Det är nog rätt allmänt känt att jag av och till (tyvärr oftare till än av) har problem med huvudvärk. Det är definitivt inte någonting dramatiskt eftersom det är en helt vanlig spänningshuvudvärk, och jag drabbas lite väl ofta helt enkelt för att jag är dum nog att spänna mig mycket och ofta. Jag är känslig för sol (spänn), för ljud (spänn), för stress (spänn), för många sinnesintryck (spänn) och så vidare och det resulterar i att nacke och huvud säger upp sig med ojämna mellanrum.

Jaja, lite huvudvärk är väl inte så mycket att orda om, och nej, jag är ju tyvärr van vid att det gör ont. Själva värken är en ganska liten del av huvudvärken, så att säga. Men när värken kommer krypandes så förändras också mina tankemönster, vilket är både obehagligt och opraktiskt. Jag blir pessimistisk, ledsen och väldigt arg på samma gång, och det är den biten som sätter de största käpparna i hjulet på försöken att leva som vanligt med huvudvärk.

För att det här inte ska vara helt ohyggligt gnälligt så kan jag kontra med att jag märker av en förbättring, inte av måendet när jag faktiskt har ont, men på vad jag klarar innan jag får ont. Det går att hålla ett högre tempo längre än tidigare, och ibland klarar jag två aktiva dagar på en helg utan efterverkningar när jag tidigare inte ens klarat en utan att huvudvärken kommer krypandes framåt slutet. Nu på slutet har den tyvärr varit tätare och intensivare än på länge, vilket jag hoppas ger med sig igen. Jag har ju liksom vant mig vid att nästan kunna aktivera mig som en vanlig människa

Så, vad har jag gjort för att förstöra huvudet då? Förra gången var det massage med triggerpunkter, så hoj vad jag fick skylla mig själv. Dum som ett spån tänkte jag att huvudvärken som kom krypande som en reaktion på triggerpunkterna nog skulle gå över av sig självt. Som om det någonsin gått över av sig självt. Ett dygn senare hade jag väl tagit mig samman och insett att den inte gör det Den här helgen har jag sabbat huvudet på bästa möjliga sätt, må jag säga!

Vi började helgen astidigt. När jag valde uppfödare var inte avståndet något jag tog hänsyn till, vilket jag förstås får böta för när det är dags för kennelträff! Det tar fyra timmar ner till Väröbacka och Tanspots, men som tur är går det fort när man har sällskap. Mini och Polly med matte Malin hade ännu lite längre och kom från Norrköping för att dela sträckan

Både jag och Norrie, och även katten bland hermelinerna Zumi, förtjänade oss nog en liten guldstjärna efter dagen. Matte för att hon åt vid rätt tillfällen, höll sig pigg och höll sig vänlig, och Norrie för att han inte betedde sig alltför mycket som ett kräk och för att han så duktigt och tyst sov i bilen trots löptik i buren bredvid. Zumi hängde på som vanligt utan att tjata eller kräva något mer än att få lite godis ibland. Sötast-i-stan-priset vinner Norries bror Perry som man bara dog lite av att se, och god tvåa är allt syster Kita Båda från P-kullen, alltså ett halvår yngre än Norrie.

Vi hann med lite ringträning, freestyleträning, positionsnötande och hälsa på får som Norrie bestämt ansåg var heelermat. Det blev kort snöre för den lilla terroristen och ett mycket vakande öga.

Efter en sådan maratondag brukar man kanske softa dagen efter. Och Zumi var helt med på det spåret, ihop med husse som kommit hem från jobbresa norröver under lördagen Jag försökte efter bästa förmåga efterhärma Norries attityd av ny dag, ny energi och lyckades hjälpligt, så vi drog iväg på en heldagsagilitykurs med fokus på handling. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord:

Min relation till framförbyten är inte den bästa, kan man konstatera. Jag gillar blindbyten och bakombyten helt okej, men framförbytena… Snurr och vift och yr och aldrig är jag där jag ska! Det ser mer ut som något av Galenskaparna än seriös agility, kan man ju säga

