Dag 9, och alla de dagar som kom och gick

Jag är bra på att påbörja saker. Fenomenal, faktiskt. Jag får erkänna att jag inte är lika bra på att slutföra saker. Därför blir det lätt såna här halvförsök där jag sedan tappar tråden och missar en massa. Det har varit många aktiva dagar, om än inte med hundarna, och en rejäl förkylning mitt i allt. Jag ska försöka sammanfatta lite vad som har hänt:

Dag 3-5 förflöt med långsamma framsteg. Han fick röra sig väldigt begränsat, bara ut för att bajsa och sen in igen. Pigg, glad och högljudd liten hund… Någon av dagarna fick jag Norries nya Y-sele från Merny. Det är definitivt den dyraste sele han har (och någonsin haft), men åh vad den var värd sina pengar! Det är den första selen som inte glider snett på honom och som verkligen, verkligen sitter precis som den ska. Så himla nöjd! Så superbt jätte-mega himla nöjd! 🙂

DSC07715

Dag 5-6 misströstade jag, tyckte att han rörde sig avigt, och började vara rädd för en ny operation. Såret började blöda lite-litegrann på kvällen på dag 6 och jag bestämde mig för att ringa Djurdoktorn och höra ifall det var något farligt morgonen efter.

Dag 7 – ödesdigra dag 7 – började med ett lugnande samtal till Djurdoktorn och sköterskan jag pratade med sa att det inte var någon fara eftersom han inte är svullen eller infekterad eller så. Så dagen fortlöpte och på kvällen tog jag med Zumi och åkte för att vara med sista gången på bankursen.

Jag stängde in Norrie i gröna tygburen innan jag åkte. Samma gröna tygbur som han fått tillbringa en del tid i de senaste veckorna. Men – den här gången tog jag med Zumi och åkte. Och Norrie bröt sig ut.

Husse hörde att han tjöt till när han kom hem, och öppnade dörren till sovrummet. Där mötte han Norrie, som sa aj aj HEEEEEEEEJ aj HEEEEEEEJ. Cue hjärtattack. Cue panik. Cue paniksamtal till mig och cue panik hos mig. Hade han förstört knät igen? Vad hade hänt?

Husse fick i uppdrag att gå en liten sväng med honom och se hur han rör sig, och efter ett nervöst samtal till så visade det sig att han åtminstone använde benet. Jag kom hem, fick se att han använde benet och vi lugnade oss.

Dagen efter travade han inte alls på morgonen, och jag insåg att vi måste ringa Djurdoktorn. Tänk om. Tänk om vi måste börja om igen. Vi fick en tid vid 17 och jag hade sönder min näsa och var arg på allt jag såg. När vi kom dit skulle Norrie bara få gå och kissa och plötsligt travade han. Stabilt och samlat. Den värsta paniken släppte, men när vi lite senare fick komma in och Sven kände på knät så höll jag andan. Och när han sa “Men det här känns ju faktiskt bra.” höll jag på att välta.

Han höll. Han höll för idiotpåhittet att bryta sig igenom nätet på en tygbur, hoppa upp i sängen och hoppa ner från sängen (och gud vet vad mer han hunnit göra). Han höll.

Idag har det spöregnat hela dagen och jag har inte varit arg på någonting. På jobbet har all teknik jävlats med mig och jag har bara pillat, petat och testat. Igår var jag på gränsen av vad jag klarar, och idag klarar jag allt.

Do you ever feel
Feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

If you only knew
What the future holds
After a hurricane
Comes a rainbow

Black or White

Jag brottas alltjämt med om det är okej att försöka med business as usual trots oroligheterna i världen. Det kan ju verka lite… som att jag inte bryr mig, vilket är ungefär exakt motsatsen till hur jag känner. Men samtidigt måste jag hantera det faktum att jag faktiskt ingenting kan göra åt utvecklingen just nu, och då är det nog mer konstruktivt att göra bra och fina och roliga saker än att helst ligga i fosterställning med ångestpanik över risken för krig.

Med det sagt, så är jag fortfarande lite ur balans, så jag kom fram till att det nog kanske inte var så klokt att ta med hundarna till en ny inomhuslokal och försöka träna något vettigt. Vi tog istället på oss långpromenadskläderna och jag petade igång Turf på telefonen och så började vi leta zoner att ta över. Nå, mest jag, hundarna verkade mer leta dofter.

Zonjakten gick helt okej, även om jag svor lite över att telefonen kraschade ett par gånger och att GPSen tog lång tid på sig att låsa. Extra frustrerande när jag stod precis bredvid en zon och telefonen bestämde sig för att starta om, och innan jag hann få igång den kom en joggare på jakt efter samma område och plockade det. Meh! Med en timeouttid på 30 minuter var det ingen idé att hänga kvar där, inte.

Det som är lite listigt med det här är att det tar typ 30 sekunder från det att man kommer in i en zon tills dess att man erövrat den, och de 30 sekunderna är himla bra träningstid med hundarna. Det låter lite, men testa att stanna på en random plats och vara passiv ihop med en kortbening i 30 sekunder så inser du förhoppningsvis snabbt att det är något jag… ehem… eftersatt en smula.

Man får också se roliga skyltar om man rör sig i andra områden än man brukar. Vad sägs om framtidssäkrad fiber? Jag är hälsosamt skeptisk.

2014-03-05 18.17.48

It’s a turf war
on a global scale
I’d rather hear both sides of the tale
See, it’s not about races
Just places
Faces

Brave

Jag är inne i en lite tung period. Utvecklingen i världen skrämmer mig, och tar udden av glädjen över våren. Det är faktiskt mer mörkt än ljust, trots att det är sol. Hur länge behöver vi hålla andan? Är det ett nytt kallt krig? Ett riktigt krig? Och hur kan vi säga samma saker 2014 som 1914 – att tiden är förbi för krig, att världen är för civiliserad? För uppenbarligen, uppenbarligen är den inte det! 🙁

I jakten på normalitet har jag idag försökt suga i mig lite sol ihop med tre av fyra dårar i den utökade flocken. Söta är de, i alla fall, och nog blir det lite lättare att tänka att allt är precis som vanligt, precis som innan, när jag gör helt vanliga saker.

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska peppa musik och välkomna att känna mig som vanligt – eller om det bara är att lura mig själv?

Everybody’s been there, everybody’s been stared down
By the enemy
Fallen for the fear and done some disappearing
Bow down to the mighty
Don’t run, stop holding your tongue
Maybe there’s a way out of the cage where you live
Maybe one of these days you can let the light in
Show me how big your brave is