Träffen var jobbig. Jobbig och nyttig. Och delvis lite lugnande, eftersom jag förstod på ett annat sätt att vi dras med lite samma problem allihop – känslan av förväntningar man inte vet om man kan leva upp till, och svårigheten att se vad som är det viktigaste i tävlingssituationen.

Vi fyllde bland annat i ett formulär i boken Lyckas på tävling av Niina Svartberg, och även om jag tittat på det förut (och panikat…) så var det bra att tvinga mig igenom det. Det visade ingenting jag inte redan misstänkte, men färdigifyllt väckte det ändå lite tankar. Jag vet till exempel att jag är dålig på att planera, men jag vågade också förklara varför, och det gav lite mer tankar kring planerandets del i min tävlingsrädsla.

Jag har aldrig planerat så mycket med Zumi, eftersom det inte har varit någon idé. Zumi har historiskt sett inte gått att lita på att hon vill träna det jag tänkt just den dag jag tänkt mig. Därför har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att planera, trots att jag nu har två hundar som jag kan planera för. Och eftersom jag historiskt sett har planerat så lite, så litar jag inte på att jag vet hur man planerar på Rätt Sätt™. Jag har övertygelsen att någon annan helt säkert kan planera bättre, och då ska väl inte jag hålla på att planera som inte kan? Och så väntar jag liksom på att någon annan ska tala om för mig hur jag ska planera – men ber ingen om hjälp.

Det är med andra ord ungefär där det går snett – och på att jag inte har tillräckligt tydliga mål. Eftersom jag behöver mål för att tvinga mig själv att planera trots att jag egentligen inte vågar, så tänkte jag utmana mig själv med att titta på hundaktivs tävlingskalender igen. Kanske till och med titta på en specifik tävlingssida. Väl framför datorn och tittandes på en specifik tävlingssida så kände jag mig inte så nervös, så jag loggade in och bockade i mina hundar i rätt klass och klickade mig vidare för att se hur långt jag skulle komma innan jag fick panik. Det var bara det att det inte var så många klick för att anmäla sig, visade det sig… Så jag råkade anmäla både Zumi och Norrie till en freestyletävling i slutet av mars på hemmaplan.

Seriöst. Vad hände med ”Är du säker på att du vill göra det här?” ”Är du helt säker?” ”Har du målsmans underskrift på att du ska göra det här?” ”Vill du ringa en vän?” ”Är det här ditt slutgiltiga svar?”?! Eller blandar jag ihop hundaktiv med Windows-admin-kontrollerna och Vem vill bli miljonär…? Jag känner mig nästan lite lurad för att jag inte hann tänka på hur läskigt det är att tävla och avbryta anmälningsförsöket. You tricked me, hundaktiv!

Men okej. Anmälningen är gjord. Jag dog inte. Men planeringen då? Vi har två månader, ganska exakt, kvar till tävlingen (även om februari är en kort månad), och båda hundarna har färdiga program med lite finslipning att göra. Zumi är ringrostig förstås, men väldigt motiverad, och Norrie är lite ojämn när matte har nerver men löjligt entusiastisk vanligtvis. Vad behöver vi göra då?

Norrie

• Hoppet genom armarna från mellan ska ha framåttänk. Jag får aldrig belöna det med godis ur handen, utan bara med kastad leksak eller externbelöning. Det ska belönas upp extra mycket dagarna innan tävling.
• Galoppslalomet ska jag belöna lika mycket på varje sida och det ska inte finnas någon tvekan att gå igenom vänsterporten.
• Jag ska inte använda mellan som agilitystartposition tills vidare, eftersom han har blivit lite osäker på positionen i freestylen. Stadga i positionen behöver belönas mer.
• Kretsa och gå runt ska belönas efter olika antal varv – inte efter ett eller tre varv som det ofta blir.
• Uthållighet: Vi ska inte köra programmet, men länka rörelser i annan ordning minst 1.5 gånger så länge som vårt program är. Programmets längd ska kännas lätt att klara på tävlingen.
• Öva ingång på plan och tänka igenom vilken uppvärmningsrutin vi vill ha.
• Störningsträna med skällande hundar och pipleksaker, och STORBELÖNA fokus med de förutsättningarna.
• Om möjligt, störningsträna med löptik, och STORBELÖNA fokus.

