Jag lärde mig ordet debacle när jag läste en Stallkompisar-bok. Någon i boken föreslog att deras polocrossematch var ett debacle, som någon annan förklarade som förudmjukande nederlag. Och så kan man nog sammanfatta dagen.
Glad i hågen gav vi oss iväg ut till de nattgamla spåren. Glad i hågen stoppade jag i Zumi i kasslernätet till spårsele (som nu ska bytas ut, jag är trött på att råka göra henne illa när jag ska böka av det i spårslutet! Bröstsele nästa!) och gick bort till spårstarten.
Och spåret blev helt enkelt ett debacle. Zumi tog knappt spårstarten över huvud taget, vimsade hit och dit på vägen och fattade ingenting. Efter många om och men tog hon sig ner en liten bit men sen började hon vinda, irra, pipa och inte komma någonstans, så då tog jag helt sonika henne av spåret och gick tillbaka till bilen. Efter att en annan hund FÖRSTÅS klarat av spåret som gick åt helvete för oss provade vi att ta henne på spåret jag lade igår – med ett lika förudmjukande resultat. Hon bara fattade helt plötsligt inte vad hon skulle göra. Hon var intresserad av allt utom att spåra och jag stod och kokade av irritation, besvikelse och frustration medan hon åt gräs och stod och pep.
Till slut fick jag kapitulera och ta med henne tillbaka till bilen där jag hade en liten shouting match med Kalle om att jag ville åka hem och han vägrade och tyckte att vi skulle åka ut till nästa ställe, lägga ett enklare spår och lyckas. Jag vägrade å min sida eftersom det bara skulle vara mer av ett nederlag att behöva gå tillbaka till bäbisspår för att få hundkräket att fatta, när viltspår om något ska vara naturligt. Hon kan ju inte bara GE UPP sådär lätt jämt!
Nå, jag förlorade ju ganska hårt på att jag inte kan köra bil, så jag blev bistert medsläpad till nästa plats… Efter att ha suttit och kokat av mig i bilen en stund medan Kalle lade spår fick jag vackert ta en liten promenad med instruktören och svära av mig lite
Det var i termerna ”omotiverbara förbannade hundkräk” och ”jag trodde jag hittat NÅGOT hon var intresserad av” och ”det är ju ingen idé att spåra om vi inte kan gå anlagsprov imorgon” (jag har aldrig haft bråttom framåt eller haft väldigt höga förväntningar på min hund). Till mitt försvar bör sägas att hon har gått förbannat bra på de lättare spåren tidigare, med en spårnogrannhet som jag inte såg hos någon annan av de jag gick med på tidigare kurstillfälle och hon redde ut flera klurigheter med en arbetslust hon inte tidigare uppvisat. Då är det ganska lätt hänt att skruva upp förväntningarna, liksom.
Jag antar att man till Zumis försvar får säga att det märktes att hon var trött sedan igår – hon somnade med huvudet i mitt knä på väg ut till kursen. Sen vet jag inte om jag helt enkelt borde byggt mer förväntningar hos henne innan spåret också, så att hon visste att det var ett viltspår på gång och att det var löfte om klöv. Inför bäbisspåret visade jag henne en klöv, och så lekte vi lite kamp- och jaktlekar med den. Spårstarten gick dåligt men när hon väl tog upp spåret så var hon rakt på det om än lite långsammare än tidigare och klöven grep hon direkt när hon kom fram. Tyvärr gjorde jag henne återigen illa när jag skulle dra av henne kasslernätet, så nu blir det banne mig någon mer lätthanterlig sele. Ska kolla på utställningen i Växjö om de har något bra.
Efter ett dylikt debacle kan man behöva lite riktigt bra choklad.