De flesta önskar att de hade haft modet att leva sitt eget liv, och inte anpassa det efter vad andra tycker.

I en artikel i, den förvisso komplett oseriösa tidskriften, Aftonbladet berättar en sjuksyster som jobbat på ett vårdhem om vad patentierna ångrade mest med sina liv. Det är förstås reklam för hennes bok, men artikeln slår mig som tänkvärd oavsett – för vad ångrar man mest i slutet av sitt liv? Jo, att man för ofta gjort som (man tror att) andra tycker att man ska göra. Lite träffande, med tanke på att bloggens senaste inlägg handlade just om oro för vad andra ska tycka.

Den ständigt lika kloka Sara påpekade i en kommentar att jag inte ska bry mig så mycket om vad jag tror att andra tycker och tänker, där tror är ett ledande ord. Jag ska nog försöka att vänta med panikandet tills någon faktiskt säger något – och jag inte bara tror att någon gör det Så, stärkt av denna klokheten anmälde jag till ett par freestyletävlingar. Inte till alla jag skulle vilja åka på, men det är en start.

Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

If you feel discouraged
That there’s a lack of color here
Please don’t worry, lover
It’s really bursting at the seams

Brötmonstret har svävat på kanten till omplaceringsannons på Blocket, och har, som ni ser, fått ett nytt namn. När jag kom hem i fredags, trött-tröttigare-tröttigast, så kom Norrie på att det var en jättebra idé att försöka stjäla ett ben av Zumi. Zumi höll inte med och en vrålmatch följde som matte fort avbröt, vrålandes åt den lilla svarta att han inte ens får tänka tanken att bråka med Zumi.

Inte en bra sak att göra, om man vill bli kvar i Hamsterkollektivet. Jag är en smula beskyddande när det handlar om Zumi, kan man säga. Inte hamnade Norrie mer på pluslistan när han smet ut genom altandörren hos mina föräldrar nästa dag, och jagade katt och var fullkomligt okontaktbar – och avslutade det hela med att gå och skvätta på hörnet av en garderob. Det var en mycket, mycket billig heeler som på nåder fick följa med på shibaträffen dagen efter, där han dock uppförde sig helt okej och steg lite i aktning igen.

Både måndag och tisdag den här veckan blev helt hundträningsfria. I måndags kom jag nämligen hem med migrän och sov hela kvällen och natten, och i tisdags hade vi möte inför freestyletävlingen i oktober och sen var jag så trött att det bara fanns ork för att rasta vovvar och göra i ordning något att äta. Jag fick alltså inte någon direkt chans att bli på bättre humör angående Norrieristen, och kände mig oerhört uppgiven under gårdagskvällen.

Men – jadå, det kommer ett men, det är inte ett rent deppinlägg – imorse hade någonting lossnat hos oss båda. Troligen kopplet. Vi tog morgonpromenad med syster och Wille, och Norrie kunde gå lös som vanligt och hade plötsligt inga problem med att lyssna på matte. I koppel uppförde han sig inte heller alltför illa även om han drog litegrann när han förstod att vi var på väg hem.

Jag lämnade över den lilla svarta till syster som passade under förmiddagen, och hämtade båda vovvarna vid lunch. Hem skulle jag alltså lyckas, med hjälp av två vimsiga vovvar, att leda en cykel. Och fantastiskt nog – det fungerade förvånansvärt bra! Norrie har fått lite träning då jag leder cykeln när jag går till och från dagmatte med honom, och Zumi är ju van sedan tidigare att även springa brevid cykeln så hon brydde sig inte så mycket. Hem kom vi, allihop tillsammans, utan att matte hade blivit irriterad en endaste gång!

Som det oftast blir när saker går bra, så bygger det bara uppåt mer och mer. Norrie gick och lade sig och sov i två timmar när jag kom hem vilket gav mig en chans att fortsätta gå igenom mina anteckningar från LETA och strukturera vad jag egentligen lärt mig, och jag väckte honom med lite magkli vid fyratiden för en tur till fotbollsplanerna och lite träning – också det med syster, Niklas och Wille. Norrie kändes pigg utan att vara vimstramsig, och kunde gå lugnt i koppel. När vi kom upp på fotbollsplanerna så började det spritta lite i kroppen på honom, men han valde ändå, när jag kopplade loss, att inte springa och hälsa på syster, Wille och Niklas utan vända sig till mig och fråga tränatränatränaträna?.

