Attitude is a little thing that makes a big difference.

Jag accepterar Den Stora Februaritröttheten. Den här veckan får bli mållös, helt enkelt. Visst måste jag acceptera ett visst mått av måsten i mitt liv kring Norries rehab, men det är nog alla måsten jag mäktar med i hundlivet just nu. Utöver en begränsad grundnivå i form av promenader och lite novafon får resten komma som eventuell bonus om jag hittar motivationen och orken.

Idag har jag funderat på hur Googles AdWords nästan alltid är för sent ute. På FB får jag nu annonser med reklam för Seche Restore (thinner till nagellack som börjat torka) som jag köpte igår. Det är en återkommande trend, så jag kanske helt enkelt fattar inköpsbeslut lite fortare än genomsnittspersonen? 😉

Howevers. Imorgon ska Norrie simma i alla fall och på tisdag ska vi till Högby och fnittra någon tunnel. Zumi behöver jag hjälp att simma så hon får bara vara hangaround den här gången, men tunnelfnitter ska vi nog få till 🙂

The only thing we know about the future is that it will be different

Det har varit ett rejält pendlande mellan svagt hopp och avgrundslös förtvivlan under stora delar av veckan. I torsdags åkte vi till Marie och jag var väl mer eller mindre övertygad om att få en dödsdom (eller åtminstone en trasighet-vi-behöver-kolla-ryggen-dom). Vi kan väl kalla det något av ett positivt antiklimax när hon tittar på honom och säger “Men alltså det här ser rätt bra ut“. Jag har nog börjat hänga upp mig mer på trebenshoppen och inte tittat på det viktigaste, nämligen att han har fått ut steget bättre. Det är inte lika trippigt och kort, även om han är kortare på vänster sida så arbetar han på med benen på ett sätt han inte gjorde tidigare.

Jag citerar Skönheten & Odjuret för mig själv – älskling, såna här saker tar tid – och försöker att acceptera just det. Ibland tänker jag att det ser ju likadant ut som före operationen, men det gör det inte – steget ser inte likadant ut. Nu har han förutsättningarna för att kunna komma tillrätta med trebenshopp, korta steg och avlastande, och det måste få ta tid. Kanske, även om det bär mig emot, lika lång tid som han uppvisat symptom.

Så, senaste veckan i fysschema:

Måndag: Skrittdrag, längre promenad (20-25 minuter, enbart i koppel), 5 min viktmanschetter. Massage och novafon.

Check!

Tisdag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter, kloss- och balansträning.

Check!

Onsdag: Vila. Massage.

Vila och lite massage.

Torsdag: Vattenthreadmill.

Vattenthreadmill 4 + 5 + 4 med kort travpass under femminutaren. Vibb efter.

Masserade och novafonade på kvällen för att se om det kunde hjälpa mot eventuell stelhet efter vattentraskandet.

Fredag: Vila. Massage.

Vilade bara – borde ha masserat med facit i hand!

Jag planerade aldrig lördag och söndag, så de kommer här, lite ad-hoc-planerade:

Lördag: Vila. Massage och novafon.

Check! Vi tog en extra vilodag på inrådan av Marie så han får vila ordentligt efter varje vattentraskpass. Det enda vi gjorde var lite skrittdrag.

Söndag: Längsta promenaden hittills, ca 45 minuter, delvis lös. Massage och novafon.

Halvcheck – vi har promenerat men jag tänkte massera och novafona ikväll.

Ny vecka igen!

Måndag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter (med kroppsvikt!), kloss- och balansträning.

Tisdag: Vattenthreadmill.

Onsdag: Vila. Massage.

Torsdag: Kortare promenader, skrittdrag. Massage och novafon.

Fredag: “Lång”promenad ca 45 minuter, massage.

Lördag: Kortare promenader, skrittdrag, 5 min viktmanschetter (med kroppsvikt!), kloss- och balansträning.

Be happy for this moment. This moment is your life.

Det är, för mig, lätt att alltid vara på väg någonstans. I ett blogginlägg som är många år gammalt nu sammanfattade jag mig som ett ständigt sökande efter lite mer, och det är alltjämt lika sant. Det är svårt att komma ihåg att andas i nuet och komma ihåg att det är resan som är livet.

