Poängen med det här inlägget är nog, att man kan förändra så himla mycket bara genom sin attityd. Genom att selektera vad man minns och hur man minns det, kan man trigga olika känslor.

I ett tankeexperiment på en kurs fick vi tänka på någonting jobbigt som hänt den senaste månaden, något som legat och gnagt och som vi återkommit till och känt att det inte känts bra. Vi skulle försöka extrahera så mycket detaljer som möjligt kring situationen, vad det var för väder den dagen, vilken mat vi åt, vilka kläder vi hade och så vidare. Sen upprepade vi samma sak, men med någonting positivt som hänt.

Behöver jag säga att det negativa minnet hade så ohyggligt mycket bättre upplösning? Det var som att det negativa minnet var en klar HD-video med fantastisk ljud- och bildåtergivning, medan det positiva minnet var en ögonblicksbild med en dålig webbkamera, suddigt i hörnen, stillastående och utan ljud.

För att minnas de bra sakerna behöver hjärnan lite hjälp. De negativa sakerna är hot, och hot är viktiga att koda in ordentligt i hjärnan så man känner igen dem till nästa gång, men de positiva sakerna kan liksom blekna bort lika fort som de hände.

Vi fick en uppgift på samma kurs, att på kvällen skriva upp fem bra saker vi gjort, eller tankar vi tänkt, eller saker vi tänkt göra men som kanske inte blev av. Det är då man inser hur prestationsinriktad man är – för nog är det lätt att bara räkna stora saker som man gör färdigt, som en sak man gjort?

Idag har jag

• Lagt ett enkelt personspår till Zumi med hennes frukost i slutet
• Tänkt på att kontakta människor för Fritt Följs räkning
• Börjat undersöka möjligheterna att få kläder med anpassat tryck
• Tittat på ett par avsnitt Scrubs
• Kört bil i mer trafik än jag brukar och rett ut det helt okej

Passa på att ta några minuter när du har läst klart och fundera över fem bra saker du har gjort under dagen. Kom ihåg – det är du som bestämmer vad du minns och hur du minns det.

Jag går omkring med ett konstant stresspåslag för närvarande, och det påverkar allt jag gör. Jag är känsligare, har svårt att koncentrera mig på saker, dålig uppmärksamhet och fysiska tecken i form av alldeles för hög puls. Kombinera detta med körlektion och resultatet är väl i stort sett katastrof.

Man får se det från den ljusa sidan – jag körde inte på någon. Det var bara snubblande nära att jag rullade in i bilen bakom vid start i backe vid rödljus… Jag som KAN starta i backe ska inte göra sådana tabbar – men stress gör konstiga saker med en. Sen glömde jag backspeglarna i varenda sväng och samma sak med att kolla döda vinkeln. För att inte tala om hur jag vinglar och flackar med blicken. Pust och suck!

Jag skrapade ihop resterna av min stolthet och bokade faktiskt in uppkörning – om två månader. Fram tills dess har jag i snitt en lektion i veckan, så jag ska nog hinna rätta till mina fel tills dess. Sen stressade jag hem, kissade Zumi, åt lite lunch och pyste iväg till exjobbet. Där gick jag igenom lite saker med min handledare och nu är projektet på G på allvar, även om det egentligen varit igång ett tag redan.

När jag kommit hem samlade jag lite lugn och gick sedan ihop med Zumi upp till Kalle. Zumi åt snö, slickade på kissfläckar, pep och drog i kopplet. Jag uppförde mig åtminstone bra… Väl där körde vi lite freestylemoment i korridorerna eftersom Kalle inte var riktigt klar, och sedan fick jag sätta mig bakom ratten för andra gången idag.

Hör och häpna – det var inte enbart katastrof. Jag fick ett par stycken aha-upplevelser för att vi ordentligt gick igenom hur jag skulle hantera bilen inför trafikplatser, så nu känner jag mig tryggare inför rondeller och trafikljus. Jag har fortfarande problem med positionering vid svängar, men uppsikten börjar bli något bättre (=något tidigare, i alla fall). När vi kört ett otal varv runt i Mjärdevi svängde vi av mot Ryd och så fick jag köra till Hemköp, parkera, backa ut från parkeringsplatsen, lirka mig ut från parkeringen och köra hem. Mot slutet började jag känna mig hyfsat trygg i situationen och lyckades till och med köra in bilen i garaget efter ett *ehem* smärre missöde med fel växel (satan så förvånad jag blev när bilen fortsatte bakåt trots att jag gasade…).

Vi kan sammanfatta det med att det är en bra bit kvar till körkortet Men det känns inte riktigt lika hopplöst som i morse.

Vi tuffade från Ryd till mackarna i Skäggetorp eftersom vi skulle ut på Tornby och jag inte vill köra bil där än, speciellt inte i mycket trafik. Det gick inte helt åt skogen men jag kände att jag inte var på topp och fick motorstopp vid en sväng – så jävla svårt det ska vara att ge den där bilen lagom med gas!

Nå, när vi svänger in på macken och ska bytas av så inser vi att det svängt in en polisbil efter oss. Ohshitherregudvadnu – vad har jag gjort? Det var bara att kliva ur bilen och visa upp lite legitimationer och ett handledarpapper för att visa att vi hade tillstånden som krävdes för att köra. Sen tuffade poliserna vidare och jag satte mig, lätt skakig, på passagerarplatsen.

Tillbaka från Maxi vågade jag faktiskt köra hela vägen, eftersom det var ytterst lite trafik ute och jag kände att jag hade rätt okej koll. Det gick riktigt bra hemåt, till skillnad från dit, men sen tog det stopp när vi skulle in i garaget. Jag HAR klarat av att köra in i garaget förrut men det bara gick inte! Jag fick motorstopp, jag rullade bakåt, jag rullade framåt men fick panik för att garaget var så trångt – the list goes on. Det slutade med att jag stängde av bilen enligt konstens alla regler, klev ur och drämde igen dörren med orden Nu skiter jag i det här!. Får se hur dagens körlektion kommer att gå med det i bakfickan…

I onsdags hade jag en såndär dag då det kändes som att jag inte gjorde någonting annat än åkte buss. Det är förstås en sanning med modifikation: jag åkte bara fyra turer under dagen. Tre av bussarna var som väntat försenade med tanke på mängden snö som kommit och Linköpings kommuns prioriteringsordning gällande snöröjningen.

Det var också spännande att köra lektion i snöfallet på oplogade landsvägar ute vid östra harg. Överlag gick det helt okej men det märks ju att jag inte har den kollen man vill att den genomsnittliga bilföraren ska ha… När vi åkte tillbaka in genom stan fick jag väldigt mycket hjälp med hur jag skulle titta, tänka och hålla ordning på bilen i alla filer och rondeller och vid rödljus. Vi får väl se det som positivt att jag inte ännu åstadskommit några trafikolyckor – men å andra sidan har min körlärare dubbelkommando…

Igår fick vi veta att Poj har ett spännande intresse: han gillar att montera IKEA-möbler. Knock yourself out sa vi och fick lite lister uppmonterade och ett skafferi iordningställt. Jag bakade intressanta misslyckade sockerbullar med ricotta och hallon – de smakade bra men såg mest ut som små aliens som läckte hallongegg.

Tidigare på dagen var jag ute med råttan i snön och lät henne pulsa och jobba. Bitvis bottnar hon knappt och får hoppa som ett rådjur för att ta sig fram. Jag hade henne lös där jag hade hyfsad koll och helt plötsligt bara studsade hon iväg. I normala fall är hon _alltid_ inom synhåll även när hon har fixa jag-ska-inte-komma-till-matte-idéer, men nu försvann hon. Jag blev spänd som en stålvajer och tänkte att det var lika bra att följa efter – tänk om hon fått syn på en hund eller något och ska fram och antasta? Efter en knapp halvminut kom hon tillbaka och gjorde sin nosdutt och fick sitt godis, jag kopplade och följde spåren för att se vad hon gjort. Jag hade vid det här laget mina misstankar nämligen, och de infriades efter sisådär femtio meter. Självklart – hon avskyr att bajsa i närheten av någon annan! Tokhund…

Lite senare lät jag henne gå lös igen, men då kände hon att jag var lite spänd och irriterad och studsade som en gummiboll en bit bort, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag suckade och började helt enkelt gå lite lugnt därifrån, och då kom hon. När jag andats lite till och kunde plocka fram mitt normala vänliga sinnetillstånd igen gick det bättre att ha henne nära. Satans signalkänsliga hund! Jag som var övertygad hela första året att hon inte alls läser mig…

Idag mötte jag upp med Frida vid motionscentrum för att gå runt spåret. Zumi kissade säkert femton gånger bara på vägen dit och ägnade större delen av promenaden åt samma mycket viktiga syssla. Om hon inte börjar löpa snart blir jag gråhårig på allvar av hennes nosande-kissande-nosande-kissande. Det var skönt att komma ut på en rejäl promenad för jag hade inte orkat gå själv. Med sällskap tar spåret fort slut för att man har så mycket att snacka skit om När vi skiljts åt igen vid motionscentrum gick jag och Zumi in på femman där det inte var plogat, och så brottades vi lite och sen fick hon gå i lössnön brevid det upptrampade och arbeta ordentligt med nästan simmande benrörelser. Nu är hon trött och nöjd