Något annat jag vackert fick inse var att vi har tränat ganska lätta saker. Ja, matte-lätta, that is. Nu blev det plötsligt lite avstånd mellan hindren och jag fick spurta som en idiot för att vara på hjälpligt rätt ställe och ta emot den lilla heelern som kom flygandes ur tunnlar och över hinder som en mycket liten pansarmissil. De sista illusionerna jag hade av att en kortbent hund också är en långsam hund, blev ganska obarmhärtigt krossade. Nyttigt var det definitivt, och jag har börjat fundera på hur jag ska handla för att faktiskt ha någon form av enhetlighet i det hela. Det vill säga, peka och vifta med flit

Jag passade i lördags på att köpa en orange expander av Perrys matte, med baktanken att knyta den i olika leksaker. Det visade sig dock att den var alldeles fnitterhysteriskt jätterolig som den var, och den verkar tåla hyfsat mycket stryk för än har den inte gått sönder

En heldag i solen var dock lite mer än min kropp klarade av, och framåt slutet kom också huvudvärken krypandes. Samtliga hundar, Knorr inräknad, var också utslagna och låg som disktrasor i kanten av planen. Jag misstänker att jag lyckades bli solbränd i ögonen, men ansiktet var härligt likblekt när jag kom hem – kanske mer på grund av huvudvärken, än på den faktiska mängden sol. Jag ska dock vara snäll mot mig själv, ge upp min illusion om att se vettig ut, och köpa mig en bra keps. Solglasögon har jag inte riktigt förlikat mig med än

Hold your breath and count to 10
Remember that it’s all in your head

Heelerträff! hos Catharina utanför Söderköping. Spår, uppletande, freestyle, en massa prat och lite fotande. Kul att se andra arbetande heelrar! Lera långt in på kroppen och bakom öronen!

Valpträff med några av Zumis valpar. Lilla Mika ur sista kullen är en kopia av Zumi, med den stora kärleken till ALLT men också till utseendet! Taito är nog ändå min favorit av valparna, som nu också blivit friröntgad

Agilityträningar med varierande resultat. Oftast är agilityn rätt frustrationslös, och vi har väldigt roligt. Ibland blir det mycket prestige och prestation och då blir det bara pannkaka. Det är tur att det inte är så ofta, för när det inte blir så är vi härligt samspelta.

Heelerbad i hagen vid BK. Norrie var väldigt förundrad över grejen med att bada, och när jag kopplade loss traskade han ner i vattnet och vadade runt, helt fascinerad av att man kunde gå i vattnet

Freestyletävlingar på två olika ställen. I Linköping gick det inget vidare med någon av hundarna, och det får nog delvis bekännas som förarfel på många sätt. Inte minst på grund av att föraren var dödsgenomtrött efter arrangerandet av tävlingen, och liksom inte brydde sig om hur det gick.

I Skarpnäck hade vi samlat ihop oss lite, och även om ingen av hundarna gick perfekt så fixade vi viktiga milstolpar! Zumi plockade sista uppflyttet för FD1 och Norrie höll ihop bra nog att få uppflytt i vår problemkategori (men vi fick för lågt på programmet, för en gångs skull). Till Skarpnäck åkte vi ihop med Karin med vovvar, som det också gick strålande bra för!

Bli gammal har jag också hunnit med. Hur firar man sin födelsedag om inte med rabarberkaka gånger två, vovvepromenader på gräsvägarna ute i Skorteby, och med agilityträning på kvällen? Alldeles strålande födelsedag, må jag säga

Filosofera med Ann-Sofie om det mesta hundrelaterat. Från avel till tävlingsnerver!

Fundera över vad det egentligen är som sätter käppar i hjulen på Ekipage Kortbening. Och som vanligt kommit fram till att jo, det är ju matte, och framför allt mattes nerver. Och prestationsångest. Och enorma förväntningar. På väg hem från agilityträningen igår fick jag en liten pik av CD-skivan jag stoppat i stereon. Den sjöng det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel för mig, och jag hajade till. Ja, för ganska exakt så är det ju. För mycket, för fort.

