Idag har du vänt två saker till någonting positivt.

…sa Kalle till mig efter kvällsmaten. Och han har rätt, för idag har jag verkligen lyckats med någonting jag aldrig brukar vara bra på – att vända någonting negativt och jobbigt till någonting som i slutänden gav en positiv och bra känsla.

Jag fick ett mail idag som jag tyckte var skitjobbigt, ville inte ta tag i och satt och våndades över. Men så insåg jag att jag kommer att fortsätta att känna stress, vånda, oro och lätt illamående över det om jag inte tar tag i det, och det är inte bra för produktiviteten på jobbet. Alltså tog jag den imaginära tjuren vid hornen, strukturerade upp vad som behövde göras, avdelade tid i mitt schema för det och svarade sedan på mailet. På slutet passade jag också på att skriva om en av mina framtidsplaner vilket gjorde att när jag klickade på skicka så var jag alldeles upprymd och glad.

Den upprymda och glada känslan gick över någonstans på promenaden i januarimörkret runt Ryd, på isfläckar bland hundbajs med en löptik som bara skulle kissa överallt, och när jag kom in efter promenaden var jag trött, tjurig, hungrig och grinig. En risifrutti senare var jag dock snäll igen och passade på att ta en tur på Torrnby med syster. Tyvärr hittade jag inga broddar där jag letade, så det får bli en tur till apoteket så snart jag har möjlighet, för det är som bekant inte optimalt för humöret, eller kroppen, att röra sig som en stelopererad pingvin. Men jag är åtminstone stolt ägare till ett microlock nu!

Efter Tornbyturen tog jag och Kalle tillfället i akt för att hämta mat på 68:ans Grill & Pizza, som ligger mitt inne i graflundsryd, och jag funderade på varför vi inte gör det oftare. Det är krypavstånd, det är ganska billigt, maten är trevlig och de som arbetar där är även de trevliga. Nu har jag ytterligare ett skäl till att gilla dem – se filmen nedan

Medan jag och Kalle satt och åt kollade jag facebook i mobilen och insåg att klickertråden jag läst på bukefalos för ett tag sedan nu hittat till PiM-gruppen. Tråden handlade om en klickerutmaning, och redan när jag läste den första gången så suckade jag uppgivet och tänkte att det inte var någon idé, för som bekant så dissar min hund alla försök till träning inomhus väldigt hårt. Jag gnällde lite för Kalle, men efter att Zumi hoppat upp PÅ honom i jakten på lite kebabkött så började jag fundera. Det där med rätt förutsättningar är ju som bekant allt i hundträning, så jag hämtade klickern, delade upp en pommes och skred till verket. Zumi var som vanligt lite seg men med på noterna och efter en pommes hade hon redan börjat fatta vad jag ville. Nedan kan ni beskåda hur långt vi kom på pommes nummer två! TRÄNING INOMHUS FOLK!! Zumi tränar inomhus!

Efter en dusch, en kopp te och lite mer livsstrukturarbete sitter jag nu och bloggar med gott samvete. Strax är det sovdags inför en ny rolig dag!

Men idag då, idag kanske jag lyckas! Förutsättningarna är goda:

• Jag har sovit ut.
• Jag har lite tid över innan jag ska lägga mig.
• Jag är inte hungrig, grinig eller trött.
• Jag har saker att blogga om.

Så. Till saken. Veckan har varit lång, och oerhört utvecklande och oerhört rolig. Det är tur att det är arbetsdag igen imorgon för jag har svårt att inte arbeta, läsa, lära mig mer och utforska bara för att det är helg. Men det är väl tecknet på ett bra jobb, att det inte känns som jobb att fortsätta med det hemma?

Mattes lilla plutthund har ett väldigt trevligt löp – hon är samlad, kan gå med kontakt, kan trickträna och är över huvud taget en rätt rar hund. Tyvärr, får väl sägas, för hon var rätt trevlig även under förra löpet och då vet vi ju hur bra det gick.

Idag, då, vilket faktiskt var det jag hade att skriva om, har den tvåbenta delen av hamsterkollektivet besökt IKEA. Från början hade vi tänkt att handla Billy-bokhyllor till vardagsrummet, men vi började med kontorsstolsavdelningen och på något vis så slutade det med att vi fick med oss en Expedit-hylla med skrivbordsdel, två stolar och lite småplock (som det alltid blir på IKEA). Resultatet?

