I am I plus my circumstances

För nästan två månader sedan skrev jag att jag accepterade Den Stora Februaritröttheten. Sen blev det tyst. Jag tror att tröttheten har suttit i sedan dess och sitter i än. Jag är trött, så trött, helt enkelt. Och på hundfronten har det varit idel skit och inget roligt att rapportera, så det har varit tyst, helt enkelt.

Vad för skit? Trasig heeler-skit i huvudsak. Norrie började röra sig sämre igen och jag tyckte inte att det hjälpte att vila, novafona etc så jag bokade en veterinärtid för undersökning. Som ett brev på posten fick han diffust ont någonstans kvällen innan och gnällde till när han flyttade på sig. Det höll i sig nästan till veterinärbesöket, där han förstås inte hade ont någonstans, tacksåmycket. Vi fick dock norocarp utskrivet för att se om det hjälpte.

2015-03-07 09.59.57

Det hjälpte finfint för att ta bort ontet när han ställde sig upp, lade sig ner, hoppade upp på och ner från saker. Det gjorde däremot inte direkt någon skillnad alls på hans rörelsemönster. Han var fortsätt hyfsat trebent i galopp helt enkelt.

På onsdag ska vi tillbaka igen och börja med en röntgen av rygg och vänster baktass. Jag är rädd att han ska ha spondylos eller något annat som inte går att bota, och hoppas att han helt enkelt ska ha låsningar i ryggen som stör honom.

2015-02-22 14.46.12

Hund är roligt nästan jämt, eller hur var det? Vi försöker att andas i mellanrummen och jag testar lite vad han verkar klara just nu. Han blev mer trebent dagen efter ett rejält heelwork- och lekpass, men fick inte ont. Idag har vi kört uppletande, så vi får se vad kroppen säger imorgon.

Jag kan inte lova att jag orkar att hålla bloggen uppdaterad ordentligt, men jag ska försöka. Mest av allt vill jag bara säga ett stort, stort tack till alla som är med mig på den här resan och som gör att jag orkar en dag till, och en dag till, och en dag till.

2015-03-10 22.12.03

I am always doing that which I cannot do, in order that I may learn how to do it

Det här är en testpost, och ett litet datornördsutbrott, som ni egentligen kan strunta i att läsa. Jag har bråkat länge och väl med WordPress-pluginen “Facebook” för att få till automatisk postning till Facebook när jag skriver ett inlägg. Jag har hela tiden hamnat i återvändsgränder när informationen i pluginens dokumentation (från Facebook själva!) inte stämmer med Facebooks apputvecklingssidor, och ingenting har helt enkelt fungerat.

Idag googlade jag på nytt efter en plugin som kan göra det jag vill, och hittade istället Social Networks Auto Poster. Den bygger på samma lösning, en FB-app som kopplar ihop din FB-profil med din WP-blogg, men till skillnad från Facebooks egna dokumentation så var den här lätt att förstå och överensstämmande med verkligheten. Ja, förhoppningsvis. Nu ska jag nämligen se om det här postas…

Only the mediocre are always at their best

Det är mycket upp som en sol och ner som en pannkaka just nu. Norrie är mest upp som en sol, och matte mest ner som en pannkaka om vi ska vara ärliga med fördelningen.

Sedan senaste fysbesöket i torsdags har jag sett en definitiv positiv trend, där jag börjat få svårt att se vilket ben det egentligen är han avlastar, och med få trebenshopp. Tills idag, då han återigen avlastar vänster och går på tre ben av och till i ena galoppen. Han kan förvisso kan vara rejält trött sedan gårdagens maratonfys (simning, vattentrask plus spår), men lite pannkaka blir det i mattes själ. Det hjälps upp av att han har varit störpigg och liksom fnissig och glad hela dagen, för jag har svårt att tro att han har ont. När han vattentraskar och simmar kommer han inte riktigt undan att arbeta med alla ben, och då blir han ju garanterat tröttast i vänster som är minst musklat. Det vore lite orättvist av mig att inte låta hunden vara lite trött i kroppen efter träning när jag själv stapplar runt som en stelopererad t-rex efter ett TRX-pass.

Vi firade midsommar i Skorteby i år, och jag vågade låta Norrie rejsa med Zumi på gräsvägarna en stund. Jag höll andan men skrattade samtidigt åt hans glädje och njöt av hur lätt han rör sig.

Jag lyckades tappa bort Norries viktmanschetter någonstans här hemma under onsdag kväll, och istället för att försöka få tag på ett nytt par innan helgen så kom jag på att jag kunde googla efter förslag på hur man gör egna. Sagt, gjort, planerat och klart! Bästa mamman hjälpte till med sybiten, eftersom hennes symaskin bara hade expressläge och jag trodde att den skulle äta upp mig… 😉

Igår monsterfysade vi ihop med Anna och Tim, som också står för alla fina bilder 🙂 Härlig somrig dag!