Och tränade, det gjorde vi! Jag började med en härlig tankevurpa som gjorde att träningen kanske inte blev så bra kvalitetsmässigt, men roligt hade vi. Vi drog nämligen igång med handlingsövningar (aka runda träd) för jag tänkte att han kanske får riktigt bra fokus om han får springa lite först. Pffft, jag hade hund i ögonhöjd och med noll tassar i backen när jag sedan försökte med lite lugnare lydnadsgrejer. Jaja – man kan inte lyckas jämt. Han var hur som helst tokentusiastisk och jag som inte skulle ha en agilityhund börjar känna att jag kanske får omvärdera min övertygelse lite. Men som tur är visar han var skåpet ska stå även i freestylen – idag hade han helt plötsligt fattat kretsa (gå runt motsols) och klarade av både gå runt och kretsa trots att jag viftade med händerna och snurrade själv. Däremot får jag banna mig själv som inte bröt när han gav enstaka skall när han blev frustrerad, för jag ska ju ha nolltolerans på skall. Jag hade för roligt, helt enkelt.

Jag lovade mig själv att temat för dagens bloggpost skulle vara we’re only getting better. Det är lite problematiskt, ni vet, eftersom jag inte vill låta som att jag… tja, tror något om oss. Men jag får väl försöka att bortse från det i några minuter.

Jodå, träningsmässigt så känns det som att vi blir bättre och bättre. Eller vi, det är mest Norrie som står för framstegen och jag som kämpar för att hålla jämn takt. I vardagen gör han också ett och annat framsteg – vrålandet vid dörren har vi hittat ett sätt att jobba med och hund- och barnmöten är inget stort problem längre. Kort sagt, den lilla svarta uppvisar tendenser att bli en hund att räkna med.

Just nu får jag erkänna att det grämer mig lite att Zumi är dräktig – för hon är så underbar nu! Stabil, hyfsat pigg (om än lite tung i kroppen), superhungrig och motiverad, och inte besatt av lukter. Precis som hon är när hon är som allra, allra bäst. Tänk om jag kunde få ha henne såhär hela tiden – tänk om det är såhär hon kan få bli efter en kastration i vår! Det står faktiskt inte stilla med henne heller, det går framåt. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna konkurrera i freestyle, men jag har en förhoppning om att det där FD1 ska gå att fixa i alla fall, och att vi i övrigt får sätta vårt hopp till viltspåret.

This time
you’ve got to make up your mind
This life
you’re living

This time
you’ve got to make up your mind
This life’s
worth living

Get up, we’ve got a way’s to go

We are only getting better

Idag var det inte fullt så enkelt, kan man säga. Från minnet gick jag till Spotifys hemsida för att hitta förrådet, men redan där tog det stopp. Pytt heller att det fanns förråd till Fedora på deras hemsida längre! Det står i texten att de har paket för både Fedora 13 och Ubuntu, men sen har de bara en guide för Ubuntu. Hepp, googla vidare då…

…och titta, första träffen verkar helt rätt! …om det inte vore för att förrådet som anges är tomt, tomt, tommare än tomt och ekar, så tomt är det. Så jakten går vidare. Spotify borde ju ha några kontaktuppgifter så man kan gnälla på någon?

Nja. Efter en del svärande hittade jag supportforumet och sökte på Fedora 15. Och halleluja! Jag hittade en tråd med min nya hjälte, Per. Denne Per har nämligen byggt om .deb-paketen till .rpm så jag kunde installera. Jag har fortfarande inte en genväg till Spotify bland programmen, men jag kan åtminstone starta det via terminal och det segfaultade bara tre gånger…

Som tur är, är jag ganska lättlurad. Det finns ett trick speciellt som fungerar varenda gång, och det är att spela en viss typ av musik. Med en viss typ av musik kan man till och med få mig att städa, sjungandes och studsandes, och då är det ju en baggis att vända lite på det griniga humöret i jämförelse.

Vad är en viss typ av musik då? Ja, det är en kaotisk blandning. Det alla låtarna har gemensamt är att antingen musiken eller texten är oerhört, löjligt peppande. Som t ex Magnus Ugglas Vittring, eller Josh Woodwards Afterglow. Såndär musik som jag spontanler när jag hör. Sånt jag samlat i en spellista på Spotify.

Med fickan full av musik gick jag och vovvarna på samträning. Först blev det lite miljöträning med ett varv inne på bakluckeloppisen vid Folkets Park. Zumi var förstås i sitt esse, helt övertygad om att alla var där för hennes skull. Hon svassade runt som en liten drottning på fyra ben och bara lät alla beundra henne. Jag valde att inte upplysa henne om att det inte var så många som tittade på henne, för hon var så nöjd Norrie hängde på glatt som vanligt även om han hellre gick i mattes hälar än mitt i gångarna där Zumi ville gå och visa upp sig…

När Zumi fått visa upp sig en stund och Norrie tittat på människor och prylar så gick vi över vägen till skuggan under träden och gjorde ett hyfsat misslyckat träningspass Zumimässigt. Jag räknade inte riktigt med att hon skulle vara såååå påverkad av värmen, så det var inte mycket tempo eller entusiasm i henne riktigt. Hon gör det hon ska, men det går åt täta belöningar och jag får tjata lite om att fortsätta efter varje. Hon får vila och komma igen imorgon Vi hann i alla fall känna lite på våra HtM-positioner och dra igenom en variant på vårt freestyleprogram, och det känns bara ganska katastrofartat!

Norrie fick prova att sitta uppbunden i en markskruv tillsammans med en bit torkad tjurpenis, och det gick ganska bra så länge jag och Zumi var nära och jag inte lät aaaaaalltför glad, för då ville han faktiskt till matte! Jag bytte mellan hundarna och Zumi gjorde bra åtgång på tuggbenet medan jag lekte / tränade med Norrie. Han är riktigt bra på slalom mellan benen nu och vi har av någon anledning börjat lite med att följa hand och springa vid sidan utan att hamna under fötterna – han som inte ska bli agilityhund! På slutet övade vi tandvisning också, och han är redan duktigare än Zumi och sitter stilla som ett tänt ljus medan jag tittar runt i munnen. Anna Wass var en pärla och fotade lite under träningen så jag har bildbevis på oss!

Idag har flutit på ganska bra, med sällskap på morgonpromenaden av syster och Wille som höll humöret uppe! Det bästa med dagen var dock slutet; vår kvällspromenad. Norrie verkade lite rastlös, så jag tänkte att det var lika bra att gå ut en sväng. Jag tänkte efter lite och tog med några bitar köttbulle som fanns kvar sedan gårdagens försök till träningspass, och på hygget släppte jag båda.

Bästaste finingvovvar, som sagt! De lekte så fint, så fint, och för första gången som jag sett så var det balans i jagalekarna så att Zumi också fick jaga. Dock har ju hon något längre ben än Norrie så hon fick inte jaga så länge, men hennes lycka när hon kom ikapp och kunde peta omkull honom gick inte att ta miste på. Och trots att de hade så tokigt roligt tillsammans så kom Norrie som en liten dunderelefant i fullt ös på inkallning för att få en bit köttbulle och lite beröm från en glad, så glad, matte. När Norrie kommer på inkallning så kommer också den dära röda faran studsandes och får belöning även hon, så jag hade kontakt med två av två hundar!

Jag var så lycklig över mina små hundar att jag gick och skrålade på Home Improvement av Josh Woodward resten av promenaden, vilket hundarna förvånansvärt nog verkade uppskatta för de gick så fint i koppel. Eller så hoppades de på att matte skulle få annat att tänka på och hålla tyst

Jag har, återigen, för miljonte gången, fått det ultimata beviset för att det inte handlar om rätt belöningsgodis (det var samma igår) eller om hundarnas förutsättningar, utan om min attityd. Jag har aldrig så lyckliga, lydiga hundar som när jag kan skratta med dem. När jag kan älska dem precis för de små knasbollarna de är. När jag kan le och uppmuntra till stordåd.

Mina underbara – underbara – helt fantastiska – strålande – mina stjärnskott och mina busfrön.

You’re the centre of adrenaline
And I’m beginning to understand
You could be the best thing about me

My life is grounded in a firm routine of coffee, sleep and work
I am not boring, I just stick to what I know

Ikväll har jag lite svårt att få ihop orden på det sätt jag vill. Jag får nöja mig med att säga att jag märker att jag har tagit steg i rätt riktning de senaste månaderna. Att jag växer och att jag ser med tillförsikt på framtiden. Att jag oroar mig mindre och roar mig mer. Att dessa steg i rätt riktning verkar ha skett i alla de viktiga delarna i mitt liv – hundliv som jobbliv som privatliv.

Jag kan exemplifiera en sak som jag börjar göra rätt med. Idag var jag ute i Sturefors och promenerade med Zumi. Jag hade glömt att få med mig godis men tog en tur som avrundas med att gå i kanten av ett par fält och trots godisbristen så släppte jag henne. Vi busade och lekte med flätan och sprang ikapp, och när hon drog en egen liten runda så skrattade jag åt henne och kallade in henne med en nosdutt. Sen sprang vi lite till och sen kopplade jag upp.

Hm, jaha, och exemplet då? Ja, förlåt, jag fastnade i vår härliga promenad. Det exemplet ska visa är att jag äntligen, äntligen inte har samma press på Zumi och samtidigt mycket större tilltro till vårt förhållande. Jag blev inte irriterad när hon fick det där utmanande i blicken och drog runt på egen hand, utan kunde le och be henne att göra rätt – och när matte ler så gör Zumi rätt. Jag trodde på att hon kunde klara det, att vår relation var bra nog för att jag skulle kunna styra henne, och jag fick rätt.

Citat från Coffee av Josh Woodward