My only regret

De flesta önskar att de hade haft modet att leva sitt eget liv, och inte anpassa det efter vad andra tycker.

I en artikel i, den förvisso komplett oseriösa tidskriften, Aftonbladet berättar en sjuksyster som jobbat på ett vårdhem om vad patentierna ångrade mest med sina liv. Det är förstås reklam för hennes bok, men artikeln slår mig som tänkvärd oavsett – för vad ångrar man mest i slutet av sitt liv? Jo, att man för ofta gjort som (man tror att) andra tycker att man ska göra. Lite träffande, med tanke på att bloggens senaste inlägg handlade just om oro för vad andra ska tycka.

Den ständigt lika kloka Sara påpekade i en kommentar att jag inte ska bry mig så mycket om vad jag tror att andra tycker och tänker, där tror är ett ledande ord. Jag ska nog försöka att vänta med panikandet tills någon faktiskt säger något – och jag inte bara tror att någon gör det ;) Så, stärkt av denna klokheten anmälde jag till ett par freestyletävlingar. Inte till alla jag skulle vilja åka på, men det är en start.

Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft

My numbness

Vid halv fem ikväll gled jag in på DN i slutet av ett heldagsmöte, och möts av stora rubriker om en explosion i Oslo. Efter det var det inte mycket mer om IKT-studion i vårt samtal, kan man säga.

Efter att ha läst nyheter och följt twitter genom Oslo-bombningen och Utöya-skottlossningen i över sex timmar finns det liksom inte plats för mer känslor. Jag är utmattad och väntar bara på att fler av de shibabekanta jag har i och runt Oslo ska ge tecken ifrån sig.

Åskan kommer. Bloggen återkommer imorgon.

My errorama

Vissa dagar känns det som att alla normalt sett goda krafter har bestämt sig för att motarbeta just det man för stunden vill göra. Jag fick just en musikrekommendation som jag ville lyssna på och drog igång Spotify-klienten som tidigare fungerat bra. Men förstås – eftersom den kraschade igår så kraschar den även idag (inga uppdateringar gjorda)! Skitpryl. Nåja, jag går vidare och vill kolla upp några källor till RAS-kommentarerna jag för tillfället författar. Nästa återvändsgränd – just idag håller SKK på med underhåll av sina sidor så avelsdata, hunddata och SKK’s vanliga hemsida ligger alla nere. Pust, suck stön – jag kollar facebook istället och skiter i att försöka vara produktiv. Toppenbra – bara det att jag har notifieringar om kommentarer som jag inte kan läsa!

Nä, vet ni vad, idag är det inte en datordag. Jag ska nog ta med mig Jane Eyre och lägga mig i sängen brevid amöbavovven och läsa medan jag väntar på att brödet ska gräddas klart. Tur att det bara är tekniken som motarbetar mig idag – jag och Zumi har varit ute på en härlig promenad runt gamla Linköping och hon har varit verkligen visat sig från sin allra bästa sida. Glad, pigg, lyhörd, HUNGRIG… Allt man kan begära av en shibaplutt ;)

My case study

Ibland känner jag att det är synd att hundägarskap inte är ett ämne som forskas så mycket på. För som fallstudie betraktad så har jag hur mycket data som helst om livet med en liten röd. :)

Tänk vilken intressant rapport det skulle bli! Jag som är dödshundnördig skulle verkligen gilla seriösa fallstudier om hundar… Idag hade jag kunnat skriva om hur jag tydligt märker vikten av fysisk aktivetet och lugn innan ett träningspass, för jag tog en liten extrasväng men gick sedan direkt till träningsplatsen och Zumi var ÖVERALLT. Stirra nosa stirra tänka stirra stirra stirra… Det har spolats is där vi brukar träna och det åkte folk på skridskor där. Zumi var upprörd. Det var konstiga människor på hennes träningsplan! Jag är faktiskt inte riktigt säker på om hon var rädd, förvånad, missnöjd eller bara enormt fascinerad, men förmodligen någon kombination av samtliga punkter.

När hon stirrat i sådär tio minuter så gick vi bort en bit och då samlade hon sig rätt fort för att fokusera på träningen. Jag valde att behålla kortkopplet på henne för att jag skulle agera på ett lugnt och bra sätt, och även idag fungerade externbelöningar bra men jag får öka avståndet till dem försiktigt. Lilla mattegrisen ( :heart: !) vill inte riktigt springa bort från matte för långt när man tränar för det är ju runt matte allt kul händer. Vilket underbart problem att ha! :) Elin hjälpte till att agera externbelöning för att få lite mer driv till belöningen, så vi får se hur jag ska fortsätta med det. En lösning är ju att göra som i somras då vi alltid sprang tillsammans till belöningen, det har också den trevliga effekten att hon inte kan självbelöna sig om jag måste tillbaka till externbelöningen och ta fram den.

