There is a time for many words, and there is also a time for sleep.

Homer Simpson har sagt en och annan klok sak. Idag är inte en dag för ett långt blogginlägg, idag är en dag för ett sprattlande livstecken, en stor kopp te och sedan täcke upp till öronen. Imorse var jag inte trött; jag var medvetslös.

image

Hundarna hälsar att de också kan tänka sig en tidig kväll. Zumi hälsar också att hon faktiskt jättemycket vet vad slalom är och Norrie hälsar att han är den bästaste agilityhunden sådetså.

Shake It Off

Jag håller på med ett mastodontprojekt, nämligen att skriva ett uppdaterat blogginlägg om nagellack, nagelvård och nail art. Medan jag försöker att någon gång få det färdigt kan jag istället rapportera från den första tävlingen för säsongen. Zumitrollet har sprungit klass 1 i Valla ridhus! 🙂

…ja, egentligen kan vi sluta rapporten där. För på det stora hela så var det just det hon gjorde, hon sprang agility. Det är roligt att det börjar kännas som faktisk agility och inte knuff-med-liten-hund-över-hinder. Hon söker till och med lite själv mot tunnlar och hopphinder vilket gör mig glad! På filmen är det från typ en minut in, för innan har vi det som inte gjorde mig glad: hon har tydligen aldrig sett ett slalom förut.

Låt mig förtydliga: vi har tränat på slalom av och till i minst ett halvår nu. Den senaste månaden har det känts som att hon faktiskt knäckt ungefär hur slalom ska gå till och allt som oftast gjort rätt med alla tolv pinnarna, även om jag har stora hjälper som stöd. Men igår hade hon alltså aldrig sett ett slalom förut och försökte inte ens göra rätt. Då blir jag lite trött i huvudet, för jag har inte riktigt hittat några bra verktyg för att lösa såna plötsliga övertygelser. Idag var vi en stund i hallen och då kom hon ihåg, så kunskapen finns nog därinne någonstans. När hjärncellerna har kontakt.

Vi fick panikbromsningar inför däck och långhopp också, men det väntade jag mig nästan. De där specialhindren som jag inte tränade så mycket med Norrie för att han generaliserar (hopp som hopp!) måste jag träna separat med Zumi. För henne är ett långhopp *inte* samma sak som ett hopphinder. För henne är inte ens ett hopphinder samma sak som ett annat hopphinder, vilket vi fått träna på.

But I keep cruising
Can’t stop, won’t stop moving
It’s like I got this music
In my mind
Saying, “It’s gonna be alright.”

And we’re all getting older

Det har varit tyst här sedan jag skrev om Zumi och agility i maj. Lite vardag går att hitta på Instagram men nu börjar jag sakna det längre formatet igen. Vi får se vad det blir.

image

Vad vi gör just nu? Vad som hänt med Norries kropp och Zumis agility sen sist? Tja. Jag och Zumi driver varandra till vansinne med jämna mellanrum men hon har hunnit nolla lite blåbärslopp och börjar ha en aning om vad ett slalom är. Baby steps!

Jag har slutat att stirra så mycket på Norrie. Vi gör sånt vi tycker är roligt och ser vad som fungerar. Och det mesta verkar, peppar peppar och annat, fungera bra. Långa promenader, agility, heelwork och spår njuter vi av. Och så jagar vi Bollen och dödar en och annan griiiiis. 🙂

Jag fortsätter att måla naglarna även om bilderna mer sällan hamnar på Instagram. Jag har också infört köpstopp på allt nagelrelaterat till i maj – men väntar på tre leveranser som beställdes innan införandet 😉

Vi ser vad det blir av bloggandet. Men just nu blir det något.

The state that I am in

Oh love of mine, would you condescend to help me
Cause I am stupid and blind
And desperation is the Devil’s work, it is the folly of a boy’s empty mind
Now I’m feeling dangerous, riding on city buses for a hobby is sad
Lead me to a living end
I promised that I’d entertain my crippled friend
My crippled friend

Jag lovade mig själv efter röntgen att jag skulle sluta stirra nu. Jag skulle acceptera hans konstiga gångarter som avrundningsfel och köra på så länge han inte visade tecken på smärta.

