Heelerträff! hos Catharina utanför Söderköping. Spår, uppletande, freestyle, en massa prat och lite fotande. Kul att se andra arbetande heelrar! Lera långt in på kroppen och bakom öronen!

Valpträff med några av Zumis valpar. Lilla Mika ur sista kullen är en kopia av Zumi, med den stora kärleken till ALLT men också till utseendet! Taito är nog ändå min favorit av valparna, som nu också blivit friröntgad

Agilityträningar med varierande resultat. Oftast är agilityn rätt frustrationslös, och vi har väldigt roligt. Ibland blir det mycket prestige och prestation och då blir det bara pannkaka. Det är tur att det inte är så ofta, för när det inte blir så är vi härligt samspelta.

Heelerbad i hagen vid BK. Norrie var väldigt förundrad över grejen med att bada, och när jag kopplade loss traskade han ner i vattnet och vadade runt, helt fascinerad av att man kunde gå i vattnet

Freestyletävlingar på två olika ställen. I Linköping gick det inget vidare med någon av hundarna, och det får nog delvis bekännas som förarfel på många sätt. Inte minst på grund av att föraren var dödsgenomtrött efter arrangerandet av tävlingen, och liksom inte brydde sig om hur det gick.

I Skarpnäck hade vi samlat ihop oss lite, och även om ingen av hundarna gick perfekt så fixade vi viktiga milstolpar! Zumi plockade sista uppflyttet för FD1 och Norrie höll ihop bra nog att få uppflytt i vår problemkategori (men vi fick för lågt på programmet, för en gångs skull). Till Skarpnäck åkte vi ihop med Karin med vovvar, som det också gick strålande bra för!

Bli gammal har jag också hunnit med. Hur firar man sin födelsedag om inte med rabarberkaka gånger två, vovvepromenader på gräsvägarna ute i Skorteby, och med agilityträning på kvällen? Alldeles strålande födelsedag, må jag säga

Filosofera med Ann-Sofie om det mesta hundrelaterat. Från avel till tävlingsnerver!

Fundera över vad det egentligen är som sätter käppar i hjulen på Ekipage Kortbening. Och som vanligt kommit fram till att jo, det är ju matte, och framför allt mattes nerver. Och prestationsångest. Och enorma förväntningar. På väg hem från agilityträningen igår fick jag en liten pik av CD-skivan jag stoppat i stereon. Den sjöng det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel för mig, och jag hajade till. Ja, för ganska exakt så är det ju. För mycket, för fort.

Wishing, wanting for something more
always better than I had before
who knew these dreams would come true

And I run the red, won’t stop at night
I don’t care for traffic lights
things ain’t moving quick enough for me

Back to the moment the very start,
from the very first day you had my heart
but I got to slow right down
slow it down

The door is swinging in the wind
It’s time to go and march on in
It’s time to show them what we’re all about

Efter helgens inte-så-superlyckade tävlingar i Norrie-hänseende så har jag funderat lite på hur jag ska hantera min torpedgalning till hund. Uppenbart är att approachen som Zumi har lagt fyra år på att lära mig, inte fungerar så bra Än en gång fascineras jag över hur extremt olika två hundar kan vara, och att det verkligen inte finns något universiellt Rätt Sätt™ att träna hund.

Något som står väldigt klart är att jag har hittat rätt metod för Zumi. Det finns alltid en ganska stor risk att hon slår över från nästan okontrollerad till fullständigt okontrollerad, men minsta snäpp mindre energi gör att hon inte riktigt orkar och vill – så vi satsar på att 50% av tävlingarna kommer att sluta med tokryck, och andra hälften förhoppningsvis går skitbra Idag fick hon träna ungefär två minuter, och jag slutade medan hon fortfarande var hysteripigg och studsade runt mig för att hon ville jobba. Äntligen kan jag låta henne törsta efter träning så som hon hela tiden har behövt!

