Life’s What You Make It

Ett och ett halvt år sedan posten om Tulsis knän. Det har hänt så mycket, så mycket sedan dess, mer än vad som ryms i ett blogginlägg. Ska jag sammanfatta?

Jag är stolt ägare till ett halvt hus, en hel elcykel, två symaskiner och två hundar (utan sorg, Zumi lever det glada pensionärslivet hos mina föräldrar). Jag har tränat agility cirka två gånger i år, båda i september. Norrie har bara behövt rimadyl en gång i år hittills. Tulsi har genomgått två patellaoperationer men rehab-Marie tycker att han rör sig bra och är positivare än hon någonsin varit över Norrie. Jag har också en bättre magkänsla än jag någonsin haft med Norrie. Jag har skaffat (okej, fått!) två symaskiner och har sytt… många plagg, till mig och till andra. Jag lärde mig virka förra sommaren och har virkat ett hundratal mormorsrutor. Mina naglar är tragiskt eftersatta men matkällaren är full av äpplemarmelad och -must och -sylt och -cider. Jag har hållit liv i en massa blommor sen vi flyttade i juli. Jag är inte lika rädd för spindlar.

Memories you’re making, frame inside your heart
In the middle of a nowhere is a somewhere you can start

#karantänpyssel

Så, vad gör vi när vi inte får boka hallen, hänga på samträningar eller gå på valpkurs? Ärligt talat; inte jättemycket. Framför allt de vuxna hundarna har nog ganska tråkiga dagar med vanliga promenader och inte några stora mängder träning. Zumi har aldrig varit särskilt intresserad av att träna inomhus, och med Norrie vill jag träna på saker som kräver lite yta och där räcker inte köket till. När han äntligen kanske får vara bland andra igen så tänker jag mig att vi ska börja kedja lydnadsmoment och se hur långt vi är från startklassen egentligen.

Valpen tränar på olika saker. Bland annat tränar vi på läxan från valpkursen, att han ska kunna ligga på rygg i knät och slappna av. Svårt, hälsar valpen som tycker att det suger att vara fasthållen och förvandlas till en liten och väldigt stark ål. Men det går framåt!

Han tränar också lite på att utställningsgå och utställningsstå. Jag anmälde honom till heelerspecialen i Eskilstuna i mars som trevlig miljöträning och då är det ju bra om han har ett hum om vad han ska göra. Förutom att gå och stå får han också träna på att ligga och sitta och snurra och att sätta upp framtassarna på en kloss. Och så får han träna på att vänta på sin tur när Norrie tränar lite småsaker, med flit såna småsaker som möjliggör att kasta godisbitar på valpen under tiden.

Jag har plockat fram stickringarna igen, som ett politiskt statement. Mitt första projekt blev en Pussy Hat i illrosa reflexgarn. Jag provade och mätte och gjorde den ändå alldeles för lång, så jag fick ta upp den och korta ner den och sätta ihop den igen. Nyttig erfarenhet och bra lärdomar om stickning, på det stora hela.

Projekt nummer två blev benvärmare, också i reflexgarn. Den första blev något tjock och sättet jag maskade av den gav en lite för stum kant (nedtill på bilden), men med lite modifiering kan det nog bli bra. Jag har lärt mig skillnaden mellan e-wrap, u-wrap, flat knit och true knit och fått upp hastigheten på e-wrap – purl – e-wrap – purl rejält.

Jag har beställt mer garn, så när benvärmarna är klara tänkte jag sticka sockor i tjockt ullgarn. Om jag efter det fortfarande tycker att det är en trivsam aktivitet så tänkte jag köpa en sock loom med kortare avstånd mellan piggarna så jag kan använda tunnare garn (raggi!) och sticka vanliga raggsockor. Alltså föreställ er att vara självförsörjande på raggsockor!

