My dream job

På något vis, jag vet fortfarande inte riktigt hur, hamnade jag på universitetet igen och har nu jobbat i tre dagar. Eftersom jag bara går 40% så har jag gott om tid att göra annat – t ex skriva klart min uppsats och ta långa promenader med vovvetofsen som åter igen bestämt sig för att bli okontaktbar (nåja, rätt ska vara rätt, har jag gott godis så är hon kontaktbar och kan till och med gå lös!).

Åter till ämnet. Jag jobbar. Det var inte bara oförtjänt, det var oväntat också. :) Och… Jag tror att det passar mig så ohyggligt bra. Det är i gränslandet mellan nörderi och utåtriktat socialt arbete, med en fot i varje läger och en väldigt stimulerande blandning av uppgifter. Just nu försöker jag lära mig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och känner mig som en svamp. Schluuuuurp.

Mitt uppsatsarbete går framåt men lite för långsamt för min smak. Jag kommer en bit på vägen, bara för att köra fast på någon skitsak och sen inte komma vidare. Det är frustrerande och tar tid att skriva på sitt andraspråk, men klar ska jag bli, banne mig, och det snart!

My office

…eller jakten på den försvunna linjalen.

Jakten gick genom lådor, garderober och till och med köksskåp. Fynden var många – ett polfilter som Kalle frågade efter för ett par veckor sedan, en reklampenna från Tele2, ett 128MB CF-kort, Disney-sångböcker, gamla sv/v-bilder jag fotade för sisådär sex år sedan och en hel del totalt oviktiga saker. Till slut, uppe i skåpet bland sångböckerna, under en låda med urgammal datorhårdvara, tillsammans med en ouppackad USB-dammsugare och ett blixtfodral, hittade jag inte mindre än två linjaler.

Ordning och reda!

My first kill

Alla har vi våra demoner att släpa på och försöka bli av med. Idag tror jag att jag har lyckats med att åtminstone påbörja avvecklingen av en av mina. Jag har faktiskt vågat öppna munnen i en grupp av människor för att ge lite råd. Det kanske låter som världens enklaste sak, men jag har i flera år dragits med problemet att jag helt enkelt blir knäpptyst när jag hamnar i en grupp med människor jag inte känner mycket väl. Och ibland även i grupper som jag känner mycket väl.

Jag går som hjälpinstruktör på en valpkurs för närvarande och med lite pushning från Anita lyckades jag faktiskt öppna munnen och säga vad jag tänkte om övningen och hur ekipaget skulle göra. Jag vet att jag egentligen har en hel del kunskap, men det är så svårt att våga visa det.

Sitter

Jag kan stå på två ben, matte!

Eter kursen gick jag en tur med Zumi och släppte henne sedan på grusplanen bakom lokalen. TJOHO sa Zumi och drog tokrepor. Såhär i efterhand skulle jag nog säga att hon ville komma till mig, men inte ville sluta springa, så hon hamnade i någon form av konflikt och kände av att jag var lite irriterad. Efter mycket om och men (sabla hund till att nosa!) kom hon och så körde vi lite freestylemoment innan jag kopplade för att hon inte ska länka ihop själva kommandet med att bli kopplad.

Mycket av min vakna tid spenderas dock med att rita, mäta, skriva och klippa för tillfället. Jag inser nu hur kul det är, men jag ser också den stora nackdelen med att vara kogvetare. I yrkeslivet kommer du sannolikt vara ensam om din kompetens på din arbetsplats (om du inte hamnar på ett kogvetkonsultbolag), och därmed bli ganska ensam. Och det är inget jag skulle klara.

En kogvetares arbetsutrustning

My hard labour

Jag lever ett lite hektiskt liv för tillfället. Det är föreningsåtaganden, exjobb, annat skolarbete, Zumi och privata åtaganden i en salig blandning. Det går hyfsat att hålla uppe strukturen men självklart varierar produktiviteten. Nu har jag fem minuter över medan Zumi står med tassarna inschamponerade, så jag tänkte göra en kort-kort sammanfattning av vad som händer.