Min nya stol gör under för min hållning, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna sitta vid datorn utan att få axelproblemsinducerad huvudvärk. Känslan av utrymme att strukturera upp prylar på, och känslan av ordning, gör att jag orkar ta tag i många saker som känts lite jobbiga tills nu. Dessutom får jag erkänna att det var himla schysst att dra fram Ellie och fota när jag använt Mira som kamera ett tag. Det är en milsvid sanslös skillnad i bildkvalitet och det gjorde det värt att importera till Sithka och fixa och ladda upp till flickr. Kanske har jag återfått lite inspiration på köpet

Jag har funderat på en sak apropå ett TED Talk jag såg nyligen, och som jag tycker att ni också ska se innan ni hjälper mig att fundera kring det:

Mina tankar var först, som tidigare, att så är det ju – en upplevelse blir mindre värd om den inte dokumenteras och att det som skrivs om den i efterhand är viktigare än upplevelsen i sig. Men sen funderade jag lite till, och jag tror att jag har kommit fram till någonting annat.

När jag var yngre hade jag inte alls samma möjligheter att dela med mig av varenda tanke som jag tänkte. Gjorde det mig mer närvarande i olika sammanhang? Jag är faktiskt inte så säker på det. Enda skillnaden mellan då och nu, är att det jag komponerar i huvudet om händelsen faktiskt ibland publiceras. Tidigare dikterade jag precis lika många blogginlägg i huvudet när jag var ensam som jag gör nu, med den lilla skillnaden att jag inte kallade det för blogginlägg, utan helt enkelt för tankar. Närvaron i nuet har ganska lite med teknik att göra, och mycket med personlighet.

Påverkar det hur jag agerar och hur närvarande jag är i en grupp? Tveksamt. Visst finns det viss risk att jag tar några extra bilder eller plockar fram telefonen för att snabbt kolla mail eller shibainfo, men någon stor skillnad i beteende gör det faktiskt inte. Den största faran är snarare att jag inte ska ha Lily eller Sithka i närheten, för då glider jag lätt bort i etern.

Jakten gick genom lådor, garderober och till och med köksskåp. Fynden var många – ett polfilter som Kalle frågade efter för ett par veckor sedan, en reklampenna från Tele2, ett 128MB CF-kort, Disney-sångböcker, gamla sv/v-bilder jag fotade för sisådär sex år sedan och en hel del totalt oviktiga saker. Till slut, uppe i skåpet bland sångböckerna, under en låda med urgammal datorhårdvara, tillsammans med en ouppackad USB-dammsugare och ett blixtfodral, hittade jag inte mindre än två linjaler.

Ordning och reda!

Jag börjar med mig själv nu, med att förstå att det inte är en svaghet att be om hjälp. Med att förstå att det går att dela upp uppgifter i mindre delar och sprida ut dem. Med att förstå att en person inte kan göra allt utan att bryta ihop. Med att förstå att uppgifter man gör direkt aldrig ger något större stresspåslag. Med att förstå att ingens förväntningar är så stora som mina egna.

I’m starting with the man in the mirror
I’m asking him to change his ways
And no message could have been any clearer
If you wanna make the world a better place
Take a look at yourself and then make a change

Det här passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag har så lite att göra i övrigt. Nu i helgen är det shibaträff, plus att jag ska agera kursförsökskanin. Nästa helg ska vi eventuellt åka till långtbortistan och fiska/plocka svamp. Helgen efter det kommer en kompis hit plus att jag ska tävla freestyle igen. Sista helgen i september har Fritt Följ inflyttningsfest i de nya lokalerna.

På något konstigt sätt så blir jag nästan lite taggad av att se en otroligt aktiv månad framför mig. Det kommer att bli för lite sömn, för mycket te och troligen ett nervsammanbrott eller fyra, men jag tror att jag kan klara det.

Jag tror på min egen styrka.

Till viss del vill jag tillskriva min nya styrka att jag för första gången står på mig, tar en diskussion och verkligen analyserar innehållet i diskussionen. Jag tar inte åt mig av retoriska grepp, för det är just bara retoriska grepp.

En annan bidragande faktor är att jag har tagit tag i mitt liv och insett att jag måste få till lite ordning och till viss del behöver hjälp med det. Jag har anmält mig till kurser på studenthälsan i stresshantering och även i att stärka sin självkänsla. Jag har också tagit tag i magisteruppsatsen ordentligt och det känns jätteroligt.

Jag har också äntligen accepterat att det inte fungerar att bli arg på Zumi. Så fort hon känner av vibbar av nervositet, ilska, stress eller frustration från mig så släpper hon kontakten, skäller på spöken, drar i kopplet, slutar komma på inkallning och så vidare. Och nu har jag nog äntligen fattat det också, att det bara är att bita i det sura äpplet och bli en lugn och glad hundägare. Vi mår bäst båda två när jag är glad och ofta ofta berättar för Zumi vilken fin och mysig hund hon är. Då ler vi båda två ikapp på promenaderna och träningarna.