Zumi

• Baklängeskedja programmet inför tävlingen. Hon behöver kunna programmet för att känna sig trygg i det, och veta när belöningen kommer så att hon inte ger upp.
• Kontrollera att hon minns samtliga rörelser i programmet enskilt innan vi sätter ihop dem igen.
• Nöta uthålligheten i två ben, så hon klarar minst fem sekunder mer än hon behöver på tävling.
• Kontrollera samtliga övergångar kritiskt så det inte blir obekväma vändningar eller stopp för henne. Lägga in övergångsrörelser där det behövs.
• Dra nytta av hennes egna länkningar av rörelser istället för att försöka jobba bort dem.
• Störningsträna med roliga människor som tittar på.
• Sista veckan inför tävlingen ska freestylen vila helt.

Take your car or hop a train
Call a cab or fly a plane
I’m sick of waiting in this intersection

Waiting takes time and I ain’t got it
Got my shirt all buttoned and my shoes all knotted
And I gotta start moving in some vague direction

Waiting takes more time than letting go
Waiting takes more time than letting go

Han började starkt och gjorde rätt direkt ett par gånger. Sen kom godis-stressen och han slutade fundera på vad han gjorde och stod med framtassarna i kartongen och pep. Jag beslutade då att helt enkelt ta ifrån honom uppgiften när han blockade, lyfte undan kartongen och tittade passivt åt ett annat håll tills han varvat ner och inte gnällde längre. Det tog kortare och kortare tid att få ner honom till tystnad för varje gång jag tog undan kartongen, och plötsligt lossnade det igen. Han använde hjärnan och alla fyra benen på alldeles rätt sätt. Frustrationen återkom när han plötsligt glömde bort en baktass, men den var av lite annan karaktär så då fick han helt enkelt jobba sig igenom den – för han kunde jobba och tänka helt plötsligt, och inte bara låsa fast sig.

Nästa svårighet kom när jag tog upp och höll godis i handen. Plötsligt fanns inte lådan längre utan allting handlade om att ta sig in i handen. Men skam den som ger sig – i mattes fall alltså – för när han grävt, gnagt och pipit lite insåg han att godiset inte gick att vålda sig till, och kopplade igång de små grå igen. Schwopp så stod han så fint i lådan. På slutet kunde vi varva med 4 on och 4 in genom att vända på kartongen under repetitionerna, och 4 on är enklare hälsar han.

Det är länge sedan han var såhär nöjt trött efter ett pass, må jag säga. Han har intagit knät och sover som en liten varmkorv Såhär ser en sammanfattning av passet ut:

Matte är trött. Vovve är frustrerad. Matte försöker. Matte försöker för länge. Vovve fattar inte. Matte blir irriterad. Vovve än mer frustrerad. En evighetskedja av frustration på varandra och bara skit med träningen. Båda vovvarna ser min hand som en förlängning av godisbiten och behandlar den därefter, och jag som är ohyggligt smärtkänslig blir grinig och vill inte träna in nya trick.

Hepp, träna något där jag kan kasta godis då. Kontaktfält! …men frustrationen är hög även där. Jag får en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, och är rädd att lära in fel och ha missat något som egentligen är helt vitalt för träningen i denna veritabla agilitydjungel. Kvarstår gör då positionsarbete, som jag är döless på, och konstiga-föremål-apportering. Norrie hämtar med glädje alla möjliga saker, däribland metallvispar, pennor, tuggben och klädnypor – men inte nödvändigtvis i den ordning jag har tänkt mig, och med en hel del frustration. Zumi, å sin sida, kan verkligen inte hålla fast ett föremål! Bita och bita och bita, DET kan hon däremot. Kan man göra det till ett trick, måhända?

