I love it

Om en låt ska beskriva Zumis inställning till agility så måste det vara Glee-tolkningen av I Love It:

I don’t care
I love it
I don’t care

You’re on a different road, I’m in the milky way
You want me down on earth, but I am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch

I love it!
I love it!

Jag har aldrig tråkigt med den här hunden. :heart:

Aimless

Jag vet inte hur han gör det, men Josh Woodwards låtar lyckas alltid pinpointa något i mitt liv. När The Beautiful Machine kom ut stoppade jag den i stereon i bilen och roadtrippade på heelerlägeräventyr till Airplane Mode och peppade agility till The Dreamers (Let’s say you try, and you fall from high: when the sun has set, will you regret the fall – or the times you did nothing at all?).

Just nu är det en ny låt – Aimless – som talar till mig om det där med att ha mål och planer och vilja och riktning. Det har funkat rätt väl hittills i de flesta aspekter av mitt liv att hänga på det som händer, men ibland kanske jag ändå måste överväga vad jag vill göra. Var jag vill komma någonstans. Trösterik och lite utmanande på samma gång.

The Beagle down the street
He’s never on a leash
And every car that passes by, he chases like a freak
I was puzzled so I asked him what he’d do one day
If he caught himself a big old Chevrolet

And he said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

My stupid little cat
Thinks her tail is a rat
She chases it in circles, till she sputters out of gas
I told her it’s impossible to catch that tail
That no matter what she does, she’ll always fail

And she said, ooooh
I don’t have a clue
Maybe what you’re telling me is true
But how am I supposed to know, if I don’t explore
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

But me, I know my way
I wake up every day
I start to walk, and from my path, I never really stray
I’ll get to where I’m going when I figure out
Why the map is always changing when I start to find the route

And I said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for
What am I aiming for?

The state that I am in

Oh love of mine, would you condescend to help me
Cause I am stupid and blind
And desperation is the Devil’s work, it is the folly of a boy’s empty mind
Now I’m feeling dangerous, riding on city buses for a hobby is sad
Lead me to a living end
I promised that I’d entertain my crippled friend
My crippled friend

Jag lovade mig själv efter röntgen att jag skulle sluta stirra nu. Jag skulle acceptera hans konstiga gångarter som avrundningsfel och köra på så länge han inte visade tecken på smärta.

Det gick, ett tag. Sen började jag räkna trebenshoppssekvenser och tyckte att de ökade. Och nu stirrar jag igen. Stirrar, räknar, stirrar, räknar. Blir orimligt irriterad om jag missar några galoppsprång för då vet jag ju inte. Ja, vad vet jag inte? Spelar det någon roll?

Igår hoppade han upp i soffan och gnällde till när han skulle lägga sig. Den paniken som greppar hjärtat vid ett sådant tillfälle ger fort vika för den större paniken och rädslan; börjar det om nu? Genast: Vilka symptom kan han ha visat de senaste dagarna? Finns det mer? Vad händer nu? Vad gör jag härnäst? Vem finns kvar att fråga om hans problem?

I onödan? Japp. Antagligen hade han trasslat in en klo i filten, för han har inte visat tillstymmelse till ont. Upp och ner på stolar, upp och ner på stenar, fram och tillbaka, hit och dit. Fnitter och nyp i vaden när han har tråkigt på promenaden.

Jag lade in citatet med tanken att Norrie är my crippled friend. Jag undrar dock om det kanske snarare är jag som är the crippled one.

On our way

We’re on our way, way, way
We’re on our way, way, way
We’re on our way somehow

Jag tänkte bara lämna ett livstecken. Ett litet försiktigt “hurra” trots att jag alltid blir rädd att det är att jinxa allt och att Norrie kommer att få ont igen för att jag skriver något positivt i bloggen. Varje inlägg är en kamp på det sättet, för det blottlägger min rädsla.

Men. Ett litet försiktigt “hurra”. Ännu går det vägen. Mer agility, ett halvtufft joggingpass (jag har träningsvärk!) och fortfarande, fortfarande mestadels fyrbent.

I min jakt efter en lämplig låt att citera hann jag igenom ganska mycket. Och åh, så mycket minnen. Mitt musikbibliotek är mig verkligen kärt!

Superhärliga bilder tagna av Leona Örtenberg

DSC_1025

DSC_1026

DSC_1024

DSC_1056

Nothing can be done except little by little

Det är november och jag är så trött. Alla ansvarsområden utom jobb och hundar släpar efter och istället gömmer jag mig i soffan bakom en bok. På något sätt kan jag acceptera att vi har många mörkertimmar – nattmörker är mörker jag förstår. Det jag inte klarar av är att det är så mörkt när det är ljust. Ge mig sol en timme så orkar jag en vecka till!

I brist på sol (och dagsljus. Dagsljus över huvud taget. Dagsljus i någon enda form!) rotar jag lite bland gamla favoritlåtar på Spotify och hittade saker som definitivt ska in i tävlingspepplistan. Sånadär låtar jag mår så bra av.

Count your blessings
Count them one, two, three
Don’t give up cause it’ll all work out
It may seem like a strange cup of tea
But if it’s all right with you
It’s just fine with me

Little by little, blessing by blessing, så kommer vi att överleva den här november också.

Dag 9, och alla de dagar som kom och gick

Jag är bra på att påbörja saker. Fenomenal, faktiskt. Jag får erkänna att jag inte är lika bra på att slutföra saker. Därför blir det lätt såna här halvförsök där jag sedan tappar tråden och missar en massa. Det har varit många aktiva dagar, om än inte med hundarna, och en rejäl förkylning mitt i allt. Jag ska försöka sammanfatta lite vad som har hänt:

Dag 3-5 förflöt med långsamma framsteg. Han fick röra sig väldigt begränsat, bara ut för att bajsa och sen in igen. Pigg, glad och högljudd liten hund… Någon av dagarna fick jag Norries nya Y-sele från Merny. Det är definitivt den dyraste sele han har (och någonsin haft), men åh vad den var värd sina pengar! Det är den första selen som inte glider snett på honom och som verkligen, verkligen sitter precis som den ska. Så himla nöjd! Så superbt jätte-mega himla nöjd! 🙂

DSC07715

Dag 5-6 misströstade jag, tyckte att han rörde sig avigt, och började vara rädd för en ny operation. Såret började blöda lite-litegrann på kvällen på dag 6 och jag bestämde mig för att ringa Djurdoktorn och höra ifall det var något farligt morgonen efter.

Dag 7 – ödesdigra dag 7 – började med ett lugnande samtal till Djurdoktorn och sköterskan jag pratade med sa att det inte var någon fara eftersom han inte är svullen eller infekterad eller så. Så dagen fortlöpte och på kvällen tog jag med Zumi och åkte för att vara med sista gången på bankursen.

Jag stängde in Norrie i gröna tygburen innan jag åkte. Samma gröna tygbur som han fått tillbringa en del tid i de senaste veckorna. Men – den här gången tog jag med Zumi och åkte. Och Norrie bröt sig ut.

Husse hörde att han tjöt till när han kom hem, och öppnade dörren till sovrummet. Där mötte han Norrie, som sa aj aj HEEEEEEEEJ aj HEEEEEEEJ. Cue hjärtattack. Cue panik. Cue paniksamtal till mig och cue panik hos mig. Hade han förstört knät igen? Vad hade hänt?

Husse fick i uppdrag att gå en liten sväng med honom och se hur han rör sig, och efter ett nervöst samtal till så visade det sig att han åtminstone använde benet. Jag kom hem, fick se att han använde benet och vi lugnade oss.

Dagen efter travade han inte alls på morgonen, och jag insåg att vi måste ringa Djurdoktorn. Tänk om. Tänk om vi måste börja om igen. Vi fick en tid vid 17 och jag hade sönder min näsa och var arg på allt jag såg. När vi kom dit skulle Norrie bara få gå och kissa och plötsligt travade han. Stabilt och samlat. Den värsta paniken släppte, men när vi lite senare fick komma in och Sven kände på knät så höll jag andan. Och när han sa “Men det här känns ju faktiskt bra.” höll jag på att välta.

Han höll. Han höll för idiotpåhittet att bryta sig igenom nätet på en tygbur, hoppa upp i sängen och hoppa ner från sängen (och gud vet vad mer han hunnit göra). Han höll.

Idag har det spöregnat hela dagen och jag har inte varit arg på någonting. På jobbet har all teknik jävlats med mig och jag har bara pillat, petat och testat. Igår var jag på gränsen av vad jag klarar, och idag klarar jag allt.

Do you ever feel
Feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

If you only knew
What the future holds
After a hurricane
Comes a rainbow

Remember to play after every storm

Jag vill gärna ge upp. Det är lättast att ge upp och bara säga det är kört och slippa den tunga, tunga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan.

Men vad gör man när man möts av ett par ögon som inte har en aning om tankarna matte tänker? Som inte bryr sig ett dugg om att hundar borde använda fyra ben hela tiden, och inte treochetthalvtochfyraochtreochtvåochfyra ben, och glatt tuffar på i alla möjliga (och påhittade) gångarter helt obrydd om vilka ben som är i marken när? Som får något saligt i blicken när det råkar pipas med en boll?

Man skärper sig. Jag må tro att agilityn är körd, men Norrie har inga sådana föreställningar. Och ärligt talat, vem är jag att bestämma åt den bästa agilityheelern vad som är möjligt? Vem är jag att ge upp när han litar på att jag fixar det här? Jag måste fixa det här.

There’s so much more that I could be
So many places that I’ll never see
So many lives that I’ll never meet
I’ll just dream until we get there in the end

PhotoGrid_1402849711605

Don’t Dream It’s Over

Tryck på pausknappen på livet. Jag håller andan och håller tummarna och försöker att inte lyfta på locket till det svarta hålet av oro och rädsla för framtiden.