Under tiden jag inte har bloggat har vi bland annat varit på shibaträff. Det var kul att se så många av samma ras på samma ställe, men jag är än mer säker i mitt val att inte skaffa en shiba till. En shiba vill jag ha, för jag lär mig mycket och det är kul med utmaningen hon erbjuder, men jag tror att jag i ärlighetens namn skulle tappa orken och intresset för träning och tävling om jag fick en lika svårmotiverad hund till. Förvisso märktes det på många av shiborna att de helt enkelt aldrig tjänat något på att ta kontakt med sina människor, och det påverkar ju verkligen hur de beter sig – men samtidigt, är det ju en ras som folk har som sällskap, och då känns det kanske inte helt rätt att leta tävlingshund där. Mina krav är väldigt annorlunda mot den generiska shibaägarens.

Just nu har jag ögonen på japansk spets, men också mittelspitz, så om ni har några kennlar att rekommendera eller något annat att säga om raserna så gör gärna det!

Gruppbild

ZZ

Rallylydnad

På Zumifronten är det stor frustration för tillfället. Ena framtassen har blivit röd igen och det är tvätt som gäller. Förutom det har hon vid flera tillfällen den senaste veckan tagit upp en lukt, blivit helt blockerad, låg och okontaktbar, bara vädrat och vädrat och vädrat i luften och jag når inte fram oavsett vad jag gör. Jag blir oerhört frustrerad av det för jag kan ju inte göra något om jag inte når fram till henne. Det är liksom inte min hund när hon beter sig sådär, jag känner inte alls igen henne. Zumi är ju en glad, flamsig och lite mjäkig hund, men hon låser sig normalt sett inte på det sättet. Jag misstänker att det har något att göra med hormoner, men vet ärligt talat inte. Det bådar hur som helst inte gott för vår träning eftersom det händer lite när som helst och var som helst.

På pluggfronten går det framåt. Jag har kompletterat en kurs och håller på med exjobbet ånyo. Det är förstås rätt hög belastning, men det är uthärdligt. jag ser till och med fram emot att skriva på programmeringsprojektet. :)

På föreningsfronten har jag träffat våra hyresvärdar och pratat kontrakt. Sen har det varit lite blandade småuppgifter och ett par större som står och väntar på att någon ska ha tid med dem. Jag får erkänna att jag inte riktigt har det för tillfället.

På… tja, privatlivsfronten? har Kalle fyllt år i veckan, så han har firats och fått tårta och ikväll blir det ännu mer tårta :) Dessutom har jag nu hållit liv i mina basilikaplantor hela sommaren och de växer och frodas! Det ni, jag som kan ha ihjäl kaktusar…

My last chance

Jag har idag ägnat hela dagen åt livsstruktur. Magisteruppsats, kurskomplettering och sysslor jag har i föreningen har fått struktur, prioritet och ordning. Jag har hunnit med oerhört många saker under dagen och plockat bort ett antal punkter från min stresslista. Den närmaste tiden kommer att bli mer än heltidsstudier plus mina andra åtaganden, men jag tror att det kan gå vägen. Jag kommer att försöka delegera mer och ta på mig mindre för att hinna med det jag måste hinna – studierna måste till slut bli klara.

Det här passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag har så lite att göra i övrigt. Nu i helgen är det shibaträff, plus att jag ska agera kursförsökskanin. Nästa helg ska vi eventuellt åka till långtbortistan och fiska/plocka svamp. Helgen efter det kommer en kompis hit plus att jag ska tävla freestyle igen. Sista helgen i september har Fritt Följ inflyttningsfest i de nya lokalerna.

På något konstigt sätt så blir jag nästan lite taggad av att se en otroligt aktiv månad framför mig. Det kommer att bli för lite sömn, för mycket te och troligen ett nervsammanbrott eller fyra, men jag tror att jag kan klara det.

Jag tror på min egen styrka.

