To him who is in fear everything rustles.

Egentligen så sammanfattar väl rubriken hela inlägget – beroende på med vilka glasögon du ser världen så kommer dina upplevelser färgas av det.

Jag har stirrat på Norries steg så länge. Ärligt talat är jag helt skadad och borde antagligen tas ur bruk, för varje liten förändring är som knaket av en bruten gren bakom ryggen i skogen i mörkret. Hjälp!

Visst vet jag att Norrie vattentraskade igår. Visst vet jag att vi gick hela vägen runt ljusslingan idag. Trots det blir jag omedelbart rädd när jag ser att han tåar inåt när han skrittar inne. I rättvisans namn borde han väl ändå få avlasta lite när han gått ett vattenpass plus en längre promenad…

2014-10-18 18.34.03

Idag började jag novafona lite försiktigt och fokuserade mest på ryggen. Han gav inga reaktioner på det, så där verkar det inte sitta så mycket spänningar.

Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase

Hela Hamsterkollektivet har haft en spännande helg! I fredags drog vi iväg till Tånga Hed och heelerhelg 2015 med föreläsningar, prova-på och allmänt umgänge med heelrar och deras människor.

Jag höll i prova-på-heelwork-och-freestyle samt pratade om fysträning av kortbening. Zumi fick agera demohund för det mesta men Norrie fick också spela med i något hörn här och var. Det ser fortsättningsvis trevligare och trevligare ut när han går även om det märks att styrkan inte alls finns på plats än. Han är lite kort i steget och när han blir trött så tåar han inåt. Men det går alltjämt sakta i rätt riktning, hoppas jag. 🙂

2014-10-18 21.20.18

Det bästa med helgen var faktiskt hur tyst Norrie var på rummet på nätterna. Han sov lugnt och fint utan att gruffla på tusen saker som han annars gärna gör. Det gjorde att jag fick sova gott och må bra (nåja, det gick åt en hel del huvudvärkstabletter ändå).

Heelerklubben är hoppingivande. Alla älskar inte varandra (hell, jag älskar inte alla 😉 ) men det går att samexistera utan enorma öppna konflikter som stör allt arbete. Det verkar finnas en viss förståelse för det där med “den som gör bestämmer“. Det där att om några engagerar sig i att göra något, då är det på deras sätt det blir gjort.

Efter helgen kom en ny måndag, och därmed nytt äventyr. Norries första pass på vattenthreadmillen sedan operationen! Han lät som en dement säl ungefär, men traskade riktigt okej tycker jag. Han är fortfarande kort i steget på vänster, men han ser inte riktigt lika stel ut inbillar jag mig. På filmen ligger ett mindre klipp som är från näst sista passet innan operationen, att jämföra med.

Han fick också testa lite vibrationsterapi på långsam skakhastighet som avslappningshjälp. Det fungerade väl kanske lite sådär med tanke på hur uppvarvad han var, men kanske hjälpte det lite? 🙂

2014-10-20 09.04.31

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Forget the past – the future will give you plenty to worry about

Idag firar vi en månad efter andra operationen. Milstolpe! Jag har lyckats hålla honom tillräckligt stilla för att få honom att läka ihop och nu sitter knät på plats. Ledkapseln knäpper lite, men det är inte knät som rör sig, utan antagligen eftersom den fortfarande är lite svullen.

Idag har vi varit på Djurdoktorn som jag skrev igår, och träffat Marie igen efter knäoperationen. Norrie är väldigt omusklad och rätt stel, och det har han ju tappat under den här intensiva viloperioden. Vi pratade en del om ryggen, men just nu är min magkänsla att knät ställde till med mycket i hans rörelsemönster även om jag vet att just ryggar är ett problem hos de små kortbenta.