Wishing, wanting for something more
always better than I had before
who knew these dreams would come true

And I run the red, won’t stop at night
I don’t care for traffic lights
things ain’t moving quick enough for me

Back to the moment the very start,
from the very first day you had my heart
but I got to slow right down
slow it down

En viss liten röd hund har idag fyllt fyra år. I fyra år har hon styrt Hamsterkollektivet och så lär hon fortsätta göra – lilla Zumintrollet! Firandet har inte varit så extensivt, delvis på grund av att hon tuggat sönder en premolar och därför inte fått något roligt tugg att sysselsätta sig med. Hon har dock firat på sitt favoritsätt, nämligen genom att äta skinka och få sova i sängen precis hur länge hon ville

Alla i Hamsterkollektivet har inte legat i sängen och sovit idag. Jag och Knorr har roat oss med att träna båda våra grenar på samma dag, och började dagen vid 10 med länsstyrelsenagility med Ann-Sofie. Man kan konstatera att vi har en heeeeeel del att jobba på nu när jag har kikat på filmerna från träningen. Typ all form av högerhandling. Och koppla på hjärnan-träning. Och sluta vifta helt åt helvete-träning för mattes del. Träningen fick avslutas lite hastigt när Norrie helt stängde av hjärnan och kraschade rakt in i ett hinder och blev blockhalt med tillhörande ynkpip på ena fram. Efter lite pussande och kramande och fem minuter paus var han helt plötsligt alldeles ohalt igen Vi avrundade därför med att hoppa 10 cm. Tjohej sa Norrie, och sög helt plötsligt framåt och klippte det 40 cm höga hindret som stod efter… Sen fick han banne mig inte hoppa mer!

Eftersom han verkade alldeles ohalt och hel även efter en kort sovstund hemma fick han följa med och träna freestyle efter lunch. Ett rejält agilitypass och en kort sovstund innan freestyle verkar vara ett vinnande koncept, ihop med en glad och trevlig matte. Vovs kom knappt till mer än ”twiiip” och ”bjufs” istället för ”vråååål” och ”GROFS” vilket kändes som en mycket behagligare frustrationsnivå. Jag får jobba mer med att inte ge upp så fort jag hör ett skall! Han kan ju jobba jättefint trots att det kommer ett voff här och var, och så mycket stör det faktiskt inte. Om jag peppar och hejar så kommer han sköta sitt.

Härliga bilder av Anna Wass!

Han var dessutom ett riktigt behagligt paus-Knorr att ha med sig när han fått rasa av sig lite hysteriork på agilityplanen innan – ligga lugnt och vänta på sin tur var faktiskt möjligt

Efter ett långt gnäll för Ann-Sofie så fick jag lite förnyad energi som jag efter bästa förmåga försökte omsätta i praktik. Jag tror att vi eventuellt är något på spåret för att hjälpa Knorr att hantera sin frustration (och att överlag minska den eftersom det är frustrationen som ger skallen) även om jag såhär i efterhand kommer på flera saker jag gjorde fel. Hoppet är med andra ord inte helt förlorat, men jag tror att jag tänker tänka om en hel del. Jag har redan varit i den här situationen en gång tidigare, att ha försökt jobba bort skallen och bara eskalerat dem, och det fungerade ju redan då bättre att helt enkelt skita i dem för att de skulle minska i omfång och antal. Varför lyssnar man aldrig på sig själv?

Lika hopplöst som det känns att inte få ordning på attityden hos mig och Norrie, lika självklart har jag hittat precis rätt attityd hos Zumi. Gårdagens tävling gav högsta poängsumman hittills och hennes andra uppflytt. Zumi, omöjligheten, har verkligen totaltransformerats till glädjen och entusiasmen själv och det är jätteroligt att gå in på planen och känna att hon är med varje steg på vägen. Detta trots att det blev en ganska lång väntan uppe för att domarna diskuterade föregående ekipage! Tyvärr är det lite svårare att glädjas över hennes framsteg när det samtidigt känns som att jag hellre skulle se hennes attityd hos Norrie.

Det blir ju också en negativ spiral att jag oroar mig för skallen på plan och han märker att jag spänner mig och så börjar han skälla och sen blir det pannkaka. Det är inte värt det! Vi har inte roligt på planen när jag bara väntar på skall och han blir osäker. Vi tror ju inte på varandra såhär! Utförandet ska, om vi bortser från skallen, vara vårt starkaste kort, och därmed basta!

