Orbit

Was I drawn into your orbit
Or were you drawn into mine
In any case, you’ve given me
A new reason to shine

Idag firar vi en vecka med Tulsi och tre hundar i flocken. Som jag skrev i förra inlägget så kommer jag ångra mig många gånger, men samtidigt är jag så tacksam att vi åkte och hälsade på och att just Tulsi fanns där. Och att vi vågade! Jag trodde inte på riktigt att vi skulle hämta valp förrän jag satt i bilen med Tulsi i knät, så först i veckan har han fått en sida här på bloggen.

Det tar tid att få ihop flocken och Norrie har blivit rejält arg ett par gånger och #crew har fått stötta mig när jag ylat om att det inte kommer att gå, de kommer aldrig att komma överens. Det är ju inte alltid så lätt att veta vad som är normalt när vår enda tidigare måttstock är Zumi som är en pushover av stora mått, och oerhört sällan säger ifrån. På sätt och vis är det skönt att inte behöva freda båda vuxna hundarna på det sätt jag behövde freda henne från Norrie.

Foto: Karl Mikaelsson

Tulsi påminner mig om Norrie som valp, och samtidigt inte. Det är nog mer terrierdrag i Tulsi med tanke på hur mycket han hänger i kläderna, och han är inte riktigt hundraprocentig på inkallning som Norrie var. Men 90%-ig är ju inte heller dåligt för en nioveckorsplutt – jag minns ju mycket väl att Zumis procent låg en bra bit på minus i samma ålder. 😉 Han är skojig, och hejig, och kavat. Han går i koppel lite hejsan hoppsan men trasslar inte till det fullständigt förrän vi får möte av människa, då blir han alldeles till sig i själen och försöker vifta sig fram med propellersvansen för att hälsa. Vilken fin egenskap! Behåll den, Tulsi. Var glad i din omvärld. Både matte och storebror är cyniska jävlar, lyssna inte på oss.

Jag har lärt mig ett och annat av att ha en sånhär kavat valp en gång tidigare, en sån som är redo för träning från dag ett. Jag har lärt mig att det förvisso är jätteskojigt att träna med en sådan valp, men att vi inte ska träna allt och vi inte ska träna på det fartiga först. Farten finns redan monterad och kan plockas fram lätt, men stadgan tar mer träning att montera dit. Så istället för Norries freestyleträning får Tulsi träna på stadiga och passiva beteenden mest. Sitta. Stå. Faktum är att träningen redan har gett positiva effekter på Norrie, som behöver träna på att sitta inför lydnadsklasserna vi förhoppningsvis kan tävla i vår och därför får träna på att sitta när Tulsi tränar. Det är perfekt att de behöver träna på samma sak just nu.

Foto: Karl Mikaelsson

Som jag har funderat på hur och vad vi ska träna. En sak jag bestämde redan långt innan Tulsi är att inte börja med agilityn före ett år. När jag säger “inte börja med agilityn” så menar jag inte grunderna för alla grenar, som att kunna sitta kvar, springa till leksak och så vidare, men allt som involverar svängar, hopp och liknande. Alla hundar som börjar tidigt går inte sönder, men jag började tidigt med Norrie och det gnager mig att känna att jag kanske, kanske kunnat avvärja några skador (framför allt patellan) om jag bara väntat lite med den typen av tuff träning. Han såg ju vuxen ut i kroppen tidigt tyckte jag, och då kändes han färdigvuxen, men när jag idag ser bilder på honom som åttamånaders så är han gänglig unghund. Det finns inga garantier; kanske går Tulsi också sönder – men då har jag i alla fall gjort det jag kan.

För mig känns det ganska skönt att veta att agilityn blir lagom till inomhussäsongen. Det innebär nämligen fördelar i mina ögon! Inomhushallhyra innebär att det inte är så stor risk för överträning, och samträning innebär massa bra träning på att jobba i grupp och bra tips och idéer från övriga i gruppen. Varje vinter får sporten jag valt att samträna en stor nytändning för mig för att det är så roligt med samträningar, och jag hoppas att agility med Tulsi kommer att kännas så nästa vinter – och lydnaden för Norrie lika härlig som för oss nu. För det kommer att bli mer lydnadssamträningar för Norrie, och förhoppningsvis med samma härliga gäng.

