Idag trotsar vi gravitationen. Idag vill jag lyfta på hatten för en förare som har en förmåga jag är mycket imponerad av: en förare som har gett sin hund tid. Tid, och ro, att växa och landa. En förare som inte har bråttom utan har tålamod att andas i nuet. En förare i ett ekipage som kommer att komma långt – kanske just för att hunden får tiden att bli just den hon ska bli.
Som förra gången: slå på musiken.
Idag vill jag lyfta en förare som är en ständig inspirationskälla när det gäller rehab och friskvård. En förare som kan ”allt” om båda delar och som utan att tveka lär sig ännu mer och lägger den tid som krävs på att hålla sina hundar i den fysiska form som krävs för ett smärtfritt och starkt liv. Som definitivt inte gett upp när det varit motigt och kommit tillbaka starkt. En förare som också gladeligen delar med sig av både friskvårdskunskap, träningssällskap och vänskap.
Jag, Zumi och Norrie tog en liten promenad till Valla idag och hämtade två extra hundar. Toktassarnas matte dömer agilitytvåan och då kan ju Norrie få låna sin favorithund en stund. 
De två ynglingarna har stökat runt av hjärtans lust. När det började kännas som att de snart skulle välta någon oinblandad hund (typ Signe) så pytsade jag ut dem på uteplatsen en stund. Det gick alldeles lika bra att brottas där, och in kom såsmåningom en mycket mycket blöt liten svart hund, och en i princip torr större prickig. Temat var detsamma när vi kom in efter promenaden – Tre hundar var i princip torra medan den fjärde droppade lervatten. Hur han bär sig åt, det vete gudarna.
Rara tant Signe minglade runt lite på uteplatsen och intog sedan soffan där hon legat och slappat ihop med Norrie, mig och Kaia av och till ett bra tag. Zumi kunde som vanligt inte vara som alla andra utan lade sig i hallen istället. Man måste ju vara nyskapande! Bara döda fiskar flyter med strömmen! Etc!
Jag tror att hon kanske vill något. Det är för mycket platta och för lite vovvekli, det tror jag det. Skäms!
När man når en brytpunkt, när man känner att det bara inte längre fungerar, det är då man har alla möjligheter att ställa om sig. Jag och hundarna har haft vissa kommunikativa svårigheter på senare tid, vilket framför allt ställt till det mellan mig och Norrie som verkligen hamnat på kollisionskurs, ivrigt påhejade av Zumis fantastiska förmåga att bara bängla på och vara ivägen. När jag till slut kände att nej, det här är en destruktiv väg vi hamnat på och jag hittar inte ut ur den, så bad jag om hjälp från flera håll och fick en hel del tips. Och nu är vi på rätt väg igen.
Till att börja med har jag accepterat att jag inte riktigt orkar träna så mycket just nu. Istället går vi längre promenader, och på långturen på kvällskanten tar jag på mig hörlurar och lyssnar på Josh Woodward på låg volym för att inte hela tiden tjata på hundarna utan ha något annat att fokusera på. Det är fantastiskt skönt att gå i sin bubbla och bara andas och vara.
Vi fokuserar på kontakt och bus och uppletande och roligheter på övriga promenader när det faktiskt är lite dagsljus att tala om. Jag pratar tyst med hundarna när jag vill något och tvingar mig själv till ett lugnt och sansat kroppsspråk för att också hitta min lugna och sansade sinnesstämning. Ja, när vi inte busar och skrattar och har oss – då njuter vi bara av livet och väsnas så mycket vi vill!
Jag kände att jag hade kommit någonvart åt rätt håll när jag tog lunchpromenad idag, vrålhungrig och med tråktorrisar i fickan som jag vet att Norrie har låtit bli att ta på promenad tidigare och som gett upphov till ganska rejäla konflikter oss emellan. Självklart spottade han torrfoderkulor och verkade låg och lite ”borta” redan tidigt på promenaden…
…och jag flippade inte ur. Jag gullade lite med honom, erbjöd Zumi en godis, kastade godis till honom och snodde den sedan innan han hann ta den och helt plötsligt så hade jag precis den hunden som jag känner så väl vid min sida igen. Den glada, pigga, kontaktsökande, lite flamsiga och ständigt lika fantastiska lilla heelerpojken. För matte var den matte han kände igen, den glada, pigga, kontaktsökande och lite flamsiga matten.
Free me
Scrub away my calloused thoughts
Release me
Clean me
There’s water in the creek
And I will wash away my sad defeats and start
This all anew
Vi börjar närma oss september och det innebär att jobbkalendern magiskt blir överfull, vilket i sin tur förstås innebär att mellan lite extra tid på jobbet och min ganska aktiva fritid inte blir så mycket över för att upprätthålla någon form av liverapportering. Nåja, det blir som det blir när det blir 
Idag har jag och Norrie varit ute och sprungit, och vi kapade ungefär 30 sekunder på 2,5 km. Målet, som jag inte vet om jag någonsin kommer kunna uppnå, är att springa 2,5 km på 12,5 minuter. Man kan ju säga att det ligger en bra bit in i framtiden. Norrie verkar i alla fall nöjd och Zumi också som fick stanna hemma och äta ben. Vi tog en gemensam längre promenad efter joggandet och båda hundarna verkade vara på bra humör. Däremot ska jag försöka komma ut och springa antingen tidigare eller senare, för runt 17:30 är varenda människa ute med sin(a) hund(ar), och speciellt i motionsspåret!