Energimonstret jag har försöker jag tänka om och tänka rätt med. Idag innebar det att vi tränade i ungefär en och en halv timme, med fokus på tystnad och samling i allt han gör. Det innebar att han fick sitt torrfoder som belöning, och så o-spännande som möjligt. Vi bröt av med lekbelöningar någon gång ibland för att rasa ur lite energi, och jag tänkte efter ordentligt på hur jag berömde. Viska, prata tyst eller hålla käften verkar vara vad jag har att välja på, för då jobbar han lugnast och mest koncentrerat. Belöningar, reaktioner på ljud/skall och beröm ska allt vara väldigt lugnt och vänligt.

Efter ungefär en och en halv timme var han faktiskt såpass samlad att jag kunde peppa honom en smula! Han fick slutbelöna sig med att hänga i roadkillet medan jag pratade lite freestyle

Jag har under Norries uppväxt varit så fascinerad över att han har energi, och har varit så rädd att han ska tappa den. Rädd att han ska bli omotiverad, opepp, opigg och andra o-ord man kan komma på. Övertygad om att alla hundar är lika och att såsom Zumi är, så blir också Norrie. Jag börjar nu på något plan förstå att det kanske var en liten missuppfattning av läget, och att arbetsmoralen och förigheten hos den lilla kokopellen gör mina o-ords-rädslor lite irrationella. Norrie är inte typen av hund som måste vila en vecka inför tävlingar – Norrie är typen av hund som behöver ett rejält träningspass och en långpromenad samma dag, ungefär…

Watch your step and look ahead
Remember what the old man said
Failure is the aftermath of doubt

Like a breath of fresh air
Like a natural high
I lose sense of time

Igår packade jag in vovvarna i bilen ihop med en himla massa prylar, klövar och blod och förflyttade mig över till Anna för att återigen traska runt i skogen större delen av dagen. Alla fyra vovvarna rymdes fint i deras bil och jag är lite halvstolt över att jag utan alltför stora problem lyckades ratta en okänd bil hela vägen upp till spårstället vi valt för dagen Det här inlägget kommer att bli mer bild- än texttungt som omväxling, så hämta något att tugga på, knäpp fast er i stolen och gör er redo. Full fart framåt!

Efter förra helgens spårdebacle med Zumi som bara vimsade i viltspåret så samlade jag tankarna kring hennes spårande och bestämde mig för att det var bäst att ge henne en ny chans snarast så jag inte fastnade i tänket att hon inte kan och inte vill. Mycket klokt, visade det sig! Jag ändrade på en del saker från förra spåret: lade med rådjursklöv istället för älgklöv, blodade lite tätare och väntade inte till sist med att gå med henne. Spåret fick nog också ligga lite kortare än förra gången.

Jag kände redan när jag plockade ut henne från bilen att hon hade ett annat mindset än förra gången. Hon var helt säker på vad hon skulle göra och väntade o-tålmodigt medan matte drog på henne spårselen. Sen var det jobb som gällde i hennes huvud! Eftersom Anna kunde fota så hängde jag kameran runt halsen och filmade spåret:

Ni som inte orkar titta på filmen, eller som blev för åksjuka av det svajiga filmandet, kan kika på bilderna nedanför istället (Foton av Anna Wass)

Zumi såg ut att växa typ en decimeter under och efter spåret. Så nöjd, så stolt och så fin! Hon gjorde helt enkelt ett strålande jobb, och nu känner jag bättre igen attityden hon brukar ha i viltspåren

Norrie hade alldeles rätt i att han också kunde. Han fick, till skillnad från Zumi, två stycken personspår med en hel del godis i eftersom han gick sitt allra första personspår förra helgen. Och här har det definitivt också lossnat, så det var en självsäker och framåt liten kille jag satte på spåren, och sånär som på ett plötsligt bajsbehov mitt i första spåret så spårade han på himla fint! Båda spåren lades i uppförsbacke och jag försökte ge honom en liten smula motstånd i kopplet så han skulle jobba lite extra med bakbenen, på instruktion från rehab Även här blev det lite filmat:

…och förstås fotat. Anna Wass bakom kameran precis som förut

Såna här dagar i skogen är verkligen batteriladdande. Trött efter en dag, javisst, men sådär skönt, nöjt trött!