Så, vad ska vi göra? Till att börja med, så ska vi gå runt ljusslingan! Första målet! Vi har ju gått ca 5-10 minuter hittills, och det ska vi öka upp mot 15-20 minuter, om än successivt och till en början bara två av promenaderna per dag. Men tänk, på 15 minuter hinner vi hela vägen runt ljusslingan i vanligt promenadtempo. “hela vägen” är 800 meter… 🙂 Små steg, små mål – men det känns som att få friheten tillbaka i en liten liten dos.

Förutom längre promenader så ska jag stretcha bakbenen (kastar med höger också, han blir spänd även där av belastningen), framför allt bakåt. Jag ska massera hela området, upp mot ryggen, över mot baksidan av bakbenet och ner, och novafona bort från knät mot baksidan av benet.

Det som gav mig allra bäst magkänsla är att han har blivit mindre spänd med människor och hundar på sistone. Jag vet inte om han bara är lägre i stress nu när han är lägre i aktivitet, men jag upplever ju att han är otålig och börjar vara missnöjd med att bara sitta i buuuuuur matte. Trots det så reagerar han inte lika starkt, en hund som kommer in i väntrummet är ett “mrrr” snarare än ett “MÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRR” och idag pussade han Marie på halsen när vi pratade om honom – han som varit tydligt avståndstagande och definitivt osäker / obekväm tidigare. Jag har oroat mig för att hans extra skärpa det senaste året har varit just smärtrelaterad, och kanske? Vi får se hur han fortsätter. 🙂

Fyra veckor

Igår var det fyra små veckor sedan andra operationen. Imorgon är det en månad. Imorgon ska vi träffa Marie på Djurdoktorn och kanske, kanske, kanske få börja titta framåt. Jag är inte riktigt redo än, ännu för uppslukad av den invanda oron, stirrandet och analyserandet. Han tåar ju fortfarande inåt – lite. Och han hoppar på tre ben när det blir knöligt att trava. Är svag i vänster och viktförskjuter gärna.

Visst har jag också sett förbättringar. Sakta sakta kommer lite styrka tillbaka, och balansen är inte längre helt katastrofal. Musklerna på låret har gått från obefintliga till svaga. I skritt sätter han ner tassen rakare, i alla fall i början av rastningarna innan han hinner bli trött. Traven är stabil och oftast utan den där ojämnheten jag så länge sett. Då och då petar han in några galoppsprång med alla benen.

Vi skulle verkligen behöva lite framåtblickande. Lite framsteg, lite ökning. Norrie bubblar över åt alla håll och kanter, och det är svårt att aktivera honom mentalt när han skriker av frustration om han måste tänka. Det är helt enkelt för mycket kolsyra i kroppen som behöver tappas ut innan han orkar tänka.

Jag har inte vågat göra något alls än, mer än att gå korta rastningar. Jag har läst desto mer och har en massa idéer om bra fysövningar – men jag vill ha honom kollad. Jag vill ha mina tankar bekräftade. Jag vill inte göra någonting förrän någon sagt att det är bra saker att göra.

Filmdags! Rykande dagsfärska filmer mestadels på Norrie, men med Zumi som statist och allmänt i vägen. Först en lite längre i trav som nog mest är suddig och vinglig för att det är assvårt att gå på en stig med två hundar som vimsar framför fötterna.

Sen en kort film på hur han rör sig i skritt bakifrån. Här drar han litegrann.

Den magiska treveckorsgränsen

…har kommit. Och gått. Det är inte direkt så att jag har för mycket att göra rent praktiskt. Problemet är mer att jag har för mycket i huvudet att en stor del av tiden går åt till tankebefriat klickande på internet utan mål.

Sist jag skrev något var vi på dag 9 efter andra operationen och vi hade precis överlevt att Norrie brutit sig ur buren när han var ensam hemma. Sedan dess har det varit lite rejälare metallbaserade doningar, kan man säga.

Trots det har vi hunnit med ett par skrämselhickor. Den första var att jag halkade omkull i köket med honom i famnen. Jag slog mig inihejsans – blåmärke på knät, ont i en handled och stukad bak. Typ. Norrie klarade sig tack och lov fint.

