Det här passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag har så lite att göra i övrigt. Nu i helgen är det shibaträff, plus att jag ska agera kursförsökskanin. Nästa helg ska vi eventuellt åka till långtbortistan och fiska/plocka svamp. Helgen efter det kommer en kompis hit plus att jag ska tävla freestyle igen. Sista helgen i september har Fritt Följ inflyttningsfest i de nya lokalerna.

På något konstigt sätt så blir jag nästan lite taggad av att se en otroligt aktiv månad framför mig. Det kommer att bli för lite sömn, för mycket te och troligen ett nervsammanbrott eller fyra, men jag tror att jag kan klara det.

Jag tror på min egen styrka.

Jag har börjat bena upp mina studier och även tittat på att söka jobb. Det har väl gått rätt hyfsat ändå, men det är en bit kvar för att det ska bli något värt att rapportera om här. Hundmässigt har det inte heller hänt så mycket, mer än att jag varit hundvakt till Labradåren och därmed insett att min hund fungerar absolut bäst i flock. Jag har aldrig en så lydig och intresserad hund som när en annan hund är med. Den kan ju få hennes godis! I kombination med att jag får lite godis av någon annan har jag en hund som är som klistrad vid mig, vilket är en trevlig upplevelse.

Med andra ord går också sökandet efter den perfekta andra hunden till mig vidare. Jag har varit i kontakt med en kennel med japansk spets för att lära mig mer om rasen, men jag vet ärligt talat inte vad nästa hund blir. Om ni har något tips på en lämplig hundras får ni gärna kommentera! Mina krav är många – ca 35-45 cm, ca 7-15 kg, frisk ras med få eller inga rasbundna sjukdomar, nätt och praktisk kroppsbyggnad (inga veck, trubbiga nosar eller liknande), lättskött päls (ej släthårig, ej trimras!), glad och rapp, vill arbeta men måste inte arbeta. Mina två alternativ för närvarande är just japansk spets och shiba – jappen är lite liten, med lite för mycket päls, och shiban är lite för egen, men perfekt i alla andra hänseenden.

Igår träffade Zumi och jag Anna och Tim och tränade lite freestyle. Hon var strålande duktig och en debut i klass I känns inte helt långt borta. Det hänger dock på att jag lyckas bibehålla den där känslan av att jag avgudar min hund, för annars vill hon inte vara med. Jag måste verkligen utstråla glädje, värme och entusiasm…

Men vet ni vad? Jag har ju körkort nu. Och det känns ohyggligt häftigt, faktiskt. Jag kan delta i körsimulatorstudier om jag vill!

Jag går omkring med ett konstant stresspåslag för närvarande, och det påverkar allt jag gör. Jag är känsligare, har svårt att koncentrera mig på saker, dålig uppmärksamhet och fysiska tecken i form av alldeles för hög puls. Kombinera detta med körlektion och resultatet är väl i stort sett katastrof.

Man får se det från den ljusa sidan – jag körde inte på någon. Det var bara snubblande nära att jag rullade in i bilen bakom vid start i backe vid rödljus… Jag som KAN starta i backe ska inte göra sådana tabbar – men stress gör konstiga saker med en. Sen glömde jag backspeglarna i varenda sväng och samma sak med att kolla döda vinkeln. För att inte tala om hur jag vinglar och flackar med blicken. Pust och suck!

Jag skrapade ihop resterna av min stolthet och bokade faktiskt in uppkörning – om två månader. Fram tills dess har jag i snitt en lektion i veckan, så jag ska nog hinna rätta till mina fel tills dess. Sen stressade jag hem, kissade Zumi, åt lite lunch och pyste iväg till exjobbet. Där gick jag igenom lite saker med min handledare och nu är projektet på G på allvar, även om det egentligen varit igång ett tag redan.

När jag kommit hem samlade jag lite lugn och gick sedan ihop med Zumi upp till Kalle. Zumi åt snö, slickade på kissfläckar, pep och drog i kopplet. Jag uppförde mig åtminstone bra… Väl där körde vi lite freestylemoment i korridorerna eftersom Kalle inte var riktigt klar, och sedan fick jag sätta mig bakom ratten för andra gången idag.