Så. Igår var jag helt övertygad om att få veta att Norrie behövde opereras och stålsatte mig för att vinka adjö till tävlingssäsongen som jag ändå inte på allvar trott att vi skulle kunna utnyttja. Som moraliskt stöd (och guide! insåg att jag ju inte hittar…) tog jag med mig Anna som fått lyssna på en hel del av mitt nojande sen tidigare och kommit med en massa bra tankar kring just Norries knäppa kroppsbyggnad. Klockan 17 var det dags och brötmonstret visade sig från sin vackraste (läs brötigaste) sida med att morra och bruffbjuffa på alla ljud han hörde och människor han såg. Urghel och hurgel så äckligt! Skönt att veta att han är bara ljud och ingen verkstad, den lilla herrn, för som han låter kan man ju tro att han skulle äta upp hela kliniken levande.

Lilla herrn fick stå ut med en massa klämmande och kännande och pillande och petande, och led sig igenom det – knäpptyst Ingenstans verkade det göra ont eller kännas överdrivet jobbigt att bli tryckt på eller dragen i. Vi pratade mycket om knäna och lite om framstället och lite om kroppsbyggnaden i allmänhet, och jag försökte memorera alla grejer jag kunde göra för att stärka både fram och bak. Det var också skönt att känna att jag var rätt ute med de tankar jag själv haft och de råd jag fått av kloka personer i min omgivning gällande fysträningen, så framöver blir det sagosten, skritt- och travträning som blir huvudfokuset i fysträningen, men också konditionsbyggande med intervaller.

Norrie fick visa upp skritt och trav på motionsband vilket han tyckte var en himla klurig grej. Oj vad det tog på både huvud och kropp med några minuter på bandet! Jag får erkänna att jag onekligen är sugen på ett eget just för den jämna skritträningen, men å andra sidan går det ganska bra att skritträna ändå – man får bara gå långsamt

Marie tyckte att han var lite dåligt musklad bak, och jag håller med. Han såg något bättre ut innan viloperioden på grund av magstöket och den ömma armbågen, men han kan allt muskla på sig ytterligare lite mer än så. Det är lätt att tänka att om han bara kan springa lös så bygger han rätt muskler, men det är ju inte riktigt hela sanningen eftersom han går mycket i galopp och då inte behöver använda bak så mycket. Han rör sig lite trippigt bak och skulle kunna ta ut steget lite bättre, men verkar som sagt inte begränsad i rörelserna när det krävs mer påskjut och kraft. Han är smidig och stark som de flesta småhundar och kan från stillastående hoppa rakt upp i mitt knä medan han vrider sig ett halvt varv för att landa bättre. Så vi tänkte helt enkelt kasta mer muskler på den lite fjamsiga bakkroppen och se om knäna automagiskt blir lite hårdare

I slutänden så, hur gärna jag än vill säga att han har problem i rädsla att missa något, är det ju onekligen så att han inte uppvisar någon smärta eller svaghet. För att hitta vad han håller för får vi helt enkelt mjukt och försiktigt testa oss fram och hittar vi något som blir ett problem, ja, då får vi korsa den bron då. Under tiden fick vi som råd att ha så roligt som möjligt och att satsa framåt och uppåt. Så framåt, och uppåt, it is.

Jag schmajlade som en galen idiot när vi lämnade Norsholm. Lättnaden, insikten att det trots allt VAR samma Norrie som för en månad sedan, var helt överväldigande. Känslan av att han inte bara var en patelladiagnos och ett par kattmjuka framben var vad jag varit rädd för att känna. Det var som att jag blev fysiskt lättare av något som var helt mentalt.