My absence

Det har varit tyst på dorysite ett tag nu, och jag skulle vilja säga att jag haft mycket att göra och inget att skriva. Tyvärr handla det nog mest om lathet kombinerat med att det inte har hänt så mycket i mitt liv, så förlåt om någon har saknat uppdateringar, här kommer en.

Jag har börjat bena upp mina studier och även tittat på att söka jobb. Det har väl gått rätt hyfsat ändå, men det är en bit kvar för att det ska bli något värt att rapportera om här. Hundmässigt har det inte heller hänt så mycket, mer än att jag varit hundvakt till Labradåren och därmed insett att min hund fungerar absolut bäst i flock. Jag har aldrig en så lydig och intresserad hund som när en annan hund är med. Den kan ju få hennes godis! I kombination med att jag får lite godis av någon annan har jag en hund som är som klistrad vid mig, vilket är en trevlig upplevelse.

Med andra ord går också sökandet efter den perfekta andra hunden till mig vidare. Jag har varit i kontakt med en kennel med japansk spets för att lära mig mer om rasen, men jag vet ärligt talat inte vad nästa hund blir. Om ni har något tips på en lämplig hundras får ni gärna kommentera! Mina krav är många – ca 35-45 cm, ca 7-15 kg, frisk ras med få eller inga rasbundna sjukdomar, nätt och praktisk kroppsbyggnad (inga veck, trubbiga nosar eller liknande), lättskött päls (ej släthårig, ej trimras!), glad och rapp, vill arbeta men måste inte arbeta. Mina två alternativ för närvarande är just japansk spets och shiba – jappen är lite liten, med lite för mycket päls, och shiban är lite för egen, men perfekt i alla andra hänseenden.

Igår träffade Zumi och jag Anna och Tim och tränade lite freestyle. Hon var strålande duktig och en debut i klass I känns inte helt långt borta. Det hänger dock på att jag lyckas bibehålla den där känslan av att jag avgudar min hund, för annars vill hon inte vara med. Jag måste verkligen utstråla glädje, värme och entusiasm…

Zumi
Zumi
Zumi
Zumi
Zumi
Zumi
Zumi
Zumi
Zumi

Foton: Anna Wass

Jag är en av dem

Det händer då och då att det plinkar in mail i min liumailsinkorg om olika studier som behöver försöksdeltagare. Det är inte helt ovanligt med körsimulatorstudier och jag har hittills alltid raderat mailen omgående eftersom de har körkortskrav för deltagande.

Men vet ni vad? Jag har ju körkort nu. Och det känns ohyggligt häftigt, faktiskt. Jag kan delta i körsimulatorstudier om jag vill!

Dear catastrophe waitress

Den senaste dagen kan tjäna som en summering av veckan – väldigt mycket upp och ner. Det händer så mycket saker omkring mig just nu att jag blir alldeles trött.

Jag går omkring med ett konstant stresspåslag för närvarande, och det påverkar allt jag gör. Jag är känsligare, har svårt att koncentrera mig på saker, dålig uppmärksamhet och fysiska tecken i form av alldeles för hög puls. Kombinera detta med körlektion och resultatet är väl i stort sett katastrof.

Man får se det från den ljusa sidan – jag körde inte på någon. Det var bara snubblande nära att jag rullade in i bilen bakom vid start i backe vid rödljus… Jag som KAN starta i backe ska inte göra sådana tabbar – men stress gör konstiga saker med en. Sen glömde jag backspeglarna i varenda sväng och samma sak med att kolla döda vinkeln. För att inte tala om hur jag vinglar och flackar med blicken. Pust och suck!

Jag skrapade ihop resterna av min stolthet och bokade faktiskt in uppkörning – om två månader. Fram tills dess har jag i snitt en lektion i veckan, så jag ska nog hinna rätta till mina fel tills dess. Sen stressade jag hem, kissade Zumi, åt lite lunch och pyste iväg till exjobbet. Där gick jag igenom lite saker med min handledare och nu är projektet på G på allvar, även om det egentligen varit igång ett tag redan. :)

När jag kommit hem samlade jag lite lugn och gick sedan ihop med Zumi upp till Kalle. Zumi åt snö, slickade på kissfläckar, pep och drog i kopplet. Jag uppförde mig åtminstone bra… Väl där körde vi lite freestylemoment i korridorerna eftersom Kalle inte var riktigt klar, och sedan fick jag sätta mig bakom ratten för andra gången idag.

