On top of the world

I’ve tried to cut these corners
Try to take the easy way out
I kept on falling short of something

I coulda gave up then but
Then again I couldn’t have ’cause
I’ve traveled all this way for something

Mycket i mitt hundliv handlar, och har länge handlat om, nervhantering. Det är utan tvekan matte och mattes sinnesstämningar som ställer till det i alla hundsporter, och det är också det som kräver mest träning och som jag slarvar mest med på samma gång.

Jess Martin skriver i sin blogg om att sabotera sina egna framgångar. Precis som Henry Ford en gång tydligen sa, “Whether you think you can, or you think you can’t – you’re right.”… Precis sådär är det ju hela tiden. Vi vann hoppklassen i Köping, vilket jag inte lät vara värt något eftersom Norrie ramlade genom första hindret i agilityklass och det ändå bara var 19 starter så det var ju ingen prestation.

Jag har några saker jag försöker jobba med nu.

  • Dels, har jag en musiklista för att ställa om huvudet när det behövs – det fungerar, för mig, förvånansvärt bra att lyssna på en speciell typ av musik för att bättra på humöret.
  • Dels, försöker jag att TA komplimanger i olika sammanhang med ett enkelt “Tack!” – och inte ducka för dem genom att räkna upp allt som inte går bra eller är bra.
  • Dels, försöker jag fokusera på de bra bitarna från träning och tävling istället för att bara låta problemen ta plats. Jag försöker att inte heller övertänka eller övertitta på filmerna, så jag kan minnas det bra som det var och inte överanalysera det och bestämma att det inte var tillräckligt mycket värt.

Men det här är svårt, inte bara för att det känns avigt att vara positiv och optimistisk utan också för rädslan vad andra ska tycka. Ja, vad säger ni, vad tycker ni om jag skulle ha skrivit att vi vann hopp2 och tog pinne i Köping, istället för att skriva om att Norrie kraschade i första hindret i agilityklass? Jag misstänker starkt att ni inte skulle moralisera som ni gör i mitt huvud…

Vi var i Tranås i söndags och tävlade igen. Sprang våra fyra bästa lopp hittills i tvåan. Resultatmässigt är vi inte ända framme än, men handlingsmässigt börjar jag äntligen få rätsida på att springa klass2-banor. Jag var på rätt ställe nästan hela tiden! Någon tiondel här och något illa valt byte där, men flytet fanns där. Inte hjärtat-i-halsgropen-det-här-går-inte-paniken. Sen att jag bröt ihop fullständigt när vi diskade på näst sista hindret i hoppklass2A må väl vara hänt då – efter ett så fint lopp hade jag inte beredskap på att det kunde gå fel där. Åsa frågade inför hopp2B om jag klarade av att bryta ihop och komma igen, och jag svarade att jag klarar av att bryta ihop i alla fall 😉 Men jodå, bryta ihop och komma igen är ju lite av min paradgren!

På banvandringarna lyssnade jag på musik. Jag tror att det var musikens förtjänst att banorna satt så bra i kroppen – det flöt, som sagt, det var häftigt att uppleva. Och inför hopp2B lyssnade jag på just On top of the world med Imagine Dragons. Jag rös lite när jag hörde And I know it’s hard when you’re falling down, and it’s a long way up when you hit the ground: get up now, get up, get up now och tänkte ja, jag ska. Tankens makt är stark – jag tog mig upp, tog mig samman och sprang. Norrie sköter alla sina åtaganden om jag är på rätt ställen, och jag var på rätt ställen. Fina, fina Norrien och fina matten sprang in sin sista pinne i hopp2! Agilityklasserna har vi uppenbarligen inte fått rätsida på än – inte på grund av kontaktfältshindren utan på grund av helt andra handlingsmissar. Men… Jag hoppas att Tranås är en indikator på att jag är rätt ute. På att rutinerna börjar falla på plats.

