Som brukligt (när vi är i de mer sydliga delarna av Sverige) tillbringades julafton i Skorteby där det mest handlade om att äta mat, äta godis, spela spel med Amanda och pulsa djupsnö med hundarna. Jag tänkte att ni faktiskt skulle få ett videoklipp (för första gången!) på Wille och Zumi. Allmänintresset kunde sannolikt vara högre, men ni får stå ut. Teletubbien i klippet är inte samma teletubbie som skrivit inlägget (sirius-ly, det är faktiskt min syster, vi har olika mössor!), men det hysteriska skrattet får jag erkänna är mitt.

Tomten (eller min familj…) måste ha varit felunderrättad gällande min snällhet under året, för jag fick mycket fler presenter än jag förtjänade Zumi går nu mera under epitetet spännisshiban då hon fått en orange Hurtta Polar reflexväst som hon är megasöt i. Efter julklappsutdelningen var hon så trött att hon slocknade i husses knä!

Helgen har bara försvunnit. Jag misstänker att jag har suttit i soffan med Mira och läst, för jag har tydlgen läst ut Anne of Avonlea och kommit en bit i Anne of the Island. Jag har dock inga sådär jättestarka minnen av vad jag egentligen har gjort. Igår åt vi middag med syster och Niklas, det minns jag

Idag har bjudit på än mer syskonumgänge. Mellandagsrean, eller rättare sagt Lush mellandagsrea lockade och framför allt deras erbjudande att om man handlade för 350 kr fick man en goodiebag med produkter för 350 kr. Jag skulle ändå fylla på mitt hennaförråd, behövde vårdande balsam och ville ha en bra ansiktskräm, så de 350 kronorna var lätta att täcka upp. Precis som jag gissade så innehöll goodiebagen en massa bubbelbitar och badbomber som jag definitivt ska testa så fort som möjligt. En sak till fick jag med mig hem – någonting jag letat efter i över ett år men inte hittat. En mössa! Och inte vilken mössa som helst – den skulle vara färgglad, rolig och inte så tight att jag såg ut som ett ägghuvud. Mission accomplished! Den fanns på Kappahls barnavdelning om någon undrar…

I såna här stunder är livet fulländat skrev jag lite tidigare på facebook. Hur kan jag förklara känslan? Hur beskriver jag hur det känns att gå med nedcabbad overall ihop med en nyligen uppkopplad Zumi efter att hon fått springa lös nästan hela promenaden i skogen och skött sig utmärkt? Hur fångar jag i ord den fåfänga glädjen av att se bollen på min mössa i min skugga på gångvägen? Hur kan jag förmedla känslan av att faktiskt känna stolthet över den egna personen, och att inte vilja byta med någon?

Jag försöker nog inte förklara, beskriva, fånga i ord eller förmedla den känslan. Jag behåller den, vårdar den och skyddar den för att kunna ta fram den när det är tre måndagar samma vecka, när Zumi har glömt vad Zumi, kom betyder och när jag känner mig otillräcklig.

Under gårdagens julklappsutdelning trodde jag att paketen aldrig skulle ta slut – jag visste ju att jag hade två paket till mig från föräldrarna och två från Kalle, men sen kändes det som att det bara blev fler och fler Bland favoriterna återfinns pengar till körkort, en bok om bröd, prenumeration på Allt om Mat, fina varma tumvantar, en mysig temugg och såklart blixten från Kalle!

På körkortsfronten kan jag nu meddela att jag så smått börjat känna på hur det är att köra bil, och hittills hunnit med ett hysteriutbrott med tillhörande storgråtande då jag fick motorstopp när vi tränade på positionering under backande. Sen kom jag på att Kalle faktiskt också fått motorstopp med bilen, så då kändes det bättre. Vi har mestadels fokuserat på krypkörning och navigering i låg hastighet på tomt industriområde, men jag har som mest varit uppe på trean i strax under 50 km/h och tränat på att svänga med hela uppsikt-blinka-uppsikt-placering-svänga-inte hamna åt helvete fel-grejen (också på tomt industriområde). Härnäst ska vi nog plocka fram konerna och börja precisionskrypa för att träna fickparkering, backa rakt och ha ordentlig uppsikt i backspeglarna.