Sen nyår har det, precis som tidigare år, varit lite motigt på nagelfronten. Efter högtiderna får jag ont om inspiration och dåligt samvete över hur många stickor som står i burken för oprövade lack. Det blir lite pressat att känna att jag borde använda dem, oavsett vad jag känner för för tillfället. Efter ett minisammanbrott över ett osamarbetsvilligt blekmintigt lack svepte jag dit F.U.N. Lacquer Merida med lite enkel paisleystämpling i brons. Det är mitt terapilack! Förhoppningsvis känns det lite mindre ångestfyllt nästa gång, och då ska jag nog våga mig på ett av mina nya F.U.N. ur iparallaxe-kollektionen. Dregl!

#detgårbranu

När jag skrev förra inlägget så tänkte jag ändå “Nåväl, nu är vi åtminstone friska och väntar bara ut karantänen för hostan“. Oh my sweet summer child.

I onsdags natt vaknade jag av att Norrie hade kräkts. I sängen. Under täcket. Redan det räcker ju för att göra en mindre lycklig, men lägg därtill att han får färskfoder och allting därför luktade sur vom istället för ganska oskyldigt torrfoderkräks. Till på köpet hade jag en ullfilt i sängen som bara får tvättas i 30 grader, och efter två tvättar och två sköljningar med ättika luktar den fortfarande tydligt kostall. Pust, suck och stön, efter byte i sängen och avtorkning av vovve fick vi sova några timmar, men när vi vaknade så var han röd i ena ögat.

Eftersom han hade haft kräks lite varstans i ansiktet så tänkte jag att han nog bara fått in något i ögat. Tvätt tvätt med ZilkEye så går det säkert över. Oh my sweet summer child.

Det gick inte över ett dugg, utan blev bara värre. Imorse hade han börjat knipa med ögat och såg både röd och svullen och geggig ut. Det var bara att se glad ut och åka till Valla. Där konstaterades att ingenting verkar ligga och störa i ögat och han har inga skador på hornhinnan, så vi skickade en bakterieodling för att se om det är en återkommande ögoninflammation och kanske få lite bättre bild av varför det händer gång på gång.

Jag ska vara ärlig. Jag känner mig bitter! Jag är trött på karantän och jag är trött på att droppa ögon och jag är trött på att inte ha någon hund som jag får träna med ordentligt. Flocken består liksom just nu av en nioårig protestpensionär, en sexårig ryggkonvalescent som inte kan hantera att ha ögon och en fyramånaders liten flärp vars största bedrift är att sova på nätterna och vara rumsren.

Jag vet att jag ska tänka att det blir bättre. Men bliiiiiiiiiir det det? Hur ska jag veta att det inte bara blir sjukdom efter sjukdom efter sjukdom tills jag får avliva hela högen? VAVAVAVAVAVA?

Moving uncomfortably slow

Hundlivet består mest av hashtaggen #detgårbranu, utläst med stor sarkasm. Ungefär fyra dagar in i karantän och behandling för ögoninflammation hostade Tulsi till en dag. Och så Norrie. Och slutligen Zumi. Det har bara varit någon enstaka hostning som med god vilja kanske kunnat förklaras bort med hårstrå i halsen eller torrfoder i fel strupe – men jag har ingen god vilja när det gäller smittsamma sjukdomar och tre hundar är minst två för många för att bortförklaras. Sen en vecka har vi alltså karantän för misstänkt kennelhosta. Det innebär att det inte blir någon hoppklass för Zumi på Rosettjakten i februari, och det innebär att det blir en försening av Tulsis valpkursstart. Alla SKK-tävlingar har fyra veckors karantän, medan SVA rekommenderar två veckor från första symptom, så vi väntar på att få höra regler för hallen och se när vi räknas som friska nog för att få träna i vettig miljö igen.

Med vädret ute blir det mest promenader och inte så mycket träning. Norrie, mattes lilla frysbit, hälsar att det är minst polarfrost ute medan den varmblodiga valpen och Zumi oberört tuffar fram. Några små pass inomhus donar vi med, där valpen börjar förstå gripandet av apporten och att sätta framtassarna på en kloss, och Norrie får jobba med sina yttersvängar och stå på balanskudde.