Norrie gör allting halvdant och hysteriskt utan att tänka, och blir frustrerad så fort han inte får som han vill. Zumi kan inte vänta på sin tur utan är ivägen hela tiden. Resultatet är en irriterad matte med en shiba som trampar på henne och en heeler som frustrationsgnisslar när matte inte tycker att stoppa in hela mattes hand i munnen är en dutt. Jag brukar tycka att Norries energi är rolig att jobba med, men just nu är det liksom bara massa stök och ingen hjärna. Det enda han fokuserar på är var belöningen finns, och lyssnar inte på vad jag säger över huvud taget.

Nu när jag suttit och tvingat mig igenom filmerna jag ändå spelat in på oss, så ser jag en sak väldigt tydligt – att Zumi stör både Norrie och mig mycket när vi tränar. Norrie är ju faktiskt rätt duktig på att vänta på sin tur, medan Zumi aldrig har fått lära sig det då hon varit så passiv i sig själv. Det innebär nu att vi har en störnings-shiba som är lite väl mycket störning när hon egentligen ska vänta, och det irriterar mig och stressar Norrie som blir mer hetsig på belöningarna för att hon inte ska ta dem. Bra med filmer, må jag säga. För att hitta någon form av ny inspiration så klippte jag ihop det som såg bra till halvbra ut på filmerna till lite ljusglimtar från riktigt dåliga dagar.

I lördags såg apporterandet av tesked bra ut i alla fall, och jag upptäckte att Norrie kunde göra trick medan han höll föremål. Perfekt till vårt framtida Harry Potter-temade program!

Jag tror att de flesta hundsportare kan känna igen sig i ifrågasättandet. Vaddå hundsport? Vem som helst kan väl få hunden att göra didära tricksen? Och det är ju hunden som gör momenten, du behöver ju bara stå där och säga vad den ska göra!

Ja, precis. Så var det. Eller hur? Och levande djur är helt förutsägbara i alla aspekter av en tränings- och tävlingssituation.

Eller så är en hel del människor helt enkelt för korkade för att inse att det i häst- liksom hundsport rör sig om att en del av din ”utrustning” har egna känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar. En hockeyspelare har liksom inte problemet att skridskorna har en dålig dag, och fotbollen får inte för sig att bara rulla åt vänster just en viss match.

När det plötsligt handlar om en levande individ, med just känslor, tankar, humörsvängningar och fysiska förutsättningar, så blir det för mig fullständigt fantastiskt att teamet häst-människa eller hund-människa kan prestera vid ett givet tillfälle. Dessutom sker allt förarbete inför prestationerna med samma förutsättningar – att båda i teamet måste förberedas lika minutiöst och på olika sätt. Det är inte du själv som är begränsningarna, det är vad du och din häst eller hund är kapabla till tillsammans. En elithäst eller -hund är inte en garanti för en elitprestation. Bara för att man får den där hunden eller hästen som ju kan det där så bra, så innebär det inte att man kan styra och förvalta det.

There is no I in team.

Nåja, vi som inte kan vinna on looks alone får ligga i på andra sätt! Igår mötte jag upp med Anna för lite freestyleträning i ett frostigt Valla. Norrie fick gå med täcke dit för att hålla det varmt åt Zumi, och när jag anlände fick faktiskt Zumi börja träna lite eftersom hon var pigg och glad. När hon plötsligt tappade fokus så knöt jag upp henne, bökade på henne täcket och satte henne på det medtagna pläden så hon skulle hålla värmen, och körde med Norrie istället. Men Zumi är mer frusen än jag kunde föreställa mig – hon frös trots päls, täcke, pläd och solsken! På pluskontot kan dock noteras att hon kunde tänka sig att träna med täcke på, och att dessutom lägga ner lite ordentlig entusiasm i det hela Sötråttan då! Svansen protesterade lite mot täcket, men hon var glad och pigg och söt som bara Zumi kan vara.

