Etikettarkiv: Norrie

My summer nights

Posted on by
Svara

Nu. Nu äntligen. Jag vet att jag har skrivit det i flera veckor (kanske månader?), men nu. Äntligen. Idag har jag haft min första försommarkväll ute på LHU med den bästaste (om än något decimerade) träningsgruppen. Vi fikade, pratade, fikade, tränade heelwork, tränade freestyle och tränade agility. Knottet var mycket tystare i passiviteten så jag slapp lyssna på gnisselgnället konstant, Zumi var toklycklig och allting, allting, allting är nästan perfekt. Han var också tyst i arbete, för övrigt, knappt ett gnissel ens och inga skall över huvud taget. Vi körde korta grejer, men han var rejält i gasen och att han var tyst ser jag som ett kvitto på att det är min sinnesstämning mer än hans energinivå som är boven i gnisseldramat. Efter en sådan här kväll vill jag träna och tävla i precis allt, för efter en sånhär kväll finns det inget mellan oss och stjärnorna.

Starships were meant to fly
Hands up and touch the sky
Can’t stop ’cause we’re so high
Let’s do this one more time

My express lane

Posted on by
10

För en dryg vecka sedan hade vi en hoppklasspinne från Tranås-tävlingen i september förra året. Nu sitter vi plötsligt här med fyra pinnar och rätten att starta i klass 2 i hopp. Hoppsan, kan man säga – det var kanske inte helt planerat, men nog är det angenämt! Det är som att vi hamnade i fri fart-körfältet på Autobahn och bara brände på. På vägen råkade vi dra med oss en pinne i agilityklass också, så debut i klass 2 är kanske inte längre bort än att det går att se den om man kisar lite. Nå, kanske någon gång till hösten i alla fall? :) Lite säkrare kontaktfält och en stensäker gunga vill jag ha tills dess. Och mer fart under Stickyna! Det är ju att jag hamnar efter som ger oss problem.

Det finns en bunt lopp på film för den som vill se. Det är två disk och två pinne, sista hoppinnen i Botkyrka har jag bara i huvudet. Gemensamt för de flesta loppen är att det känns som att vi har lite mer att ge, fartmässigt, men också att det bara går bra om jag inte är nervös. Säkerheten hos mig är A och O för att Norrie inte ska fara runt som en skadeskjuten pingvin. :)

Hopp 1A i Örebro – svajigt, för att jag inte riktigt hann med då jag ville sakta in honom inför däcket som inte var delbart. Jag trodde att vi hade fått en vägran någonstans men det räckte till en andraplats och pinne.

Hopp 1B i Örebro – disk för att jag missbedömde hur långt jag behövde hinna efter däcket (där jag låg efter förr att dämpa honom, hellre disk än död hund :) ).

Agility 1 i Örebro – ett bra lopp! Det flöt bra, väldigt nöjd med hur han tog gungan (även om jag misstänker att han hade flugit den om jag inte ropat på honom) men kontaktfälten behöver arbete. En förstaplats och pinne blev det!

Agility 1 i Botkyrka – jag var alldeles för nervös inför det här loppet och det märks både på att Norrie skäller på mig, och på att det blev jättesvajigt. Vi diskade oss till slut på att Norrie var alldeles för uppeldad över gungan och missade att man ska stanna.

Det har varit agilityspäckat ett tag nu, så det är dags att byta sticky mot converse och nöta heelworkprogram. Nästa helg är det heelworktävling hos Märsta-Sigtuna BK och båda vovvsen är anmälda!

My way back

Posted on by
1

Nu har det varit en såndär period av tystnad igen. Det blir visst lätt så när det blir hundintensivt – och sedan sjukt. Vi har tränat konagility i snöstorm, och så har vi sprungit agility i ett ridhus som inte låg i Kumla, och sen har matte legat under en filt i soffan och inte hälsat våren välkommen med långpromenader i solen. Matte har missat en massa roligheter, däribland ett möte som hon peppat inför i veckor – men det är inte mycket att göra när kroppen spontant går sönder. Först hade jag dåligt samvete över att jag åkte till agilitytävlingen, men å andra sidan hade jag inte kunnat förutspå att magen skulle flippa ur när det enda tecknet på sjukdom var att jag var förkyld. Ibland är världen bara dum, helt enkelt!