Hör och häpna – det var inte enbart katastrof. Jag fick ett par stycken aha-upplevelser för att vi ordentligt gick igenom hur jag skulle hantera bilen inför trafikplatser, så nu känner jag mig tryggare inför rondeller och trafikljus. Jag har fortfarande problem med positionering vid svängar, men uppsikten börjar bli något bättre (=något tidigare, i alla fall). När vi kört ett otal varv runt i Mjärdevi svängde vi av mot Ryd och så fick jag köra till Hemköp, parkera, backa ut från parkeringsplatsen, lirka mig ut från parkeringen och köra hem. Mot slutet började jag känna mig hyfsat trygg i situationen och lyckades till och med köra in bilen i garaget efter ett *ehem* smärre missöde med fel växel (satan så förvånad jag blev när bilen fortsatte bakåt trots att jag gasade…).

Vi kan sammanfatta det med att det är en bra bit kvar till körkortet Men det känns inte riktigt lika hopplöst som i morse.

Den senaste veckan har varit lång, omvälvande, tung, oväntad och väldigt rolig, allt på samma gång. Den stora ljuspunkten har varit startskottet för mitt exjobb. Jag trivs redan jättebra där jag är och känner att jag kommer att kunna göra någonting väldigt roligt under min tid där. Folk är jättetrevliga och jag kan läsa litteratur och lyssna på Peter LeMarc samtidigt.

Man får lite luft under fötterna när man känner att man har stöd. En vän sa till mig “vänner står bakom varandra oavsett anledning“, och det är just det jag upplevt den senaste veckan. Trots snömodd och hårda ord har jag någonting att hålla fast i. Jag får återigen bevis för människans godhet, på samma gång som jag inser att vissa typer av människor inte enbart återfinns i böcker.

Jag tror att summan av veckan trots allt hamnar på plus.

Till viss del vill jag tillskriva min nya styrka att jag för första gången står på mig, tar en diskussion och verkligen analyserar innehållet i diskussionen. Jag tar inte åt mig av retoriska grepp, för det är just bara retoriska grepp.

En annan bidragande faktor är att jag har tagit tag i mitt liv och insett att jag måste få till lite ordning och till viss del behöver hjälp med det. Jag har anmält mig till kurser på studenthälsan i stresshantering och även i att stärka sin självkänsla. Jag har också tagit tag i magisteruppsatsen ordentligt och det känns jätteroligt.

Jag har också äntligen accepterat att det inte fungerar att bli arg på Zumi. Så fort hon känner av vibbar av nervositet, ilska, stress eller frustration från mig så släpper hon kontakten, skäller på spöken, drar i kopplet, slutar komma på inkallning och så vidare. Och nu har jag nog äntligen fattat det också, att det bara är att bita i det sura äpplet och bli en lugn och glad hundägare. Vi mår bäst båda två när jag är glad och ofta ofta berättar för Zumi vilken fin och mysig hund hon är. Då ler vi båda två ikapp på promenaderna och träningarna.

• inte städat. Vi hade en nobel föresättning att göra det men det blev ju inte av. Däremot har jag kört tre maskiner tvätt och vår nya maskin är tystlåten och snygg
• lunchat med Alicia två gånger! Vi sågs först i tisdags och åt lunch nere på stan, och småshoppade. Jag kom hem med fler bokstavsklistermärken till min kalender samt två kylskåpsmagneter somnu står vid min dator och sprider glädje. Idag lunchade vi på Blåmesen, tittade på människor och förfaaaaasades över “konsten” i Viagraparken.
• virrat runt och fixat till mina studier. Tydligen gör det inte så mycket om man lämnar in lappar sådär ett halvår senare än tänkt…
• pratat med nollan och varit synlig i Lysator-t-shirt och ljusgula shorts, allt för att promote:a vår fina datorförening.
• letat efter lokalbokningslokalen (puh) i origo, letat igenom hela LiU’s hemsida och slutligen upptäckt att de numera bor i Key. Irrat ner till Key och letat igenom hela plan 3 efter dem innan jag hittade dem läääängst in i ett hörn.
• inte skrivit min femte uppgift till Umeå. Faktum är att jag uppgifts-flyktar as we speak. Men den kommer nog att komma in i tid ändå, “jag jobbar bra mot deadlines” borde jag ha i mitt CV

Jag har börjat läsa tre nya kurser såhär på sommarkanten för att vara kompis med CSN över de varma månaderna. Det innebär att jag för tillfället läser 200%, och det innebär också att jag för första gången på universitetet läser kurser som får mig att hoppa jämfota av intresse.

