Aimless

Jag vet inte hur han gör det, men Josh Woodwards låtar lyckas alltid pinpointa något i mitt liv. När The Beautiful Machine kom ut stoppade jag den i stereon i bilen och roadtrippade på heelerlägeräventyr till Airplane Mode och peppade agility till The Dreamers (Let’s say you try, and you fall from high: when the sun has set, will you regret the fall – or the times you did nothing at all?).

Just nu är det en ny låt – Aimless – som talar till mig om det där med att ha mål och planer och vilja och riktning. Det har funkat rätt väl hittills i de flesta aspekter av mitt liv att hänga på det som händer, men ibland kanske jag ändå måste överväga vad jag vill göra. Var jag vill komma någonstans. Trösterik och lite utmanande på samma gång.

The Beagle down the street
He’s never on a leash
And every car that passes by, he chases like a freak
I was puzzled so I asked him what he’d do one day
If he caught himself a big old Chevrolet

And he said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

My stupid little cat
Thinks her tail is a rat
She chases it in circles, till she sputters out of gas
I told her it’s impossible to catch that tail
That no matter what she does, she’ll always fail

And she said, ooooh
I don’t have a clue
Maybe what you’re telling me is true
But how am I supposed to know, if I don’t explore
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for

But me, I know my way
I wake up every day
I start to walk, and from my path, I never really stray
I’ll get to where I’m going when I figure out
Why the map is always changing when I start to find the route

And I said, ooooh
I don’t have a clue
But how many of us ever really do?
There is not a glowing sign that I am heading toward
I’m not aimless, I’m just not sure what I am aiming for
What am I aiming for?

Success is not forever and failure isn’t fatal

Jag påbörjade i januari ett försök att sätta mål som grundar rutiner, och vissa saker har jag lyckats med och andra inte. Det är nog rätt väg att gå, på det hela taget, men jag behöver också hitta vilka saker jag faktiskt tycker är värda att göra. Det ser ju bra ut med en massa mål, men stämmer de inte med vad jag faktiskt vill och känner för så spelar de ju inte så stor roll.

I senaste numret av brukshunden såg jag ett jättebra träningsupplägg. Du skriver upp vad du ska göra varje dag, och du kryssar också i vad som är vinningen för dig utöver att hunden blir tränad – är det kanske socialt, eller avstressande, eller fysträning? Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra det på ett bra sätt själv, men jag vill ha något sånt. Förmodligen blir det ett hemmahack en tråkig kväll… 🙂

Nu tänkte jag utvärdera och styra om oss lite inför februari. Såhär såg målen och resultatet ut för januari:

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
    Nej. Vädret har komplicerat det hela. Han bör inte dra på halt eller tungt underlag, så cirka en gång i veckan har vi lyckats med det.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
    Nja. Kanske 2 gånger i veckan? Jag har glömt, helt enkelt.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
    Ja, det har vi uppfyllt!
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
    Nej, vi har plockat bort manschetterna tills vidare då han blir spänd i ljumsken på vänster bak.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
    Nja – vi har nog snittat på två, där ett varit under ganska organiserade former.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Ja, ett pass basic grid i mitten av januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
    Nästan. Jag började bra men sista två veckorna blev träningen liksom en sak för mycket att göra.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
    Totalt sett, jepp. Inte exakt en gång i veckan, men ungefärish! Ibland oftare, ibland mer sällan.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.
    Work in progress. Det är lite för många saker i mitt liv egentligen, men än så länge fungerar det.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Nej. Första passet blev idag.
  • Köra ett pass slalom under januari.
    Nej. Det kom såntdär äckligt vitt ute.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
    Nej. Inte ens nästan. Hon känns dock ganska pigg i kroppen så det har inte känts prioriterat.
  • Klossträna två gånger i veckan.
    Nej. Varför klossträna nu egentligen när hon ska tävla freestyle, inte heelwork? Vi har tricktränat istället!

En månad är nästan för lång tid att lägga upp en plan på. Jag undrar om jag ska gå tillbaka till att planera vecka för vecka? Ibland kan vecka för vecka kännas lite för tight och svårt att se övergripande framsteg med, men samtidigt är det väldigt mycket lättare att överblicka. I och med att vi besöker rehab en gång i veckan där vi kan få nya direktiv så blir det lättare att hålla oss till en vecka i taget.