Idag har Zumi landat ordentligt efter två dagar då hon varit rätt okontaktbar ute. Igårkväll hängde hon i mina vantar på kvällspromenaden och ville leka och idag skulle hon tigga godis, göra konster och gå med kontakt. Skönt att hon är ”med” igen!

Alla hundägare är inte hundmänniskor. Under gårdagen hördes nästan konstant ett Hon får ju ingen mat, titta så hungrig hon är, eller Hon är ju så mager, hon kan inte få tillräckligt med mat om Zumi. Samma hund har fri tillgång till torrfoder av bra kvalitet men tackar ju sjävklart inte nej till skinka om det erbjuds – det betyder ju för i helvete inte att hon är hungrig! Ja, hon är ganska tanig, eftersom hon bara äter så mycket hon vill ha. Efter ett tag är det inte längre roligt att höra de eviga kommentarerna, som om jag inte tar hand om min hund?

Droppen rann över när Zumi helt plötsligt var borta mitt under julklappsutdelningen. Då hade samma person bestämt sig för att hon måste gå ut och tagit ut henne, utan att meddela varken mig eller Kalle. När jag sedan ifrågasatte beslutet när de kom in, och sa att det är okej att ta ut henne men att jag måste få veta det först, så kom kommentaren Jamen hunden måste ju gå ut!. Då blev jag så arg att jag gick upp på ovanvåningen och svor ett par riktigt långa ramsor. Det är inte okej att påstå att jag inte tar hand om min hund! Zumi hade varit ute ungefär tre timmar tidigare på en lite rejälare tur för att hon skulle vara välrastad och nöjd tills det var dags att gå hem. Jag tar verkligen hand om min hund – mitt liv kretsar omkring min hund och hennes välbefinnande! Det finns inte en sekund på dygnet då jag inte är Zumis matte först och främst.

Jag hade inte blivit lika arg om det här kommit från en människa som inte själv har hund, eller som jag kände lite närmare (t ex Kalles föräldrar), men när det nu kom från en nästan okänd människa som själv har hund, så blev jag riktigt, riktigt arg. Jag tycker dessutom inte om hur denna person har hanterat sin egen hund, då det är en mycket stressad hund som inte fått den rättvisa vägledning den så väl förtjänar. Jag vill inte släppa iväg Zumi med någon som inte hanterar henne på det sätt jag tycker är lämpligt och har kommit fram till passar henne under tiden jag haft henne.

På tisdag bär det av till Dorotea över jul, så jag lovar att det kommer att komma lite vinterbilder från livet i norr. Däremot har jag inte tagit en enda bild i snön härnere – det är så kallt att jag måste röra på mig för att inte frysa fast.

I fredags bakade jag ohemula mängder julgodis. Det är något lätt ironiskt över att ha sju olika sorters godis och ändå bara vara sugen på minimajs. Nu tänker jag äta minimajs och läsa hpff… Ska försöka skriva ett inlägg imorrn om hur träningen går för mig och Zumi. För framåt går det!

Igår berättade jag om de senaste dagarna. Fotomänniska som jag är måste jag ju också publicera lite bilder på alltihop! Vi kan börja med en bild på Zumi som representerar henns julafton ganska bra: Alla älskar Zumi! Hon blev klappad och kliad och berömd till höger och vänster och själv njöt hon i fulla drag av allas uppmärksamhet… Och paket fick hon så det räckte, kan man ju säga:

Foto: K Mikaelsson

Matte hade det inte sämre direkt – som ett barn på julafton! …precis som ett barn, på julafton:

Foto: K Mikaelsson

Sen kom vi till Norrland. Snö, sa Zumi. Vad konstigt! men sen busade hon loss i drivorna. Lite jobbigt är det när man kliver igenom den packade snön och det plötsligt blir jättedjupt…

Och avslutningsvis ett litet tips jag fått av Kalle som han hittade någonstans på nätet: Ta ett vitt kaffefilter och dela så du har ett lager av det. Ställ in kameran att välja vitbalans utifrån ett foto, håll upp filtret mot linsen och fota. Voila! Så gott som perfekt vitbalans på bilderna efter det.