Det fattas dock en stor och viktig bit av träningen när vi är isolerade såhär, och det är fina träningskompisar. Jag saknar sällskapet massor. Dessutom försvinner en del av vardagssocialiseringen för mig när vi bara hänger hemma istället för i hallen med vänner. Jag har muttrat runt och varit tjurig hemma och inte riktigt förstått varför.

You have over analysed your situation
You’re dizzy trying to figure out what’s wrong
But it’s just a season thing you’re in
And you know that it won’t last forever more

Tulsis liv däremot är en enda lång fest enligt honom själv. Hur kan livet vara tråkigt när det finns så många saker att hitta på? Igår upptäckte han pallkragarna på uteplatsen.

Växer gör han också, den lilla ligisten. Dessutom är han nog lite tjock just nu. Än så länge tror jag att han är något mindre än Norrie och har något kortare ben. Vi får se vad det blir av honom. Jag erkänner att jag börjar titta lite mer nu än i början och har jämfört lite med bilder på Norrie för att se vad jag kan vänta mig.

Tulsi springer, Zumi duckar. Norrie har börjat leka med honom men tyvärr slår vallet över hos honom ibland och han nyper till, speciellt om det händer “för mycket”. Det vita märket Tulsi har på nosen är från en sådan rispa och han har ett litet sår på ena kinden från igår när han kastade sig på Zumi och Norrie lade sig i. Det ser inte riktigt ut som att Norrie menar att ta i så valpen får märken men han får baske mig lära sig självkontroll och har fått en rejäl åthutning när det hänt. Tulsi, som antagligen är ovanligt korkad, blir inte modfälld i mer än två minuter och är sedan lika ohängd som innan.

Brand New

I feel like a young John Cusack, like making big mistakes
I feel like for the first time in a long time I am not afraid

Jag kommer alltid att vara orolig för Norrie och rädd att han ska få ont. Det är stort, så stort, att bara vara lite mindre orolig och rädd. Jag vet nu, att jag inte kan kontrollera hans skada och att om det går åt skogen så går det fort över. Jag kommer ändå skydda honom så mycket jag kan, hålla andan när han rejsar och blunda när han gör ogenomtänkta hopp. Oron släpper aldrig helt när hunden har gått sönder på riktigt.

Men det finns en liten som inte gått sönder på riktigt. Ännu är jag inte rädd. Ännu håller jag inte andan när han gör tokiga saker; jag skrattar lyckligt över hans livsglädje och entusiasm. Ingen kan vara nere med den här valpen.

Han kan så många saker! Han går till uteplatsdörren när han behöver kissa, trots att det är elva minusgrader ute och han skulle kunna kissa inne. Han åker bil. Han är med i hallen och tränar på att leka, sitta stilla, och lyssna / titta på andra hundar. Han går i koppel och lös. Han sover hela nätterna utan strul. Han är helt enkelt så himla hejig!

Idag har vi varit hallen och tränat på just de sakerna, att leka, att sitta stilla och att lyssna och titta på andra hundar som tränar. De två riktiga hundarna fick träna på lite riktiga saker, och jag är imponerad av dem båda. Zumi fick fyra slalomrepetitioner och satte samtliga fyra trots att jag hade en valp på armen och därför inte direkt kunde hjälpa henne. Hon kan!

Norrie fick gå lite fritt följ och sedan checkade vi av tre olika moment, fjärren, apporten och hoppet. Alltihop med valp på armen. Jajemen sa Norrie, klart jag kan. Han går från klarhet till klarhet i lydnaden och jag är imponerad varje pass över hur mycket han kan, och ler åt hur nöjd han är med sig själv.

2017 har potential. Zumi låter mig behålla kontakten med agilityn, Norrie låter mig upptäcka en ny sport, och Tulsi ger mig utrymme att drömma. Det är fint.

