Min plan är att bibehålla motions- och aktiveringsnivå, men att varva den med passivitet och lugnare moment. Jag funderar också på att cykla till träningar när jag kan, så hon får ur sig lite energi på vägen och kanske kan koncentrera sig bättre när vi kommer fram. Jag gillar orken och attityden hon har, men inte riktigt det lite stressiga beteendet och den totala oförmågan att koncentrera sig.

Jag borde ha reagerat på hur hon var när jag tog ut henne, men jag var så fokuserad på att vi skulle träna att jag inte tänkte mig för. När jag kopplade lös var hon som en stålfjäder och ömsom stirrade, ömsom nosade. Ett par moment gick bra men när hon låste på en fotgängare försökte jag bryta henne med en godisbit framför näsan och då fick hon ett ryck. Hon höll sig på grusplanen och sprang inte fram till någon, men sprang heller inte till mig. Efter lite mer nosande satte hon sig för att kissa och då fick jag nog och vrålade i ordentligt att det får hon inte göra, och då blev hon rätt låg istället. Hon kom fram till mig men ville inte ha godis. Jag kopplade bara upp och gick till bilen och åkte hem.

Efter att ha pratat med husse eftersom handbromslampan vägrade slockna (och talat om att jag aldrig kommer kunna ha några tränings- eller tävlingsplaner med “den här hunden”) plockade jag med Zumi från bilen hemma och gick upp på hygget. Jag tog fram osten, kopplade loss och Zumi sprang.

Och sprang, och sprang, och sprang.

Och sprang.

Fram och tillbaka, runt runt runt på hygget. Nu och då stannade hon för att nosa, och sedan sprang hon igen. Det gav mig tid att gå planlöst över hygget fram och tillbaka i mörkret, och fundera över vad jag egentligen gett min hund för signaler. Hon sprang inte av glädje, utan som en avreaktion, det hade nog vem som helst kunnat se. Nosandet emellanåt stärkte det intrycket. Hon fick godis när hon kom till mig, med lite beröm, men jag försökte att inte tjata på henne. Efter sådär fem minuter började hon komma ner i någon form av normalläge igen och höll sig mest runt mig. Då bad jag henne att hoppa upp på lite stenar, gå en slalompassage, gå lite mellan, göra en snurr och så vidare, och då var hon plötsligt med mig igen.

Vid ett tillfälle när jag belönade gjorde hon en undanmanöver som om hon tänkte dra en ny repa, men jag sa med den lugn-snällaste rösten jag har “men Zumi, ska du inte komma istället?” och ja, då kom hon ju förstås.

Jag börjar inse varför just min shiba är satans svår att träna med. Det är en spännande kombination av enorm signalkänslighet och reaktionen på den – avståndstagandet och springandet. Frågan är bara hur i hilvette jag ska arbeta med det…

Men egentligen är det inte personerna som försöker sänka dig som är din största fiende. Det är du själv, som låter dem.

Om du visste, och kunde lita på, att du egentligen är en rätt bra människa, så skulle de inte komma åt dig alls på samma sätt. Om du kunde lita på att din egen bild av dig själv är den sannaste, skulle de inte påverka din vardag. Om du tog dina egna känslor och tankar på allvar, skulle ingen kunna trassla ihop dem för dig.

Nej, det är inte enkelt. Självkänsla är jättesvårt. Jag misstänker att det har blivit ännu svårare med Internets intåg, för man har tillgång till så många fler personer att jämföra sig med. Alla som presterar bättre än dig själv står att finna, och det är svårt att inte bli ganska sänkt av att se att det alltid finns någon som är bättre. Det verkar som att det är för lätt att vilja jaga perfektion snarare än att acceptera att man är där man är, och istället se möjligheterna till utveckling. Lägg sedan till de människorna som gärna trycker ner och snackar skit, så har du inte direkt världens bästa grogrund för en god självkänsla.

Men något måste man väl kunna göra? Mjodå. Man kan arbeta sakta mot målet att på samma självklara sätt kunna påtala saker man kan, som saker man inte kan. Hur? Genom att börja smått. Genom att erkänna sina brister och tala om sina förtjänster, för sig själv. Och nästa gång du börjar bräka men jag kan ingenting om…, försök att stoppa dig själv och fundera på om det är helt och hållet sant.

Jag är bra på… Så långt kommer jag. Sen börjar jag genast fundera på vad andra ska tycka om de olika alternativen jag kommer på. Det finns garanterat någon som är bättre, bara bland det fåtalet som läser min blogg. Men spelar det någon roll? Man kan vara bra, utan att vara bäst, förihilvette! Men som så ofta slåss jag med tanken om min prestation alls är värd något om någon annan presterar bättre. Sedan i torsdags har jag ältat om det är någon idé att fortsätta med freestylen, då jag fick se hur ett välfungerande ekipage såg ut – och det var ju inte vi kan jag säga.