Jag försökte sedan dra igång lite lek, men Zumi var ungefär lika intresserad av mina lekförsök som närmaste snödriva var… Efter ett tag kapitulerade jag faktiskt eftersom jag inte ens fick en blick, men sen fick jag en ny idé när jag stått och tittat på de andra ekipagen en stund, och provade att helt enkelt köra ett moment och belöna med att kasta leksaken, och det tyckte hon var roligare! Undrar om det kanske blir lite för mycket konkurrens för henne att börja med att leka nära mig?

Nu, kära vänner, ska jag krypa upp i soffan med mina fluffsockor, en kopp te, några Maryland cookies och min telefon för att läsa vidare i Little Women av L. M. Alcott! :)

My waste of time

Jag har fått en ”utmaning” (för det är som bekant oerhört utmanande att svara på några frågor ;) ) av Sara så jag ska vara duktig och fixa det nu. Jag är lite ambivalent i frågan egentligen eftersom det känns som att jag ändå avslöjar en hel del om mig själv utifrån dessa frågor. Det är det där med att ge bort för mycket till en publik man inte egentligen känner till, som är klart obehagligt.

4 tv-program jag kollar på för det mesta:
Nu tittar jag ju inte kontinuerligt på TV, så jag listar fyra tv-program jag gillar istället.

  • Scrubs
  • Charmed
  • Friends
  • Americas next top model (ja, faktiskt!)

4 saker jag längtar efter:

  • För tillfället: sömn
  • Att det ska bli måndag och arbetsdag (låter kanske lite torrt och tråkigt, men jag har ett oerhört roligt och givande jobb.)
  • Beslut i ett ärende som har legat alldeles för länge så jag äntligen får ett avslut
  • Det nya skalet till Mira

4 saker på önskelistan:

  • Hurttas reflexväst, både till mig och Zumi. Ska kolla mässpriser på Stockholm Hundmässa
  • Ett städat hem!
  • En hund till (duh-uh, har stått där i över ett år nu…)
  • Att jag vore lite smartare

4 saker jag hatar:
Hat är för mig ett oerhört starkt ord. Om jag kan undvika det vill jag inte använda det. Men jag kan lista saker som gör mig svart i ögonen, djupt irriterad, frustrerad och obehaglig till mods.

  • Uttalanden som cementerar könsroller, gärna med twisten ”Män och kvinnor är olika, det bara ääääär så!”. Det får mig också att känna mig maktlös, utöver irritation och frustration.
  • Hundavel som bedrivs på fel sätt – t ex avel på hundar med dålig mentalitet, dålig hälsa, inavel, matadoravel och så vidare. Det är vår förbannade skyldighet gentemot rasen vi förvaltar att verkligen göra vårt yttersta och granska avelsmaterialet kritiskt./li>
  • Folk som bryter mot trafikreglerna och försätter mig eller andra medtrafikanter i fara till följd av detta. Det är oförlåtligt! Man leker inte med andras liv!
  • Att inte ha koll. Jag vill veta vad som pågår och när jag ska göra vad och varför. Ordning och struktur!

4 personer som jag utmanar:
Den som vill – det här färdas runt i min hundbekantskapskrets och jag läser inte så många andra bloggar.

Förutom att svara på det här så tänkte jag bara tala om att jag hittat ett nytt tidsfördriv. Jag har upptäckt appen Aldiko och den enorma public domain-bokskatt som finns. Eftersom jag har insett att jag skulle vilja vara bättre beläst på gamla klassiker så har jag laddat ner en uppsjö av böcker som jag tänkte plöja. En av mina favoritserier, Anne of Green Gables, råkade följa med, men också bland annat The curious case of Benjamin Button och Jane Eyre. Jag har tidigare tänkt att jag skulle låna dem på biblioteket eller köpa dem, men eftersom de finns i public domain så är de fria för nedladdning för vem som helst. Kulturarv! Kulturskatt!

Debacle

Jag lärde mig ordet debacle när jag läste en Stallkompisar-bok. Någon i boken föreslog att deras polocrossematch var ett debacle, som någon annan förklarade som förudmjukande nederlag. Och så kan man nog sammanfatta dagen.

Glad i hågen gav vi oss iväg ut till de nattgamla spåren. Glad i hågen stoppade jag i Zumi i kasslernätet till spårsele (som nu ska bytas ut, jag är trött på att råka göra henne illa när jag ska böka av det i spårslutet! Bröstsele nästa!) och gick bort till spårstarten.