Like when I close my eyes and don’t even care if anyone sees me dancing
Like I can fly, and don’t even think of touching the ground
Like a heartbeat skip, like an open page
Like a one way trip on an aeroplane

Here’s To Us

I förra inlägget skrev jag att Norrie förhoppningsvis skulle vara medicinfri och fräsch om ett par dagar. Idag är det en vecka sedan han fick ont och nu tuffar han på som vanligt. Det är skönt att få bekräftelse på att hans smärta är kortvarig nervsmärta och att det räcker med en kort dos rimadyl för att det ska släppa igen. Då är det ju ingen idé att jag vilar honom längre än så och därmed tappar muskulatur och kondition.

Tulsi växer. Det händer massor från dag till dag! Han har kommit upp lite på benen och känns mer som en hund och mindre som en köttbulle.

Han växer på många sätt. Rumsrenheten går framåt och nu har vi ganska få olyckor inomhus. Idag tassade han för första gången bort till uteplatsdörren när han blev kissnödig, och när jag öppnade dörren tassade han ut själv och kissade.

Det är svårt att inte jämföra honom med Norrie. Det är också svårt att komma ihåg att Norrie var dryga elva veckor när han kom och inte går att jämföra med Tulsis utveckling som bara var dryga åtta veckor. Det som ibland oroar mig lite med Tulsi är att han är pysslig och lite självständig på ett sätt som Norrie aldrig riktigt varit, och jag minns väldigt väl en mycket självständig valp som tog flera år att landa i träningen med. Host host Zumi.

Tulsi är dock ingen Zumi, även om han inte heller är en Norrie. När jag funderar på honom så tror jag att han är nästan precis den blandning av dem som jag ofta tänkt vore min drömhund. Han är social och företagsam, men följsam och lyhörd. Om jag kan bibehålla balansen så kan det bli en väldigt, väldigt trevlig hund av det lilla vapplet.

Ibland vill jag bara ta en av hundarna och slå de andra med. Allt är inte glass och pannkaka, och då och då är tre hundar minst tre för många. Norrie utan impulskontroll kastar sig emellan och snor godis när jag tränar med Tulsi, Tulsi hänger morrandes i soffan och försöker få ner Zumi och Zumi har kissat på Tulsi två gånger på promenad. Kort sagt kan det ibland kännas som ett himla dårhus. Jag skriker lite, andas lite och tänker att det kommer att ordna till sig med tiden. Det är nyttigt för oss alla att få våra rutiner omskakade.

Tulsi åker på en och annan nit från Norrie och faktiskt har till och med Zumi rutit i vid ett tillfälle. Han försökte sno ett ben ur munnen på henne och ungefär där gick tydligen hennes gräns, för satan i gatan så arg hon blev! Han kan bita henne med vassa valptänder och dra i hennes tassar utan att hon tappar humöret fullständigt, men mat är visst heligt.

Han går bättre och bättre i koppel, och tycker väldigt bra om sin fleecetröja från ZooPlus. Varmt och gosigt även i snö 🙂

These twists and turns of fate

Norrie gjorde en lite konstig inbromsning på lydnadsträningen i tisdags. Magkänslan sa direkt “åh nej.”. Magkänslan hade rätt. På kvällen blev han försiktig och ämlig och morgonen därpå tryckte jag i honom en rimadyl och sa “Vila. Nu.”. Han vilade duktigt under dagen men framåt kvällen tyckte han att nu har rimadylen verkat och att han mådde bra. Igår hoppade han upp i både soffa och säng under oövervakade sekunder och idag har jag släppt på kontrollen och låter honom göra som han vill. Det är skönt att åtminstone se det i tid, nu fick han aldrig jätteont och om några dagar är han förhoppningsvis medicinfri och fräsch igen.