Torsdagen i omdömen, poäng och filmer finns på respektive hunds sida. Nu laddar vi om för att köra uppvisning på heelerträffen imorgon – och då ska attityden baske mig sitta där den ska. All världens förlorade socker, ni vet!

Zumi har skrivit shibahistoria. I lördags startade hon i klass 1 på Bro-Håbo BK, och alldeles balanserandes på gränsen till tokryck så höll hon ihop sig hela programmet igenom, tog sitt första uppflytt och vann klassen. Vi pratar alltså om Zumi, lilla rödtotten, mattes egensinniga prinsessa. Zumi, som i juli förra året vägrade göra något annat än vinka under hela programmet. Zumi.

Nu när jag har fått smälta det och inte längre tycker att det är jobbigt att det var Zumi och inte Norrie det gick bra för, så känns det här som den största segern någonsin. Jag har aldrig på allvar trott att Zumi någonsin skulle få en rosett som inte var från utställning, men nu hänger Hamsterkollektivets första freestylerosett härhemma och det är Zumi som har tagit den. Det är Zumi, alltid förbisedd och aldrig medräknad, som har visat att shibor, jorå, när de vill då kan de banne mig!

Hon öppnade lika starkt dagen efter och det kändes som att vi skulle kunna sätta programmet lika snyggt – tills det blåste in en bajspåse på plan. Ridå! Eftersom jag behöver ha Zumi så upptaggad att hon nästan är okontrollerbar så försvann ju all form av självkontroll hos det lilla djuret. Det blev bajspåseattack och frivarv. Vi fick en omstart, men hon går ju liksom inte att ladda om efter en sån upplevelse utan gick bara och spanade efter om det skulle dyka upp något mer roligt snart… Tur att sånt oftast inte händer på tävling, och hoppas att hon inte kommer ihåg det nästa gång

Med Norrie har jag gjort alla misstag man kan göra, tror jag. Till att börja med, så fick jag för mig på lördagen att han nog behövde samma behandling som Zumi – det vill säga nästan ingen uppvarvning, bara lockas med jättegott godis och så in och köra. Goddagens. Om den svårmotiverade, svårflörtade shiban var balanserandes på tokrycksgränsen av det, vad händer då med den lättmotiverade, högenergiska heelern kan man misstänka? Han spurtade sig igenom programmet och skällde ganska mycket, inte så det störde honom, men med den farten han höll så var det väldigt svårt att få någon större ordning på programmet och få flyt mellan rörelserna. Vi hade dock båda väldigt roligt, så även om det inte blev något uppflytt så var det i alla fall en bra upplevelse av tävlingssituationen.

Till dagen efter hade jag kommit fram till att jag skulle testa lite grejer jag funderade på att lägga in i programmet till klass 3. Efter gårdagen så hade jag också kommit fram till att jag skulle värma upp honom mer genomgående och se till att han hade mer lagom energinivå. Allt blev dock kapitalfel i mitt huvud någonstans innan klass 2 startade, och när jag kände att jag var hungrig så tänkte jag att det bara var nerver, och så tyckte jag att Norrie nog var lite loj så jag gjorde likadant som dagen innan med uppvärmning.

Ni kan föreställa er. Super-jätte-övertaggad heeler, som dessutom tycker att matte är lite underlig för att matte är hungerfrustrerad, och en så stor hink med skall att han till och med kom av sig under skällandet (eller snarare var frustrerad på mig och skällde av den anledningen) resulterade i vår absolut sämsta prestation hittills. När vi joggade av plan ville jag bara få vara genomjättebesviken. Det komplicerades lite av att jag behövde belöna Norrie, och Norrie var ju ändå pigg och glad och tyckte att det var helskojs att äntligen få kampa och busa lite. Man kan ju liksom inte vara nere med en ballong – eller med en liten heeler.

När jag fått fundera och känna efter lite efter programmet och det inte längre kändes fullt så dödsnedslående och halvpinsamt så kändes det mer som ett citat ur låten som dagens inlägg anspelar på.