Men så vad tänker jag träna på tills nästa oktober? Plättlätt. Allt som gör en skojig, hejig och kavat liten valp till en rolig träningskompis. Miljöträning, socialträning, valpkurser, trickträning och en massa passivitet och stadga. Dessutom tänkte jag ställa ut honom ett par gånger för att få ännu mer miljöträning och socialträning. Tokigt många saker ska vi göra under året.

Det känns fint. Zumi tränar slalom, Norrie tränar lydnad, och Tulsi tränar på att bli en hund. 2017 har potential.

And when the stars were all aligned
You pulled me in your orbit as I pulled you into mine

My mates

Idag vankades första hundträningspasset efter min lilla sjukskrivning. Tänka sig att jag orkade gå en halvtimme, träna lite vovve, gå till Åsa och sedan gå hem! Jag blev lite imponerad över orken med tanke på att jag för ett par dagar sedan behövde ta pauser för att orka rastturen på en kvart. Det är så himla skönt när det går åt rätt håll. Snart kommer odödlighetsfasen 😉

Norrie fick framför allt träna linförighet. Han var lite disträ idag tyckte jag, lite för lättstörd och lite för mähä i attityden. Det fixade till sig när jag fixade till roligheten på belöningarna dock, så vi slutade bättre än det började i alla fall. Vi kör för närvarande med utställningskoppel eftersom vi båda tycker illa om störande snören i träningen 😉

Förutom linförighet hann vi fila lite mer på ställande och läggande under gång, samt lite blandade freestylerörelser. Det var väldigt tyst idag, enstaka gnäll men inga skall trots mycket högt tempo på freestylerörelserna. Jag hetsade på honom lite men belönade tätt och “i farten” vilket han verkade uppskatta.

Motivationen till dagens långa väg till träningen var att träningsplatsen låg i närheten av Åsas lägenhet, och i Åsas lägenhet stod det en påse semlor. Sagt och gjort, efter ett fokuserat pass blev det semmelfika! Ganska schysst ändå att kunna knöla in sex-åtta hundar i en lägenhet utan särskilt mycket gruff. Norrie avskyr stackars Kaos men nöjer sig med att avgrundsmorra och titta åt ett annat håll. 🙂

image

Norrie och Kaia var förstås tvungna att pussas och småbrottas lite. Inte hindras väl de av att Norrie låg i mitt knä heller.

image

My ups’n’downs

image

Zumi har inte vaknat till efter sederingen, alternativt surar. Jag är inte helt säker på vilket. Med tankte på att hon krävde 1,5 dos sedering precis som Norrie så är jag inte direkt förvånad att hon är lite sliten. Envis liten hund! Hoppas att hennes öra känns lite bättre efter en natts sömn, hon fick en första dos medicin nu.

image

Och det här är vad hon har framför sig. Droppar två gånger dagligen och örontvätt en gång om dagen. Jag vet inte om jag tycker mest synd om henne, mig eller väggarna i köket. Jag lutar åt att hoppas att det blir lättare och lättare allteftersom örat blir mindre svullet och ledset.

image

Jag försöker tänka på bra saker för att inte deppa ihop över att en av hundarna ÅTERIGEN är trasig. För en är ju faktiskt hel! Och har papprena i ordning för nya äventyr. EU-pass med rabiesstämpel innebär att portarna är öppna för Åland och agilitytävling i maj! På sätt och vis är ordningen nu slutligen återställd: Norrie ÄR åter den hela, friska hunden och Zumi är det småtrasiga måndagsexemplaret. Tur att hon brukar bli återställd ganska fort – hon är allt lite risig, stackas snutt!

image

Det är skönt att ha den här hundens ögon på mig. Vi tog en liten tur ensamma i den tiogradiga kylan och lämnade Zumi och hennes öra inne i värmen. Vi hann med att träna läggande och ställande under gång, positionsarbete på vänster och höger sida (gah! högersvängar på vänster! SÅ SVÅRT!), lite freestylerörelser och lite mellanposition. Frustrationsfritt, snyggt och roligt!