Ovanstående fraser kommer från kursen Ledarskap, 7.5 hp som ges på LiU. Idag har vi blivit ihopstoppade i grupper om fem personer som vi ska arbeta med under kursens gång. Det är en väldigt intressant upplevelse eftersom kursdeltagarna är en otroligt blandad kompott. Det är en stark filfak-dominans som jag inte är van vid och ett stort åldersspann. I min grupp är jag (som vanligt) yngst med mina 22 år, och Elisabet är äldst med sina 60+någonting. Däremellan har vi tre personer på 28, 36 och trettionått.

Hittills har vi fått lyssna på ett antal föreläsningar om ledarskapsteori och två föreläsare som berättade om sin personliga upplevelse av ledarskap. Vi har också i grupp fått göra olika skattningsövningar (rangordna vilka som ska få plats i ett skyddsrum, t ex) och sedan reflektera över vilket intryck man fått av varandra. Det är därifrån ovanstående citat härstammar. Vi fick också, hemskt nog och utan förberedelse, presentera oss inför hela tredjedelsklassen (ca 25 personer), och jag pladdrade bort mig fullständigt. Ju nervösare jag är, desto fortare pratar jag.

De närmaste dagarna ska jag plöja artiklar och titta på debatter och skriva en nyanserad essäliknande text om fildelning, IPRED och Pirate Bay-rättegången, och dessutom börja fundera över min relation till Harry Potter som fenomen. Jag läser alltså Öppenhet på Internet, 7.5 hp distans från Umeå universitet och Harry Potter och hans världar, 7.5 hp distans från Växjö universitet. Båda kurserna känns jätteintressanta, kanske allra mest öppenheten då den tar upp många aspekter som jag själv funderat på, bland annat det här med sociala communities och anonymitet kontra igenkänning.

Ledarskapen kommer att lära mig nya saker om mig själv, det är jag säker på. Jag har varit inne och nosat på det där med att man kan mer än man tror, bara sedan några veckor. Jag minns inte längre riktigt vad som var väckarklockan men jag tror att det var en kombination av något som Alicia sa och att arcolin vände sig till mig och frågade mig saker när han höll på med sin dator. Jag kunde kanske inte svara varje gång, men att han gjorde det gjorde att jag började fundera på det där med kunskap och vad man egentligen kan.

Jag kan mer än jag trott tidigare, eftersom jag aldrig riktigt har tittat på min sammantagna kunskap utan bara på bitar här och bitar där. Nej, jag kan inte mer om datorer än Kalle, eller poj, eller pettson. Nej, jag kan inte mer om hundar och hundträning än Anna, Sara, Kicki eller Anita. Nej, jag kan inte mer om kognitionsvetenskap än Robert, Alicia eller Charlotte.

Men jag kan mer om dessa ämnen än de personer jag räknade upp i någon av de andra kategorierna. Jag slår Alicia på fingrarna inom hundträning, och kan mer om datorer än Anita, och kan mer om kognitionsvetenskap än Kalle. Jag kan fototeori och kamerateknik och kan dessutom ta bra bilder utifrån min kunskap. Jag är bra på att virka och ge relationsråd, och jag kan till och med göra det samtidigt.

Vet ni vad? Jag tror på mig själv just nu.

I fredags gick jag och Zumi och mötte upp Pettson i studentryd och sedan hamnade vi i varsin soffa här hemma och pratade om allt och inget och drack te till midnatt. Det är skönt med vänner som får tiden att gå fortare när man är ensam.