Jag försöker att släppa sargen lite nu, och låta Norrie gå liiiite längre än tidigare. Men åh så svårt det är att inte häva upp honom i famnen för att “spara minuter” så att säga. Vi behöver ju inte spara minuterna lika hårt, men det sitter långt inne att låta honom gå själv.

Med det sagt så ser det av och till rätt bra ut. Han har inte muskler nog att orka gå snyggt och stabilt i tio minuter än, men i början av promenaderna känns det riktigt fint att gå och titta på hans bakbensrörelser. Det blir mer och mer kraft och stadga i steget, och han sätter ner ganska rakt även om han lyfter lite snett inåt.

Idag har dock varit Zumis dag! Eftersom Norrie inte är i närheten av agilityform så fick Zumi vara stand-in på agilityplanen och springa blåbärsklass på LBKs KM. Zumi har ju kanske inte världens bästa hindersug, vilket till stor del beror på att hon tränat agility ungefär en handfull gånger i hela sitt liv, så det var lite slitigt för matte. Men! Efter ett första varv med minst tre små tokryck så lyckades jag knuffa henne över varenda hinder 😀 Roliga lilla shiban! Jag blir än mer pepp att faktiskt sätta igång lite agilityträning med henne av sånt här.

Forget the past – the future will give you plenty to worry about

Idag firar vi en månad efter andra operationen. Milstolpe! Jag har lyckats hålla honom tillräckligt stilla för att få honom att läka ihop och nu sitter knät på plats. Ledkapseln knäpper lite, men det är inte knät som rör sig, utan antagligen eftersom den fortfarande är lite svullen.

Idag har vi varit på Djurdoktorn som jag skrev igår, och träffat Marie igen efter knäoperationen. Norrie är väldigt omusklad och rätt stel, och det har han ju tappat under den här intensiva viloperioden. Vi pratade en del om ryggen, men just nu är min magkänsla att knät ställde till med mycket i hans rörelsemönster även om jag vet att just ryggar är ett problem hos de små kortbenta.

Så, vad ska vi göra? Till att börja med, så ska vi gå runt ljusslingan! Första målet! Vi har ju gått ca 5-10 minuter hittills, och det ska vi öka upp mot 15-20 minuter, om än successivt och till en början bara två av promenaderna per dag. Men tänk, på 15 minuter hinner vi hela vägen runt ljusslingan i vanligt promenadtempo. “hela vägen” är 800 meter… 🙂 Små steg, små mål – men det känns som att få friheten tillbaka i en liten liten dos.

Förutom längre promenader så ska jag stretcha bakbenen (kastar med höger också, han blir spänd även där av belastningen), framför allt bakåt. Jag ska massera hela området, upp mot ryggen, över mot baksidan av bakbenet och ner, och novafona bort från knät mot baksidan av benet.

Det som gav mig allra bäst magkänsla är att han har blivit mindre spänd med människor och hundar på sistone. Jag vet inte om han bara är lägre i stress nu när han är lägre i aktivitet, men jag upplever ju att han är otålig och börjar vara missnöjd med att bara sitta i buuuuuur matte. Trots det så reagerar han inte lika starkt, en hund som kommer in i väntrummet är ett “mrrr” snarare än ett “MÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRR” och idag pussade han Marie på halsen när vi pratade om honom – han som varit tydligt avståndstagande och definitivt osäker / obekväm tidigare. Jag har oroat mig för att hans extra skärpa det senaste året har varit just smärtrelaterad, och kanske? Vi får se hur han fortsätter. 🙂

Dag 2: Serom och odödlighet

Igår kväll såg Kalle att Norrie var lite svullen runt hasleden på vänster ben. Svullnaden över knäleden hade gått ner men runt hasen var han mjuk och sladdrig och det kändes som en vätskeansamling. Eftersom han var pigg och inte verkade ha ont avvaktade vi över natten (som blev lugn om än trång, för Norrie tog upp halva sängen).