But I could not recall
a more perfect fall
’cause when I looked up
into your eyes
it didn’t hurt at all

Det känns inte alls bra att ha gett Norrie en såpass dålig känsla på plan som gårdagen trots allt gav. Han tyckte att jag var konstig i min hungerfrustration och jag gav honom klart undermåliga instruktioner under programmet. Men när jag efteråt kampade och lekte med honom så insåg jag att precis som att han lever i nuet och tyckte att kampandet, det var attans skoj, så kan inte jag stanna kvar i känslan på plan så att det går ut över honom.

Tidigare på dagen hade jag pratat lite med en annan deltagare som tyckte att vårt program dagen innan hade sett fint ut, och samma person stannade till när jag hade kommit tillbaka efter belönandet och sa något i stil med ”Men det där var väl… bra?” vilket fick mig att skratta och jag uppskattade verkligen ansträngningen. Det kändes som att det kanske inte var det värsta som kunde hända ändå – och kan jag skratta åt det så är vi på rätt spår.

Jag skrev längre upp att det kändes motigt att Zumi tog fina poäng, och inte Norrie. Det grundade sig i att det trots allt är Norrie jag lägger mest energi på nu, och som jag tror mest på i högre klasser. Att då Zumi glider in och gör något sånthär gör att jag direkt tänker att andra tänker att det är fel av mig att fokusera mest på Norrie. Men efter att jag har funderat på det ordentligt har jag kommit fram till att jag gör helt rätt. Det är nämligen just det faktum att jag fokuserar mest på Norrie som gör att Zumi har gjort den här enorma utvecklingen. Det är också ett faktum att det inte gick såhär bra innan jag kortade in hennes program med nästan tjugo sekunder – hon kommer med andra ord ha väldigt svårt att hålla ut i de högre klasserna där det krävs längre program. Det är inte konstigt att Norrie även framledes kommer att få mest träning – det är så jag håller Zumi på tårna

Domarnas kritik gav mig väldigt mycket och jag har nu en mycket tydligare bild av hur jag vill att vårt program ska se ut. Jag vill fortsätta utmana mina nerver, så vi stannar i klass 2 tills det känns någorlunda stabilt, och plockar in de bitar som fungerar och är intressanta även för klass 3 redan nu. Vi plockar bort en del saker som inte kändes lika hundraprocentiga, och så sätter vi full fart med träningen med målet att ha flyt och ordning på oss till den 19:e! Jag har full tilltro till min hunds kapacitet, jag ska bara ge honom rätt förutsättningar för att prestera på topp. Jag hyser inga tvivel om att han kan ta oss till mina drömmars platser i framtiden – faktum är att jag är mer säker på det nu, än innan helgen!

Ann-Sofie fotade, så ni får till och med lite bilder på mattes viftande och på en Norrie som springer så fort att öronen floppar

Norrie fick springa med sned bom på hindren vilket innebar att han inte behövde hoppa alls utan kunde flyta på. De andra, lite större vovvarna hade pinnen upplagd på båda sidor, men där är vi inte riktigt än

Tisdag och onsdag kväll gick i freestylens tecken med koreografikurs och tävlingsträningskurs. Under koregrafikursen satsade vi mest på att schabbla runt med vårt program för klass 2, men såhär i efterhand har det börjat lossna och jag har fått en massa nya tankar kring saker som inte fungerade under kursen, och delar av programmet har tagit form! Norrie får en massa pluspoäng för hur duktig han var på att vara tyst under passiviteten. Under de här två kurstillfällena var han i stort sett gnisselfri och lugn. Skönt att få vila öronen!

Tävlingskursen gav i sin tur en massa nya funderingar, speciellt kring skällandet som jag har en lite ambivalent inställning till. Jag har testat att stoppa och lägga honom när han skäller till, men då eskalerade bara skallen för att han blev osäker på om han gjorde rätt över huvud taget. Det fungerar att belöna tätare, men det stressar mig lite för att jag känner att jag måste ”skynda att belöna” innan han skäller, och det är jobbigt att gå på helspänn. Den bästa metoden för tillfället verkar vara att träna svåra saker, och belöna lugnt, och då och då bryta upp med lekbelöning. Samtidigt vill jag inte fokusera för mycket på skallen, för då tappar vi mycket av glädjen i träningen, jag blir spänd och uppstressad och tycker att hela freestylen är jobbig. Vi tränar ju, trots allt, framför allt för att ha kul tillsammans.