Jag har filosoferat lite idag. Mest kring hur ens inställning till olika grenar förändras beroende på vilken hund man får. När jag skaffade Norrie var jag helt säker på att jag skulle köra freestyle, och kanske HtM. Lydnaden skulle vi i alla fall nosa lite på, och agility… njeh, det var inte ett intresse. Det var liksom freestylen som var det stora, allt annat kom på en betydligt lägre plats.
Idag är det inte freestylen som är det största. Idag och sedan en tid tillbaka så är det två andra grenar som toppar, den ena i träningstid och den andra i hur mycket kärlek jag känner till den. I agilityn har jag haft löjlig tur och fått världens bästa träningskamrater och det leder till att vi tränar agility flera gånger i veckan och har en hel bunt starter inplanerade redan i höst. Norrie verkar tycka att det är löjligt roligt, så jag fnittrar med.
Min stora kärlek är dock just nu heelworken. Det är så fantastiskt, fantastiskt roligt. Det är pilligt, exakt och har ett sånt underbart mått av samarbete och följsamhet. Skälet till att heelworken toppar freestylen just nu tror jag framför allt beror på att jag har tappat lite fantasi och inte kommer vidare med antal trick och svårare trick till freestylen, medan det till heelworken bara är att välja en position i högen och börja jobba.
Vågen hinner kanske svänga många gånger till under våra år tillsammans. I en period i höstas var lydnaden roligast, sen freestylen, så vi verkar bra på att varva lite. Nu blir det ju också snart vinter och nyinlärningsperiod!
Efter torsdagens tävling har mina framtidsplaner och förhoppningar för lilla svart känts som ett enda stort hån. Någonstans mellan bra idéer och total uppgivenhet har jag mestadels befunnit mig, och det är inte längre sådär superjättelätt att vara optimistisk. I mina tvivlande stunder hör jag bara en massa röster som säger du måste jobba med skallen du måste jobba med skallen du måste jobba bort skallen och det gör, och har gjort, att freestylen inte är så rolig som den borde.
Efter ett långt gnäll för Ann-Sofie så fick jag lite förnyad energi som jag efter bästa förmåga försökte omsätta i praktik. Jag tror att vi eventuellt är något på spåret för att hjälpa Knorr att hantera sin frustration (och att överlag minska den eftersom det är frustrationen som ger skallen) även om jag såhär i efterhand kommer på flera saker jag gjorde fel. Hoppet är med andra ord inte helt förlorat, men jag tror att jag tänker tänka om en hel del. Jag har redan varit i den här situationen en gång tidigare, att ha försökt jobba bort skallen och bara eskalerat dem, och det fungerade ju redan då bättre att helt enkelt skita i dem för att de skulle minska i omfång och antal. Varför lyssnar man aldrig på sig själv?
Lika hopplöst som det känns att inte få ordning på attityden hos mig och Norrie, lika självklart har jag hittat precis rätt attityd hos Zumi. Gårdagens tävling gav högsta poängsumman hittills och hennes andra uppflytt. Zumi, omöjligheten, har verkligen totaltransformerats till glädjen och entusiasmen själv och det är jätteroligt att gå in på planen och känna att hon är med varje steg på vägen. Detta trots att det blev en ganska lång väntan uppe för att domarna diskuterade föregående ekipage! Tyvärr är det lite svårare att glädjas över hennes framsteg när det samtidigt känns som att jag hellre skulle se hennes attityd hos Norrie.
Det blir ju också en negativ spiral att jag oroar mig för skallen på plan och han märker att jag spänner mig och så börjar han skälla och sen blir det pannkaka. Det är inte värt det! Vi har inte roligt på planen när jag bara väntar på skall och han blir osäker. Vi tror ju inte på varandra såhär! Utförandet ska, om vi bortser från skallen, vara vårt starkaste kort, och därmed basta!
Torsdagen i omdömen, poäng och filmer finns på respektive hunds sida. Nu laddar vi om för att köra uppvisning på heelerträffen imorgon – och då ska attityden baske mig sitta där den ska. All världens förlorade socker, ni vet!
De flesta önskar att de hade haft modet att leva sitt eget liv, och inte anpassa det efter vad andra tycker.
I en artikel i, den förvisso komplett oseriösa tidskriften, Aftonbladet berättar en sjuksyster som jobbat på ett vårdhem om vad patentierna ångrade mest med sina liv. Det är förstås reklam för hennes bok, men artikeln slår mig som tänkvärd oavsett – för vad ångrar man mest i slutet av sitt liv? Jo, att man för ofta gjort som (man tror att) andra tycker att man ska göra. Lite träffande, med tanke på att bloggens senaste inlägg handlade just om oro för vad andra ska tycka.