Det gick, ett tag. Sen började jag räkna trebenshoppssekvenser och tyckte att de ökade. Och nu stirrar jag igen. Stirrar, räknar, stirrar, räknar. Blir orimligt irriterad om jag missar några galoppsprång för då vet jag ju inte. Ja, vad vet jag inte? Spelar det någon roll?

Igår hoppade han upp i soffan och gnällde till när han skulle lägga sig. Den paniken som greppar hjärtat vid ett sådant tillfälle ger fort vika för den större paniken och rädslan; börjar det om nu? Genast: Vilka symptom kan han ha visat de senaste dagarna? Finns det mer? Vad händer nu? Vad gör jag härnäst? Vem finns kvar att fråga om hans problem?

I onödan? Japp. Antagligen hade han trasslat in en klo i filten, för han har inte visat tillstymmelse till ont. Upp och ner på stolar, upp och ner på stenar, fram och tillbaka, hit och dit. Fnitter och nyp i vaden när han har tråkigt på promenaden.

Jag lade in citatet med tanken att Norrie är my crippled friend. Jag undrar dock om det kanske snarare är jag som är the crippled one.

On our way

We’re on our way, way, way
We’re on our way, way, way
We’re on our way somehow

Jag tänkte bara lämna ett livstecken. Ett litet försiktigt “hurra” trots att jag alltid blir rädd att det är att jinxa allt och att Norrie kommer att få ont igen för att jag skriver något positivt i bloggen. Varje inlägg är en kamp på det sättet, för det blottlägger min rädsla.

Men. Ett litet försiktigt “hurra”. Ännu går det vägen. Mer agility, ett halvtufft joggingpass (jag har träningsvärk!) och fortfarande, fortfarande mestadels fyrbent.

I min jakt efter en lämplig låt att citera hann jag igenom ganska mycket. Och åh, så mycket minnen. Mitt musikbibliotek är mig verkligen kärt!

Superhärliga bilder tagna av Leona Örtenberg

DSC_1025

DSC_1026

DSC_1024

DSC_1056

Forever starts today

I onsdags röntgade vi en hel och fin tass och en hel och fin rygg. Ingen spondylos, inga pålagringar, ingen artros. En hel och fin hund. Det var en lättnad att höra, även om det inte egentligen ger svar på frågan “Varför hoppar hunden ibland på tre ben, och varför har hunden fått diffust ont någonstans två gånger, ett någonstans som ingen kan säga exakt var?“. I och med det så har jag bestämt mig för att nu kör vi och ser vad som händer med steg och eventuell smärta och så börjar vi om med undersökningarna om han får ont igen. Ett steg är kvar på listan just nu, och det är kiropraktorbesök. Vi har varit på ett undersökningstillfälle som en del av en studie på universitetet, och blir antagligen kontaktade om det i veckan.

Så vi kör. Hittills två korta pass agility. Hittills inga förändringar i rörelsemönster och ingen smärtpåverkan. Han är en lycklig, pigg hund på promenaderna och ännu mer på planen.

I’ve been to hell
and back again
I’ve open doors I know
I never should have opened
But you bring me home
you bring me home again

Let the world know
I’ll never let you go
Till the end of days
Forever starts
Forever starts today

I am I plus my circumstances

För nästan två månader sedan skrev jag att jag accepterade Den Stora Februaritröttheten. Sen blev det tyst. Jag tror att tröttheten har suttit i sedan dess och sitter i än. Jag är trött, så trött, helt enkelt. Och på hundfronten har det varit idel skit och inget roligt att rapportera, så det har varit tyst, helt enkelt.

Vad för skit? Trasig heeler-skit i huvudsak. Norrie började röra sig sämre igen och jag tyckte inte att det hjälpte att vila, novafona etc så jag bokade en veterinärtid för undersökning. Som ett brev på posten fick han diffust ont någonstans kvällen innan och gnällde till när han flyttade på sig. Det höll i sig nästan till veterinärbesöket, där han förstås inte hade ont någonstans, tacksåmycket. Vi fick dock norocarp utskrivet för att se om det hjälpte.