Några dagar senare stretchade jag benet försiktigt och hörde att det knäppte. Eller kanske knakade? Det lät inte som det där dova poppet när knät luxerar utan som ett ledknäpp. Jag kände inte att knät uppenbart rörde på sig, men med hjärtat i halsgropen ringde jag veterinären och en ny veterinär jag inte träffat tidigare fick klämma och känna och titta på honom och lugna mina nerver. Caroline på Djurdoktorn var en alldeles fin bekantskap! Det är tydligen inte ovanligt att det knäpper från opererade leder utan att det är något farligt.

Vi kan väl knappast säga att vi har ökat intensiteten i aktiviteterna. Han får kanske gå marginellt längre själv, men vi är inte ute i mer än ungefär tio minuter. Han har i och för sig bytt gångart från enbart trebenshopp till mestadels trav (och skritt om jag kräver det men HERREGUD SÅ LÅNGSAMT MATTE), även om benet åker upp nu och då.

Ett travklipp från igår som jag har stirrat på i både 0.5- och 0.25-hastighet:

Jag vågar inte riktigt andas än. Jag är så inställd på att saker går snett och jag har haft en dålig magkänsla över hans rörelsemönster så länge att jag inte vet om jag kan ställa om riktigt än. Åh, jag hoppas. Jag hoppas. Första målet är att få gå runt ljusslingan och att få gå lös på hygget.

Dag 9, och alla de dagar som kom och gick

Jag är bra på att påbörja saker. Fenomenal, faktiskt. Jag får erkänna att jag inte är lika bra på att slutföra saker. Därför blir det lätt såna här halvförsök där jag sedan tappar tråden och missar en massa. Det har varit många aktiva dagar, om än inte med hundarna, och en rejäl förkylning mitt i allt. Jag ska försöka sammanfatta lite vad som har hänt:

Dag 3-5 förflöt med långsamma framsteg. Han fick röra sig väldigt begränsat, bara ut för att bajsa och sen in igen. Pigg, glad och högljudd liten hund… Någon av dagarna fick jag Norries nya Y-sele från Merny. Det är definitivt den dyraste sele han har (och någonsin haft), men åh vad den var värd sina pengar! Det är den första selen som inte glider snett på honom och som verkligen, verkligen sitter precis som den ska. Så himla nöjd! Så superbt jätte-mega himla nöjd! 🙂

DSC07715

Dag 5-6 misströstade jag, tyckte att han rörde sig avigt, och började vara rädd för en ny operation. Såret började blöda lite-litegrann på kvällen på dag 6 och jag bestämde mig för att ringa Djurdoktorn och höra ifall det var något farligt morgonen efter.

Dag 7 – ödesdigra dag 7 – började med ett lugnande samtal till Djurdoktorn och sköterskan jag pratade med sa att det inte var någon fara eftersom han inte är svullen eller infekterad eller så. Så dagen fortlöpte och på kvällen tog jag med Zumi och åkte för att vara med sista gången på bankursen.

Jag stängde in Norrie i gröna tygburen innan jag åkte. Samma gröna tygbur som han fått tillbringa en del tid i de senaste veckorna. Men – den här gången tog jag med Zumi och åkte. Och Norrie bröt sig ut.

Husse hörde att han tjöt till när han kom hem, och öppnade dörren till sovrummet. Där mötte han Norrie, som sa aj aj HEEEEEEEEJ aj HEEEEEEEJ. Cue hjärtattack. Cue panik. Cue paniksamtal till mig och cue panik hos mig. Hade han förstört knät igen? Vad hade hänt?

Husse fick i uppdrag att gå en liten sväng med honom och se hur han rör sig, och efter ett nervöst samtal till så visade det sig att han åtminstone använde benet. Jag kom hem, fick se att han använde benet och vi lugnade oss.