Anna gjorde en hjälteinsats och fotade under träningen, hipp hurra! Somliga andra kom ihåg kameran men hade glömt minneskortet… Så fantastiska bilder av Anna!

Norrie, som fick pausa utan täcke, hade inga direkta problem med kylan, inte ens när han lade sig direkt på det frostiga gräset istället för på pläden. Han, som har så kort päls, borde ju rimligen vara den som fryser, men näääädå.

Vi lade ork och fokus på freestyle, förstås, även om det inte var sådär jättemycket som kändes helt hundra den här gången. När Norrie är lite speedad så flyter han ut lite i både kretsa och gå runt, vilket innebär att det blir svårare för honom att komma in i ett slalom från det. Slalomet i sig fungerade sådär, dessutom, och han var lite ovanligt vimsig på var matte egentligen gjort av leksaken. Summerat så var det inte ett toppenpass rent prestationsmässigt, men toppenpass nontheless tack vare bra träningssällskap med bra idéer!

Idag har vi också fått lite saker gjorda. Vi började med en promenad ute på gräsvägarna i Skorteby, som tyvärr fick ett lite tråkigt slut. När vi kopplat upp alla vovvarna och gått en bit så började Zumi plötsligt halta (VEM om inte Zumi, förstås!), och inte lite heller. Ena bakbenet vägrade hon sätta i, för att sedan sätta i det ett par steg och istället vägra sätta i det andra. Hältan gick sedan tillbaka till det första och hon ömsom hoppade på tre ben, ömsom linkade fram. Patella, tänkte jag som första grej förstås och sedan köldkramp, men beteendet kändes inte klockrent för något av dem. Efter lite vila hemma så visade hon ingenting på en kort rastning nu på kvällskanten, men jag får hålla koll på de där benen… Förhoppningsvis har hon bara sträckt sig lite, för hon flängde runt en del, men hon har visat obehag på samma ben en gång tidigare, vilket försvann när jag borstade ur snön ur tassen den gången.

Norrie och jag tog oss direkt ut till LHU och lite försenade studsade vi in på avslutningen på valpagilitykursen. Lagom sams, med soffstress och Zumioro, började vi inte sådär superstabilt. Norrie morrade åt höger och vänster (tjoho så konstigt när matte är uppstressad, NOT!) och matte tyckte att han kunde gå och kamma sig. Efter några lagom misslyckade bytesövningar (jag har visst inte lärt honom att springa bort från leksaken och SEDAN till leksaken, så han tar rakaste vägen ) blev det lite teoripaus där knorvhunden somnade i mitt knä och sen lite rastning (där vi återigen blev osams, denna gången över något så fantastiskt som att han inte ville ta en godisbit när han precis slickat på en fläck. Matte arg, Norrie mycket förvirrad…).

Som tur är så slutade vi inte på minus utan jättemycket på plus, för att Anna bad oss att vara demohund för hur man lär in ett bakombyte. Och jajemen, med rätt guidning och med rätt placering av leksak så fattade vi båda två vad vi skulle göra! Usch så bra det kändes Något som kändes både bra och dåligt var att han morrade till när en hund kom fram till honom och nosade på honom. Dåligt, för att han morrar, bra, för att han lyssnade direkt på att jag sa nej och släppte det helt för att istället fortsätta jobba med mig. Vi behöver nog socialisera det lilla monstret en smula med både hundar och människor misstänker jag…

Det är för övrigt när jag ser Norrie på bild, speciellt på andras bilder, som jag slås av vilka helt galet stora öron han har. Och då menar jag… Galet!