Men. Men vi kommer aldrig att vara den där berättelsen med lyckligt slut som kan postas på FB. “Titta, han var skadad och vi kom igenom det och nu har vi kvalat till SM”. Vi har ingen superhjältestory. Vi är ett evigt pågående projekt utan något slut där alla kan berömma oss för att vårt arbete gett resultat. För somliga är rehab en period som avslutas, för oss är det helt enkelt en del av vardagen. Det blir inga rubriker på det.

One might fall and the other will stand
And one might give where the other won’t bend
The night is bright as the sun

Vi intalas att det bara handlar om ens attityd. Allt går att fixa om du lägger manken till. Det har varit så svårt att acceptera att det faktiskt inte hjälper att jag tänker positivt och anstränger mig. Jag kan inte laga honom. Norrie kommer alltid ha en problematisk rygg oavsett hur många affirmationer jag säger framför spegeln. Fortfarande känner jag att det ändå lite är mitt fel. Med en bättre attityd, med fler affirmationer eller snärtigare mantran så kanske jag kunde laga honom? Trots att jag vet att en trasig rygg skiter i fina ord. Den vill ha simträning, skritträning, cavaletti och ibland rimadyl. Och det får den.

Our lives are made
In these small hours
These little wonders
These twists and turns of fate

Allt är inte bajs. Den här gången blev jag ledsen när Norrie fick ont, men inte i närheten av så ledsen som jag blev i våras. Till viss del beror det på att jag redan pensionerat tanken på honom som tävlingshund och accepterat att njuta av vardagen med honom, men till viss del beror det också på en liten terroristtuss som flärpar runt och sprider svansvift och tandmärken omkring sig. Det är svårt att vara nere med en ballong, och det är möjligt att känna att det fortfarande finns drömmar och planer för framtiden. Norrie är mitt allt, men han är inte längre mitt enda.

Orbit

Was I drawn into your orbit
Or were you drawn into mine
In any case, you’ve given me
A new reason to shine

Idag firar vi en vecka med Tulsi och tre hundar i flocken. Som jag skrev i förra inlägget så kommer jag ångra mig många gånger, men samtidigt är jag så tacksam att vi åkte och hälsade på och att just Tulsi fanns där. Och att vi vågade! Jag trodde inte på riktigt att vi skulle hämta valp förrän jag satt i bilen med Tulsi i knät, så först i veckan har han fått en sida här på bloggen.

Det tar tid att få ihop flocken och Norrie har blivit rejält arg ett par gånger och #crew har fått stötta mig när jag ylat om att det inte kommer att gå, de kommer aldrig att komma överens. Det är ju inte alltid så lätt att veta vad som är normalt när vår enda tidigare måttstock är Zumi som är en pushover av stora mått, och oerhört sällan säger ifrån. På sätt och vis är det skönt att inte behöva freda båda vuxna hundarna på det sätt jag behövde freda henne från Norrie.

Foto: Karl Mikaelsson

Tulsi påminner mig om Norrie som valp, och samtidigt inte. Det är nog mer terrierdrag i Tulsi med tanke på hur mycket han hänger i kläderna, och han är inte riktigt hundraprocentig på inkallning som Norrie var. Men 90%-ig är ju inte heller dåligt för en nioveckorsplutt – jag minns ju mycket väl att Zumis procent låg en bra bit på minus i samma ålder. 😉 Han är skojig, och hejig, och kavat. Han går i koppel lite hejsan hoppsan men trasslar inte till det fullständigt förrän vi får möte av människa, då blir han alldeles till sig i själen och försöker vifta sig fram med propellersvansen för att hälsa. Vilken fin egenskap! Behåll den, Tulsi. Var glad i din omvärld. Både matte och storebror är cyniska jävlar, lyssna inte på oss.