Hallå eller, jag är alltid både snygg och rolig. SÅ LEK MED MIG!

image

My identity

Äntligen. Det enda jag riktigt kan komma på att skriva är äntligen. Det är som att jag äntligen får vara mitt rätta jag igen. Som att jag äntligen är tillbaka i den kontext jag hör hemma i. Jag inser mer och mer hur mycket av mitt liv som består av hundarna, och framför allt av hundträning. Hur mycket av mitt sociala liv som är villkorat av att samtliga inblandade delar detta enorma intresse. Och hur lite det blir kvar när jag tillfälligt blir fråntagen det.

De senaste dagarna har med andra ord varit lycka i koncentrerad form, även om mitt huvud hittat på dumheter. Jag har fått träna hund, i timmar, på olika ställen och med olika personer. Agility. Freestyle. Lydnad. HtM. Vi har gjort allt och lite till! Det finns liksom inget slut på det roliga framöver – heelerläger, blåbärshoppning, freestylelunchande, PiM-träff (under planering!), agility i dalarna, freestyle- och HtM-tävlingar… Vem vet, vi kanske till och med debuterar agility i höst? Om vi hinner 😀

Igår öste vi freestyle och HtM, med lite blandad känsla. Jag tror att den lilla herrn mår bra av att blåsa ur systemet en halvtimme på agilityplanen innan han ska fokusera freestyle, för det var rätt sprattligt, och pipigt, och vimsigt. Men sisådär en halvtimme in i passet så började skruvarna rassla rätt och öronen började lyssna bättre, så det rätade till sig rätt fint mot slutet 😉 Jag ska nog inte heller träna HtM i mina agilityskor framöver, för han är faktiskt lite rädd om tossingarna trots att stickyna inte har några elaka dubb.

Idag kände vi lite på lydnaden, som vi tar upp och lägger ner med jämna mellanrum. Norrie tycker att lydnaden är superlätt, förmodligen för att det är så rakt och tydligt. Matte är mer ambivalent och tycker att den är lite läskigt strikt. Men om nu Knorr tycker att just lydnad är något skojsigt så är det ju bara att offra sig…

Apport-knorren

Nu laddar vi för heelerläger!

My duracell doggie

Okej, allvarligt nu. Ni vet denna dära lilla svarta saken jag har? Sist jag kollade var han en heeler. Right. En sånandär liten aktiv sällskapshund, med mestadels betoning på sällskap. Bara det att Norrie har läst det som betoning på aktiv. Det är väl dumt att klaga, med tanke på att jag ville ha en träningshund, men jag är lite fascinerad över hur mycket han vill och orkar utan att det slår över i stress eller han blir trött och blockad.

Nu ligger han äntligen och sover under mitt skrivbord. Då har vi idag tagit tre träningspass inomhus plus en kortare och en längre promenad utöver kissturer, leksaksdödande och Zumiterroriserande. Nåja, han låg ju faktiskt och vilade med matte i säkert en dryg timme vid lunch.

Vad har vi hunnit träna på idag då? Jorå, såattesåhärdå. Vi har:

  1. Arbetat på stimulikontroll och stadga i ligg. Det går sisådära – sitt och ligg är nästan samma sak säger den lilla grodan, och hoppar upp och ner mellan dem. Mot slutet låg han faktiskt ner och låg still med blicken fast när jag steppade runt och viftade med godis.
  2. Börjat lära in rulla runt. Nu är jag glad att jag har två kommandon för att ligga ner! Eftersom ligg är att ligga ner och ligga still och strunta i händerna, använde jag lägg dig, belönade liggandet och ledde honom sedan genom rullandet med ett par godisbitar. Efter ett par vändor börjar han nästan fatta hur han ska följa godishanden, men det är en bra bit kvar än.
  3. Apporttränat för LK1. Än så länge har jag inte riktigt flyttat in det i utgångspositionen, utan kör det mest sittandes mitt emot. Försöker länga tiden han håller och befästa stadgan, samt få honom att hålla stadigare då han kan släppa om jag försiktigt försöker ta den utan att säga släpp eller klicka.
  4. Klosstränat för att få in bakdelstänket i ingångar och förflyttningar. Med hjälp av först ledning och sedan handtecken så kan han nu glida in i position alldeles på egen maskin, dock inte utan vårt microlock än. Egentligen skulle jag vilja ha en ännu lite mindre kloss att träna på, för det känns som att han ändå hamnar lite för långt bort när han trampar runt microlocket?
  5. Tränat på att ligga still och inte lägga sig i träningen med Zumi. Just idag valde jag att fortsätta med apportgreppandet med henne, vilket mest resulterade i fler bitmärken i apporten och inte så mycket framsteg, men Norrie låg still även om han ljudade en smula, med lite längre intervall mellan belöningarna.
  6. Inte lika strukturerat: rundat några träd, följt targethand, lite passivitet utanför gatuköket med matte och lite två ben (stå på bakbenen).
  7. Utöver det har vi tagit en långpromenad i Valla och runt universitetet ihop med syster och Wille. Norrie tramsade runt både i koppel och lös och var lite väl döv både här och var, men lyssnade när det gällde så han kan väl få godkänt ändå. Han badade i vallgraven ihop med Wille och Zumi tittade på och bjöd faktiskt upp till lite lek med honom innan hon kom på att hon var hungrig och kom och tiggde godis. När vi traskade hem över campus så märkte jag att någon (läs: husse) lärt Norrie att det är jättebra att hoppa upp på bänkar, för han skulle banne mig upp på varenda en.

    Jag har tänkt tanken att börja lägga spår åt Norrie och ta upp spåren på aktiveringsnivå (läs: skita i de där förbaskade pinnarna och bara lägga roliga spår) med Zumi. Någon som har lust att dra med mig ut så det blir av? Jag har gott om klöv och blod för viltspår också, vilket jag tyvärr tappade sugen på nu när Zumi blev dräktig igen och inte kunde gå anlagsprov.

    Zumi tuggar apportbock
    Foto: Karl Mikaelsson

    Zumi tränar apport

    Men… men… JAG VILL NU!
    Foto: Karl Mikaelsson

    Zumi tränar apport

    Här ska det egentligen vara två videor på Norrie som rullar runt och klosstränar (dock inte samtidigt, vilket kanske vore en syn annars), men all form av uppladdning går dödsmördarsegt idag, så ni får hålla tillgodo med bilder och löftet om att filmerna kommer. 😉

My obedience training

Jag har aldrig varit tävlingslydnadsnörd. Det har varit för pilligt för mig och Zumi, och jag har fort blivit frustrerad eftersom hon inte riktigt är den… tja, mest motiverade hunden till att arbeta med småfinlir. 🙂 Vi har hängett oss åt att lära oss konster och trick som hon har godkänt, och lämnat tävlingslydnaden därhän. Nu har jag dock ett löfte hängandes över mig, som jag gav vid ett svagt tillfälle – nämligen att Norrie ska tränas och tävlas i lydnad.

Foto: Karl Mikaelsson

DSC05484

Nåja, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig! Norrie fick en liten rosaröd apportbock av min syster och nu har vi börjat. 🙂 Han kan hittills hålla fast den i några sekunder medan jag ruckar på den, och släpper inte förrän jag klickar. Sen att apporteringen nog är det lättaste momentet att träna in är en annan sak… Någonstans ska en glad amatör börja 🙂

Parallellt med att försöka göra den lilla till blivande lydnadschampion har min freestyleinspiration kommit tillbaka och jag har designat ett program till Zumi till tävlingen i sommar. Det är ett ganska känslomässigt program för mig då låten jag valt symboliserar hennes och mitt förhållande, och jag hoppas att vi kan få det att gå i lås för då tror jag att det kan bli en riktig höjdare. Med flit har jag valt enkla rörelser jag är tämligen övertygad om att hon klarar även på en halvdålig dag, så vi borde, om hennes humör håller i sig, ha en ärlig chans att prestera. 🙂 Jag har inte börjat träna programmet eller delarna med Zumi än, men det tänkte jag att nästa veckas samträningar får gå till.