Det kommer ta tid, det här. Men tillsvidare, kan vi med trygghet sluta oss till att jag är bra på att ställa väldigt höga krav på mig själv.

Jag håller på att klicka in ett nytt trick, som involverar att hon ska ställa sig med alla fyra tassarna på ett föremål. Så idag tänkte jag träna litegrann inomhus efter promenaden och tar fram föremålet, klicker och kycklinglever.

And action: Zumi börjar så smått, men allting går väldigt, väldigt långsamt. Nåja, jag är van att peppa och jollra med henne för att hon ska försöka och de första 2-3 repetitionerna går helt okej. Tills hon bestämmer sig för att nä, nu räcker det, och helt enkelt går sin väg, till vardagsrummet, och lämnar mig ståendes i köket som ett annat fån, tillsammans med den nytinade kycklinglevern.

Förstår ni nu vad som är problemet här? Zumi gör, men bara så länge det passar henne eller hon tycker att hon har tillräckligt att vinna på det. Om inte, så skiter hon helt och hållet i vad jag gör eller jag har. För henne finns det inget som helst värde i social samvaro – den enda som egentligen är viktig för henne är hon själv. Dessutom är hon kräsen, så inte ens kycklinglever är en motivator, framför allt inte inomhus.

Spännande va? Och den här är min tävlingshund…

Lite efter eget huvud har jag börjat lära Zumi att nosa efter femtioöringar i gräset, och dagens övning gick rätt så skitdåligt. Zumi fattade till en början vad jag var ute efter och markerade femtioöringen och fick godis, men när jag försvårade situationen något så låste hon helt plötsligt på min hand. Hon slog med tassen, satte sig, lade sig och tog kontakt istället för att leta efter femtioöringar. Pust och suck tänkte jag, vi bryter. Vi gick en liten sväng så hon fick kissa och på tillbakavägen tänkte jag att jag provar en sista gång. Jag höll fram den andra femtioöringen jag hade med mig så hon fick nosa på den, och sa sedan “leta” utan att ha någon aning om var den andra egentligen låg. Zumi satte nosen i backen, tuffade sakta framåt och tvärstannade sedan med nosen – på den saknade femtioöringen. Sedär. Hon kan.

Värmen gör att jag har svårt att få särskilt mycket gjort. Allting går långsammare och jag har mått lite illa eftersom jag så lätt slarvar med att dricka tillräckligt med vatten. Å andra sidan har det varit mysigt att ta morgonpromenad i Rydsskogen i nästan 20 grader och bara njuta av solen innan den börjar steka ordentligt.

Idag har vi tagit en lång löspromenad där hon omväxlande fick gå i citykopplet av olika anledningar. Den första anledningen var att det helt plötsligt stod ett rådjur på vägen vi gick på. Jag såg att hon spände sig och saktade in, så jag tittade upp och såg rådjuret stå knappt tio meter bort. Hon stannade helt och jag tog tag i kopplet lite försiktigt, och pratade lite med henne. Dock var hon helt låst på synintrycket och fastvuxen i backen tills rådjuret började röra sig igen, då släppte hon det med blicken och tittade på mig och fick självfallet belöning och beröm. Jag släppte sedan kopplet igen och hon travade fram ett par steg mot platsen rådjuret stod för en minut sedan, så jag lockade på henne och hon kom tillbaka. Jag kände att jag hade stressat upp mig så jag kopplade om citykopplet så hon fick gå kopplad en bit. Strax efter att jag kopplat om det igen så går det helt plötsligt en katt på stigen.

Nåja, katter är hon inte superlåst på, men jag tog tag i öglan och gick en bit tills katten hade klivit undan, för säkerhets skull. Vi var båda ganska uppvarvade och behövde lugna ner oss lite. När vi kom fram och vek in på en liten stig vid en göl så fick hon gå lösare igen, men då låste hon plötsligt på någon lukt och lyssnade inte alls, så jag gick till henne och lockade med henne och sedan fick jag koppla henne igen då hon var studsig och såg ut att vara beredd att dra på minsta ljud i skogen.