Dagen efter travade han inte alls på morgonen, och jag insåg att vi måste ringa Djurdoktorn. Tänk om. Tänk om vi måste börja om igen. Vi fick en tid vid 17 och jag hade sönder min näsa och var arg på allt jag såg. När vi kom dit skulle Norrie bara få gå och kissa och plötsligt travade han. Stabilt och samlat. Den värsta paniken släppte, men när vi lite senare fick komma in och Sven kände på knät så höll jag andan. Och när han sa “Men det här känns ju faktiskt bra.” höll jag på att välta.

Han höll. Han höll för idiotpåhittet att bryta sig igenom nätet på en tygbur, hoppa upp i sängen och hoppa ner från sängen (och gud vet vad mer han hunnit göra). Han höll.

Idag har det spöregnat hela dagen och jag har inte varit arg på någonting. På jobbet har all teknik jävlats med mig och jag har bara pillat, petat och testat. Igår var jag på gränsen av vad jag klarar, och idag klarar jag allt.

Do you ever feel
Feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

If you only knew
What the future holds
After a hurricane
Comes a rainbow

Dag 1+2: Seromfria framsteg

Jag har på något vis lyckats ge mig själv lite för mycket saker att göra. Det är kanske ingen stor ovanlighet, men just nu känns det som att det kanske är någon sak för mycket. Jag håller andan och kör på, för somliga saker ligger ganska nära i tid och när de är över är det en sak mindre kvar på listan.

I måndags funderade jag på hur många fler motgångar jag skulle tåla, och idag är det onsdag och jag står fortfarande upp, så fler är väl svaret. 🙂 Jag börjar bli förkyld och är ganska trött, men jag är inte knäckt och har inte skrikit på någon än. Det går nog, det här också.

En kort rapport om Norries tillstånd är på sin plats, och han är på uttråkat humör, tycker inte längre att benet gör ont och har börjat stödja lite på det. Han varierar sin dödstråkiga burexistens med 5 minuter långa promenader runt dungen utanför uteplatsen. Det är förmodligen en syn för gudar när Norrie kommer glatt skuttandes på tre ben i hög fart och jag efter, pendlandes mellan “hjälp, jag vill inte råka dra i honom så han trampar fel” och “hjälp, så här fort borde han nog inte röra sig“. Ja, jösses…

Hittills har han inte utvecklat något nytt serom, vilket bådar gott för läkningen. Dessvärre har han heller inte bajsat, vilket bådar dåligt för mattes sinnesro. Magen är igång dock, att döma av de fisar han släppt… Det kommer att bli balansgång de kommande veckorna, att hålla honom stilla nog för lugn läkning och samtidigt rörlig nog för att hålla igång magen. Han får dock enbart torrfoder just nu samt rejäla mängder psylliumfrö för att hjälpa den så mycket som möjligt. Han har också fått en hel del hudtugg, så jag tycker att det liksom borde vara väldigt fullt i magen.

Slutligen så har hans nya sele kommit, varmt efterlängtad! Det är en sele från merny.se, måttbeställd Y-sele med dubbla knäppen för magbandet. Och – den ligger banne mig still! Alla, och då menar jag ALLA, selar jag provat på Norrie hittills glider snett baktill, men den här verkar ligga riktigt bra och stilla. Jag tror att jag mätte halsen i generösaste laget, men dragpunkten blir rätt och jag kan dessutom pressa in ett tunt täcke under vid behov. Och så är den så härligt färgglad 😉

Dag 12+13+0: Paus och ny operation

I helgen har jag inte rapporterat något nytt eftersom det kändes lite meningslöst. Han skulle ändå in och öppnas igen och ärligt talat skedde inga större förändringar under helgen heller. Han gick ömsom på tre ben och ömsom på fyra ben, travade lite, skrittade en del och var allmänt odrägligt uttråkad.