Jag har lärt mig ett och annat av att ha en sånhär kavat valp en gång tidigare, en sån som är redo för träning från dag ett. Jag har lärt mig att det förvisso är jätteskojigt att träna med en sådan valp, men att vi inte ska träna allt och vi inte ska träna på det fartiga först. Farten finns redan monterad och kan plockas fram lätt, men stadgan tar mer träning att montera dit. Så istället för Norries freestyleträning får Tulsi träna på stadiga och passiva beteenden mest. Sitta. Stå. Faktum är att träningen redan har gett positiva effekter på Norrie, som behöver träna på att sitta inför lydnadsklasserna vi förhoppningsvis kan tävla i vår och därför får träna på att sitta när Tulsi tränar. Det är perfekt att de behöver träna på samma sak just nu.

Foto: Karl Mikaelsson

Som jag har funderat på hur och vad vi ska träna. En sak jag bestämde redan långt innan Tulsi är att inte börja med agilityn före ett år. När jag säger “inte börja med agilityn” så menar jag inte grunderna för alla grenar, som att kunna sitta kvar, springa till leksak och så vidare, men allt som involverar svängar, hopp och liknande. Alla hundar som börjar tidigt går inte sönder, men jag började tidigt med Norrie och det gnager mig att känna att jag kanske, kanske kunnat avvärja några skador (framför allt patellan) om jag bara väntat lite med den typen av tuff träning. Han såg ju vuxen ut i kroppen tidigt tyckte jag, och då kändes han färdigvuxen, men när jag idag ser bilder på honom som åttamånaders så är han gänglig unghund. Det finns inga garantier; kanske går Tulsi också sönder – men då har jag i alla fall gjort det jag kan.

För mig känns det ganska skönt att veta att agilityn blir lagom till inomhussäsongen. Det innebär nämligen fördelar i mina ögon! Inomhushallhyra innebär att det inte är så stor risk för överträning, och samträning innebär massa bra träning på att jobba i grupp och bra tips och idéer från övriga i gruppen. Varje vinter får sporten jag valt att samträna en stor nytändning för mig för att det är så roligt med samträningar, och jag hoppas att agility med Tulsi kommer att kännas så nästa vinter – och lydnaden för Norrie lika härlig som för oss nu. För det kommer att bli mer lydnadssamträningar för Norrie, och förhoppningsvis med samma härliga gäng.

Men så vad tänker jag träna på tills nästa oktober? Plättlätt. Allt som gör en skojig, hejig och kavat liten valp till en rolig träningskompis. Miljöträning, socialträning, valpkurser, trickträning och en massa passivitet och stadga. Dessutom tänkte jag ställa ut honom ett par gånger för att få ännu mer miljöträning och socialträning. Tokigt många saker ska vi göra under året.

Det känns fint. Zumi tränar slalom, Norrie tränar lydnad, och Tulsi tränar på att bli en hund. 2017 har potential.

And when the stars were all aligned
You pulled me in your orbit as I pulled you into mine

Rockstar

Ibland är det svårt att förstå hur mycket en har saknat något förrän det plötsligt står framför en och går att nå igen. Det är som att få tillbaka en del av sig själv, som att ha trott att det är helt normalt att halta när det i själva verket är helt normalt att kunna dansa, hoppa och springa.

Jag har fått hoppet tillbaka. Drömmarna. Och dubbelt upp.

Norrie kommer kanske inte alltid vara helt fräsch i kroppen. Det går inte att lita på. Men just nu håller han för lydnadsträning och vi har. så. roligt. Norrie får jobba och tänka och känna sig bäst i världen, och jag får lära mig så mycket nytt. Det finns så många saker att träna på, så många detaljer att finslipa, att jag känner att jag fått en liten bit av det jag älskade med agilityn tillbaka. Det må inte vara det bästa, men det är ett väldigt fint andrapris.

Tulsi. Jag frågar mig flera gånger om dagen vad i h-e jag har gett mig in på, speciellt när han hänger i min stortå genom raggsockan när jag har fyra glas i händerna. Och jag vet att jag kommer att ångra mig många gånger på vägen, genom sömnbrist, stök och vassa valptänder. Men jag ser saker i det lilla nioveckorsknytet som gör att jag nästan vågar tro att jag har fått en andra chans att uppleva allt det som jag och Norrie fick till låns ett tag. Bitarna finns där. Jag ska lyckas lägga dem rätt.