Julaftonen var trevlig, trevligare än vanligt tycker jag. Den blev inte så långsam och tradig och det blev inte så mycket dötid när Zumi var med. Min pakethög var underbar! Jag fick en jättemassa bra saker som jag verkligen ville ha. Det är omöjligt att välja någon favorit, men några riktiga höjdpunkter var den fina kameraväskan, pengarna från farmor och farfar (blir antingen hundkurser, delsumma till nytt kamerahus eller ett macro för dem), velourmjukisdressen, presentkorten på Hööks och Lush och… ja, snart hinner jag räkna upp allt jag fick. TOPPENPRESENTER!

Zumi var nog nöjd med sin paketskörd också – hela fem paket fick hon med godis och leksaker… Bortskämd hund, vaddå, inte vår väl? Hon har i alla fall bevisat att hon är välanpassad och tålmodig – igår klev vi på tåget klockan tio i nio tillsammans med en jämthunds(?)tik vid namn Acka, och vid tjugo över se var vi äntligen framme i Östersund, första delmålet. Under den tiden pep hon knappt något alls mer än precis i början för att hon inte fick leka i kupén. Sen höll hon sig lugn hela långa vägen.

På bussen sov både jag och Zumi väldigt gott, kan jag säga, mycket bekvämare och bättre om plats än på tåget. Efter det kändes det ganska okej att anlända i Dorotea, även om jag frös lite, yrvaken som jag var. Det var hur mycket snö som helst här, vilket vållade Zumi lite problem. Den djupa snön var för djup att bajsa i eftersom hon liksom försvann i den, och på plan mark kan man ju inte bajsa heller! Det löste sig till slut med en lite mindre snödriva

Vi har idag hunnit med att sova någon timme, ta en promenad ner på ”byn” och handla lite hundgodis och hälsa på Kalles mormor och morfar och så har vi öppnat lite paket. Jag har bland annat fått ett jättefint halsband och så har vi gemensamt fått bidrag till en ny säng.

Just nu är jag väldigt trött men väldigt nöjd, både med paket, resa, Zumi och världen i största allmänhet. Och vet ni vad? Det vankas fisk till middag…

Imorgon blir det julfirande med min familj, hem på kvällen och panikpacka den 25:e för att komma iväg mot Norrland.

Det hela började för ett par veckor sedan, då clementine började ge konstiga felmeddelanden på web och mail. Efter att ha besökt hennes dmesg (eller rättare sagt efter att ha fått panik och blivit handlingsförlamad, och fått vänliga steg-för-steg-instruktioner av Kalle) stod det klart att hon hade någon form av hårddisktras. F.A.N. Säkerhetskopior togs fort som sjutton, och vi gjorde sen en fsck och startade om henne. Allt verkade fungera igen, så jag andades ut och blundade. Det var säkert bara hicka…

Ja, för sån tur brukar jag ju ha när det kommer till datorer. Den 23:e visade det sig att hennes hårddisk nu fått NOG. Flera gånger under julhelgen roade jag mig med att göra fsck och starta om, varje gång med en obehaglig känsla av att hon kanske inte skulle komma upp igen. Uner julhelgen har som bekant inte många ställen öppet heller, så min pappa var en räddande ängel och donerade en tillsvidaredisk till clementine. När jag kom hem den 25:e skulle jag ”bara” stoppa i den som master och den gamla som slave och peta in en ny ubuntu-server och en openssh-server som skulle kunna släppa in oss utifrån för att fixa till alla tjänster och sånt.

Det visade sig inte vara så lätt att ”bara” stoppa i en hårddisk. Det visade sig inte vara så lätt att över huvud taget ta sig in i clementine. Chassiet satt inte LITE fast, det satt MYCKET fast. Efter ett rejält utbrott ringde jag Kalle och frågade hur i helvete man får bort chassiehelvetet. Han försökte förklara, jag svor, men plötsligt fick jag loss någon spärr och chassiet lossnade. FINALLY! Nu ska jag ju bara fixa i ordning diskarna…

Börjar ni ana var det här leder? Precis. Det var lättare sagt än gjort att bara stoppa in en disk till. Noggrannt läste jag på diskarna hur de skulle jumpras och följde detta, och kopplade sedan in dem och en CD-läsare med lite IDE-kablar och sånt. Igång med clementine, nu ska här fixas!