Om ni undrar vad jag gör på bilden egentligen så låser jag upp min telefon med näsan för att slippa ta av mig handskarna Jag verkar inte fatta att jag redan tagit av mig en handske, dock…

Gällande hälsa på ett lite bredare plan slogs jag av en insikt idag. Som ni säkert vet har jag en hel och en trasig hund, om man uttrycker det lite trubbigt. Norrie har hittills inte haft några större hälsomässiga problem mer än en lite strulig mage som är lätt att ta hand om på egen hand (och välja tugg som passar lilla magen bra), medan Zumi sällan hinner vara hemma i mer än en vecka innan hon går sönder på nya innovativa sätt. När jag idag satt och läste om melanom till följd av att vi plötsligt hittat leverfläcksliknande märken i ena ljumsken på Zumi, förstod jag plötsligt två saker – mitt problem att knyta an till Zumi, och obehaget jag känner inför att hälsoundersöka Norrie.

Vi börjar från slutet, med att inte vilja hälsoundersöka Norrie. Känslan av att ha en hund som oftast är hel, utan långa konvalescenttider och där man inte varje dag blir orolig för konstiga symptom är en enorm befrielse. När det blir dags för hälsoundersökningar säger jag potentiellt adjö till den lättnad jag känner i samband med Norrie – han kanske får både en patelladiagnos och ett par dåliga höfter, och då kan det ju till och med vara kört med freestylekarriären. Då blir Zumi den helaste (med fria höfter och armbågar, tjoho!), och hon är inte så mycket att hålla i handen helhetsmässigt

För att komma till Zumi och att jag haft svårt att knyta an till henne, så handlar det väldigt mycket om att hon har varit trasig av och till så många gånger. Jag har inte riktigt vågat tro på att hon blir särskilt gammal, trots att det varit oärftliga småsaker som hon varit trasig med, och vem vågar knyta an ordentligt till en hund som det känns som att man kanske kommer att förlora i förtid? Sen blir vi tightare när hon är frisk, och så blir jag lite avvaktande igen när hon går sönder. Och så har det hållit på. Jag hoppas att de här små fläckarna är ofarliga och att hon inte får problem med narkosen på tisdag – så kanske vi vågar bli ett team ordentligt.

Den här veckan har varit lite osammanhängande och med sporadisk, inte alltid kvalitativ, träning. Jag har flera kvällar tänkt att jag ska ta ett pass på sagostenen eller lite kontaktfält, men har inte riktigt orkat och även Norrie har känts lite trött. En del saker har vi dock fått gjort!

I onsdags var vi ett litet gäng ute och körde valpagility på LHU. Jag fick ett toppentips av Åsa – SKHV. Skicka, Kalla in, Höger, Vänster. Vi körde alltså varje övning fyra gånger, en gång skick mot leksak, en gång inkallning, en gång springandes på höger sida, en gång springandes på väster sida. Och vad tror ni att jag har glömt tills nu? Jo, att springa på vänster sida. Jag drog Norrie från en enkel hindersugsövning med tre hinder (bom på marken) och utlagd leksak bara genom att vara på fel sida. Bra att jag upptäcker redan nu att jag måste jobba mer med att ha honom på höger sida!

Vi sprang också lite släptunnel och det börjar kännas som att hans hang-up släpper mer och mer. Jag kom på efteråt att jag egentligen skulle passat på att ställa tusen frågor om kontaktfält, men man kan inte komma ihåg allt

Till slut så passade jag på att ta den trötta hunden och dra igenom vårt freestyleprogram till musik. Det var matte som presterade sämst, för timingen är inte riktigt vad den ska till musiken än. Norrie hängde så glatt på och gjorde allt jag bad honom om – utan skall! Trots att han var trött kunde han alltså vara tyst. Det bär jag med mig!

I fredags var jag och Norrie ute på LHU igen, den här gången för freestyleträning. Han kändes betydligt mer splittrad och hade svårare att koncentrera sig, men å andra sidan hade jag PMS och kände mig också lite okoncentrerad och virrig (och tjurig!) och belönade nog ganska tråkigt. Vi hade jättebra störning av en Karin med hundar som körde agility och freestyle medan jag och Norrie vimsade runt och låtsades köra freestyle.