Och spåret blev helt enkelt ett debacle. Zumi tog knappt spårstarten över huvud taget, vimsade hit och dit på vägen och fattade ingenting. Efter många om och men tog hon sig ner en liten bit men sen började hon vinda, irra, pipa och inte komma någonstans, så då tog jag helt sonika henne av spåret och gick tillbaka till bilen. Efter att en annan hund FÖRSTÅS klarat av spåret som gick åt helvete för oss provade vi att ta henne på spåret jag lade igår – med ett lika förudmjukande resultat. Hon bara fattade helt plötsligt inte vad hon skulle göra. Hon var intresserad av allt utom att spåra och jag stod och kokade av irritation, besvikelse och frustration medan hon åt gräs och stod och pep.

Till slut fick jag kapitulera och ta med henne tillbaka till bilen där jag hade en liten shouting match med Kalle om att jag ville åka hem och han vägrade och tyckte att vi skulle åka ut till nästa ställe, lägga ett enklare spår och lyckas. Jag vägrade å min sida eftersom det bara skulle vara mer av ett nederlag att behöva gå tillbaka till bäbisspår för att få hundkräket att fatta, när viltspår om något ska vara naturligt. Hon kan ju inte bara GE UPP sådär lätt jämt!

Nå, jag förlorade ju ganska hårt på att jag inte kan köra bil, så jag blev bistert medsläpad till nästa plats… Efter att ha suttit och kokat av mig i bilen en stund medan Kalle lade spår fick jag vackert ta en liten promenad med instruktören och svära av mig lite ;) Det var i termerna ”omotiverbara förbannade hundkräk” och ”jag trodde jag hittat NÅGOT hon var intresserad av” och ”det är ju ingen idé att spåra om vi inte kan gå anlagsprov imorgon” (jag har aldrig haft bråttom framåt eller haft väldigt höga förväntningar på min hund). Till mitt försvar bör sägas att hon har gått förbannat bra på de lättare spåren tidigare, med en spårnogrannhet som jag inte såg hos någon annan av de jag gick med på tidigare kurstillfälle och hon redde ut flera klurigheter med en arbetslust hon inte tidigare uppvisat. Då är det ganska lätt hänt att skruva upp förväntningarna, liksom.

Jag antar att man till Zumis försvar får säga att det märktes att hon var trött sedan igår – hon somnade med huvudet i mitt knä på väg ut till kursen. Sen vet jag inte om jag helt enkelt borde byggt mer förväntningar hos henne innan spåret också, så att hon visste att det var ett viltspår på gång och att det var löfte om klöv. Inför bäbisspåret visade jag henne en klöv, och så lekte vi lite kamp- och jaktlekar med den. Spårstarten gick dåligt men när hon väl tog upp spåret så var hon rakt på det om än lite långsammare än tidigare och klöven grep hon direkt när hon kom fram. Tyvärr gjorde jag henne återigen illa när jag skulle dra av henne kasslernätet, så nu blir det banne mig någon mer lätthanterlig sele. Ska kolla på utställningen i Växjö om de har något bra.

Efter ett dylikt debacle kan man behöva lite riktigt bra choklad.

Lyxchoklad

Spontanshopping

Idag tog vi en snabbtur ut på tornby för att förse Kalle med lite nya kläder och mig själv med nya fingervantar då mina övervintrade gick sönder på fingertoppen i eftermiddags. Det slutade med fyra par fingervantar och tre nya pocketböcker – sjunde och fjortonde boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum (den första på svenska, den andra på engelska) och så Låt den rätte komma in som jag velat läsa sedan filmen gick på bio och jag inte såg den (för jag skulle ju läsa boken först).

Måndagsshopping

Bland squigglar, bajspåsar och fanfics

Efter ett mail med frågan om hur man gör fina ramar till sina bilder halkade jag in på en ny besatthet – penslar till Gimp. Squiggliga fina mönster, ram-penslar, hjärtan och texter finns nu i en salig blandning i min Gimp-pensellista. Som en direkt följd av detta har dorysite fått sig en omgång igen, för en mer… Squigglig framtoning.

Idag har den lilla fladdermusen visat sig vara på marodörhumör. Vid fyra i morse tyckte hon att det var lagom att gå upp första gången, och efter lite om och men hade hon kissat och matte tyckte att det var en mycket god ide att sova lite till. Det tyckte inte Zumi.

Hon bestämde sig därför för att rycka i gallret i sovrumsdörrens öppning, tugga på mattan, rycka i täckena och bita på sängen. När hon började skälla tappade jag tålamodet fullständigt och fräste någonting i stil med Man bär sig inte åt såhär dags! Vi har grannar! vilket gjorde henne så förvånad att hon gick och lade sig och sov igen. …WTF.