De senaste dagarna har vi som sagt hållit oss under en filt, först för en dum mage som inte ville ha mat och sedemera för ett dumt huvud som ville ha en ohygglig massa värktabletter. Efter fyra gånger så många som brukar krävas började jag bli människa, men är fortfarande trött, snuvig, hostig och aptitlös. Det fixar sig nog också snart, tänker jag mig – hur länge som helst är man ju inte sjuk, trots allt.

Norrie börjar tröttna på att matte är sjuk nu och tycker att det är dags att höja nivån på både motion och aktivering. Jag är böjd att hålla med. Till helgen, då ska vi vara i form att träna igen, det tycker jag. :)

My up, up again

Posted on by
3

Yeah we up up up up above love
Yeah we up up up through the clouds
Yeah we up, yeah we up
Yeah we up, yeah we up

Det fina med humör är att de kan skifta. Det fina med att bestämma över sitt eget liv är att det går att fatta beslut som gör saker bättre. Viljans och tankens makt är stor, och med rätt hjälp och rätt stöd går det att komma någonstans.

Idag är en annan dag. Idag är jag en annan jag. Idag kan jag berätta om gårdagens agilityträning med positiva förtecken – vi hade roligt. Det var sol, det var plusgrader, det var gräs. Det var konhinder och sticky-skorna. Det var recipe for success helt enkelt.

DSC07960

Det finns mycket att jobba på. Typ uthållighet. Typ att svänga lite tidigare än fyra meter efter hindret. Typ att matte ska ge rätt signal på rätt ställen. Typ att inte ramma konerna. Och nu kan vi göra det. Nu kan vi börja träna ute, snart snart, på just det vi vill och behöver.

DSC07948

DSC07938

Leona rattade kameran och tog så himlahimla fina bilder!

Åsa rattade min telefon och fångade en kombination på film. Notera gärna mitt kropsspråk när han VÄLTER sista konen… :D Det blir en hel del vida svängar för att jag glömmer alla kommandon, men roligt, det var det verkligen.

Idag har vi traskat runt i fyrkanter på HU. Ja, med andra ord, så har vi tränat heelwork. Fokus är för närvarande på stabil position 1 i språngmarsch (och att få det att se ut som språngmarsch trots att han fortfarande travar) samt en bättre position 9 där han gärna glider framåt i rörelse framåt. Även sidoförflyttningar i position 5 jobbar vi vidare med. Vårt program består numera av pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 1 sidoförflyttning, pos 1 framåt, pos 9 ryggande, pos 9 sidoförflyttning, pos 1 framåt språngmarsch, pos 1 framåt, pos 9 framåt. Förhoppningsvis uppfyller det domarönskemålen i ettan – det känns lite tråkigt med så långa sträckor med samma position, men krävs det så krävs det.

Vi har tills vidare lagt freestylen på hyllan. Jag tvivlar inte på att vi kommer att ta upp den igen, men inte förrän vi har fått ordning på oss i heelworken. Förhoppningen är att kunna ta rutiner från heelworken och föra över på freestylen, och eftersom jag är otåligt lagd börjar vi i den sporten Norrie tycker är enklast så vi fortast får resultat.

My doubts

Posted on by
8

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

Vissa daga är fyllda av tvivel. Tvivel på såväl förarens som hundens potential. Kunskap. Vilja. Ork. Idag är en sån dag, när ingenting känns inom räckhåll. När det är flera tusen mil till minsta framsteg. Det är en motig dag. Men det motigaste är att det färgar av sig på såväl minnen som planer.

Om jag idag ska berätta om helgens agilitypass kommer jag bara att minnas att jag handlade dåligt, inte kom ihåg kombinationerna, att Norrie skällde på mig och att kontaktfälten inte satt bra i bana. Jag skulle bara berätta om misstag och om frustrationer och om att det inte är någon idé.

Jag låter dagen vara. Imorgon är en annan dag. Imorgon är jag förhoppningsvis en annan jag.