Lördag kväll var det tänkt att vi skulle gå ut och ta en öl eller cider, jag, Pettson och Alicia. Tyvärr vaknade jag på lördag morgon med halsont och bomull i huvudet så jag fick avblåsa både hemhemtrippen och utgåendet. Just typiskt, men det förde bra saker med sig också har jag hört senare

Framåt eftermiddagen mådde jag ganska okej så det slutade med att Alicia rullade hit och vi bakade rabarberpaj och gick en mastodontpromenad med en Zumi som vägrade bajsa. Bajsade gjorde hon först senare på kvällen när vi hade sällskap av Oscar, Mattias, Johannes och en tjej till jag inte kan namnet på.

Till slut blev det i alla fall söndag och jag släpade ut Zumi för morgonkissning okristligt tidigt enligt henne. Hon var dock betydligt mer positiv till att vara ute när jag hämtat ryggsäcken och tygburen, för då kände hon att Lena var i närheten!

Iväg till Norrköping och utställning där. Zumi gick ganska bra i ringen men jag var lite för fokuserad på att fota hanarna innan vi skulle in så jag peppade aldrig igång henne. Dessutom hittade hon en helt perfekt pinne hon ville bära på och gick och sneglade på den hela tiden. Vi kom därifrån med en slät etta och nedrackning på att hon är trång bak (och det går jag med på), korsar sig fram (ja, om man går och tittar efter en pinne så…) och behövde utvecklas mycket (eller helt enkelt odla sådär ett kilo päls). Japansk vältränad nakenräka är hon…

Nåja, utställningar är ju inte allt här i världen. Vi hade dock en uppfödargrupp som gick vidare till BIS-finalen så vi blev kvar en oherrans massa timmar. Zumi sov i sin bur mestadels faktiskt. Inför finalen plockade jag ut henne och så kampade vi med fleeceknuten och körde freestylemoment i den före detta ringen till musiken de spelade och fick några åskådare

I finalringen blev vår grupp inte uttagen, så då var dagen äntligen slut och det var en trött Zumi och matte som tog sig hem. När vi landat hemma brände jag iväg och röstade och sedan kom Kalle äntligen hem. Eftersom det var valvaka i ~ så passade vi på att göra ett gästspel där och prata lite politik.

Idag har jag antagligen kuggat en databastenta och pysslat om en sjuk sambo. Dagens YES! kom när jag och Zumi var ute för kvällskiss och några rydskids kastade smällare en bit bort. Zumi hajade till vid första smällen och tittade intensivt åt det håll det lät – sen satte hon ner nosen och försökte spåra! Ingen direkt oro, lite spänd men inte nervös, verkade nästan upprymd. Andra smällen verkade också peppa henne. Tack och lov!

Veckan har varit rolig och jag tror inte att jag kommer att komma ihåg allting när jag nu börjar skriva om den. Men vi har i alla fall grillat med arcolin och poj, lunchat på en massa trevliga ställen, varit på Ekenäs och Riddarspelen och fått lite mer solbränna.

Jag har också hunnit beta av ett FF-styrelsemöte men inte hunnit uppdatera hemsidan med det som kom upp då. Dessutom glömde jag helt bort min träff med Anita idag, i allt databaskodande hade det helt fallit bort trots att det stod i kalendern – den har jag ju inte tittat i på flera dagar dessvärre… Det är bara att inse att det är dags att skaffa en mobil som kan läsa ett schema från webben så jag inte behöver ha två olika resurser (analog och digital).

Det har blivit lite för lite sömn den senaste veckan så jag har lite huvudet under armen. Dock är jag stolt över att jag äntligen börjar få en ordentlig förståelse för mysql-anrop och php-kod, så nu kliiiiar det i fingarna att koda något lite mer avancerat webbguck. Dessutom hittade jag en jättebra färgschemaskapare där man till och med kunde simulera olika typer av färgblindhet, så det kan hända att dorysite byter utseende snart igen. I mån av tid…

Igår samtränade vi, Sara, Anna, Josefin och jag. Zumi var väldigt seg och okoncentrerad, hon hade nog helst bara stått med näsan i närmaste grästuva hela träningen så vi åstadkom inte sådär väldigt mycket. På hemvägen trodde jag att jag skulle få spader på henne för hon drog som hon aldrig brukar dra längre och frestade på mattes tålamod ordentligt. Efteråt var hon i alla fall trött och nöjd

Världens bästa träningskompisar. Vi saknar dock Frida med Ronja och hoppas att hon blir bättre fort!