Vid sju var det dags att gå upp igen, och ta ett par turer ut på uteplatsen. Första gången var ingenting intressant mer än att hänga i min morgonrock. Sen lyckades hon ta sig för att kissa, och på tredje turen (efter att jag hunnit gå och lägga mig två gånger och gått upp igen) gick det bra att bajsa också. OCH sova en stund till efter det!

Inte världens bästa morgon, kanske. Den följdes raskt av en ganska ordentligt varm dag. Vi kollade Zumis öga som hon igår hade en insekt i som vi plockade bort, vi hittade en fästing som avhystes omgående och så klippte vi klorna under vissa protester. Efter lunch tog jag, Kalle och Zumi tog en promenad upp till campus för att lämna av Kalle på jobbet och för att Zumi skulle få se lite andra omgivningar. Det var mest jag och Kalle som promenerade, och Zumi åkte arm, men hon verkade tycka att det var trevligt när hon väl fick gå själv, speciellt med långlina.

Ungefär resten av dagen har jag åtnjutit på mitt vanliga sätt – läst fanfics och slappat. Nu på kvällen blev det valpryck, som vi vände till någonting användbart, nämligen uppställningsträning. Hon fick mycket mer go och mycket mer resning när vi busade om en tuggknut än när hon kan få en godisbit. Det kan nog bli showråtta av henne med :)

Valpkurs och hundvakt

Allting kretsar kring hundar. Ett visst mått av panik börjar sprida sig inför 24:e, då lilltösen flyttar hit – har vi kommit ihåg allt? Vad behöver hon som vi inte har hunnit införskaffa än? Och hur kommer det bli?

För att inte bara sitta hemma och tugga på naglarna var jag igår på första träffen på valpkurs. Eftersom kurstillfällena är väl utspridda kommer vi gå de första gångerna i juni och juli utan Zumi, som får följa med i augusti. Det kändes som en bra medelväg för att hinna få lite teori och praktik i ryggen innan det är dags.

Och ja, kursen var bra! Första träffen var en teoriträff, där det inte sades så mycket nytt, men sådant som är bra att höra många gånger. Det är en viss lättnad i att se fler med valp som nog stundtals kan vara lika vilse som vi kommer att vara – och då har vi ändå valt ras efter våra förutsättningar. Jag är glad att vi inte tar oss vatten över huvudet eller har orealistiska förväntningar på vad vi ska vara förmögna att göra; jag är helt nöjd om Zumi växer upp till en behaglig ung dam med livsglädje, som hänger med på skogspromenader och står ut med buffliga domare på utställningar. Har vi tur stryker inte allt för många kablar med på vägen, heller.

Idag har den svarta tåvärmaren förvandlat köket till plaskdamm. I mindre kryptiska ordalag har vi varit hundvakt åt Wille, som har förkärlek för att dricka lite… blött. Sammantaget har det varit en skön dag, även om jag egentligen inte fått så mycket gjort.

Just nu sitter jag här och saknar scrubs. Scrubs är lite som Harry Potter-världen, Janet Evanovics böcker om Stephanie Plum eller makaroner med ostsås. Det är, hur skruvat det än må låta, tryggt och hemma. Jag känner karaktärerna, jag känner med karaktärerna, och jag kan, om jag vill, låna dem och sätta ihop mina egna händelseförlopp, eller minnas tidigare och le åt Stephanies självständighetsattacker mot Morelli, citera saker som Hermione har sagt och känna igen mig i Elliots neurotiska utbrott.

Jag bryr mig om era liv

Jag läser hur Gro filosoferar om livet och Sallys härliga estetutsvängningar. Jag läser om Kaprifols upptåg i Göteborg och Toves vardagsreflektioner. Och jag bryr mig. Jag bryr mig om vad ni skriver. Ni delar med er av något.

Jag läser ett flertal bloggar, eller, rättare sagt, jag håller ordning på ett flertal bloggar och läser om det någon gång kommer någonting nytt. För det gör det så sällan, i de flesta fall (undantaget de ovan uppräknade – bra jobbat!). Jag undrar – varför inte? Det behöver inte alltid vara så pretentiöst. Det om något har väl stora delar av min bekantskapskrets svårt för! Jag får lust att likt Baloo ge mig in i en virtuell blogg-boxningsmatch och säga Mera avspänt, avspänt och löst, gå på och finta. För det är inte så himla viktigt att man kopplar bort hela det limbiska systemet när man skriver blogginlägg. Och det är inte så himla viktigt att ämnet är torrt och informativt. Tvärtom önskar jag att man ibland fick läsa om er, och inte om vad ni tror att en blogg bör innehålla.

Alla som har en blogg med mindre än 10 inlägg som är startad innan februari bör ta åt sig. Jag vill veta vad ni gör och hur ni tänker. Hur ser era vägar ut? Eller, för den delen, hur ser era köksbord ut? Och gillar ni regn och polkagrisar?