2015-03-07 09.59.57

Det hjälpte finfint för att ta bort ontet när han ställde sig upp, lade sig ner, hoppade upp på och ner från saker. Det gjorde däremot inte direkt någon skillnad alls på hans rörelsemönster. Han var fortsätt hyfsat trebent i galopp helt enkelt.

På onsdag ska vi tillbaka igen och börja med en röntgen av rygg och vänster baktass. Jag är rädd att han ska ha spondylos eller något annat som inte går att bota, och hoppas att han helt enkelt ska ha låsningar i ryggen som stör honom.

2015-02-22 14.46.12

Hund är roligt nästan jämt, eller hur var det? Vi försöker att andas i mellanrummen och jag testar lite vad han verkar klara just nu. Han blev mer trebent dagen efter ett rejält heelwork- och lekpass, men fick inte ont. Idag har vi kört uppletande, så vi får se vad kroppen säger imorgon.

Jag kan inte lova att jag orkar att hålla bloggen uppdaterad ordentligt, men jag ska försöka. Mest av allt vill jag bara säga ett stort, stort tack till alla som är med mig på den här resan och som gör att jag orkar en dag till, och en dag till, och en dag till.

2015-03-10 22.12.03

Attitude is a little thing that makes a big difference.

Jag accepterar Den Stora Februaritröttheten. Den här veckan får bli mållös, helt enkelt. Visst måste jag acceptera ett visst mått av måsten i mitt liv kring Norries rehab, men det är nog alla måsten jag mäktar med i hundlivet just nu. Utöver en begränsad grundnivå i form av promenader och lite novafon får resten komma som eventuell bonus om jag hittar motivationen och orken.

Idag har jag funderat på hur Googles AdWords nästan alltid är för sent ute. På FB får jag nu annonser med reklam för Seche Restore (thinner till nagellack som börjat torka) som jag köpte igår. Det är en återkommande trend, så jag kanske helt enkelt fattar inköpsbeslut lite fortare än genomsnittspersonen? 😉

Howevers. Imorgon ska Norrie simma i alla fall och på tisdag ska vi till Högby och fnittra någon tunnel. Zumi behöver jag hjälp att simma så hon får bara vara hangaround den här gången, men tunnelfnitter ska vi nog få till 🙂

Success is not forever and failure isn’t fatal

Jag påbörjade i januari ett försök att sätta mål som grundar rutiner, och vissa saker har jag lyckats med och andra inte. Det är nog rätt väg att gå, på det hela taget, men jag behöver också hitta vilka saker jag faktiskt tycker är värda att göra. Det ser ju bra ut med en massa mål, men stämmer de inte med vad jag faktiskt vill och känner för så spelar de ju inte så stor roll.

I senaste numret av brukshunden såg jag ett jättebra träningsupplägg. Du skriver upp vad du ska göra varje dag, och du kryssar också i vad som är vinningen för dig utöver att hunden blir tränad – är det kanske socialt, eller avstressande, eller fysträning? Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra det på ett bra sätt själv, men jag vill ha något sånt. Förmodligen blir det ett hemmahack en tråkig kväll… 🙂

Nu tänkte jag utvärdera och styra om oss lite inför februari. Såhär såg målen och resultatet ut för januari:

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
    Nej. Vädret har komplicerat det hela. Han bör inte dra på halt eller tungt underlag, så cirka en gång i veckan har vi lyckats med det.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
    Nja. Kanske 2 gånger i veckan? Jag har glömt, helt enkelt.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
    Ja, det har vi uppfyllt!
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
    Nej, vi har plockat bort manschetterna tills vidare då han blir spänd i ljumsken på vänster bak.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
    Nja – vi har nog snittat på två, där ett varit under ganska organiserade former.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Ja, ett pass basic grid i mitten av januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
    Nästan. Jag började bra men sista två veckorna blev träningen liksom en sak för mycket att göra.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
    Totalt sett, jepp. Inte exakt en gång i veckan, men ungefärish! Ibland oftare, ibland mer sällan.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.
    Work in progress. Det är lite för många saker i mitt liv egentligen, men än så länge fungerar det.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Nej. Första passet blev idag.
  • Köra ett pass slalom under januari.
    Nej. Det kom såntdär äckligt vitt ute.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
    Nej. Inte ens nästan. Hon känns dock ganska pigg i kroppen så det har inte känts prioriterat.
  • Klossträna två gånger i veckan.
    Nej. Varför klossträna nu egentligen när hon ska tävla freestyle, inte heelwork? Vi har tricktränat istället!