Efter att ha gått kopplad en bra bit, alternerat med att ha kopplet hängande efter, så fick hon löskoppling igen över björkbanan där hon åter igen låste på lukter och var allmänt ofokuserad. När vi kom upp på cykelvägen var hon ganska mycket som vanligt, men stirrade mycket på bilarna och gick längre fram än jag ville så jag fick be henne vänta flera gånger. Jag tänkte att hon var bajsnödig och svängde in på hygget så hon skulle få en liten extrasväng. Hon stannade gång på gång och tittade tillbaka ut på cykelvägen och jag påminde henne gång på gång om att vi var på väg framåt. Helt plötsligt gör hon ett tvärkast och springer fem meter rakt ut på hygget, och står sedan där och tittar på mig några sekunder innan hon börjar nosa och äta gräs.

HUR ska jag agera i den här situationen?

• Hon kommer inte om jag ropar. Om hon tittar på mig fortsätter hon titta på mig, och om hon gör något annat tittar hon inte ens på mig.
• Om jag går mot henne irriterat så vänder hon och springer.
• Om jag lyckas bibehålla lugnet och går stillsamt mot henne kommer hon och möter mig de sista meterna, MEN det betyder inte att hon nödvändigtvis kommer att följa med när jag sedan vänder och ska gå igen. Då kan hon stanna och bara växa fast och TITTA på mig.

Hur ska jag göra? Alt 1, att på något vis komma ifatt och säga åt henne att såhär gör man för i helvete inte, är alltså uteslutet. Jag får inte komma i närheten av henne om jag är irriterad. Alt 2, att gå och hämta henne, fungerar oftast, men inte bra, och hon verkar inte direkt lära sig något alls av det. Alt 3, att gå därifrån och lämna henne fungerar dåligt då jag inte vågar göra det fullt ut med tanke på var vi går, det är för mycket människor och så i cirkulation.

Jag löste det idag med att gå därifrån och gå runt det lilla gräspartiet hon stod i, så jag kom från ett annat håll och hämtade henne. Jag tänkte noga på kroppshållning och attityd så hon inte skulle läsa in irritation och hon kom och mötte mig. Sen blev hon ståendes efter ett par meter och bara stod och TITTADE på mig. Efter typ fem minuter tröttnade hon och gick och nosade istället, och då hämtade jag henne igen. Det känns instinktivt jättedåligt eftersom det känns som att jag måste svansa efter min hund och lyda hennes minsta vink, men jag förstår ju att det är ett förmänskligande när jag säger så. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ställa mig till hennes beteende.

Det jag menar i början med att jag har en Dr Jekyll och Mr Hyde är att jag fortfarande inte, efter två år tillsammans, fattar vilken typ av hund hon är. Jag har nog alltid tänkt att hon är väldigt mjuk, men hur kommer det sig då att hon helt plötsligt får såna här attacker? Hur kommer det sig att hon bara kan stå och TITTA på mig och inte göra någonting alls? En liten del av mig säger “jävla trotshund, hon utnyttjar mig bara och vet att hon bestämmer, hon behöver sättas på plats så hon slutar se så förbannat högfärdig ut”, men den mer sansade delen säger “vad är det som händer? Vad är det hon försöker säga som jag inte förstår?”, och det hoppas jag att någon har ett svar på. VAD gör min hund? VARFÖR gör hon det? HUR ska jag hantera det?

Just nu bor alla våra kylvaror i en trälåda på balkongen, himla tur att det bara är någon minusgrad kallt (och därmed ungefär nollgradigt på balkongen). Vi vet inte om frysen fungerar eller inte, men väljer att hålla den stängd, förhoppningsvis klarar den något dygn innan den smälter om den inte heller fungerar.

Den positiva sidoeffekten är att vi hipp hurra troligen väldigt fort får vår standardhöjning till helkyl och helfrys. Den negativa sidoeffekten är… tja, vi har inget kylskåp just nu. You do the math.

Alla hundägare är inte hundmänniskor. Under gårdagen hördes nästan konstant ett Hon får ju ingen mat, titta så hungrig hon är, eller Hon är ju så mager, hon kan inte få tillräckligt med mat om Zumi. Samma hund har fri tillgång till torrfoder av bra kvalitet men tackar ju sjävklart inte nej till skinka om det erbjuds – det betyder ju för i helvete inte att hon är hungrig! Ja, hon är ganska tanig, eftersom hon bara äter så mycket hon vill ha. Efter ett tag är det inte längre roligt att höra de eviga kommentarerna, som om jag inte tar hand om min hund?