På morgonen var sladdrigheten densamma, men nytt för dagen var att han försökte stödja på benet mer aktivt! Det blir ett steg här och var när han rör sig långsamt och tänker efter. Har han bråttom så blir det snabba trebenshopp istället. 🙂 Suddig kort film på steg i sängen:

Vi gick ut en sväng i väntan på att Djurdoktorn skulle öppna och då passade han äntligen på att bajsa. Eftersom han var fortsatt pigg och inte hade ont så kändes det inte så oroväckande, men vi ringde ändå och fick en tid vid nio för att kolla till det. Jag funderade på om han skulle behöva sederas eller så, men det kändes osannolikt, så han fick sin morgonmedicin. Jag tror att jag fasar ut tradolanet nu när han är så pigg – idag försökte han hoppa upp på en stol i köket i ett obevakat ögonblick och hade antagligen lyckats om han inte slagit huvudet i bordet…

Film från promenaden (jag fick tyvärr inte med när han använde benet strax innan):

Bild på benet:

2014-09-03 07.47.18

På Djurdoktorn träffade vi Tobias och Norrie blev riktigt förvånad över att det var en agilitymänniska där och uppförde sig riktigt trevligt. Jag fick lära mig att vätskesamlingen kallas “serom” och inte är jätteovanligt (speciellt på de hundar som piggnar till fort och använder benet). Jag ska hålla koll på hans temp så han inte får feber samt på såret så att det inte börjar glipa eller läcka var, men antagligen kommer svullnaden att lägga sig igen om ett par dagar. Jag kunde också massera tassen lite om det kryper ner mycket dit, så att det inte blir helt stillastående. På plats hade han 38,9 i temp vilket var helt normalt.

2014-09-03 08.49.01

Vi gick en sväng vid lunch och då lyckades jag få på film att han använder bakbenet! 🙂 Än så länge sätter han bara ner det när han skrittar långsamt, men jag tänker att det är okej att han inte är helt återställd dag två. Fast lite hetsar jag inombords…

Eftersom smärtan runt benet har lagt sig så har jag börjat hjälpa honom lite med rörligheten genom att försiktigt sträcka och dra ihop benet. Inte till några ändlägen utan bara lite mjukt och försiktigt.

Sofia ringde vid tretiden och frågade om jag hade lust att gå en sväng med Zumi och Cody, och det hakade jag på. Först tänkte jag att det nog är bäst att sätta Norrie i metallburen med tanke på hur pigg han är, men fick inse att han och kragen inte riktigt ryms på ett bra sätt. På väg tillbaka till stora tygburen så genade han över soffan. När jag kom hem med Zumi och skulle ta ur en pläd ur hans bur för att vattenskålen vält var han återigen uppe och vände i soffan! Det är jätteskönt att han mår så bra – men helvete, tänk om han drar sönder något! Bur eller koppel ständigt från och med nu…

2014-09-03 15.18.34

Alla tips på bra aktivering mottages tacksamt! Inget som kräver hastig rörelse eller fyra ben. 😉 Det får gärna vara kalorisnålt också, även om jag dragit ner lite på maten. Hans aktivitetsnivå är ju drastiskt mycket lägre just nu.

Vi har tagit det lugnt under kvällen, även om Norrie har ägnat sig åt att gnyla eller vöffla mest lite då och då. Han är missnöjd över, bland annat, att han inte har fått kvällsmat, att han inte får göra något roligt, att husse inte är hemma och att matte inte tittar på honom hela tiden. Matte, som har ont i huvudet, är lagom glad över ljudnivån.

Eftersom jag har ont i huvudet så hittar jag också saker att oroa mig över. På kvällsturen stödde han inte särskilt på benet utan körde snabba trebenshopp nästan rakt av (med något undantag). Dessutom såg jag att han kan sätta ner tassen på vänster ben “åt fel håll”, med ovansidan nedåt så att säga. Precis så som man ställer tassen när man testar reaktionerna för att se om det är troligt att hunden har diskbråck. Plörgh, säger matte – men det kan ju vara så enkelt som att han inte har full känsel i benet efter operationen och de vätskesamlingarna han har.

2014-09-03 19.12.04

Dag 1: Knark, sömn och balans

Natten till idag blev lite sisådär. Norrie fick stora tygburen som vi ställde längst uppe vid huvudänden av sängen så att jag kunde ligga precis-precis bredvid honom och klappa på honom om det behövdes. Ynk, sa hunden, som kände sig ensam och övergiven och bortglömd och så frös han också och allt var skit (trots en dos tradolan vid 01). Efter att ha sovit ungefär en timme i taget och däremellan klappat och kliat och sagt åt hunden att han inte är övergiven så gav jag upp vid sextiden och plockade upp honom i sängen. Där han direkt somnade och sov till åtta. Åkej, åkej, det får bli sängen inatt då.