Det blev betydligt fler skall, eftersom matte inte var så tydlig med kommandon och flaxade och vimsade mer än vanligt. Han håller ihop bra trots skallen, så det blir inga stopp, men satan så högt han skäller när han sätter den sidan till! Vi lyckades ta oss igenom programmet två gånger utan större missöden, och tränade externbelöning och de olika momenten i programmet separat i ett par omgångar.

Sen var Norrie en tröttie! Jag skulle egentligen vilja konditionsträna honom lite så han orkar mer, men vill samtidigt inte börja för tidigt med en hund som inte är riktigt färdigväxt. Nu när Zumi är hemma och behöver bantningsbootcamp så tänkte jag dock åtminstone länga promenaderna. Han går ju ändå mest lös och kan välja tempo mer själv, så det borde inte fresta så mycket på kroppen att röra på sig fritt. Nåja, när förkylningsluddet har lossnat tänker jag börja…

Igår var det återigen dags för agilitykurs, och i början av passet märktes att ingen av oss var riktigt på rätt blad. Jag blev uppretad för småsaker och Norrie var ovanligt nosig och släppte fokus hela tiden. Passande nog tog vi ett brejk, för jag kände igen hans beteende, och gick ut en liten sväng. Jajemen – självklart var det lilla djuret bajsnödigt! Efter pausen var han betydligt mer fokuserad och rolig att jobba med, även om jag märker att han verkligen kräver att jag är på rätt humör.

Vi körde hindersugsövningar, två hinder rakt fram till utlagd leksak eller med kastad leksak, vilket vi hållit på med tidigare och därför var en bra övning för oss när matte var grinig. Sen tryckte Anna in en massa information om uppvärmning och nedvarvning och träning och fysik och massage och annat i våra huvuden.

Jag får återkomma med en veckoplanering när jag åtminstone till viss del hunnit planera min vecka – och när jag vet när jag blir frisk. Tills dess – ut och busa i fnöhn! Som Zumi, galopperandes med munnen öppen, eller som Norrie, konstigt känguruskuttandes!

Som tur är, så kan den här lilla svarta läsa matte och sedan ge henne precis vad hon behöver. Så idag har Norrie varit stökbrötig av hela sitt hjärta och uppfört sig så illa som en liten stökbröting kan. Man kan med andra ord lugnt säga att jag inte behöver oroa mig så mycket av den anledningen jag stipulerade ovan. Faktiskt, så blev jag lite lugnare av att han uppförde sig illa, hur paradoxalt det än må låta

Allt gick inte dåligt även om vovve var på stökbröthumör. Idag hade Åsa ansvaret och berättade om kontaktfältsträning och hoppteknik. Vi gjorde två olika hopptekniksövningar och det var intressant att se. Norrie är ju lite av en… Tja, bulldozer. Vaddå speedbumps, tyckte han första (och andra, och tredje) gången och plöjde fram som han kände för. Men efter ett par repetitioner kom han på att man faktiskt kunde försöka skutta fram lite samordnat och tog övningen som det var tänkt Bra kroppskontrollsträning, det där! Vi provade också en övning på böjda spår som vi dock inte kommer att hålla på med än på ett tag. I och med hans front försöker jag att tänka mig för vilken typ av övningar vi gör mer kontinuerligt och jag överväger av samma anledning att drastiskt minska på rundningsövningarna. Nu tror jag kanske inte på allvar att han kommer att gå sönder av den lilla träning vi gör, men det skadar ju liksom inte att skynda långsamt. Vi behöver inte ha bråttom i alla grenar samtidigt.