Annat har däremot hunnit hända över helgen. Till exempel så har Zumi slickat sönder ett fästingbett och får gå med tratt, och bilen fick ett litet emosammanbrott och började gå ojämnt och lysa med motorvarningslampan. När dagen började idag var det exakt bara jag som var användbar i vårt hushåll eftersom till och med K var sjuk.

Idag har jag alltså rastat hundarna, lämnat in Norrie med skjutshjälp av bästa mamma, jobbat, promenerat Zumi, tagit bilen till bildoktorn, hämtat en beställning till K och slutligen hämtat Norrie igen. Idag var jag inte lika orolig för narkos och sånt eftersom han uppenbarligen överlevde förra gången, och idag möttes jag av en lite piggare och klarare hund.

Det visade sig nämligen att Sven hade blandat ihop de två knäoperationer han gjort samma vecka och trodde att han inte fördjupat Norries knä. Det hade han gjort, så knädjupet var inte problemet. Knät luxerade ju dock glatt ändå, och det visade sig vara för att knäkapseln töjt sig på grund av att han började belasta väldigt tidigt och ganska mycket, innan allt hann avsvullna och gå tillbaka. Rådet “han kan börja belasta så fort han vill” fungerar visst inte riktigt på en Norriehund… Nu är han åtdragen (såvitt jag fattade, det är alltid lite svårt att komma ihåg vad veterinären säger samtidigt som en mest vill pussa och krama på ens älskade vän som varit så duktig) och ska jättevila i tre veckor. Han får använda benet men i mycket moderata mängder. Korta korta promenader, bur och lite mera bur. Våra promenader har ju inte varit långa under återhämtningen hittills heller, men vi lägger i handbromsen och rör oss inte ur fläcken på ett par veckor nu helt enkelt. Det är lite drygt men det borde gå ganska fort. 🙂

2014-09-15 19.14.56

Jag fortsätter antagligen att uppdatera ungefär varannan dag från och med nu, eftersom jag räknar med långsamma, hållbara framsteg (och ni kanske till slut känner att ni sett nog av bilder och filmer på hunden som står stilla på uteplatsen 😉 ).

Dag 10+11: Travsteg framåt, steg tillbaka

Igår började Norrie travar mer på allvar. Det syns att han inte går rent i traven, men han gick mer i trav och mindre på tre ben, vilket kändes som en seger. Filmklipp:

Jag tog därför med mig honom ut till BK på kvällen för lite häng och hatråkigtiknätochblitröttihuvudet.

2014-09-11 19.25.47

Igår travade han alltså en hel del. Idag? Not so much. Förstås blev jag orolig att jag kanske överansträngt honom under gårdagen med att ändå ha gått en bit på BK, dragit lite i kopplet och sådär – och kanske legat obekvämt i knät? Denna ständiga oro – tänk om.

Ja, tänk om. För idag skulle vi plocka stygnen, och Sven tog med oss ut för att först titta lite på hur han rörde sig för att utvärdera operationen. Han var inte helt övertygad av vad han såg, och kände lite på knät. Och kom med domen – knät glider fortfarande. Även med korrekt knävinkel så luxerar knät.

Insert random svordom här. Cue random oro. Knät behöver fördjupas för att det ska ligga helt still och det innebär en operation till. Rehabtiden känns mindre tung, och pysslet med hund i stillhet – men vetskapen om en efter-operationen-dag till med en hund som är hängig, ynklig och har ont… 🙁 Matte får så ont i själen när Norrie inte mår bra.

Tänk om det beror på att han använde benet ganska mycket igår? Trots att jag rent på logik kan motsäga det så kan jag inte helt och hållet skaka av mig oron. Tänk om.

På måndag är det dags igen. Förhoppningsvis är Norries framtid fri från operationer och knästrul efter det. 14 dagar extra rehab känns som en smal sak – det som gör ont är att han kommer att ha ont igen. Lilla älskade.