Den ständigt lika kloka Sara påpekade i en kommentar att jag inte ska bry mig så mycket om vad jag tror att andra tycker och tänker, där tror är ett ledande ord. Jag ska nog försöka att vänta med panikandet tills någon faktiskt säger något – och jag inte bara tror att någon gör det Så, stärkt av denna klokheten anmälde jag till ett par freestyletävlingar. Inte till alla jag skulle vilja åka på, men det är en start.
Innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft
Jag har funderat en hel del över Jerringprisutdelningen, och framför allt över reaktionerna efteråt. Det är en massa prat om att hästen gör jobbet – varför får inte hästen pris – ridsporten är ju inte en riktig sport.
Jag tror att de flesta hundsportare kan känna igen sig i ifrågasättandet. Vaddå hundsport? Vem som helst kan väl få hunden att göra didära tricksen? Och det är ju hunden som gör momenten, du behöver ju bara stå där och säga vad den ska göra!
Ja, precis. Så var det. Eller hur? Och levande djur är helt förutsägbara i alla aspekter av en tränings- och tävlingssituation.
Eller så är en hel del människor helt enkelt för korkade för att inse att det i häst- liksom hundsport rör sig om att en del av din ”utrustning” har egna känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar. En hockeyspelare har liksom inte problemet att skridskorna har en dålig dag, och fotbollen får inte för sig att bara rulla åt vänster just en viss match.
När det plötsligt handlar om en levande individ, med just känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar, så blir det för mig fullständigt fantastiskt att teamet häst-människa eller hund-människa kan prestera vid ett givet tillfälle. Dessutom sker allt förarbete inför prestationerna med samma förutsättningar – att båda i teamet måste förberedas lika minutiöst och på olika sätt. Det är inte du själv som är begränsningarna, det är vad du och din häst eller hund är kapabla till tillsammans. En elithäst eller -hund är inte en garanti för en elitprestation. Bara för att man får den där hunden eller hästen som ju kan det där så bra, så innebär det inte att man kan styra och förvalta det.
There is no I in team.
Jag trodde att jag skrev klart det här och postade innan tolvslaget igår, men se där bedrog jag mig! Här kommer planer för mig själv.
Jag kan ju inte rimligen skriva planer för hundarna, utan att skriva planer för mig själv. 2011 var ett utvecklingens år, och 2012 kommer förhoppningsvis gå i samma anda både privat och jobbmässigt. Mina mål är inte indelade efter olika grenar, utan efter olika områden – praktiska mål, psykologiska mål och fysiska mål.
Praktiska mål är sånt som jag behöver göra strukturmässigt för att kunna jobba framåt i de olika grenarna, även om det under 2012 blir mest fokus på freestylen.
Eftersom mina tävlingsnerver är allt annat än bra så är det framför allt det jag kommer att behöva jobba med, och min attityd till tävling och till mina hundar i allmänhet.
Fysiskt är mitt största problem mina skojsiga spänningshuvudvärksproblem. Under hösten har jag lyckats att åtminstone delvis minska dem, och öka min förståelse för dem, men det är ett arbete som definitivt behöver fortgå under 2012. För att kunna matcha Norrie på agilityplan behöver jag också lägga en hel del tid på konditionsträning av mig själv!
Jeanette reagerade, tämligen korrekt, på att jag är väldigt hård mot mig själv och mitt arbete med vovvarna. Det är ett genomgående tema i mitt hundliv, och exemplifieras t ex i att jag, när andra pratar om deras mål, möjligen yttrar ett ”vi kanske kommer till start innan Norrie fyller åtta”. Även om jag egentligen har förhoppningar på att kunna arbeta med båda mina hundar framöver, så är det som att det är fult att säga något om det, och därför sänker jag mig så mycket jag kan. Och ärligt talat, så vill jag verkligen inte att någon ska tro att jag tror att vi är något. Jag tror i jösse namn inte att vi kan mäta oss med riktiga ekipage inom de olika grenarna vi tränar, och därför tonar jag ner vad jag vill åstadkomma.
Det handlar också om min attityd, som närmast kan beskrivas anything less than perfect is not good enough. Och många saker är less than perfect! Om man bara ser träningen så kan Norrie verka som en rätt rolig hund, men det är i vardagen som jag har slarvat och det får jag ju äta upp när skithunden drar i kopplet, skäller vid dörren och nyper folk han hälsar på (kofösare med överslag!). Så länge det är less than perfect så kan jag ju inte med gott samvete ta emot beröm för min hund eller påstå att han är bra. För det är inte perfekt i alla aspekter!
Ni ska inte tro att jag tycker illa om mitt knorveldjur. Det gör jag inte. Han är den fantastiskaste, roligaste och sötaste lilla hund man kan tänka sig. Jag älskar att ha en hund som verkligen vill saker, och som aldrig tröttnar på att jobba. Tja, två hundar just nu faktiskt, även om Zumi mest vill ha mat och därför jobbar Visst är det härligt när hunden tittar såhär på en?