På tal om kroppskontroll så har vi påbörjat balans- och koordinationsträning på en Sagosten från IKEA. Jag ska nog testa den utan fodral dock, för det blev väldigt halt för honom och det tog liksom bort lite av poängen med övningen. Roligt tyckte han dock att det var, antagligen för att det var torrfoder inblandat

Oavsett hur vi gör med fodralet så behöver jag pytsa i lite mer luft. Det var lite klurigt att fylla den när man bara har två armar, så jag får väl låna in en extra

Inte heller den här veckan blir det någon veckoplanering, eftersom den här veckan bara är tre dagar lång. Den tvåbenta delen av hamsterkollektivet ska åka på en kort visit till Dorotea och lillvovve ska kampera med Wille hos syster. Men till nästa vecka tänkte vi komma tillbaka starkt och brett med planeringar och hela grejen!

Norrie har nu somnat i mitt knä, halvvägs över på rygg, invirad i min morgonrock. Det är inte lätt att vara en trötthund! På vägen dit knockade han mig dessutom – han försökte hoppa upp i knät ÖVER mitt armstöd, missbedömde avståndet (läs: tog i alldeles för mycket) och dunkade huvudet i min näsa. Tokhund!

Det var inte den lilla heelern som underträffade mina förväntningar – tvärtom. Han uppförde sig väldigt väl, mycket bättre än jag hade trott när vi kom upp på fredagen, skulle sova på nytt ställe med hundar i alla rum runt om och med folk som gick i hallen. Tyst och stilla vilade han ihop med matte hela natten och sa inte ett ljud.

När dagen randades för utställning fortsatte han att uppföra sig enligt protokoll och jag presenterade honom för ägaren till kullsyster Nella som ”den fula i kullen”. Och nog så sant visade det sig vara när jag fick katalogen i handen och insåg att det var fem hundar anmälda i just hans åldersklass. Med fem hundar kan vem som helst räkna ut att mitt lilla Knorvel tar den femte platsen och därmed blir oplacerad.

Alldeles korrekt så fick vi vår jumboplats, men för att inte gå sakerna i förväg så kan vi backa tillbaka och gå igenom själva visandet. Som vanligt får man väl säga great dog, shame about the handler, för det var två punkter som matte inte alls tänkt igenom och de två drog antagligen ner helhetsintrycket. Det första var att domare ibland ställer sig bakom hunden när de känner igenom den. Skitläskigt sa Norrie när han vände sig bak och fick ögonkontakt med domaren, fast som han sa det lät det mer som mrr. Dumt av mig att inte hanteringsträna just den biten, domare bakom alltså, för jag vet ju att han inte är aggressiv utan på sin höjd lite osäker och har vett att tala om när något är läskigt. Något att jobba på inför eventuella veterinärbesök och liknande.

Det andra var att jag roade mig med att visa honom i lagom fotgåendetempo. Det kan ju vara listigt att visa upp honom i ökad trav med lite schwung liksom. Men sånt glömmer man tydligen ganska lätt.

Plutthunden gjorde dock väldigt mycket rätt, trots allt – t ex stod och sprang han superduktigt trots att han allt som oftast hade en hund ungefär en decimeter ifrån hans bak. I samlingen var han dock en udda fågel, min lilla sparv, och absolut inte domarens typ på ett enda ställe. Det var väldigt nedslående att stå med en liten pärla som visade sig från sin finaste sida och höra domaren diktera om knappa rörelser, dålig bröstkorg, dåliga armbågar, för stora öron, fel svans och så vidare.

När jag säger att han i samlingen var en udda fågel, så innebär det att han var något mer högställd och hade ganska mycket mindre massa än de andra valparna om man bortser från hans mycket knorr-vliga svans. Han ligger väl inom standarden (29 cm hög, 31 cm lång, 7,8 kg) men som vanligt på heeler så var det grova och låga hanar som premierades. Det innebar dock att det gick fint för Norries helbror Nisse som hade mer massa och såg mer färdig ut – inte helt olik brorsan Iso

Jag har sagt hela tiden att det här är den sista utställningen för Norrie, och jag står nog fast vid det – inte så mycket för bedömningen som för hur utställningar får mig att må vilket i förlängningen påverkar Norrie. Det är en obehaglig känsla att vara helt utelämnad till någon annans bedömning av ens hund, där den ser den i ungefär två minuter och sedan ska sammanfatta den på ett papper. Den maktlösa känslan, att inte kunna påverka domarens syn på en ras som man kanske inte alls delar, är varken rolig eller konstruktiv.