Jag märker också att jag så lätt fastnar i att han måste vara uthållig. Han måste tränas på att gå hela program kontinuerligt. Han måste kunna koncentrera sig utan belöningar. Men… Det är ju inte riktigt sant. Har han bara rätt belöningsförväntan och tillräcklig kondition så kommer han att orka jobba en längre stund utan belöning också, även om vi inte gör det jämt.

Eftersom det är tävling snart, har Zumi mest fått flyta med och vara avundsjuk. Jag tror att det är den lämpligaste uppladdningen för henne, och hittills har hon svarat rätt bra på lockelsen. Förhoppningsvis har jag en övertaggad hund på måndag!

För att bryta av från den något intensiva freestyletrenden under tisdag och onsdag, så träffade jag agilitygruppen igen i torsdags för lite allébågslalom och några framåtövningar. Det är fint hur jag går in i varje övning i gruppen med en känsla av att det kommer att gå åt skogen, och får panik när det gör det… Torsdagens panik handlade främst om att Norrie inte hoppade, utan sprang runt, hindren på en helt vanlig framövning. Skrik, panik och nära tårar – inte för att han inte utför det som jag förväntade mig, utan för att oron att han skulle ha ont och inte ville hoppa grep mig omedelbart. Vi har ju kört framövningar förut!

…Vi har kört framövningar förut. Det som skilde sig det här gången var ju bara det faktum att han hade 30cm höga hinder, och inte bommar på marken, och jag över huvud taget inte talade om för honom vad han skulle göra. Såhär i efterhand kan min panik verka en liten smula överdriven, men det är ju å andra sidan alltid lätt att vara efterklok. De andra var ju förstås lite mindre panikslagna och föreslog att jag skulle köra samma sak men med lägre bommar så han kände igen övningen. Ja, då gjorde han ju förstås som tänkt…

Idag har det också blivit mycket hund. Vid halv nio imorse checkade vi in hos veterinären för ögonlysning för den lilla knorrhunden. Zumi fick hänga med och väga sig, och vovvarna ligger nu på 8,7kg (Zumi) och 7,4kg (Norrie). Hon var nog ganska lättad när hon fick gå till bilen igen utan att ha behövt någon undersökning!

Norrie skötte sig himla fint idag, vilket möjligen skulle kunna ha någonting med min egen sinnesstämning att göra. Ögonlysningen har jag aldrig oroat mig för, eftersom hans föräldrar är DNA-testade, och precis som jag trodde så var han alldeles fri. Bra med lite statistik till heelerklubben! Och jämfört med Zumi var han så grymt lätt att droppa ögonen på! När han kom ur bilen igen på parkeringen hemma så satt han och kiiiiiisade och tyckte att det var ganska skönt att komma in i ett dunkelt sovrum ett tag.

Jag stack iväg en liten sväng på veckomöte och åt ohemula mängder äpplekrans från Mohlins. Så ohemula mängder att jag inte var hungrig när jag kom hem igen vid lunch, utan packade in hundarna i bilen och gjorde Tornby osäkert. Norrie behövde följa med för att jag skulle prova ut ett BoT-nättäcke, och Zumi sa att hon ville följa med så då fick hon det. På Tornby hittade jag en skuggig, sval parkeringsplats under Hööks och drog in för att se hur många konhinder de kunde tänkas ha. Och tänka sig att de hade precis lagom många, och 20% rabatt på hundsortimentet! Fem konhinder fick följa med mig hem och jag har redan testat att ställa ut alla i trädgården och fnulat med avstånden för att få till ett bra cavaletti till Norrie, vilket visade sig vara svårare än jag trott! Sen råkade vi kanske köra lite rundningar också, innan vi tog en skön solpromenad över hygget.

Det bästa med konhindrena är att fem stycken plus bommar går ner i en blå IKEA-kasse modell liten! Nu ska här tränas hoppteknik och bakbensstyrka, kan ni tro!