Liten norrieson har gjort illa ryggen. Först tänkte jag att det började i och med tunnelvurpan för typ två veckor sedan, men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det kanske inte funnits tecken innan. Små, små tecken på att något varit lite knas. Hur länge har det egentligen pågått? Den utlösande faktorn verkar ha varit lite oskyldigt bollkastande i onsdags, för i onsdags kväll hade han ont och skrek till när han försökte hoppa upp och hälsa på husse som vanligt. Han kunde inte hoppa upp i sängen, det gjorde ont om man tog i honom och under natten blev det värre. Jag pratade med Jönköping som rekommenderade att vänta tills Valla öppnade. Vi väntade på att Valla skulle öppna.

På Valla blev han genomklämd och känseln i bakdelen kontrollerades. Ingen större risk för diskbråck konstaterades och han sattes på rimadyl i tio dagar med koppelvila. Första dagen sov han mest och var ganska ynklig och öm. Andra morgonen hade han ont.

Sen inträdde odödlighetsfasen.

Ont? Vaddå ont? Varför får jag inte hoppa upp i sängen? Varför vänder du matte, vi är ju på promenad! Det enda roliga i hans liv för tillfället är ben, aktiveringsleksaker, att skälla på alla som kommer hem och att kissa på varenda grästuva ute. Vår relation frasar som sockerkristyr i kanterna…

För matte kan ändå inte hjälpa att snegla lite på det avgrundssvarta. Tänk om det inte är en muskelskada. Tänk om det inte hjälper med rimadyl och vila och sedan lugn igångsättning. Tänk om… Tänk om. Hjälp, markerar han på ett bakben? Går han inte lite sakta? Hur känns ryggen?

Hey now, hey now
Don’t dream it’s over
Hey now, hey now

Jag kan, krasst, skaffa en hund till om Norrie inte får köra mer agility. Skit samma. Men Norrie kan inte skaffa en ny kropp. Och starships were meant to fly, hands up and touch the sky! Norrie, som älskar att leva livet i 130 knyck kan inte, får inte, kan omöjligtvis tas ifrån sina älskade hinder och sina älskade bollar. Norrie, som hoppar upp i knät från sittandes åt fel håll, som utan ansträngning studshoppar mellan stenar. Den Norrie, den Norrie måste finnas kvar.

There’s a battle ahead, many battles are lost
But you’ll never see the end of the road
While you’re traveling with me

Be Okay

Ja, ni vet. Jag vet. Det tar lite tid ibland. Jag har flera blogginlägg som jag skrivit i huvudet, men när jag suttit vid datorn har det mest blivit layoutpill i Scribus och lite slösurfande istället för bloggarbete. Nå, det är som det är och det blir som det blir 🙂

Det som bryter torkan just idag är att vi tog vår sista agilitypinne i Tranås igår. Av tre nollade lopp har vi fått tre pinnar och tre vinster, vilket känns otroligt skönt för klass3-nerverna. Nu är klass3-debuten tämligen perifert någonstans i fjärran, men det är ju skönt att känna att vi inte är helt utan möjlighet att göra något bra även i den klassen.

Gårdagens hopplopp slutade med en femfelare på en bra tid, där jag stolpade honom orättvist inför ett hinder som han petade ner. Idag har vi varit solchockade och trötta och diskade oss både här och där på båda banorna. Vi får återgå till RC-träningen på A-hindret lite för det hoppade han med glädje idag… 😉

Totalt sett får helgen högt betyg – fint väder, roliga banor, fint sällskap och en bra balans och bra kommunikation mig och Norrie emellan. Vi kan leka och äta godis och jag fokuserar på vad som är viktigt. Mindre stress, mindre press, mer fokus och mer bubbla.

Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
Can’t complain about much these days
I believe we’ll be okay
Oh oh oh oh
Oh oh oh oh
We’re screaming out
I believe we’ll be okay

April showers

De senaste dagarna har förflutit i ett grått töcken av regn, trötthet och kyla. När våren får bakslag såhär är det lätt att tappa sugen och känna sig bitter över att gå miste om potentiella vårsolspromenader och varma agilitypass. Då behövs ett ess i rockärmen, eller varför inte ett lite annorlunda mål?

Though April showers may come your way
They bring the flowers that bloom in May
So if it’s raining, have no regrets

Ett av årets mål är att fjällvandra. Vad behöver man för att fjällvandra? Jo, man behöver vara van vid att bära runt på en ganska tung ryggsäck i ganska knölig terräng. Vana skapar man lättast genom att, trumvirvel, bära runt på en ganska tung ryggsäck i ganska knölig terräng. På en timme hinner man trampa runt ganska mycket i Rydsskogen – för att inte tala om hur många pölar och kärr man hinner besöka! Jag var dock torr och varm om fötterna när jag kom in tack vare mina älskade kängor. :heart:

Framåt kvällen blev det mer promenerande, med sällskap och utan ryggsäck. 🙂 Så skönt att känna att hundarna verkligen har fått gå och titta på världen ordentligt!