Men vet ni vad? Jag har ju körkort nu. Och det känns ohyggligt häftigt, faktiskt. Jag kan delta i körsimulatorstudier om jag vill!

Till min Kallepuff, som utsatt mig för trafik, haft tålamod, guidat mig genom olika situationer, wrestlat ifrån mig telefonen när jag försökte ringa och avboka uppkörningen igår, peppat och berömt.

Till min körlärare Helene, för pedagogisk kompetens och för tålamod och aldrig bristande lugn.

Till trafikinspektören, som pratade glatt med mig under körningen och fick mig att slappna av och koncentrera mig på rätt saker.

Till Frida, som skjutsade mig till teorin och tog hand om Zumi under tiden jag skrev och körde och var nervös.

Till arcolin, för att vi kunde åka på en liten semester i Jönköping där jag fick chansen att köra i nya trafikmiljöer. Den resan stärkte mig otroligt mycket i min körning.

Till de stackars bilar som fått stå ut med min fumliga hantering medan jag tränat.

Till alla jag mött, stoppat upp, kört om och blivit omkörd av – jag har lärt mig mycket av andra trafikanter, och framför allt vilken typ av trafikant jag själv vill och inte vill vara.

Till studenthälsan, som lärt mig övningar för att hantera stress. Jag ifrågasatte min egen nervositet och gjorde korta övningar i medveten närvaro inför provet, och det hjälpte verkligen.

…och till alla som har en del i min väg till körkortet men som jag av någon anledning glömt bort i mitt lite trötta tillstånd.

I helgen var jag och Kalle hos en kompis i Jönköping och vilade upp oss – genom att gå ungefär 1.3 mil på två dagar Vi åt massor med god mat och umgicks med vår favoritarcolin, bättre än så kan det knappt bli. Jag körde också väldigt mycket bil, både dit, där och hem, och det har gjort mycket för min trygghet i bilen. Hoppas bara att min sista körlektion imorgon går bra, för sedan är det dags för uppkörning och det är jag minst sagt nervös inför.

Idag har jag varit hängig och haft ont i huvudet, men fixat lite med exjobbet ändå och bokat in lite intervjuer. Det är skönt att få lite ordning och reda och känna att man är på gång.

De senaste dagarnas väder har varit stereotypt aprilväder. I tisdags plockade vi tre fästingar från Zumi, två krypandes och en som satt. Igår låg det helt plötsligt snö på marken igen… Idag har det ”bara” växlat vilt mellan uppehållsväder och spöregn. Dessvärre har masksäsongen börjat, så om man möter mig ute nu så är risken stor att jag går och stirrar en halvmeter framför fötterna. Jag är nämligen oproportionerligt rädd för att trampa på daggmaskar… Jag är inte rädd för daggmaskarna i sig, men tanken på att trampa på en får mig att rysa och må illa och vilja springa åt något annat håll.

Jag går omkring med ett konstant stresspåslag för närvarande, och det påverkar allt jag gör. Jag är känsligare, har svårt att koncentrera mig på saker, dålig uppmärksamhet och fysiska tecken i form av alldeles för hög puls. Kombinera detta med körlektion och resultatet är väl i stort sett katastrof.

Man får se det från den ljusa sidan – jag körde inte på någon. Det var bara snubblande nära att jag rullade in i bilen bakom vid start i backe vid rödljus… Jag som KAN starta i backe ska inte göra sådana tabbar – men stress gör konstiga saker med en. Sen glömde jag backspeglarna i varenda sväng och samma sak med att kolla döda vinkeln. För att inte tala om hur jag vinglar och flackar med blicken. Pust och suck!

Jag skrapade ihop resterna av min stolthet och bokade faktiskt in uppkörning – om två månader. Fram tills dess har jag i snitt en lektion i veckan, så jag ska nog hinna rätta till mina fel tills dess. Sen stressade jag hem, kissade Zumi, åt lite lunch och pyste iväg till exjobbet. Där gick jag igenom lite saker med min handledare och nu är projektet på G på allvar, även om det egentligen varit igång ett tag redan.

När jag kommit hem samlade jag lite lugn och gick sedan ihop med Zumi upp till Kalle. Zumi åt snö, slickade på kissfläckar, pep och drog i kopplet. Jag uppförde mig åtminstone bra… Väl där körde vi lite freestylemoment i korridorerna eftersom Kalle inte var riktigt klar, och sedan fick jag sätta mig bakom ratten för andra gången idag.

Hör och häpna – det var inte enbart katastrof. Jag fick ett par stycken aha-upplevelser för att vi ordentligt gick igenom hur jag skulle hantera bilen inför trafikplatser, så nu känner jag mig tryggare inför rondeller och trafikljus. Jag har fortfarande problem med positionering vid svängar, men uppsikten börjar bli något bättre (=något tidigare, i alla fall). När vi kört ett otal varv runt i Mjärdevi svängde vi av mot Ryd och så fick jag köra till Hemköp, parkera, backa ut från parkeringsplatsen, lirka mig ut från parkeringen och köra hem. Mot slutet började jag känna mig hyfsat trygg i situationen och lyckades till och med köra in bilen i garaget efter ett *ehem* smärre missöde med fel växel (satan så förvånad jag blev när bilen fortsatte bakåt trots att jag gasade…).

Vi kan sammanfatta det med att det är en bra bit kvar till körkortet Men det känns inte riktigt lika hopplöst som i morse.

Under gårdagens julklappsutdelning trodde jag att paketen aldrig skulle ta slut – jag visste ju att jag hade två paket till mig från föräldrarna och två från Kalle, men sen kändes det som att det bara blev fler och fler Bland favoriterna återfinns pengar till körkort, en bok om bröd, prenumeration på Allt om Mat, fina varma tumvantar, en mysig temugg och såklart blixten från Kalle!

På körkortsfronten kan jag nu meddela att jag så smått börjat känna på hur det är att köra bil, och hittills hunnit med ett hysteriutbrott med tillhörande storgråtande då jag fick motorstopp när vi tränade på positionering under backande. Sen kom jag på att Kalle faktiskt också fått motorstopp med bilen, så då kändes det bättre. Vi har mestadels fokuserat på krypkörning och navigering i låg hastighet på tomt industriområde, men jag har som mest varit uppe på trean i strax under 50 km/h och tränat på att svänga med hela uppsikt-blinka-uppsikt-placering-svänga-inte hamna åt helvete fel-grejen (också på tomt industriområde). Härnäst ska vi nog plocka fram konerna och börja precisionskrypa för att träna fickparkering, backa rakt och ha ordentlig uppsikt i backspeglarna.

Idag har Zumi landat ordentligt efter två dagar då hon varit rätt okontaktbar ute. Igårkväll hängde hon i mina vantar på kvällspromenaden och ville leka och idag skulle hon tigga godis, göra konster och gå med kontakt. Skönt att hon är ”med” igen!