Efter en sånhär maratonbloggpost vet jag precis vad jag vill skriva. Jag vill skriva tack. För alla kloka ord. För att jag fått vara super-emo och känslostormig utan att ni har suckat och klickat på ”sluta följa den här bloggen”. För att ni till och med orkat peppa super-emot och sedan hurrat när jag super-emoat mig färdigt och blivit lite mottaglig för alla kloka ord. För att ni tror på mig och Norrie (och Zumi!) även när jag själv inte gör det. För att ni litar på mitt omdöme, trots att jag tycker att det är konstigt att göra.

I know I’ve been distant
So detached and resistant
To the things that are perfect in my life

And it was you who made me see
You gave me hope, and set me free
And yeah, I know I’ve been a little slow
But hey, hey-ey-ey-ey-ey
I’m good to go

You don’t have a clue
What it is like to be next to you
I’m here to tell you
That it is good
That it is true

Vår dag idag tog inte slut efter hopptekniksträningen. Efter lite omladdande hemma så pallrade vi oss tillbaka ut till LHU – denna gång för att Zumi skulle få spela en lite mer framträdande roll, och för att pyssla med freestylen lite mer. Jag kände att jag var i fel sinnesstämning när jag lade ankar vid ladan, och till en början kände jag mig onekligen lite grinig på de små tassmonstren. Zumi flamsade runt och Norrie småmuttrade och matte ville få lite ordning och reda bland koppel och tassar. Tack och lov så släppte irritationen igen ganska fort, och innan jag hann bli sur på riktigt på dem. Och jojk, vad roligt vi hade sen!

Zumi fick allmän modträning i form av att träna på att stå på bakbenen inomhus, snurra, spinna, rygga, gå slalom, gå mellan, rygga lite mellan etc. Sen testade jag lite idéer för om hon fortfarande är tveksam på bakbensståendet på tävlingen och de verkade fungera fint, så nu har vi till och med en backupplan mer än ”äh, vi löser det” om det skulle strula Hon fick också hänga på och gå en rallybana vilket hon tyckte var ganska skojigt sånär som på att hon var tvungen att gå lite väl nära matte i svängarna. Överskattat, faktiskt

Norrie fick framför allt passivitetsträning i form av vara-uppbunden-medan-matte-gör-saker. Jag lekte lite domare för ringträningen och så tränade jag med Zumi. Han skötte det okej, men inte helt bra, för han var gnälligare än han brukar. Trött heeler gnisslar, kan vi konstatera. Däremot glappade munnen förvånansvärt lite under freestyleträningen, trots att vi körde den svåraste övergången i programmet rent skallmässigt. I den övergången brukar skallen börja komma, men idag var det alltså ovanligt tyst (om än inte helt tyst varje gång)! Även det lilla korvdjuret fick traska lite rallybana och var lite brydd om varför man bara skulle gå förbi skyltarna utan att göra något med dem. Hallå, det står ju något på plan, och när det står något på plan så ska man GÖRA SAKER med det! Ann-Sofie var också snäll och klämde och kände lite på honom inför patellaundersökningen, och det gick fint. Han blir lättare och lättare att muta till vad som helst!

När vi sent omsider drog oss hem från LHU var det två rätt mosiga hundar jag stoppade in, och sedemera försökte lirka ur bilen. Ingen av dem reste ens på sig när jag öppnade bakluckan, och när Norrie insåg att det var vattenpölar på parkeringen och dessutom regnade så såg han ut att fundera på om han inte kunde sova i bilen inatt istället…

Det som slog mig under dagen, och slår mig såhär efteråt, är hur lätt det ändå har blivit att ha båda två med mig. Och hur mycket jag litar på var och en – hur långt vi har kommit tillsammans. Vi tränade idag både ihop med hundar vi inte tränat med på länge, och helt nya hundar, och jag tvekade inte ens på att träna med dem lösa. Zumi har verkligen landat i en helt ny uppmärksamhet för matte och är så sanslöst lättmotiverad. Zumi, som jag knappt kunnat ha lös ensam i skogen med köttbullar som belöning, kan träna lös bland andra hundar med lite torkad kyckling och torrfoder. Norrie, mattes lilla hormonherre, hängde nästan inte på alls när andra hundar skällde, och nöjde sig med något mrrr-bjuff när han tyckte att han behövde vakta lite. Han både lekte och tog godis om vartannat och börjar verkligen kännas i form för tävlingssituationer.