And maybe we will never figure it out
I got a feelin’ that’s what life’s all about
I’m learning anything is possible now

Min stora sälek, Norrieson, fortsätter förvåna mig med att vara en klok och tydlig valpuppfostrare. Tulsi har åkt på några, tämligen välförtjänta, smällar, och de har avklarats raskt. Jag har ju varit orolig att han skulle vara för hård eller inte släppa när valpen tagit åt sig men det är såhär långt ingen fara. Älskade duktiga säl.

Windblown

My body’s aging fast
My mind ain’t coming back
My sweet dream for tomorrow happened years ago
My scars are made of stone
My talents still aren’t known
I’m windblown

I mars skrev jag på Instagram att jag knappt vågade skriva att Norrie kändes starkare än någonsin. I mars tävlade vi agility, klass 3, och kom snubblande nära certplacering. I april tog det slut. Han började plötsligt, under en agilityträning, röra sig konstigt och under kvällen fick han ont. Igen. Ryggen. Igen. Där och då förstod jag nog att vi blickade framåt på ett annat liv än det vi egentligen vill, det var ett återfall för många. Vi fick remiss för CT på Strömsholm där det syntes en mindre diskpåverkan på två ställen (dock utan ruptur av diskarna, bara förskjutning) som inte då kändes så relevant, och vi påbörjade rehab med tanken att det var en muskelskada. I förra veckan, den här gången utan utlösande faktor, fick han plötsligt ont igen, och vi satte in rimadyl och ringde Valla som hänvisade till Strömsholm och där fick vi en tid i onsdags. Vi satte ut rimadylen och stålsatte oss för ledsen hund med ont, för att veterinären skulle kunna se symptombilden.

Glad hund hade inte alls ont.

Hm. Nå, han har ju vilat med pyttekorta promenader. Vi tog två lite rejälare promenader på förmiddagen innan vi åkte till Strömsholm. Ingen reaktion. Jag tog med honom till gräsplanen utanför huset och kastade boll. Ingen reaktion. Inte heller någon fördröjd reaktion. Helt enkelt inga som helst reaktioner. Höpp?

Vi åkte och pratade med veterinären på Strömsholm som gick igenom honom led för led och muskel för muskel, och som lyssnade på hela vår historik. Hon konstaterade att det sannolikt ändå är den lite större diskprotrusionen i övergången bröst/ländrygg som ibland trycker till på nerverna i ryggen och ger honom ont. I och med att symptomen är lindriga (det vill säga utan större rörelsenedsättning) och svarar fort på rimadyl så är det inte läge att operera honom. Men – målet får bli att han tål aktivt sällskapshundsliv, ibland kanske med en kur rimadyl när disken är dum. Det kan ju gå uppåt ett halvår eller till och med ett år mellan symptomen, och de är kortvariga när de slår till (tre-fyra dagar med rimadyl har räckt).

Norrie är alltså inte längre agilityhund och målet är inte heller längre att han ska bli återställd för agility. Vi kanske i framtiden kan tävla i heelwork eller rally? Kanske till och med apellen i spår? Men framför allt ska han få leva ett vettigt liv, med lite bus och utan enorma begränsningar. Får han ont så får han några rimadyl och lite vila tills disken har skärpt till sig, och sen fortsätter vi. Förstås med rehab i form av trask och sim och skritt och cavaletti och hela skiten, men också med skogspromenader, med lite fnitter och kanske någon gång ibland en rundbana.

Det är skit att den häftigaste agilityheelern jag träffat inte får fortsätta vara det. Men han får leva utan att ha ont, och han får leka med vattenslangen. Det är också värt något.

I’ve got my ticket for the long way ’round
The one with the prettiest of views
It’s got mountains, it’s got rivers
It’s got sights to give you shivers
And it sure is prettier with you