2014-09-02 07.53.24

Han var lagom pepp på att gå ut och kissa, men efter lite funderande så fick han det gjort med en lite innovativ stil. Han ville gärna lyfta höger bakben, men vänster är ju inte sådär supereffektivt att stå på, så det blev någon utdragen halv-valp-kiss-variant. Han ville inte heller riktigt flytta med bakdelen utan flyttade frambenen lite fram och tillbaka i en halvcirkel runt bakdelen.

2014-09-02 08.11.14

Såhär rörde han sig på morgonen:

Efter rastningen var det frukost- och medicindags. Han fick då 25mg tradolan, 20mg norocarp och 75mg clindabuc. Tradolanet är starkt smärtstillande, norocarpen är som rimadyl (smärtstillande och antiinflammatoriskt) och clindabucen är antibiotika som han får eftersom han har ett stift som håller fast fästet för knät. Tradolan ska vi bara ge de närmaste dagarna 2-3 gånger per dag, clindabuc i fem dagar och norocarp i tio (eventuellt fler om det behövs).

Mums mums köttbulle sa heelern och åt tabletterna.

2014-09-02 08.24.39

Nytt idag var att han faktiskt ibland satte ner vänster tass även om han inte lade vikt på den. Det finns lite förståelse för att det finns ett ben där som nog kanske såsmåningom går att använda, hoppas jag. 🙂

2014-09-02 09.05.19

Vid lunch satte vi oss på uteplatsen och tittade på världen en liten stund. Han var fortfarande inte jättemobil utan ville helst stå eller sitta stilla. Han börjar lära sig att hellre sätta sig med högerbenet underst så han inte sätter sig på såret.

2014-09-02 10.36.03

2014-09-02 10.37.33

Nu på eftermiddagen blev han lite gnällig, men tonen var klart annorlunda från hur han lät igår. Det var inte längre aaaj uuuusch yyyyynk aaaaaj eeeensam leeeeedsen utan snarare hallååååå tråkigt jag vill något hallåååå. För att motverka ljudet fick han pyssla litegrann med en aktiveringsleksak i några minuter.

2014-09-02 13.24.43

Vid halvfyratiden gick vi ut en liten sväng utanför uteplatsen då jag misstänkte att gnäääääääääälljudet hörde ihop med behov att uträtta lite behov. Plötsligt hade Norrie kommit på att han kunde hoppa på tre ben utan att det gjorde ont i vänsterbenet! Jag hade inte tagit med något koppel i den naiva övertygelsen att han inte skulle röra sig många meter frivilligt, så det är tur att han är så lydig. När jag insåg hur mobil han var bar jag bort honom till hygget istället där det är längre till vägar och lugnare. Där passade han glatt på att skvätta över där Zumi kissade och nosa på ett antal fläckar. Det syns att han inte ignorerar benet helt, det vevar lite och han testar det försiktigt men lägger helst inte vikt på det än.

Han är inte främmande för att muttra på trapphuset och gnöööööööla över att han har tråkigt, precis som vanligt. Med det i ryggen beslutade jag att dra ut lite på medicineringen av tradolan från var 8:e till var 12:e timme – uppenbarligen har han inte vansinnesont…

2014-09-02 20.34.05

Efter kvällens medicinering tog vi en liten promenad för att se om han ville bajsa. Det blev inget av med det, men han var lite läskigt rask på tre ben (och ibland försökte han med fyra). Jag är lite orolig att han ska överanstränga sig i någon smärtfri hybris, men förhoppningsvis är inte risken så stor om vi går korta svängar i koppel. Jag vill inte heller att han befäster rörelsemönstret, men om ett par dagar kan jag börja uppmuntra till att lägga vikt på benet.

If opportunity doesn’t knock, build a door

Med start imorgon kommer den här bloggen att bli en berättelse om patellaluxation och rehab. Jag ska försöka uppdatera hjälpligt ofta, för när jag själv söker på “patellaluxation operation” till exempel, så vill jag läsa om andras operationer och hur rehab har gått – vad de har gjort, vilka bakslag de har fått och så vidare. Jag hoppas att vår berättelse kan bli en inspiration för andra – att rehab går som på räls och han blir fantastiskt mycket återställd.

Idag har vi myst i skogen. Luddat runt och inte gjort något alls. En sån promenad som jag vill ha färskt i minnet inför tuffa konvalescentveckor och som målbild för rehaben.