Vilka hundar. Vilken utveckling. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro för ett år sedan att kullen som snart skulle födas skulle föra med sig det här. Från en halv träningshund, till två!

Words can’t be that strong
My heart is reeling
This is that fresh
That fresh feeling

De flesta önskar att de hade haft modet att leva sitt eget liv, och inte anpassa det efter vad andra tycker.

I en artikel i, den förvisso komplett oseriösa tidskriften, Aftonbladet berättar en sjuksyster som jobbat på ett vårdhem om vad patentierna ångrade mest med sina liv. Det är förstås reklam för hennes bok, men artikeln slår mig som tänkvärd oavsett – för vad ångrar man mest i slutet av sitt liv? Jo, att man för ofta gjort som (man tror att) andra tycker att man ska göra. Lite träffande, med tanke på att bloggens senaste inlägg handlade just om oro för vad andra ska tycka.

Den ständigt lika kloka Sara påpekade i en kommentar att jag inte ska bry mig så mycket om vad jag tror att andra tycker och tänker, där tror är ett ledande ord. Jag ska nog försöka att vänta med panikandet tills någon faktiskt säger något – och jag inte bara tror att någon gör det Så, stärkt av denna klokheten anmälde jag till ett par freestyletävlingar. Inte till alla jag skulle vilja åka på, men det är en start.

Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

If you feel discouraged
That there’s a lack of color here
Please don’t worry, lover
It’s really bursting at the seams

Brötmonstret har svävat på kanten till omplaceringsannons på Blocket, och har, som ni ser, fått ett nytt namn. När jag kom hem i fredags, trött-tröttigare-tröttigast, så kom Norrie på att det var en jättebra idé att försöka stjäla ett ben av Zumi. Zumi höll inte med och en vrålmatch följde som matte fort avbröt, vrålandes åt den lilla svarta att han inte ens får tänka tanken att bråka med Zumi.

Inte en bra sak att göra, om man vill bli kvar i Hamsterkollektivet. Jag är en smula beskyddande när det handlar om Zumi, kan man säga. Inte hamnade Norrie mer på pluslistan när han smet ut genom altandörren hos mina föräldrar nästa dag, och jagade katt och var fullkomligt okontaktbar – och avslutade det hela med att gå och skvätta på hörnet av en garderob. Det var en mycket, mycket billig heeler som på nåder fick följa med på shibaträffen dagen efter, där han dock uppförde sig helt okej och steg lite i aktning igen.

Både måndag och tisdag den här veckan blev helt hundträningsfria. I måndags kom jag nämligen hem med migrän och sov hela kvällen och natten, och i tisdags hade vi möte inför freestyletävlingen i oktober och sen var jag så trött att det bara fanns ork för att rasta vovvar och göra i ordning något att äta. Jag fick alltså inte någon direkt chans att bli på bättre humör angående Norrieristen, och kände mig oerhört uppgiven under gårdagskvällen.

Men – jadå, det kommer ett men, det är inte ett rent deppinlägg – imorse hade någonting lossnat hos oss båda. Troligen kopplet. Vi tog morgonpromenad med syster och Wille, och Norrie kunde gå lös som vanligt och hade plötsligt inga problem med att lyssna på matte. I koppel uppförde han sig inte heller alltför illa även om han drog litegrann när han förstod att vi var på väg hem.