My mini emo relapse

Posted on by
6

Ungefär som Rarity så har jag vältrat mig i självömkan. ÅH så synd det har varit om mig! Jag har böhöhöhöhöhölat för Kalle om att det är kört, vi kommer aldrig att komma någonstans, vi kan lika gärna lägga av med alla grenar med en gång! Stackars Karin har fått höra Vi kommer att vara fast i alla jävla klass 1 i all jävla evighet! ALLTID!!!!. Men efter ett dygn så fick det väl räcka, tror jag, så jag hämtade minneskortet till kameran, stålsatte mig och satte igång filmerna från starterna.

Först var Norries HtM1A. Den enskilt bästa känslan vi har haft på plan, någonsin. Men tyvärr – ungefär 40 sekunder in i programmet eller så börjar han snörvla och snörvlar i typ tio sekunder. Sen glömmer han helt bort vad han höll på med och ramlar iväg och nosar. När jag plockar in honom igen så är jag uppjagad och vevar och Norrie skäller förstås ut mig. Så, SÅ nära. Om inte om funnits…

MEN. Alltså, men. Hans utstrålning på väg in på planen, och tystnaden genom nästan hela programmet. Jag dör lite av hur söt han är, min älskade. :heart:

Start nummer två var den stora, stora sorgen igår. Jag ”visste” när vi gick av planen att det var minst ett skall för mycket för uppflytt, men jag trodde inte att det var så himla nära. Nu när jag ser det på film så vill jag hålla med den domaren som gav oss 7,9 i utförande, för han skällde inte så mycket som jag mindes det. Men, alas, den andra gav oss 7. Vilket ger 7,45. 0,05 poäng kvar till 7,5 och HtM1-diplomet.

Men även här! Alltså, trots att han gnisslar halva programmet så nöjer han sig med att gnissla halva programmet, istället för att skälla eller lägga av. Jag stressar upp mig mer och mer och då blir det ju alltid som det blir… Great dog, shame about the handler.

Zumi då? Jorå, Zumi är en jäkel på att följa godishand! ;) Jag tror egentligen inte att hon förstår vad hon gör i HtM:en, men eftersom hon är dödligt söt och faktiskt inte helt dålig i positionerna när hon bara hänger med, så plockade vi ett uppflytt igår. I andra starten. Före första starten hittade hon nämligen en stor, mumsig godis och var inte med in på planen i huvudet. Resten av tiden gick hon och filosoferade kring hur god den var och var man kan hitta fler ;)

Inför andra starten fick jag ihop henne lite bättre och med in på plan. Fortfarande lite segt, men tillräckligt, uppenbarligen.

Efter att jag tittat på filmerna gick jag med förnyad energi till en maratonagilityträning i Valla där knottet gjorde en himla massa fint. Men det återkommer vi till i nästa inlägg! Och vi återkommer. Jag lovar, vi återkommer. Även på tävlingsbanan.

So this is what you meant
When you said that you were spent
And now it’s time to build from the bottom of the pit
Right to the top
Don’t look back

It’s time to begin, isn’t it?
I get a little bit bigger, but then I’ll admit
I’m just the same as I was
Now don’t you understand
I’m never changing who I am

My empty space

Posted on by
4

Tydligen börjar tävlingssäsongen i alla mina tre grenar nu. Till höger och vänster hör jag tävlingsplanering och anmälningar och samåkning, och vid sidan står jag och känner… tomhet. Förra året tävlade vi mycket, om än inte med så himla bra resultat, men i år? På något sätt så finns inte riktigt orken där. Jag orkar inte hitta några att åka tillsammans med, jag orkar inte åka själv, jag orkar… inte bry mig tillräckligt. Jag känner mig frånkopplad från tävlingsvärlden och det beror inte ens på nerver utan bara… brist på något. Jag vet inte på vad.

Jag har anmält båda hundarna till två HtM1-klasser här i Linköping om en vecka, och så har jag lovat att följa med till Åland och tävla agility i maj. Men det är allt. I agilityn så har jag ingen koll på vilka tävlingar som är nära och har liksom inte ork att ta reda på det – och känner liksom att det inte spelar någon roll. Tyvärr är det en hel del som just nu känns som att det inte spelar någon roll. Den här senaste snön tog liksom udden av den lilla entusiasm jag hade börjat uppbåda. Har någon lust att ge mig en peppande spark i rätt riktning? Den lilla svarta är klar för klass 1 i hopp och typ i agility, så det vore ju kul att komma ut en liten smula.