Norrie har fått vänja sig vid den uppblåsbara kragen jag hoppas att han kan ha istället för tratt. Det krävdes inte någon direkt invänjning – jag tog på den, han krafsade på den med en framtass, jag sa att den tyvärr måste sitta där och han ryckte på axlarna och tuffade vidare som vanligt.

2014-08-28 13.38.47

Zumi har ett uppdrag under september månad. Hon ska lära sig att apportera. En del av det finns faktiskt hjälpligt på plats, i alla fall om det alltid är en liten träpinne hon ska hämta:

Problemet kommer först när hon ska hålla fast och sitta still. What, säger shiban och biter till i föremålet och släpper. Och biter till och släpper. Och får hon inget för det så biter hon hårdare. Och släpper… 🙂 Går det att lära henne att hålla fast, månntro?

April showers

De senaste dagarna har förflutit i ett grått töcken av regn, trötthet och kyla. När våren får bakslag såhär är det lätt att tappa sugen och känna sig bitter över att gå miste om potentiella vårsolspromenader och varma agilitypass. Då behövs ett ess i rockärmen, eller varför inte ett lite annorlunda mål?

Though April showers may come your way
They bring the flowers that bloom in May
So if it’s raining, have no regrets

Ett av årets mål är att fjällvandra. Vad behöver man för att fjällvandra? Jo, man behöver vara van vid att bära runt på en ganska tung ryggsäck i ganska knölig terräng. Vana skapar man lättast genom att, trumvirvel, bära runt på en ganska tung ryggsäck i ganska knölig terräng. På en timme hinner man trampa runt ganska mycket i Rydsskogen – för att inte tala om hur många pölar och kärr man hinner besöka! Jag var dock torr och varm om fötterna när jag kom in tack vare mina älskade kängor. :heart:

Framåt kvällen blev det mer promenerande, med sällskap och utan ryggsäck. 🙂 Så skönt att känna att hundarna verkligen har fått gå och titta på världen ordentligt!

Machine

Idag har vi inte traditionsenligt sprungit A-hinder. Efter tre agilityklasstarter igår (jodå, trippeldisk, tackarsomfrågar! 🙂 ) prioriterade jag en promenad med den utökade flocken i deras tassemarker, så Norrie kunde få floppa runt i en underbart tom skog och bara vara. Zumi fick vackert hålla sig i koppel eftersom jag inte är jättesugen på att bada hund titt som tätt och hon verkar helt oförmögen att inte rulla sig i allt hon ser.

Gårdagens starter var kanske inte så mycket att hänga i granen, men det blev åtminstone en positiv, uppåtgående trend. I första starten var jag ganska uppstressad och Norrie hade inte fått landa i miljön alls, så vi var splittrade båda två. Han dammade rakt förbi mig efter första hindret och tog en helt annan väg än jag både tänkte och visade. När jag puttat in honom i slalom istället så insåg han att något hade blivit fel, och ramlade ut och bara såg ut som att han höll på att dö av brustet hjärta. Lilla plutt, orättvisa förutsättningar! Jag ropade in honom och så kramades vi lite innan jag satte ner honom vid slalom igen och vi sprang resten av banan som tänkt. Vet inte om det finns på film?

I andra starten var han lite mer sig själv, även om han inte ville leka och verkade lite obekväm inne i hallen. Där ställde jag till det redan vid hinder tre genom att överskatta en fälla och handla in honom i slalom på ett sätt han absolut inte förstod. Han sprang rakt igenom första porten ilsket skällandes och stannade och tittade på nummerskylten. När jag bett om ursäkt för det tog vi oss till balansen där han glatt hoppade kontaktfältet och vackert fick ta den en gång till. Då blev det betydligt mer rätt! Pipis på det, sa matte, och så sprang vi ut. Norrie blev mycket glad över pipen, vilket lugnade mattenerverna lite mer – det är sjukt stressande när den normalt lekglada hunden inte vill leka.

I sista starten var matte lugn. Var Norrie lugn. Kampade Norrie med minipipen (och därmed min hand) innan start. Skötte matte handlingen på planen ungefär som tänkt – tills vi kom till en fälla med A-hinder och jag både viftar honom mot det OCH tittar på det. Var hamnade hunden? På A-hindret 😀 Men han var sig själv! Och när han faktiskt skulle över A-hindret tog han ett helt godkänt running. Såpass att jag kom av mig och behövde kasta in ett nödblindbyte efter slalom som inte skulle vara där. Men han tog det! Duttihunden! Och leksaken efter loppet likaså!