Jag nöjer mig dock med att konstatera att min hund klarat nyårsafton alldeles toppen, ingen rädsla eller oro. Hon bjäffade lite på dörren när det smällde vid ett tillfälle under kvällen, men då pjöllrade jag lite med henne och sa att hon kunde gå och lägga sig istället och det gjorde hon Inför tolvslaget fick hon kalkonpastej och en stor hög med blandade äckeltugg (penis, vom, lever, gud-vet-vad och lite jag-vill-inte-veta) som hon valde en bit ur, tuggade på en stund och övergav den sedan för att sova lite på sin pläd.

I bästa nyårsanda kan jag avslöja lite planer för år 2010. Mitt främsta mål är att ta körkort, och jag har börjat ta några stapplande steg i rätt riktning. Igår var jag nere och bokade in min första lektion på körskolan, och jag har börjat övningsköra med Kalle.

Hundmässigt har jag två mål. Jag och Zumi ska gå anlagsprovet i viltspår samt debutera i freestyle klass I – såvida inte eventuella valpkullar hamnar ivägen för planerna.

Kanske kommer det ske någon förändring i vår flock här hemma. Det får vi se under året…

Ett enda löfte ska jag försöka avge: Jag ska försöka att inte ta på mig lika mycket ansvar framöver, så jag faktiskt hinner med det jag tar på mig.

I somras lade vi dock planerna på is då vi inte tränade så mycket eller gick några kurser, utan mest sommarslappade, motionerade och var på semester i Dorotea.

För ungefär en månad sedan tog vi upp planerna på allvar igen, och sade att vi skulle ha skaffat bil innan december. I och med detta beslut började jag fundera mer allvarligt på, att själv kunna utnyttja den framtida bilen. Jag har en del pengar undanstoppade, och nog läggs de bättre på en liten inplastad papperslapp som ger stor frihet, än ett kamerahus, just nu. Speciellt som att Olympus aldrig verkar lansera det kamerahus jag vill ha…

Dåså! Jag började läsa runt och fråga runt och planera, kalkylera kostnader och fundera. Sen beställde jag hem blanketter för körkortstillstånd och handledarintyg, fyllde i en hälsodeklaration som gjorde mig till hypokondriker på kuppen, kontaktade en körskola och bokade tid för synundersökning.

Imorgon ska jag göra synundersökningen och gå till körskolan och skriva in mig samt anmäla mig och Kalle till handledarkursen 24 november. Planen är att gå lektioner på körskolan ungefär en gång i veckan och däremellan köra med Kalle för att få kvantitet och bred erfarenhet av olika trafiksituationer. Förmodligen väljer jag något färdigt paket med en bunt körlektioner, teori och riskutbildningarna och så får vi se om jag behöver ytterligare lektioner utöver det.

Hur många vuxenpoäng är inte detta?

Ju mer jag använder henne och har med henne överallt, desto mer inser jag att det är just den här typen av pryl jag har saknat väldigt länge. Min papperskalender har nackdelen att den är analog, så jag kan liksom inte koppla ihop den med scheman på timeedit eller ha en hemsida sparad i den. Min stationära dator står hemma och kan inte gärna bäras med till skolan varje dag. Min telefon är med flit så inkompetent som möjligt, eftersom den är så liten att jag glömmer den överallt och alla mina viktiga anteckningar vill jag inte tappa bort.

Vad är det då som gjort Lily riktigt grymt användbar? Svaret är BasKet. Det är helt enkelt en applikation där du skapar dina egna virtuella anslagstavlor och fyller dem med så mycket post-its med information som du behöver. Du kan länka in dokument från datorn eller lägga länkar till webbsidor och klistra in bilder. Du kan göra checklistor och sätta olika etiketter på dina post-its – jag har bland annat taggen ”fattar inte”, ”citat” och ”information” för mina föreläsningsanteckningar, med fina små ikoner för att lättare känna igen informationsbitarna och skilja dem från varandra.

Kort sagt, BasKet är ett fenomenalt anteckningsprogram, men också en grym applikation för att hålla ordning på olika uppgifter och strukturera dem efter område. Go get it!

Det har varit så himla skönt, för jag har kunnat stänga av allt utom timmens uppgift fram tills dess att timmen var slut. Jag har ju hela tiden vetat att jag ändå inte kan slösurfa och läsa hpff förrän efter 17, så jag har inte haft någonting att slösa tid på.

Jag tog med Zumi ut på hygget en sväng vid lunch för att träna på att belöna med leksak och se om jag kunde arbeta upp lite entusiasm och köra några enkla freestylemoment (lade fokus på slalom). Väl där så hittade Zumi en liten lila leksaksbil som var jätterolig, så jag försökte använda den. Jag tror dock inte riktigt att hon fattade vad jag ville, för jag har svårt att få precision i leksaksbelöningar. Det blev dock många söta bilder på Zumi med sin biiiiil!