Vissa dagar undrar man vad man håller på med egentligen. Idag är en sådan dag.
Efter att ha släpat på en bit dött rådjur och stänkt ko-blod omkring sig härs och tvärs i en kolsvart skog, är det synnerligen ostrategiskt att försöka gå raka vägen upp till utgångspunkten. Av någon anledning trivs kärr ganska bra på såna ställen. När man sedan står upp till knäna i lervatten så är det en bra idé att få upp fötterna igen, oavsett om man har gummistövlar på sig. Gummistövlar är som bekant sällan knähöga.
Om man kommer på den briljanta idén att gå runt åt andra hållet och vänder, kan det ta ett tag att ta sig ur kärret ändå. Det är inte en höjdpunkt i ens liv att halka ner med båda fötterna i vattnet i en mörk skog med en pannlampa som ljuskälla. Faktum är, att det inte ens kvalar in på topp tio.
Till slut kommer man faktiskt upp på en stig om man är envis nog i ens krälande ur träsket. Det är då synnerligen klokt att ta den stigen åt rätt håll. Det är inte lika klokt att ta stigen åt fel håll och framhärda i att följa den tills man inser att man rimligen borde ha kommit fram någonstans för ungefär tio minuter sedan.
Är man en rationell människa vänder man då och går tillbaka i sina egna fotspår. Om man gör det, kan det vara lämpligt att inte svänga av i första bästa förgrening, för då kommer man upp till en asfaltsväg som verkligen inte är rätt asfaltsväg, så man får vända ytterligare en gång. Å andra sidan har man då lärt sig att man ska hålla sig till sin stig, och därmed basta.
När man till slut börjar känna igen var man kom upp på stigen, ska man hålla sig på stigen. Man kan möjligen ta en liten tur in på någonting som ser ut som en liten maskinväg, men det är lämpligt att vända fort när det börjar se träsklikt igen.
Ungefär 200 meter från där man gick på stigen från början, är nämligen vägen som man började hela spåret på.
Om man nu får för sig att upprepa ovanstående fadäs, eftersom man gärna vill uppleva det själv, så bör man ta med sig sin mobiltelefon.