Mina egna mål duger på månadsbasis, medan hundarnas nog behöver brytas ner vecka för vecka. Så – den här veckan:

Norrie

  • Massera/novafona 3-4 gånger.
  • Stretcha efter högre belastning – sim, längre heelworkpass, hoppteknik etc.
  • Balansträna två gånger.
  • Träna heelwork två gånger, med fokus på övergångar och högerposition.
  • Eventuellt boka en simtid.

Norries rehab fortsätter framåt. Vi har börjat frisimma och han är gillar det. 🙂 Steget i trasken ser bättre och bättre ut även om jag stör mig på en viss avlastning i vardagen. Men – Rom byggdes inte på en dag. Tålamod, åter tålamod.

Zumi

  • Träna trick två gånger, med fokus på att komma på trick med ny rekvisita.
  • Gå lös och rejsa en gång under veckan.
  • Boka en simtid (inte nödvändigtvis den här veckan).

Mina egna månadsmål från förra månaden får följa med till den här. Två träningspass och en omgång nya naglar per vecka, samt försöka hitta struktur för hur jag ska hinna mitt liv utan att bli matt i kanterna.

Be as you wish to seem

Ni kanske minns att jag inte ställde upp några mål förra året eftersom jag inte kom överens med idén om mål? Det slutar med att jag skriver dem i december/januari, tänker yes, nu har vi en plan, och sen tittar jag inte på dem förrän i december och inser att eh, just det, hur tänkte jag här egentligen?. Långtidsmål passar mig helt enkelt inte, speciellt inte den typen av prestationsbaserade långtidsmål som jag har en tendens att sätta.

Så jag har tänkt och funderat (en onödig plåga, låt gå! 😉 ) och kommit fram till hur jag vill göra med planeringen för året. Jag har två drömmar som jag önskar ska slå in – att jag och Norrie får springa som föråkare på årets SM i agility och att vi i framtiden får springa SM på riktigt. Det här är inte mål – det här är drömmar. Men hur förflyttar jag oss lite lite närmare?

Jo, med korta lätta användbara mål. Jag har valt en månad, för att se om det är för långt eller för kort för att vara överblickbart. I slutet av varje månad tänker jag mig att jag ska utvärdera lite och se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag tänker att vi under januari ska bygga fungerande rutiner att stå på, och därför finns det inga krav på kvalitet eller längd på någonting av det jag räknar upp – det ska bara göras ett antal gånger och sen får kvalitet, planering och längd komma med tiden.

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
  • Köra ett pass slalom under januari.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
  • Klossträna två gånger i veckan.

En sak som jag direkt funderar över när jag tittar på mina drömmar och på vad vi gör är att jag inte har någon heelworkdröm och ingen dröm som involverar Zumi. Hjärtat säger just nu inte något speciellt om heelwork tyvärr, förmodligen för att vi så sällan tränar det tillsammans med andra – det finns ingen inspiration. Anna, Erika, Ann-Sofie, Åsa, Leona… Heelworkpepp, you haz it?

Zumi… Ja, egentligen vore drömmen där bra kontakt. Det kanske kommer genom mer träning?

Either I will find a way, or I will make one

Tur att jag inte hann börja felsöka, för nu fungerar det igen!

Varning för texttungt inlägg! Av någon anledning kan jag inte ladda upp bilder till bloggen. Felsökning kommer att pågå så fort jag orkar bry mig 😉

För en vecka sedan lade jag upp en planering för Norries rehab, och det har ju gått lite sisådär att hålla den. Framför allt är det massage och stretching jag missar, för att jag tänker att det är bäst att ta det sist på dagen. Sen går jag och lägger mig och har helt glömt bort det. Skärpning, matte!

Såhär har veckan sett ut:

Fredag: Vilodag! Massage och stretching.

Check! Bra att ha lyckats med första (och lättaste) dagen 😉

Lördag: Gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Stretching.

Check!

Söndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Massage och stretching.

Här blev det ljusslingan med viktmanschetter första biten, sedan en kortare travpaus och sedan drag i skritt i svagt uppförslut. Missade massagen och stretchingen.

Måndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.

Även här fick jag själva fysdelen gjord, med manschetter, skrittdrag, promenad och balanskudde (han står i 2/2-position med baktassarna på kudden) – men missade massage och stretching.

Tisdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, 5 minuter heelworkträning. Massage och stretching.

Här blev det lite annorlunda eftersom jag skulle iväg på regelmöte på BK. Vi gick runt ljusslingan och hann med viktmanschetterna samt en ca 10 minuter lång promenad ute på BK.

Onsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan x2 (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.