Goda saker förde dock utställningen med sig, i form av ett kvitto på att vi är ett samspelt ekipage. Jag släppte honom lös i ridhuset ett antal gånger och körde lite freestyle, ställde upp honom, drog lite positionsarbete och så vidare, och det är liksom inget problem. Visst, extra gott godis fanns ju att tillgå, så lite fusk hade jag.

Det var också kul att knyta mer kontakter med heelerfolk inför framtiden. Man får en liten känsla av hur arbetet inom rasen ser ut när man träffar många som är aktiva, och det hjälper upp ens motivation till att träna mer och komma någonstans. Vi fick många frågor om när vi skulle börja tävla, och lite förvånade miner när jag inte sa MyDog – men han är ju inte tävlingsmyndig då så vi får vänta. Programmet är ju inte ens klart, heller… Och alla förefaller inte vara så imponerade av freestyle, så jag är lite orolig att jag ska få en stämpel som oseriös som sysslar med det.

Slutligen har det fört med sig att jag återupptagit mitt läsande om rasen, och just nu sitter jag och jobbar med ett inlägg om standarden (både på svenska och engelska) som jag hoppas att jag blir klar med snart. Det finns en hel del tänkvärt i standarden som jag känner är värt att lyfta – även om andra säkert tänkt samma tankar som jag tidigare och även om andra vet mycket bättre, så har jag funderingar och letar efter svar.

Usch, så jobbigt det är att inse sånt! Och vadskaandratycka och uschsåpinsamtdetärbarajagihelavärldensomharproblem duggar tätt i huvudet när den rara lilla hunden plötsligt drar lovar runt en annan hund på träningspassen. Snälla, snälla säg att även en söt och rar och förig och perfekt liten träningshund kan få knasinfall och hormonpåslag? Och att den söta, rara, föriga och perfekta lilla träningshunden kommer att bli just det igen – och inte vara såhär hela livet?

Ja, jösses. Den här veckan har det därför inte blivit någon veckoplanering. Det kändes strategiskt att inte sätta upp kraven på prestation (från mig, faktiskt) så högt, så vi inte blir osams. Därför är det bara ett träningspass inplanerat, imorgon, då vi ska flamsa runt och leka så mycket vi kan med de roligaste leksakerna vi kan hitta. Och kanske köra några starter, och kanske-kanske en liten smula freestyle om vovven känns på rätt håll, så att säga.

Sen jag beslutade att okej, jag låter skallen vara, så har jag nästan försökt trigga fram dem. Jag har kört långa repetitioner av t ex kretsa som brukar provocera fram skall fort, jag har kört skick runt tre träd på raken. Och Norrie är plötsligt knäpptyst. Vafan? Jag skulle ju härda mig lite här!

Idag har vi tagit en mörkerpromenad med pannlampa. Jag hann jaga upp mig ordentligt över att Norrie inte ville kampa, tills jag insåg att han aldrig har varit i en nermörk skog tidigare, och definitivt inte kampat med någon som samtidigt bländar honom. Så jag testade igen på motionsspåret, och då var det klös i den lilla hunden Vi får helt enkelt träna på att leka i beckmörker med matte med pannlampa, för det är säkert en viktig egenskap! hm.

När vi kom hem blev det vovveplågeri i form av kloklippning och bad. Efter ett totalt nervsammanbrott hos den lilla herren med tillhörande illvrål, insåg han att jag inte höll på att klippa av honom tassen (faktum är att klotången måste vara i kontakt med hunden för att detta ska inträffa…) och sen tog han resten av tassarna med mera lugn. Badet var helt okej, man fick ju godis!

Lilla blötdjuret mitt! Efter badet kampade vi och jagade varandra i lägenheten en stund.