Nähä. En disk hittas, en samsung. Ingen mer disk och ingen CD-läsare. Nåja, jag har ju märket på disken att gå efter! …det var bara det att båda diskarna var samsung.

Jag läste två Webshiban, poppade popcorn, surade, gnällde för arcolin och allmänt strejkade i ett par timmar innan jag till slut konstaterade att nej, hon får inte vinna. Tillbaka till sladdhärvan. Vis av misstag kopplade jag nu ur alla sladdar, kontrollerade jumpringen och började fundera på hur jag skulle koppla tillbaka. Plötsligt upptäckte jag att det stod text på en av IDE-kablarna. Hmmm, ”service” ska nog kopplas till moderkortet, för ”master” och ”slave” ska nog kopplas till respektive hårddisk. CD-läsaren kändes då logiskt att koppla in separat, och eftersom den sladden hade en blå kontakt i ena änden ville den nog sitta mot moderkortet, för så såg den andra sladden ut.

Igång med clementine igen, och lite seger! Två hårddiskar och en CD-läsare, och hon startade automagiskt från CD-skivan i. Själva installationen klarar troligen en femåring, så den var ganska raskt avklarad. Äntligen! Nu kanske saker fungerar! In med en openssh-server bara.

När allt verkade gå ganska bra på clementine behövde jag bara testa att hon var åtkomlig utifrån. Jag studsade glad i hågen bort till sithka för att göra ett test. Jodå, här fungerar det! IP-nummer, webadress, you name it! Clementine förpassades därmed till sin garderob igen, utan skärm och tangentbord.

Humöret sjönk emellertid fort när clementine borde ha kommit upp igen och gå att komma åt, men hon bara gav no route to host eller destination host unreachable. Ovanpå detta stendog sithkas mus, och jag gick och lade mig, stressad över att jag skulle åka dagen därpå och inte hade fått upp clementine igen.

Morgonen efter var det dags att ge sig på det igen. Jag tog med masamunes skärm och sithkas tangentbord till clementines garderob och slog igång skärmen. Steg 1) ifconfig. Förklaring på problemet: Inget eth0. Inget eth* över huvud taget faktiskt. Eftersom hon faktiskt hade haft nät dagen innan tyckte jag att det var konstigt och tog ner henne. Av med det förbaskade chassiet igen och efter en snabbkoll syntes felet tydligt – nätverkskortet hade delvis glidit ur PCI-platsen. Loss med skruvar, dit med kortet, tillbaka med clementine och igång igen. WOHO! Nät, ssh, allt igång.

Då var det dags att börja installera applikationer, stänga av tjänster och stoppa in säkerhetskopiorna. två av tre gick ganska bra, men på den tredje gick det gnaks dåligt. Jag och mysql är inte världens bästa vänner längre, upplysningsvis. Jabber hoppade igång, och det var väl allt… Ovanpå detta dör sithkas mus igen. Jag som första gången skyllde på musen jag ”lånat” av Kalle får nu inse att det nog var fel, med tanke på att muspekaren plötsligt frös även med min gamla usb-mus. Jag använde därför tangentbordet för att navigera runt och stänga av applikationer för att slå av sithka inför min resa norrut.

Mitt i detta fryser hela sithka. Ingen respons på någonting, tangentbord, mus, stendött. ctrl+alt+backspace fungerar inte heller. Jag suckar och har inte tid att leta fel. Förlåt sithka, jag använde stora knappen och åkte min väg.

Iväg, iväg! Nattåg, buss, massa packning, SNÖ, norrland, spetsar överallt, KALLE, familj hit och dit. Och så satte vi oss ner med clementine igår.

Kalle har magiska fingrar – eller nått. Mysql är i alla fall gladare nu när vi inte började med att skriva över en massa konfigurationsfiler, och mailen som jag inte vet hur den är uppsatt petade han igång utan större problem. Det enda som just nu ger lite ful störning är gallery2, där två filer verkar må lite konstigt. Inga stora fel, men lite notifieringar.

Det kommer bli en lång vecka.