I onsdags tyckte jag att han var ojämn i steget och inte riktigt belastade som jag ville. Passade på att massera och stretcha och tog helvila med 10 minuter långa promenader.

Torsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching.

Jag fick en återbudstid till Norsholm i torsdags då de helst ville byta bort tiden på fredag (schemakrock), så här blev det vattenthreadmill som aktivitet. Han blev stretchad på plats.

Fredag: Vattenthreadmill.

Idag är det istället vilodag, men riktigt vila blev det inte. Vi har gått en skön, lugn promenad med lite skrittdrag i uppförsbacke åtföljt av lite stretching och när jag skrivit klart det här inlägget ska jag massera och stretcha lite mer.

Sammanfattning av veckan
Jag kan tycka att han rör sig lite avigt, men börjar acceptera att jag får rehaba en gångart i taget. Skritten ser riktigt fin ut, även om steget inte är helt jämt i vatten så belastar han och använder benet riktigt bra. Traven börjar se vettig ut och han tåar faktiskt ganska sällan in nu. Galoppen, där den dyker upp, ser inte så vacker ut än och det händer att han hoppar steg eller kör trebensrace fortfarande.

Positiva förändringar jag sett är att han bara går ganska skräpigt med täcke, inte ultraskräpigt som tidigare. Han är helt enkelt liiiite längre i steget även när han har äckliga bensnören på sig, och fuskar inte på tre ben eller med slögalopp så ofta. Han har också väldigt lätt för att hoppa upp på och ner från saker, trots att jag inte tänkt mig att han ska göra sånt…

2014-11-01 10.23.10

Ny vecka
Marie tyckte att han rörde sig riktigt bra, ännu lite bättre än förra gången. Även jag kan känna att det kommer muskler på platserna som varit svåra, och jag upptäckte när han duschad efter trasken att han satt ordentliga ryggmuskler igen, framför allt framtill, utan att bli så spänd som han varit tidigare (speciellt i området mellan bröstkorgen och bakbenen). Vi fortsätter i utstakad riktning med rehabverktygen vi har börjat med och ser hur det utvecklar sig.

Lördag: 2 minuter 2/2 balanskudde, 2 min kloss, 5 minuter tomma viktmanschetter, längsta promenaden runt ljusslingan. Stretching efter varje promenad, massage.

Söndag: 5 min tomma viktmanschetter, skrittdrag, längre promenad (ca 20-25 lugna minuter). Stretching efter varje promenad.

Måndag: 5 min tomma viktmanschetter, 10 min heelworkträning, kortare promenader. Stretching, Massage!

Tisdag: Vattenthreadmill.

Onsdag: VILA. Massage.

Torsdag: Längre promenad (ca 25 lugna minuter), skrittdrag. Stretching efter varje promenad.

Fredag: 2 minuter 2/2 balanskudde, 2 min kloss, 5 minuter tomma viktmanschetter, längsta promenaden runt ljusslingan. Stretching efter varje promenad, massage.

Even if you fall on your face, you’re still moving forward

Jag har försökt uppdatera här, men någon har ätit upp en sladd (eller helt enkelt tryckt på fel knapp) mellan oss och omvärlden, så sedan en vecka är vi nätlösa hemma. Vi märkte felet i tisdags men hann inte felanmäla förrän onsdag kväll, och sedan dess har det varit väldigt få vardagar. Bristen på uppdateringar beror alltså på att det helt enkelt inte är jättespännande att uppdatera från telefonen där skärmen är stor som min handflata, utan fysiskt tangentbord och med en bildstorleksbegränsning på 8MB.

Vi har sysslat med annat, som grillkvällar, glassätande och uteplatsodling. Norrie har varit tvärpigg och hävdar att han är jättehel, men jag ser ju att han rör sig knäppt (lika knäppt som före skadan, helt enkelt). Vi har varit till Norsholm med honom i ett par omgångar nu, för genomkänning och behandlingar. Första besöket blev laserbehandling av en liten reaktion i ryggen, andra besöket mer laser och dagens tredje besök blev laser plus vattenthreadmill. Och nu har vi förhoppningsvis hittat felet – han använder liksom inte vänster bak… Hans medvetenhet om det benet är nedsatt och han belastar inte det lika mycket som höger. Han tar heller inte ut steget lika mycket (i vattnet skiljde det närmare två centimeter, mycket för en kortbent hund!). Han har mindre muskelmassa på vänster sida, trots att han tidigare alltid varit underbyggd på höger. Nu hittar vi dock ingen reaktion i ryggen längre, och han är hyfsat mjuk även om han är kortare i musklerna på höger sida och stelare i musklerna på vänster.