‘Cause I’m on top of the world, ‘ey
I’m on top of the world, ‘ey
Been waiting on this for a while now
Been paying my dues to the dirt
I’ve been waiting to smile, ‘ey
Been holding it in for a while, ‘ey

My body

Innan jag blev sjuk och hade som rehabiliteringsprojekt att dra igång den här bloggen igen, så hade jag kommit igång med min egen fysträning. Efter sjukdomen har det varit lite segare att komma igång igen, men idag hamnade jag, på grund av Åsa, på ett Bodypump-pass. Åhfysatan. Åhfyfan. Och många andra åhfy. Det värsta var inte att det var jobbigt och tungt, det råkar jag ju gilla, men jag var så VEK! Det var som att jag bara inte hade energi nog för passet, för jag var så himla svag i både armar och ben. Det får bli en ny rutin att alltid äta något innan pass- och gymträning så jag inte får såna oanvändbara energidippar…

Vi kan spola tillbaka några veckor och kolla på hur det hela gick till, det här med att jag över huvud taget besöker en sån inrättning. För tro mig, det har suttit långt inne under flera år. Länge har min övertygelse varit att det bara är smala, långa, modelliknande blodiner med perfekt liv som tränar på gym eller går på grupp-pass. Eftersom jag inte stämmer in på en enda av de karaktärsegenskaperna har jag därför mycket bestämt vägrat. Vem vill vara den enda tjocka, korta, rödtotten med ett alldeles lagom knasigt liv? Nja, inte direkt.

Men, så tänkte Åsa börja träna, och jag HAR ju Campushallen inom krypavstånd från jobbet. Hm. Mja. Mjo. OM jag fick sällskap så kanske det skulle gå, och flera vänner hade intygat att det faktiskt var en ganska stor blandning av personer som tränar där. Mja. Mjo. Okej då.

Så. Första veckan tränade jag alla dagar utom de två jag var ute och sprang. Lite hetsigt kanske, men när jag började inse att träningen var tätt sammanlänkad med ett uppehåll i huvudvärk så vågade jag bara inte ta en paus. Känslan att vara huvudvärksfri så länge i ett svep, trots en hel del stress och mycket att göra, var fantastisk. Jag märkte tyvärr också att jag började vikt- och nyttighetshetsa, men att slippa huvudvärk var så mycket värt att jag lite accepterade det.

Sen blev jag sjuk. Förstås. Jag tror inte att det var träningens fel, utan dåligt tajmad influensa helt enkelt. Men det innebar ju förstås att jag tappade greppet om min bräckliga träningsrutin och efter sjukdomen var förstaveckanentusiasmen dödare än min entusiasm över mer snö, så det var väldigt motigt att komma iväg och träna.

Nu tror jag att jag har knäckt koden igen, inte för att det är så SJUKT kul att träna eller för att jag vill bli smal eller för att jag vill bli snygg utan för att jag mår så sjukt dåligt när jag inte gör det. För att jag har fått sova bort en rejäl omgång huvudvärk ikväll som började redan igår kväll. Jag “tappar” hellre lite tid varje-varannan dag på att fysträna än en hel eftermiddag eller till och med en hel DAG på att ha ont i huvudet. Det är så himla otroligt mycket mer konstruktivt att träna än att må dåligt. 🙂

My quintessence

Efter gårdagens förvirrade och osammanhängande inlägg om mycket att göra, kan jag idag skriva mer om jämvikt och om att landa lite. Jag har känt en hel del frustration över en del situationer i mitt liv ett tag, och inte riktigt haft någon kanal för att bli av med stresskänslor och irritation. Därför tog jag chansen idag när jag kände att jag äntligen var frisk nog att ge mig ut i motionsspåret igen.

Det gick säkerligen inte så fort eller så elegant, men för varje steg jag pressade mig framåt släppte lite mer av spänningarna jag samlat på mig. Den negativa rösten blev svagare och jag kände mig lättare och mjukare i kroppen. Allt jag inte riktigt förstått att jag stressat över blev betydligt klarare, och samtidigt oviktigare. Det blev lite lättare att se lösningar och möjligheter istället för tillkortakommanden och problem.