Jag vet att jag lovat att inga blogginlägg ska vara genomgående negativa, så vi kan avsluta med det här citatet. Jag blir lite glad av det, för att jag slås av att andra har känt samma saker – och för att det nog trots allt, till slut, kommer att töa.

image

My greener way of life

Posted on by
4

På senare tid har vi börjat försöka lära oss att laga god vegetarisk mat. Ingen av oss kommer väl att bli vegetarianer på heltid, men det känns helt rätt att dra ner lite på köttätandet. Den springande punkten är dock god vegetarisk mat, för de flesta recept vi hittills har hittat har saknat… Ja, smak ;) Men som tur är går det mesta att lösa med lite innovativ kryddning och en buljongtärning. Idag blev det en kikärtsgryta med zucchini och morot, kryddad med spiskummin och ingefära. Klart något vi kan göra igen!

Innan maten var jag och hundarna iväg till HU för lite heelworkträning ihop med Anna och Tim. Jag har verkligen en hel del nytt tänk med Norrie och det verkar fungera precis hur bra som helst! På ett paradoxalt sätt så är han både tystare och mer fokuserad om vi busar, kampar, äter god korv och far runt som belöning och pepp. Iddag tar jag med mig att jag höll på lite för länge – han var så himla fin att jag hade svårt att sluta, och det märktes att han blev trött. Skäms på matte!

Zumi har fått en låt och är definitivt på gång. Hela hon strålar glädje och energi i träningen, så även om det inte hela tiden blir direkt… tja… rätt ;) så är hon en härlig glädjespridare. Jag klantade mig dock och trampade på henne med dubbskorna förra gången, vilket hon fortfarande kommer ihåg, så mellanpositionen behöver mer stöttning. Idag körde jag i bara raggsockor, vilket verkade vara ett bra drag.

Doggsen mina! :heart: Nu är vi på gång!

My grrrreat day

Posted on by
3

En bra dag behöver inte innehålla exceptionella saker. Det räcker med ett litet pärlband av små, fina händelser.

En bra dag kan börja med en iskall promenad i morgonsolen ihop med hundarna. En bra dag kan sedan fortsätta med en cykeltur till jobbet, där vägen är precis nyplogad. Plötsligt hatade jag snön lite mindre! Det är ju trots allt lite vackert och härligt med vårinterdagar med dagsmeja och kalla morgnar.

Fler fina saker man kan göra på en bra dag är att åka ut till HU och ta en promenad i gassande sol och sedan träna heelwork. Så mycket nya idéer och en sådan spark i baken att våga PROVA sig fram! För att fortsätta temat med bra dag passade jag på att handla kvällsfika på väg hem, lagade lite mat och åkte sedan en tur till jobbet för ett pass bildnörderi.

Nu har jag suttit och fikat i soffan, space:at Möte och läst mina RSS-flöden i Feedly. Mer än såhär behöver det liksom inte vara.

image

My friday night special

Posted on by
1

image

Idag fick vi vara med och gästspela med discogruppen! En agilityetta stod på menyn och jag funderade lite på hur det skulle gå med en matte som gäspat sig hela vägen till ridhuset och ett litet Knott som var kvällstrött och ville sova i mattes knä medan vi väntade. Men det gick fint! Inga resultat att skriva hem om, men gungan börjar kännas stabil och han har ett hum om att det *finns* kontaktfält på balansen. Riktigt var de är har vi dock inte kalibrerat oss till än. Och farten var det inget fel på, så att säga ;)

Han råkade ramla ur slalom två gånger dock. Första gången var mitt fel, för jag hetsade honom lite mer än han klarar så han försökte köra varannanportsmetoden för att springa fortare. När vi tog om det gjorde han rätt. Gången efter det tror jag eventuellt att han fick spån i örat…

image

Han blev trött, den lilla hunden! Nåja, han var redan trött, men sen blev han JETEtrött.

image

Nu är jag också redo för prova-på-heelwork-och-freestyle på SLHK-utställningen nästa lördag! Willys hade jättebilliga plastlådor, alldeles lagom stora för en heeler att trampa runt på. Det blir klossträning, lite trick och kaaaaaaanske en liten uppvisning :)