Det känns att jag är lite stressad just nu, av tävlingarna som tornar upp sig och av tävlingsledarplanerandet. Jag har så ont om tålamod och varvar upp för så lite! Jag hoppas att det känns bättre och bättre ju närmare vi kommer tävlingen, så att tävlingsdagen bara handlar om glädje, och inte om nerver.

It’s clear as mud and nearly twice as thick
It’s out of reach and heavy as a brick
It’s quick to make a notion of your overgrown emotion
And it’s getting so much louder every day

You don’t have a clue
What it is like to be next to you
I’m here to tell you
That it is good
That it is true

Vår dag idag tog inte slut efter hopptekniksträningen. Efter lite omladdande hemma så pallrade vi oss tillbaka ut till LHU – denna gång för att Zumi skulle få spela en lite mer framträdande roll, och för att pyssla med freestylen lite mer. Jag kände att jag var i fel sinnesstämning när jag lade ankar vid ladan, och till en början kände jag mig onekligen lite grinig på de små tassmonstren. Zumi flamsade runt och Norrie småmuttrade och matte ville få lite ordning och reda bland koppel och tassar. Tack och lov så släppte irritationen igen ganska fort, och innan jag hann bli sur på riktigt på dem. Och jojk, vad roligt vi hade sen!

Zumi fick allmän modträning i form av att träna på att stå på bakbenen inomhus, snurra, spinna, rygga, gå slalom, gå mellan, rygga lite mellan etc. Sen testade jag lite idéer för om hon fortfarande är tveksam på bakbensståendet på tävlingen och de verkade fungera fint, så nu har vi till och med en backupplan mer än ”äh, vi löser det” om det skulle strula Hon fick också hänga på och gå en rallybana vilket hon tyckte var ganska skojigt sånär som på att hon var tvungen att gå lite väl nära matte i svängarna. Överskattat, faktiskt

Norrie fick framför allt passivitetsträning i form av vara-uppbunden-medan-matte-gör-saker. Jag lekte lite domare för ringträningen och så tränade jag med Zumi. Han skötte det okej, men inte helt bra, för han var gnälligare än han brukar. Trött heeler gnisslar, kan vi konstatera. Däremot glappade munnen förvånansvärt lite under freestyleträningen, trots att vi körde den svåraste övergången i programmet rent skallmässigt. I den övergången brukar skallen börja komma, men idag var det alltså ovanligt tyst (om än inte helt tyst varje gång)! Även det lilla korvdjuret fick traska lite rallybana och var lite brydd om varför man bara skulle gå förbi skyltarna utan att göra något med dem. Hallå, det står ju något på plan, och när det står något på plan så ska man GÖRA SAKER med det! Ann-Sofie var också snäll och klämde och kände lite på honom inför patellaundersökningen, och det gick fint. Han blir lättare och lättare att muta till vad som helst!

När vi sent omsider drog oss hem från LHU var det två rätt mosiga hundar jag stoppade in, och sedemera försökte lirka ur bilen. Ingen av dem reste ens på sig när jag öppnade bakluckan, och när Norrie insåg att det var vattenpölar på parkeringen och dessutom regnade så såg han ut att fundera på om han inte kunde sova i bilen inatt istället…

Det som slog mig under dagen, och slår mig såhär efteråt, är hur lätt det ändå har blivit att ha båda två med mig. Och hur mycket jag litar på var och en – hur långt vi har kommit tillsammans. Vi tränade idag både ihop med hundar vi inte tränat med på länge, och helt nya hundar, och jag tvekade inte ens på att träna med dem lösa. Zumi har verkligen landat i en helt ny uppmärksamhet för matte och är så sanslöst lättmotiverad. Zumi, som jag knappt kunnat ha lös ensam i skogen med köttbullar som belöning, kan träna lös bland andra hundar med lite torkad kyckling och torrfoder. Norrie, mattes lilla hormonherre, hängde nästan inte på alls när andra hundar skällde, och nöjde sig med något mrrr-bjuff när han tyckte att han behövde vakta lite. Han både lekte och tog godis om vartannat och börjar verkligen kännas i form för tävlingssituationer.

