Somliga dagar, när mörkret ligger tätt och kallt runt Linköping, vänder jag mig om när jag är ute och går och ser all min tid bara rinna iväg. Jag ser alla mina vänner bara rinna iväg från mig. Jag ser berget av saker jag måste-måste-måste göra och jag har inte, som Winnerbäck, fria vägar ut.

På sätt och vis är det ju bara att skylla sig själv när man har för mycket att göra. För ett år sedan läste jag en lätt hånfull bloggpost om att man inte hade rätt säga att man var trött om man inte läste minst 150% och jobbade extra i någon pub på fritiden – eller hur det nu var. Och det har hängt med mig – jag har inte rätt att vara trött när jag bara pluggar 100%, har hund på heltid, är vice ordförande respektive ordförande i två föreningar, ansvarig för samträningarna i den ena och webmaster för två hemsidor. Men någonstans kanske det finns förståelse för att man är trött, trots att man inte har rätt att vara det?

Efter att ha släpat på en bit dött rådjur och stänkt ko-blod omkring sig härs och tvärs i en kolsvart skog, är det synnerligen ostrategiskt att försöka gå raka vägen upp till utgångspunkten. Av någon anledning trivs kärr ganska bra på såna ställen. När man sedan står upp till knäna i lervatten så är det en bra idé att få upp fötterna igen, oavsett om man har gummistövlar på sig. Gummistövlar är som bekant sällan knähöga.

Om man kommer på den briljanta idén att gå runt åt andra hållet och vänder, kan det ta ett tag att ta sig ur kärret ändå. Det är inte en höjdpunkt i ens liv att halka ner med båda fötterna i vattnet i en mörk skog med en pannlampa som ljuskälla. Faktum är, att det inte ens kvalar in på topp tio.

Till slut kommer man faktiskt upp på en stig om man är envis nog i ens krälande ur träsket. Det är då synnerligen klokt att ta den stigen åt rätt håll. Det är inte lika klokt att ta stigen åt fel håll och framhärda i att följa den tills man inser att man rimligen borde ha kommit fram någonstans för ungefär tio minuter sedan.

Är man en rationell människa vänder man då och går tillbaka i sina egna fotspår. Om man gör det, kan det vara lämpligt att inte svänga av i första bästa förgrening, för då kommer man upp till en asfaltsväg som verkligen inte är rätt asfaltsväg, så man får vända ytterligare en gång. Å andra sidan har man då lärt sig att man ska hålla sig till sin stig, och därmed basta.

När man till slut börjar känna igen var man kom upp på stigen, ska man hålla sig på stigen. Man kan möjligen ta en liten tur in på någonting som ser ut som en liten maskinväg, men det är lämpligt att vända fort när det börjar se träsklikt igen.

Ungefär 200 meter från där man gick på stigen från början, är nämligen vägen som man började hela spåret på.

Om man nu får för sig att upprepa ovanstående fadäs, eftersom man gärna vill uppleva det själv, så bör man ta med sig sin mobiltelefon.

Min hundkursledare Kicki var med om en obehaglig incident med ett hundekipage utan reflexer för ett par dagar sedan. Jag har hittills tyckt att Zumi har hyfsat med reflexer på sig, men efter hennes berättelse kände jag att jag ville ha någonting mer. Vi har hållit utkik efter en rejäl reflexväst i någon månad nu, och snubblade över en helt perfekt på Karlssons!

Det som fattas nu är reflexer på matte (snapreflexer runt benen och väst) och en ny lampa till halsbandet, för lampan börjar bli attans svag…