Jag lämnade över den lilla svarta till syster som passade under förmiddagen, och hämtade båda vovvarna vid lunch. Hem skulle jag alltså lyckas, med hjälp av två vimsiga vovvar, att leda en cykel. Och fantastiskt nog – det fungerade förvånansvärt bra! Norrie har fått lite träning då jag leder cykeln när jag går till och från dagmatte med honom, och Zumi är ju van sedan tidigare att även springa brevid cykeln så hon brydde sig inte så mycket. Hem kom vi, allihop tillsammans, utan att matte hade blivit irriterad en endaste gång!

Som det oftast blir när saker går bra, så bygger det bara uppåt mer och mer. Norrie gick och lade sig och sov i två timmar när jag kom hem vilket gav mig en chans att fortsätta gå igenom mina anteckningar från LETA och strukturera vad jag egentligen lärt mig, och jag väckte honom med lite magkli vid fyratiden för en tur till fotbollsplanerna och lite träning – också det med syster, Niklas och Wille. Norrie kändes pigg utan att vara vimstramsig, och kunde gå lugnt i koppel. När vi kom upp på fotbollsplanerna så började det spritta lite i kroppen på honom, men han valde ändå, när jag kopplade loss, att inte springa och hälsa på syster, Wille och Niklas utan vända sig till mig och fråga tränatränatränaträna?.

Och tränade, det gjorde vi! Jag började med en härlig tankevurpa som gjorde att träningen kanske inte blev så bra kvalitetsmässigt, men roligt hade vi. Vi drog nämligen igång med handlingsövningar (aka runda träd) för jag tänkte att han kanske får riktigt bra fokus om han får springa lite först. Pffft, jag hade hund i ögonhöjd och med noll tassar i backen när jag sedan försökte med lite lugnare lydnadsgrejer. Jaja – man kan inte lyckas jämt. Han var hur som helst tokentusiastisk och jag som inte skulle ha en agilityhund börjar känna att jag kanske får omvärdera min övertygelse lite. Men som tur är visar han var skåpet ska stå även i freestylen – idag hade han helt plötsligt fattat kretsa (gå runt motsols) och klarade av både gå runt och kretsa trots att jag viftade med händerna och snurrade själv. Däremot får jag banna mig själv som inte bröt när han gav enstaka skall när han blev frustrerad, för jag ska ju ha nolltolerans på skall. Jag hade för roligt, helt enkelt.

Jag lovade mig själv att temat för dagens bloggpost skulle vara we’re only getting better. Det är lite problematiskt, ni vet, eftersom jag inte vill låta som att jag… tja, tror något om oss. Men jag får väl försöka att bortse från det i några minuter.

Jodå, träningsmässigt så känns det som att vi blir bättre och bättre. Eller vi, det är mest Norrie som står för framstegen och jag som kämpar för att hålla jämn takt. I vardagen gör han också ett och annat framsteg – vrålandet vid dörren har vi hittat ett sätt att jobba med och hund- och barnmöten är inget stort problem längre. Kort sagt, den lilla svarta uppvisar tendenser att bli en hund att räkna med.

Just nu får jag erkänna att det grämer mig lite att Zumi är dräktig – för hon är så underbar nu! Stabil, hyfsat pigg (om än lite tung i kroppen), superhungrig och motiverad, och inte besatt av lukter. Precis som hon är när hon är som allra, allra bäst. Tänk om jag kunde få ha henne såhär hela tiden – tänk om det är såhär hon kan få bli efter en kastration i vår! Det står faktiskt inte stilla med henne heller, det går framåt. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna konkurrera i freestyle, men jag har en förhoppning om att det där FD1 ska gå att fixa i alla fall, och att vi i övrigt får sätta vårt hopp till viltspåret.

This time
you’ve got to make up your mind
This life
you’re living

This time
you’ve got to make up your mind
This life’s
worth living

Get up, we’ve got a way’s to go

We are only getting better