Vilka hundar. Vilken utveckling. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro för ett år sedan att kullen som snart skulle födas skulle föra med sig det här. Från en halv träningshund, till två!

Words can’t be that strong
My heart is reeling
This is that fresh
That fresh feeling

Av någon anledning har jag varit på förvånansvärt okomplicerat humör den senaste veckan och inte tappat tålamodet eller varit så snar – trots att jag var det förra veckan, och det sällan håller i sig särskilt länge I måndags hade vi ett rent katastrofalt träningspass som jag ändå i slutänden kunde skratta åt – Norrie skällde vad jag än bad honom om, och Zumi hittade på alldeles egna kedjor istället för att lyssna. Hem och regruppera, helt enkelt, och så slötränade vi bara lite hemma resten av vardagarna.

Idag, med tyngre sinne än vanligt efter beskedet om Nero, tog vi oss ut till LHU för att träna lite hoppteknik ihop med Åsa och Kaia. Och eftersom jag är helt lost på det där med hoppteknik och framför allt namnen på olika övningar så är det nog enklast att läsa Åsas beskrivning av det hela Lillkorven behöver lite extra krut lagt på starterna så han verkligen, verkligen sitter och inte börjar tjuvresa sig så fort jag vänder mig om, men jag märker också att jag får ett annat kroppsspråk när jag försöker vara ”seriös” med övningar och då blir han också mer spänd och vill snabbare iväg. Vi får jobba på mattes kroppsspråk och vovvens skita-i-mattes-kroppsspråk helt enkelt Han löste övningarna rätt fint även om jag tycker att det blir lite gummiboll av honom ibland.

Zumi var med och tittade på och satt och halvsov. Hon fick träna lite på att stå på bakbenen i slutet av passet eftersom hon fortfarande är lite skeptisk till att göra alltför stora rörelser på ovanvåningen. Framsteg gör hon, men sen fick hon en gigantisk snörvelattack (nej, det är inte noskvalster, hon är avkvalstrad ett antal gånger och det gör som ingen skillnad) och lät som hon skulle dö och sen tyckte hon att det var lite överskattat att träna. Vi avslutade fint med några bakbensståenden och nöjde oss där.

Vi tog en promenad i det underbara snöfallet efter träningen, och Norrie lekte som vanligt pansarprojektil. Han börjar lära sig att inte terrorisera de äldre damerna i toktassflocken, men det är bara ett börjar… Zumi fick också skutta lite lös och var förvånansvärt duktig på att hålla sig runt matte och komma när matte ropade. Hon är så söt, och lite avig med sitt valpiga kroppsspråk!

Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Han började starkt och gjorde rätt direkt ett par gånger. Sen kom godis-stressen och han slutade fundera på vad han gjorde och stod med framtassarna i kartongen och pep. Jag beslutade då att helt enkelt ta ifrån honom uppgiften när han blockade, lyfte undan kartongen och tittade passivt åt ett annat håll tills han varvat ner och inte gnällde längre. Det tog kortare och kortare tid att få ner honom till tystnad för varje gång jag tog undan kartongen, och plötsligt lossnade det igen. Han använde hjärnan och alla fyra benen på alldeles rätt sätt. Frustrationen återkom när han plötsligt glömde bort en baktass, men den var av lite annan karaktär så då fick han helt enkelt jobba sig igenom den – för han kunde jobba och tänka helt plötsligt, och inte bara låsa fast sig.

Nästa svårighet kom när jag tog upp och höll godis i handen. Plötsligt fanns inte lådan längre utan allting handlade om att ta sig in i handen. Men skam den som ger sig – i mattes fall alltså – för när han grävt, gnagt och pipit lite insåg han att godiset inte gick att vålda sig till, och kopplade igång de små grå igen. Schwopp så stod han så fint i lådan. På slutet kunde vi varva med 4 on och 4 in genom att vända på kartongen under repetitionerna, och 4 on är enklare hälsar han.

Det är länge sedan han var såhär nöjt trött efter ett pass, må jag säga. Han har intagit knät och sover som en liten varmkorv Såhär ser en sammanfattning av passet ut: