrie

Superfokus-Knorr svänger alldeles rätt!

Slalomträning med Norrie

Ett stycke kampgris! Notera att expanderhandtaget fortfarande lever för övrigt. Himlans bra kvalitet!

Slalomträning med Norrie

Tre meter tunga efter slalomträning.

Slalomträning med Norrie

Slagen slalomhjälte…

En slagen hjälte

Jag har också spontanshoppat lite saker. Eller mycket saker. T ex ett nytt bildbehandlingsprogram (Corel AfterShot Pro), en Harry Potter-mantel (ravenclaw!), Spreadshirtkläder, agilityskor, ny kaninkampdutt till Zumi och lite annat smått och gott. Zumi hälsar att kampdutten var mycket rolig!

Bildbehandlingsprogrammet tog jag i drift idag och har inte riktigt lärt mig hitta rätt i än, så ni får stå ut med att mina bilder ser lite funky ut ett par dagar 😉

Liten Knorr på skogspromenad

Liten Norrie, stor skog

Mina fina!

Gosevovvsen

MCFLURRY! MATA SHIBAN!

GE MIG GLASS!

My lacuna

Just nu befinner jag mig i ett svart hål i hundträningen. Inte för att det går ohyggligt dåligt eller för att jag är ohejdligt pessimistisk, utan helt enkelt för att vi är på paus och karantän fram till åtminstone nästa fredag. Det är svårare att motivera sig till att träna och göra saker, när man behöver göra det ensam. Det har blivit lite inomhusfreestyle och ganska mycket bolluppletande, men lite planlöst och utan sånadär roliga maratonpass på klubben. Tiden rinner dock på i ett hyfsat tempo så jag har någon form av tilltro till att vi inte kommer att tyna bort och sluta träna helt innan vi får träffa folk igen.

Idag har jag fått träffa folk, fast utan hundar förstås. Både Åsa med Kaia och Signe och Leona med Mide skulle tävla blåbärshoppning hos Catharina så jag fick hänga på och miljöträna. Ja, mig själv alltså. För av de fyra invånarna i hamsterkollektivet kan man lugnt säga att det är matte som har mest nervösa problem och som är i störst behov av att vänja sig vid tävlingsmiljön och tävlingsnerver…

Faktiskt så blev jag inte så nervös, vilket antagligen till stor del berodde på att jag vet att mina träningskompisar är awesome och att de dolde sina nerver bra för mig 😉 Det kan också ha varit en bidragande faktor att jag var hundlös och på migränmedicin, så jag var så lugn och snäll så…

När jag såg banan så kände jag att jo, fan, den här hade jag också velat springa! Vi hade antagligen krockat i andra bytet för att jag är för långsam, men Norrie hade varit grym!

My fast car

Det här är tyvärr inte mitt inlägg om heelerns rasstandard. Det har, så att säga, blivit lite fördröjt på grund av en kort tur till Dorotea. När jag säger kort så är det inte i sträcka, utan i tid, då det är över 80 mil att åka enkel resa. I torsdags åkte vi upp, och imorgon åker vi hem, så Turbolämmeln får jobba hårt den här helgen.

Tyvärr är det inte en spontan nöjestur, och därför är inte Norrie med upp. Han terroriserar Wille och håller min syster vaken 😉 På sätt och vis är det skönt att inte ha honom att hålla ordning på, men jag saknar min lilla ligist.

My lack of color

Ibland har man inte rätt ord för att förklara. Ibland finns det för många känslor som skulle behöva beskrivas. Likt inläggstaggarna är det en blandning som skulle göra vem som helst med the emotional range of a teaspoon ganska överväldigad. Så idag blir det bara några bilder på ett vackert oktober medan jag själv får hantera dagens besked.

Nosen

Kaaaaamp

Var är Norrie?

Hej!

Ståbild, nästan åtta månader

Rundar träd

If you feel discouraged
That there’s a lack of color here
Please don’t worry, lover
It’s really bursting at the seams

My halfsies

Under helgen har hamsterkollektivet varit väldigt obefolkat. Jag och Norrie har tappert försökt att ta upp hela sängen och vi har definitivt gosat mer än vanligt. Det märks att han tycker att det är konstigt att det helt plötsligt bara är vi två, och blir mer plåstrig på mig. Snart så återställs balansen lite i alla fall, även om den sista hamsterkollektivetinvånaren inte kommer hem förrän i mitten av december.

Nu ska jag göra något jag borde göra oftare. Jag ska skriva ner en plan för hundträningen i veckan! Norrie är ju en sånandär hund som man oftast kan lita på att han vill träna. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig utan kör Zumi-metoden på de flesta träningspass (som i korthet går ut på att se vad hunden kan tänka sig att göra för dagen), och det ger inte riktigt samma ordning och reda, kan man säga. Såe – här kommer en tämligen opretentiös och lågaktiv plan för veckan:

  • Måndag: eventuellt träff med andra unghundsekipage ute på LHU, beroende på när Kalle kommer hem.
  • Tisdag: freestyleträning hemma (eller nära Ryd, om någon är sugen?). Greppande av snöret, sätta upp tassarna på armen, övergångar gå runt – mellan och gå runt – kretsa.
  • Onsdag: lyktstolpsagility på parkeringen. Skicka framåt medan jag springer i samma riktning, gärna utan skall. Lite trixiga kombinationer om jag kan komma på några.
  • Torsdag: kortare arbetsdag – möjligt att göra något när det är ljust! 🙂 Är det någon som vill ses och lägga spår, kanhända? Det kommer aldrig bli av om det är upp till mig, märker jag… Bonus: matteträning på kvällen, ju-jutsu.
  • Fredag: blir nog en lugn dag – om ingen är sugen på freestyle i Valla kanske?
  • Lördag: agilitytävling i Motala – miljöträning för lillfjanten och bra träning för matte. Ska bara ta reda på när och hur och såntdär…
  • Söndag: preliminärt första träningstillfället i Valla ridhus. För oss står freestyle på programmet, men jag gissar att det mest kommer att bli miljöinvänjning för lillkorv, och inte-äta-hästbajs-träning. Bonus: matteträning innan ridhusträningen, ju-jutsu.

My affection

Det studsar mycket upp och ner i mitt humör. Tidigare idag nådde jag plötsligt insikten jag vill inte ha hund vilket chockade mig med sin tydlighet. Mene… Sittandes med ett snarkande tröttknorvel i knät känns det inte lika tydligt längre. Tvärtom känns det som en väldigt konstig idé, sådär som när man har drömt någonting helt absurt. För inte kan man väl vara utan knasknorvel och sötstrumpan?

Jag kan tipsa om att kameror inte mår så bra av att kollidera med asfalt. Speciellt inte när sagda asfaltskollision inträffar i högre hastighet än från-handen-till-backen. Ganska mycket högre hastighet. Mirakulöst nog är det mest chassieskador, men antiskaken är död och minneskortet går inte att läsa, så jag hoppas att Länsförsäkringar är snäll-mys-gosiga och vill ersätta lite av reparation/utbyte. Jag lider i min kameralöshet och saknar Maximus mer än man rimligen borde sakna en pryl. Det står ju faktiskt uttryckligen i försäkringsvillkoren att Länsförsäkringar inte täcker affektionsvärde, och det är nog bra tänkt, för den kameran är värd miljoners. För mig dårå.

My tomorrow

Vi har städat kylskåpet och jag har fyllt en hel väska med kläder. Hur det är möjligt vet jag inte själv, för mycket kläder har jag inte. Kan kläder på något magiskt vis expandera och ta upp oproportionerligt mycket plats så fort man placerar dem i en väska?