Det blir mer vattentraskande nästa vecka, och tills dess ska vi lära oss allt om novafonbehandling av Anna (BÄSTA fysgurun!) och gå cavaletti, gå lite försiktigt med tomma viktmanschetter och skritta. Vi ska helt enkelt se om vi kan peta igång en liten medvetenhet om det där vänstra bakbenet som mest bara fått hänga med ett tag. Jag har skrivit ihop ett ganska seriöst schema för att inte missa något av all fysträning och behandling, får se om vi lyckas hålla det. Det mesta är ju 5-10 minuter, så det går att peta in lite var som helst. 🙂

Just nu känner jag mig hoppfull. Just nu tror jag på att vi kan få honom att använda sina ben på ett mer normalt sätt med träning och tålamod. Just nu tror jag på att det blir mer agility med tiden. Just nu tror jag på att han kommer att fortsätta framåt, uppåt, utåt, hitåt och mot stjärnorna.

On top of the world

I’ve tried to cut these corners
Try to take the easy way out
I kept on falling short of something

I coulda gave up then but
Then again I couldn’t have ’cause
I’ve traveled all this way for something

Mycket i mitt hundliv handlar, och har länge handlat om, nervhantering. Det är utan tvekan matte och mattes sinnesstämningar som ställer till det i alla hundsporter, och det är också det som kräver mest träning och som jag slarvar mest med på samma gång.

Jess Martin skriver i sin blogg om att sabotera sina egna framgångar. Precis som Henry Ford en gång tydligen sa, “Whether you think you can, or you think you can’t – you’re right.”… Precis sådär är det ju hela tiden. Vi vann hoppklassen i Köping, vilket jag inte lät vara värt något eftersom Norrie ramlade genom första hindret i agilityklass och det ändå bara var 19 starter så det var ju ingen prestation.

Jag har några saker jag försöker jobba med nu.

  • Dels, har jag en musiklista för att ställa om huvudet när det behövs – det fungerar, för mig, förvånansvärt bra att lyssna på en speciell typ av musik för att bättra på humöret.
  • Dels, försöker jag att TA komplimanger i olika sammanhang med ett enkelt “Tack!” – och inte ducka för dem genom att räkna upp allt som inte går bra eller är bra.
  • Dels, försöker jag fokusera på de bra bitarna från träning och tävling istället för att bara låta problemen ta plats. Jag försöker att inte heller övertänka eller övertitta på filmerna, så jag kan minnas det bra som det var och inte överanalysera det och bestämma att det inte var tillräckligt mycket värt.

Men det här är svårt, inte bara för att det känns avigt att vara positiv och optimistisk utan också för rädslan vad andra ska tycka. Ja, vad säger ni, vad tycker ni om jag skulle ha skrivit att vi vann hopp2 och tog pinne i Köping, istället för att skriva om att Norrie kraschade i första hindret i agilityklass? Jag misstänker starkt att ni inte skulle moralisera som ni gör i mitt huvud…

Vi var i Tranås i söndags och tävlade igen. Sprang våra fyra bästa lopp hittills i tvåan. Resultatmässigt är vi inte ända framme än, men handlingsmässigt börjar jag äntligen få rätsida på att springa klass2-banor. Jag var på rätt ställe nästan hela tiden! Någon tiondel här och något illa valt byte där, men flytet fanns där. Inte hjärtat-i-halsgropen-det-här-går-inte-paniken. Sen att jag bröt ihop fullständigt när vi diskade på näst sista hindret i hoppklass2A må väl vara hänt då – efter ett så fint lopp hade jag inte beredskap på att det kunde gå fel där. Åsa frågade inför hopp2B om jag klarade av att bryta ihop och komma igen, och jag svarade att jag klarar av att bryta ihop i alla fall 😉 Men jodå, bryta ihop och komma igen är ju lite av min paradgren!

På banvandringarna lyssnade jag på musik. Jag tror att det var musikens förtjänst att banorna satt så bra i kroppen – det flöt, som sagt, det var häftigt att uppleva. Och inför hopp2B lyssnade jag på just On top of the world med Imagine Dragons. Jag rös lite när jag hörde And I know it’s hard when you’re falling down, and it’s a long way up when you hit the ground: get up now, get up, get up now och tänkte ja, jag ska. Tankens makt är stark – jag tog mig upp, tog mig samman och sprang. Norrie sköter alla sina åtaganden om jag är på rätt ställen, och jag var på rätt ställen. Fina, fina Norrien och fina matten sprang in sin sista pinne i hopp2! Agilityklasserna har vi uppenbarligen inte fått rätsida på än – inte på grund av kontaktfältshindren utan på grund av helt andra handlingsmissar. Men… Jag hoppas att Tranås är en indikator på att jag är rätt ute. På att rutinerna börjar falla på plats.