Droppen rann över när Zumi helt plötsligt var borta mitt under julklappsutdelningen. Då hade samma person bestämt sig för att hon måste gå ut och tagit ut henne, utan att meddela varken mig eller Kalle. När jag sedan ifrågasatte beslutet när de kom in, och sa att det är okej att ta ut henne men att jag måste få veta det först, så kom kommentaren Jamen hunden måste ju gå ut!. Då blev jag så arg att jag gick upp på ovanvåningen och svor ett par riktigt långa ramsor. Det är inte okej att påstå att jag inte tar hand om min hund! Zumi hade varit ute ungefär tre timmar tidigare på en lite rejälare tur för att hon skulle vara välrastad och nöjd tills det var dags att gå hem. Jag tar verkligen hand om min hund – mitt liv kretsar omkring min hund och hennes välbefinnande! Det finns inte en sekund på dygnet då jag inte är Zumis matte först och främst.

Jag hade inte blivit lika arg om det här kommit från en människa som inte själv har hund, eller som jag kände lite närmare (t ex Kalles föräldrar), men när det nu kom från en nästan okänd människa som själv har hund, så blev jag riktigt, riktigt arg. Jag tycker dessutom inte om hur denna person har hanterat sin egen hund, då det är en mycket stressad hund som inte fått den rättvisa vägledning den så väl förtjänar. Jag vill inte släppa iväg Zumi med någon som inte hanterar henne på det sätt jag tycker är lämpligt och har kommit fram till passar henne under tiden jag haft henne.

Glad i hågen gav vi oss iväg ut till de nattgamla spåren. Glad i hågen stoppade jag i Zumi i kasslernätet till spårsele (som nu ska bytas ut, jag är trött på att råka göra henne illa när jag ska böka av det i spårslutet! Bröstsele nästa!) och gick bort till spårstarten.

Och spåret blev helt enkelt ett debacle. Zumi tog knappt spårstarten över huvud taget, vimsade hit och dit på vägen och fattade ingenting. Efter många om och men tog hon sig ner en liten bit men sen började hon vinda, irra, pipa och inte komma någonstans, så då tog jag helt sonika henne av spåret och gick tillbaka till bilen. Efter att en annan hund FÖRSTÅS klarat av spåret som gick åt helvete för oss provade vi att ta henne på spåret jag lade igår – med ett lika förudmjukande resultat. Hon bara fattade helt plötsligt inte vad hon skulle göra. Hon var intresserad av allt utom att spåra och jag stod och kokade av irritation, besvikelse och frustration medan hon åt gräs och stod och pep.

Till slut fick jag kapitulera och ta med henne tillbaka till bilen där jag hade en liten shouting match med Kalle om att jag ville åka hem och han vägrade och tyckte att vi skulle åka ut till nästa ställe, lägga ett enklare spår och lyckas. Jag vägrade å min sida eftersom det bara skulle vara mer av ett nederlag att behöva gå tillbaka till bäbisspår för att få hundkräket att fatta, när viltspår om något ska vara naturligt. Hon kan ju inte bara GE UPP sådär lätt jämt!

Nå, jag förlorade ju ganska hårt på att jag inte kan köra bil, så jag blev bistert medsläpad till nästa plats… Efter att ha suttit och kokat av mig i bilen en stund medan Kalle lade spår fick jag vackert ta en liten promenad med instruktören och svära av mig lite Det var i termerna “omotiverbara förbannade hundkräk” och “jag trodde jag hittat NÅGOT hon var intresserad av” och “det är ju ingen idé att spåra om vi inte kan gå anlagsprov imorgon” (jag har aldrig haft bråttom framåt eller haft väldigt höga förväntningar på min hund). Till mitt försvar bör sägas att hon har gått förbannat bra på de lättare spåren tidigare, med en spårnogrannhet som jag inte såg hos någon annan av de jag gick med på tidigare kurstillfälle och hon redde ut flera klurigheter med en arbetslust hon inte tidigare uppvisat. Då är det ganska lätt hänt att skruva upp förväntningarna, liksom.

Jag antar att man till Zumis försvar får säga att det märktes att hon var trött sedan igår – hon somnade med huvudet i mitt knä på väg ut till kursen. Sen vet jag inte om jag helt enkelt borde byggt mer förväntningar hos henne innan spåret också, så att hon visste att det var ett viltspår på gång och att det var löfte om klöv. Inför bäbisspåret visade jag henne en klöv, och så lekte vi lite kamp- och jaktlekar med den. Spårstarten gick dåligt men när hon väl tog upp spåret så var hon rakt på det om än lite långsammare än tidigare och klöven grep hon direkt när hon kom fram. Tyvärr gjorde jag henne återigen illa när jag skulle dra av henne kasslernätet, så nu blir det banne mig någon mer lätthanterlig sele. Ska kolla på utställningen i Växjö om de har något bra.

Efter ett dylikt debacle kan man behöva lite riktigt bra choklad.