86 mil. Om ungefär 24 timmar och 86 mil är vi någon helt annan stans. Jag känner att det ska bli skönt med ett andningshål. Jag har saknat Dorotea och Borgafjäll. Men lite kommer jag allt sakna jobbet också 😉

På tal om saknad så slogs jag av en enorm Zumisaknad idag när jag klev på bussen och passerade en blindhund i arbete. Det var en labrador som låg och vilade brevid husse i väntan på rätt hållplats. Och tomheten, bristen på min egen vov, blev akut. Jag har hållit den stången ganska bra med att jobba för mycket och fantisera om mina hundar som det kommer att bli i juni, men just då kunde inga fina tankar om att få en tvåhundsflock stävja hur mycket jag ville ha Zumi där.

My difficulties

Jag har i flera dagar försökt formulera mina tankar och känslor och få ner dem på elektroniskt papper, men jag har kört fast halvvägs i någon ohanterbar ambivalens. Å ena sidan, är jag oerhört upprymd över att mina heelerplaner är mer än planer, det är på riktigt på gång nu. Å andra sidan har jag stora problem med panikdåligt samvete över att inte automatiskt avguda och måst:a ha en Zumivalp.

Men andra ord har det varit svårt att få fram någonting sammanhängande, som på ett vettigt vis reflekterar vad jag känner. Efter flera samtal med världens bästa Kalle så har det väl utkristalliserat sig lite bättre hur jag ska hantera känslorna av dåligt samvete och hjärtlöshet, och hur jag kan balansera upp det med min stora glädje över vår kommande heeler, och att det inte gör mig till en dålig människa som inte förtjänar att ha min älskade Zumi.

På tal om Zumi så saknar jag henne som en tok, men jag vill samtidigt ge henne lugn och ro så att hon kan vara bara mamma och inte känna en konflikt mellan att vilja vara med matte och vilja vara med valparna. Vi kommer att hälsa på, förmodligen framåt helgen, men tills vidare får hon hänge sig åt de små.

My hankering

Jag lovar, det här ska inte bli ett karatetungt gnällinlägg om att jag oooooockså vill träna hund – även om det också är sant. Så mycket kul som händer just nu, så mycket kurser och tävlingar, och så ohyggligt långt till juni! Men – men – även mitt liv är ett pärlband av roliga händelser fram till i juni. Måhända är det inte att träna min hund i vårsolen, men det är en massa resor, roliga saker på jobbet och även en del funktionärsarbete. Och det är mycket längt, som Elin så himla bra kallade det för!

I torsdags tog tvåbeningarna en tur till Sturefors och hälsade på vår älskade pluttevov som mer och mer börjar anta formen av en öltunna. Och – stoppa pressarna! – öltunnan var glad att se oss! Och jag menar glad på allvar, hon pussades och pep och pussades och tryckte sig mot oss. Vi var lika glada att se henne, för det har varit en ganska tuff vecka att anpassa sig till hundlöshet. Fortfarande tänker jag spontant att hon ska komma tassandes och hälsa när jag kommer hem, att vi ska ut på kisstur innan vi går och lägger oss etc. Det är tur att inte bara fyra, utan förhoppningsvis åtta, tassar kommer att fylla upp tomrummen här om drygt två månader. 🙂

Idag och imorgon skulle åtta tassar ha hjälpt till att fylla tomheten lite, men tyvärr har jag spenderat mycket av dagen i sängen istället. Det är lite jobbigt när man har stora blinda fläckar på ena ögat och det gör ont på olika ställen i hela huvudet. Jag rekommenderar det inte, även om det var lite underhållande att titta på Kalle och inse att de blinda fläckarna gjorde att han såg ut att inte ha några ögon. Lite Eternal Sunshine of the Spotless Mind över det. Imorgon ska vi däremot hälsa på Zumi igen och då kan vi passa på att träna lite med de andra stureforsshiborna. Jag lovar – kamerorna ska med, så ni slipper fler extremt texttunga inlägg 😉