‘Cause I’m on top of the world, ‘ey
I’m on top of the world, ‘ey
Been waiting on this for a while now
Been paying my dues to the dirt
I’ve been waiting to smile, ‘ey
Been holding it in for a while, ‘ey

My body

Innan jag blev sjuk och hade som rehabiliteringsprojekt att dra igång den här bloggen igen, så hade jag kommit igång med min egen fysträning. Efter sjukdomen har det varit lite segare att komma igång igen, men idag hamnade jag, på grund av Åsa, på ett Bodypump-pass. Åhfysatan. Åhfyfan. Och många andra åhfy. Det värsta var inte att det var jobbigt och tungt, det råkar jag ju gilla, men jag var så VEK! Det var som att jag bara inte hade energi nog för passet, för jag var så himla svag i både armar och ben. Det får bli en ny rutin att alltid äta något innan pass- och gymträning så jag inte får såna oanvändbara energidippar…

Vi kan spola tillbaka några veckor och kolla på hur det hela gick till, det här med att jag över huvud taget besöker en sån inrättning. För tro mig, det har suttit långt inne under flera år. Länge har min övertygelse varit att det bara är smala, långa, modelliknande blodiner med perfekt liv som tränar på gym eller går på grupp-pass. Eftersom jag inte stämmer in på en enda av de karaktärsegenskaperna har jag därför mycket bestämt vägrat. Vem vill vara den enda tjocka, korta, rödtotten med ett alldeles lagom knasigt liv? Nja, inte direkt.

Men, så tänkte Åsa börja träna, och jag HAR ju Campushallen inom krypavstånd från jobbet. Hm. Mja. Mjo. OM jag fick sällskap så kanske det skulle gå, och flera vänner hade intygat att det faktiskt var en ganska stor blandning av personer som tränar där. Mja. Mjo. Okej då.

Så. Första veckan tränade jag alla dagar utom de två jag var ute och sprang. Lite hetsigt kanske, men när jag började inse att träningen var tätt sammanlänkad med ett uppehåll i huvudvärk så vågade jag bara inte ta en paus. Känslan att vara huvudvärksfri så länge i ett svep, trots en hel del stress och mycket att göra, var fantastisk. Jag märkte tyvärr också att jag började vikt- och nyttighetshetsa, men att slippa huvudvärk var så mycket värt att jag lite accepterade det.

Sen blev jag sjuk. Förstås. Jag tror inte att det var träningens fel, utan dåligt tajmad influensa helt enkelt. Men det innebar ju förstås att jag tappade greppet om min bräckliga träningsrutin och efter sjukdomen var förstaveckanentusiasmen dödare än min entusiasm över mer snö, så det var väldigt motigt att komma iväg och träna.

Nu tror jag att jag har knäckt koden igen, inte för att det är så SJUKT kul att träna eller för att jag vill bli smal eller för att jag vill bli snygg utan för att jag mår så sjukt dåligt när jag inte gör det. För att jag har fått sova bort en rejäl omgång huvudvärk ikväll som började redan igår kväll. Jag “tappar” hellre lite tid varje-varannan dag på att fysträna än en hel eftermiddag eller till och med en hel DAG på att ha ont i huvudet. Det är så himla otroligt mycket mer konstruktivt att träna än att må dåligt. 🙂

My quintessence

Efter gårdagens förvirrade och osammanhängande inlägg om mycket att göra, kan jag idag skriva mer om jämvikt och om att landa lite. Jag har känt en hel del frustration över en del situationer i mitt liv ett tag, och inte riktigt haft någon kanal för att bli av med stresskänslor och irritation. Därför tog jag chansen idag när jag kände att jag äntligen var frisk nog att ge mig ut i motionsspåret igen.

Det gick säkerligen inte så fort eller så elegant, men för varje steg jag pressade mig framåt släppte lite mer av spänningarna jag samlat på mig. Den negativa rösten blev svagare och jag kände mig lättare och mjukare i kroppen. Allt jag inte riktigt förstått att jag stressat över blev betydligt klarare, och samtidigt oviktigare. Det blev lite lättare att se lösningar och möjligheter istället för tillkortakommanden och problem.