En månad är nästan för lång tid att lägga upp en plan på. Jag undrar om jag ska gå tillbaka till att planera vecka för vecka? Ibland kan vecka för vecka kännas lite för tight och svårt att se övergripande framsteg med, men samtidigt är det väldigt mycket lättare att överblicka. I och med att vi besöker rehab en gång i veckan där vi kan få nya direktiv så blir det lättare att hålla oss till en vecka i taget.

Mina egna mål duger på månadsbasis, medan hundarnas nog behöver brytas ner vecka för vecka. Så – den här veckan:

Norrie

  • Massera/novafona 3-4 gånger.
  • Stretcha efter högre belastning – sim, längre heelworkpass, hoppteknik etc.
  • Balansträna två gånger.
  • Träna heelwork två gånger, med fokus på övergångar och högerposition.
  • Eventuellt boka en simtid.

Norries rehab fortsätter framåt. Vi har börjat frisimma och han är gillar det. 🙂 Steget i trasken ser bättre och bättre ut även om jag stör mig på en viss avlastning i vardagen. Men – Rom byggdes inte på en dag. Tålamod, åter tålamod.

Zumi

  • Träna trick två gånger, med fokus på att komma på trick med ny rekvisita.
  • Gå lös och rejsa en gång under veckan.
  • Boka en simtid (inte nödvändigtvis den här veckan).

Mina egna månadsmål från förra månaden får följa med till den här. Två träningspass och en omgång nya naglar per vecka, samt försöka hitta struktur för hur jag ska hinna mitt liv utan att bli matt i kanterna.

Be as you wish to seem

Ni kanske minns att jag inte ställde upp några mål förra året eftersom jag inte kom överens med idén om mål? Det slutar med att jag skriver dem i december/januari, tänker yes, nu har vi en plan, och sen tittar jag inte på dem förrän i december och inser att eh, just det, hur tänkte jag här egentligen?. Långtidsmål passar mig helt enkelt inte, speciellt inte den typen av prestationsbaserade långtidsmål som jag har en tendens att sätta.

Så jag har tänkt och funderat (en onödig plåga, låt gå! 😉 ) och kommit fram till hur jag vill göra med planeringen för året. Jag har två drömmar som jag önskar ska slå in – att jag och Norrie får springa som föråkare på årets SM i agility och att vi i framtiden får springa SM på riktigt. Det här är inte mål – det här är drömmar. Men hur förflyttar jag oss lite lite närmare?

Jo, med korta lätta användbara mål. Jag har valt en månad, för att se om det är för långt eller för kort för att vara överblickbart. I slutet av varje månad tänker jag mig att jag ska utvärdera lite och se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag tänker att vi under januari ska bygga fungerande rutiner att stå på, och därför finns det inga krav på kvalitet eller längd på någonting av det jag räknar upp – det ska bara göras ett antal gånger och sen får kvalitet, planering och längd komma med tiden.

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
  • Köra ett pass slalom under januari.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
  • Klossträna två gånger i veckan.

En sak som jag direkt funderar över när jag tittar på mina drömmar och på vad vi gör är att jag inte har någon heelworkdröm och ingen dröm som involverar Zumi. Hjärtat säger just nu inte något speciellt om heelwork tyvärr, förmodligen för att vi så sällan tränar det tillsammans med andra – det finns ingen inspiration. Anna, Erika, Ann-Sofie, Åsa, Leona… Heelworkpepp, you haz it?

Zumi… Ja, egentligen vore drömmen där bra kontakt. Det kanske kommer genom mer träning?