Raska promenader är också en ventil för mig, även om det inte är lika bra som att springa. På raska promenader de senaste dagarna har jag beslutat en hel del saker, stora som små. T ex att jag inte trivs med att raw-konvertera mina bilder, utan hellre vill fota jpeg men använda AfterShot ändå. T ex att jag vill träna hoppteknik i vinter för att sluta oroa mig för att Norrie ska felbelasta. T ex att jag vill sätta ihop ett heelerlag i agility, men inte förrän till sommaren. T ex att jag vill fokusera på att skriva uppsats i vår och därför kommer nedprioritera tävlandet.

Har ni lagt märke till hur vackert det är ute just nu? Alltså verkligen lagt märke till hur vackert det är ute nu? Och hur fina hundar det finns i skogen?

Bushundarna

Norrie

GODIS!

Jag vill skriva något om vänner. Om att inkluderas. Men jag har inte de rätta orden idag, så jag nöjer mig såhär.

“As a friend, you first give your understanding, then you try to understand.” ~~ Robert Brault

My enough is never enough

Your fingers tapping on the table
My feet are bouncing on the floor
I haven’t slept for 40 hours, and I will wait for 40 more

Som det nog går att utläsa ur tidigare inlägg så har jag en svag tendens till att vilja topprestera i precis allting jag gör. Det har flera implikationer, och jag har varit inne på några tidigare, och just nu är det mest aktuella att det är svårt att göra något alls. Jag vet med mig att det inte går att prestera perfekt i alla aspekter av ens liv samtidigt, men jag vill så gärna. När jag vill så gärna, får jag ett nytt problem – oförmågan att göra något alls eftersom det kanske inte blir perfekt. Jag utvecklar blinda fläckar för det som borde göras för att slippa göra något som inte blir perfekt.

Det här blir förstås värre när jag är stressad, och just nu är det oväntat och oplanerat många bollar i luften. Trots listor och mail och kalender så har jag en konstant gnagande känsla av att ha glömt saker som jag borde ha gjort. Det bidrar ju liksom lite extra till det generella stresspåslaget.

Har jag missat att göra något? Har jag glömt bort att återkoppla om något? Snälla, påminn mig. Det är väldigt fullt i såväl huvud som kalender, och jag lovar att jag inte struntar i något med flit.

Jag ska alltid försöka avrunda inläggen med något lite ljusare. Idag är det en söt tröttiskortbening som är sömnvarm och luktar lika delar jord, luft och kärlek.

image

My all about me

Den gångna helgen har till största del handlat om att återställa skadan jag fixade med mitt kodhackande förra helgen. Jag har gått och lagt mig tidigt och sovit ut men gått upp vettigt på morgnarna. I fredags handlade vi, med en planerad matlista för helgen! Det har gjort att vi har lagt lite tid på matlagningen och jag har till och med bakat bröd. Igår städade vi nästan hela dagen och resultatet är en lägenhet jag trivs i igen. Det är så skönt att ha tid att lägga på att få en tillvaro som känns bra.

Eftersom jag har fått ordentligt med sömn flera nätter i rad så mår jag förvånansvärt bra trots många timmar i solen på LHU idag. Åh, som jag älskar vår klubb! Just den här gången hade vi prova-på-dag för ungdomar upp till 25 år (vilket jag ju fortfarande är, haha!) och me gemensamma insatser så byggdes rallybana, instruerades agility och så hade vi uppvisningar. Norrie fick lekishoppa lite agility först, innan vi visade freestyle (vilket inte ska göras med  korv i handen, han var helt GALEN!) och sedemera körde några lydnadsmoment. Bäst med dagen var hans inkallning parallellt med Svansa och Elin-Trassel! Andra bra saker med dagen var att han höll sig o-brötig trots en massa hundar och barn, att han kunde vänta rätt tyst och samlat på flera ställen med och utan mig, och att JAG höll mig lugn och o-brötig trots en massa barn 😉

Zumi fick damma av sina rallykunskaper och promenera en liten bana och var så nöjd, så nöjd med att få korv för något i hennes ögon så enkelt. Den lilla sötshiban råkade jag sedan glömma i andra hagen och upptäckte henne en stund senare, lugnt sittandes där jag lämnat henne. Säga till? Gnjeh, hon trivdes ju braaaa dääääär…

Mina pausvovvar