Raska promenader är också en ventil för mig, även om det inte är lika bra som att springa. På raska promenader de senaste dagarna har jag beslutat en hel del saker, stora som små. T ex att jag inte trivs med att raw-konvertera mina bilder, utan hellre vill fota jpeg men använda AfterShot ändå. T ex att jag vill träna hoppteknik i vinter för att sluta oroa mig för att Norrie ska felbelasta. T ex att jag vill sätta ihop ett heelerlag i agility, men inte förrän till sommaren. T ex att jag vill fokusera på att skriva uppsats i vår och därför kommer nedprioritera tävlandet.

Har ni lagt märke till hur vackert det är ute just nu? Alltså verkligen lagt märke till hur vackert det är ute nu? Och hur fina hundar det finns i skogen?

Bushundarna

Norrie

GODIS!

Jag vill skriva något om vänner. Om att inkluderas. Men jag har inte de rätta orden idag, så jag nöjer mig såhär.

“As a friend, you first give your understanding, then you try to understand.” ~~ Robert Brault

My enough is never enough

Your fingers tapping on the table
My feet are bouncing on the floor
I haven’t slept for 40 hours, and I will wait for 40 more

Som det nog går att utläsa ur tidigare inlägg så har jag en svag tendens till att vilja topprestera i precis allting jag gör. Det har flera implikationer, och jag har varit inne på några tidigare, och just nu är det mest aktuella att det är svårt att göra något alls. Jag vet med mig att det inte går att prestera perfekt i alla aspekter av ens liv samtidigt, men jag vill så gärna. När jag vill så gärna, får jag ett nytt problem – oförmågan att göra något alls eftersom det kanske inte blir perfekt. Jag utvecklar blinda fläckar för det som borde göras för att slippa göra något som inte blir perfekt.

Det här blir förstås värre när jag är stressad, och just nu är det oväntat och oplanerat många bollar i luften. Trots listor och mail och kalender så har jag en konstant gnagande känsla av att ha glömt saker som jag borde ha gjort. Det bidrar ju liksom lite extra till det generella stresspåslaget.

Har jag missat att göra något? Har jag glömt bort att återkoppla om något? Snälla, påminn mig. Det är väldigt fullt i såväl huvud som kalender, och jag lovar att jag inte struntar i något med flit.

Jag ska alltid försöka avrunda inläggen med något lite ljusare. Idag är det en söt tröttiskortbening som är sömnvarm och luktar lika delar jord, luft och kärlek.

image

My all about me

Den gångna helgen har till största del handlat om att återställa skadan jag fixade med mitt kodhackande förra helgen. Jag har gått och lagt mig tidigt och sovit ut men gått upp vettigt på morgnarna. I fredags handlade vi, med en planerad matlista för helgen! Det har gjort att vi har lagt lite tid på matlagningen och jag har till och med bakat bröd. Igår städade vi nästan hela dagen och resultatet är en lägenhet jag trivs i igen. Det är så skönt att ha tid att lägga på att få en tillvaro som känns bra.

Eftersom jag har fått ordentligt med sömn flera nätter i rad så mår jag förvånansvärt bra trots många timmar i solen på LHU idag. Åh, som jag älskar vår klubb! Just den här gången hade vi prova-på-dag för ungdomar upp till 25 år (vilket jag ju fortfarande är, haha!) och me gemensamma insatser så byggdes rallybana, instruerades agility och så hade vi uppvisningar. Norrie fick lekishoppa lite agility först, innan vi visade freestyle (vilket inte ska göras med  korv i handen, han var helt GALEN!) och sedemera körde några lydnadsmoment. Bäst med dagen var hans inkallning parallellt med Svansa och Elin-Trassel! Andra bra saker med dagen var att han höll sig o-brötig trots en massa hundar och barn, att han kunde vänta rätt tyst och samlat på flera ställen med och utan mig, och att JAG höll mig lugn och o-brötig trots en massa barn 😉

Zumi fick damma av sina rallykunskaper och promenera en liten bana och var så nöjd, så nöjd med att få korv för något i hennes ögon så enkelt. Den lilla sötshiban råkade jag sedan glömma i andra hagen och upptäckte henne en stund senare, lugnt sittandes där jag lämnat henne. Säga till? Gnjeh, hon trivdes ju braaaa dääääär…

Mina pausvovvar