Jag lyckades hyfsat med att vara analytisk mer än emotionell under dagen, och jag försöker att inte stressa upp mig själv med problemen vi har just nu. Det enda som får Norrie att inte springa är spänningar hos matte – han är inte en dålig hund. Det finns inga dåliga hundar. Han är bara lite känslig med en för känslosam matte.

Rutiner för nästa tävling? Lite mer tid på plats för att låta honom landa och andas, och för att låta matte hitta zonen och fokusera sig. Komma ihåg uppvärmningsrutiner – framför allt happytricksen! Jag har ju lärt in dem för att ta fram dem när det blir pressat för att försätta honom i rätt sinnesstämning.

Every lifeline
leads its own way
to the heavens

Blow Me One Last Kiss

Någon gång, i något parallellt universum om inte i det här, ska jag lära mig hur viktigt det är med sömn för att fungera. Det innebär, till exempel, att jag när jag kommer hem efter en lång och aktiv helg, inte ska lägga mig och läsa till halv tolv om jag ska gå upp vid halv sju morgonen därpå. Då går liksom min förmåga till normal funktion lite sönder.

White knuckles
and sweaty palms from
hanging on too tight
Clenched shut jaw
I’ve got another
headache again tonight

Dessutom går huvudet sönder. Så helt ohyggligt trött jag är på att ha ont i huvudet! Är det inte spänningshuvudvärk så är det trötthetshuvudvärk eller vätskebristhuvudvärk. Och det är ju lögn och förbannad dikt att lyckas hålla koll på alla dessa parametrar på en och samma gång…

Positivt i sammanhanget är att jag har vaknat före väckarklockan hela veckan. Eller ja. Jag har vaknat före larmet i mobilen, men förstås en bra stund efter att wakeuplighten har tänts. Skön känsla dock att redan vara vaken och på gång när klockan ringer istället för att snooza i fyrtio minuter 😉

Helgen gick i hundarnas tecken, även om jag inte träffade mina egna mer än någon timme på kvällen. På lördagen tuffade jag och turbolämmeln till Eskilstuna i sällkap av Malin och hennes kortbeningar för att lyssna på föreläsning om anatomi och sedan sitta igenom ett årsmöte för SLHK.

Jag älskar min rasklubb. There, I said it! Jag vet att det finns konflikter här och där, men det faktum att det inte är öppen strid i väpnad konflikt gör att det finns rum för lite öppenhet och ärlighet uppfödarna emellan. Det är inte så ohyggligt mycket hysch-hysch som jag tidigare trodde var standard i rasklubbar. Uppfödarna är faktiskt hjälpligt ärliga kring problem de får med sina hundar!

Det gör att jag känner mig otroligt mycket mindre kritisk till olika avelsbeslut – för jag vågar lita på att uppfödarna tänker efter både en och tre gånger kring vad de vill få fram, och är ärliga när det inte blir som de tänkt sig.

I söndags var destinationen istället Motala, och heelworktävling för HU. Jag tävlingsledde och sökte desperat efter inspiration och lust att träna och tävla heelwork igen, och hittade åtminstone små bitar av det hela. Dagens största inspiration var Anna och Luddes program till signaturmelodin till Polisskolan, så medryckande och glatt!

Vi har, i övrigt, inte gjort så mycket. Jag träffade ju knappt hundarna i helgen och under de dagar som gått sedan dess har jag inte haft så jättemycket ork att hitta på saker. Idag plockade jag fram kontaktfältsbrädan och tränade 2på2av för att påminna om rätt beteende på balansen när den så småningom kommer ut. Riktigt än har jag inte planerat att träna om den…

En sak kan vara värt att stoppa pressarna för dock – Zumi verkar ha kommit på det där med att hon har två bakben hon kan använda till saker! Vi balanstränade lite i eftermiddags, och hon kunde faktiskt få upp alla fyra tassarna på en stubbe. Tidigare var hon komplett oförmögen att fatta att hon hade bakben hon kunde jobba med – frambenen var ju på stubben, mission accomplished. Det är sannerligen aldrig för sent att lära sig saker som shiba. 🙂

2014-03-19 14.07.19

Norrie är dock lite mer rutinerad och kräver inte en stubbe nästan lika stor som han själv för att hålla balansen.

2014-03-19 14.07.55