Hör och häpna – det var inte enbart katastrof. Jag fick ett par stycken aha-upplevelser för att vi ordentligt gick igenom hur jag skulle hantera bilen inför trafikplatser, så nu känner jag mig tryggare inför rondeller och trafikljus. Jag har fortfarande problem med positionering vid svängar, men uppsikten börjar bli något bättre (=något tidigare, i alla fall). När vi kört ett otal varv runt i Mjärdevi svängde vi av mot Ryd och så fick jag köra till Hemköp, parkera, backa ut från parkeringsplatsen, lirka mig ut från parkeringen och köra hem. Mot slutet började jag känna mig hyfsat trygg i situationen och lyckades till och med köra in bilen i garaget efter ett *ehem* smärre missöde med fel växel (satan så förvånad jag blev när bilen fortsatte bakåt trots att jag gasade…).

Vi kan sammanfatta det med att det är en bra bit kvar till körkortet ;) Men det känns inte riktigt lika hopplöst som i morse.

Insnöad

Faktiskt ett himla trevligt sätt att tillbringa en lördag på. Östgötatrafiken har ställt in all trafik i Linköpings tätort, och vi har typ 25 cm snö på parkeringsplatsen så vi lär inte kunna ta oss ut med bilen. Kvar finns att pulsa i djupsnö med en glad Zumi i rydsskogen, och att mysa hemma i mjukiskläder och raggsockor. Helt rätt för en lördag :)

Den senaste veckan har varit lång, omvälvande, tung, oväntad och väldigt rolig, allt på samma gång. Den stora ljuspunkten har varit startskottet för mitt exjobb. Jag trivs redan jättebra där jag är och känner att jag kommer att kunna göra någonting väldigt roligt under min tid där. Folk är jättetrevliga och jag kan läsa litteratur och lyssna på Peter LeMarc samtidigt.

Man får lite luft under fötterna när man känner att man har stöd. En vän sa till mig ”vänner står bakom varandra oavsett anledning”, och det är just det jag upplevt den senaste veckan. Trots snömodd och hårda ord har jag någonting att hålla fast i. Jag får återigen bevis för människans godhet, på samma gång som jag inser att vissa typer av människor inte enbart återfinns i böcker.

Jag tror att summan av veckan trots allt hamnar på plus.

Inre ro

Jag har de senaste dagarna upplevt någonting som är ovanligt för mig. Trots en hel del nyomställningar och diverse anklagelser är jag stabil. Jag känner mig inte trött, sliten, ledsen och liten som jag borde en sådan här måndagskväll, utan lugn, nöjd och tillfreds. Det är en ovanlig känsla.

Till viss del vill jag tillskriva min nya styrka att jag för första gången står på mig, tar en diskussion och verkligen analyserar innehållet i diskussionen. Jag tar inte åt mig av retoriska grepp, för det är just bara retoriska grepp.

En annan bidragande faktor är att jag har tagit tag i mitt liv och insett att jag måste få till lite ordning och till viss del behöver hjälp med det. Jag har anmält mig till kurser på studenthälsan i stresshantering och även i att stärka sin självkänsla. Jag har också tagit tag i magisteruppsatsen ordentligt och det känns jätteroligt. :)

Jag har också äntligen accepterat att det inte fungerar att bli arg på Zumi. Så fort hon känner av vibbar av nervositet, ilska, stress eller frustration från mig så släpper hon kontakten, skäller på spöken, drar i kopplet, slutar komma på inkallning och så vidare. Och nu har jag nog äntligen fattat det också, att det bara är att bita i det sura äpplet och bli en lugn och glad hundägare. Vi mår bäst båda två när jag är glad och ofta ofta berättar för Zumi vilken fin och mysig hund hon är. Då ler vi båda två ikapp på promenaderna och träningarna.