Norrie fick traska i vattenbrynet i ungefär 3+3 minuter och sedan prova på att simma. Det var ganska hetsigt i vattnet men det kändes som att han vande sig ganska fort och lugnade sig lite mot slutet. Han blev inbäddad i sitt nya fleecetäcke och instoppad i bilen en stund efteråt, och protesterade högljutt och intensivt på att inte få fortsätta vara i vattnet…

DSC07372

norrie-flytvast

norrie-vattentraskute

Zumi fick också prova på att simma, och var definitivt mer energisparande men också betydligt instabilare i vattnet. Lite kränkt kände hon sig nog också 😉

zumi-flytvast

Sist på dagen spårade vi, och maken till trevligt tempo i spåret med Norrie har jag aldrig varit med om! Antingen var han helt slut efter simmet, eller så hjälpte det att jag lagt korv tätt i spåret. Det gick stadigt och stabilt i spårkärnan med finfin kontroll och noggranna ringningar när han hamnade fel. Finkillen! Nu ska vi bara få bort de där spontana benlyften mot lämpliga buskar som kommer ibland…

DSC07389

DSC07398

Norrie hade Bollen i slutet av spåret. Bästa, bästa Bollen! Ja, vad Bollen är varierar från dag till dag – just nu är Bollen av latex med pip 😉

DSC07406

Zumi spårade med bra energi redan från början, bra fokus och glatt humör. Övergången över grusvägen blev i svåraste laget men med lite hjälp tog hon sig sista biten till slutet.

DSC07456

DSC07460

Med tanke på konsistensen på heelern i slutet av dagen är det kanske inte jättekonstigt att han är lite trött i kroppen idag. På något sätt försöker jag se det som lite positivt att han kan falla tillbaka till trebentheten när han jobbat riktigt hårt – det kan väl liksom vara ett tecken på att han helt enkelt är för dåligt musklad…?

DSC07408

Even if you fall on your face, you’re still moving forward

Jag har försökt uppdatera här, men någon har ätit upp en sladd (eller helt enkelt tryckt på fel knapp) mellan oss och omvärlden, så sedan en vecka är vi nätlösa hemma. Vi märkte felet i tisdags men hann inte felanmäla förrän onsdag kväll, och sedan dess har det varit väldigt få vardagar. Bristen på uppdateringar beror alltså på att det helt enkelt inte är jättespännande att uppdatera från telefonen där skärmen är stor som min handflata, utan fysiskt tangentbord och med en bildstorleksbegränsning på 8MB.

Vi har sysslat med annat, som grillkvällar, glassätande och uteplatsodling. Norrie har varit tvärpigg och hävdar att han är jättehel, men jag ser ju att han rör sig knäppt (lika knäppt som före skadan, helt enkelt). Vi har varit till Norsholm med honom i ett par omgångar nu, för genomkänning och behandlingar. Första besöket blev laserbehandling av en liten reaktion i ryggen, andra besöket mer laser och dagens tredje besök blev laser plus vattenthreadmill. Och nu har vi förhoppningsvis hittat felet – han använder liksom inte vänster bak… Hans medvetenhet om det benet är nedsatt och han belastar inte det lika mycket som höger. Han tar heller inte ut steget lika mycket (i vattnet skiljde det närmare två centimeter, mycket för en kortbent hund!). Han har mindre muskelmassa på vänster sida, trots att han tidigare alltid varit underbyggd på höger. Nu hittar vi dock ingen reaktion i ryggen längre, och han är hyfsat mjuk även om han är kortare i musklerna på höger sida och stelare i musklerna på vänster.

Det blir mer vattentraskande nästa vecka, och tills dess ska vi lära oss allt om novafonbehandling av Anna (BÄSTA fysgurun!) och gå cavaletti, gå lite försiktigt med tomma viktmanschetter och skritta. Vi ska helt enkelt se om vi kan peta igång en liten medvetenhet om det där vänstra bakbenet som mest bara fått hänga med ett tag. Jag har skrivit ihop ett ganska seriöst schema för att inte missa något av all fysträning och behandling, får se om vi lyckas hålla det. Det mesta är ju 5-10 minuter, så det går att peta in lite var som helst. 🙂

Just nu känner jag mig hoppfull. Just nu tror jag på att vi kan få honom att använda sina ben på ett mer normalt sätt med träning och tålamod. Just nu tror jag på att det blir mer agility med tiden. Just nu tror jag på att han kommer att fortsätta framåt, uppåt, utåt, hitåt och mot stjärnorna.

I Was Made For Sunny Days

När jag vaknade imorse kändes någonting lite annorlunda. Lite lättare. Kan det vara så enkelt att lite extra sömn löser många spänningar? Det som mötte mig när jag slog upp ögonen var sol. Om det är sol ute kan jag ju omöjligen stanna i sängen! :heart:

Jag och hundarna hann en kort Turf-tur i solen innan jobbet, och trots att det var sol så sa termometern minusgrader. Matte fick hicka och drog på Norrie vintertäcke… 😉 Det var kanske inte helt nödvändigt med tanke på hur varm jag blev i fleecetröja under regnjackan.

2014-03-06 07.28.52

I was made for sunny days
I made do with grey
But I didn’t stay
I was made for sunny days
And I was made for you

Solen lyste fortfarande när jag rullade mot campus på cykeln, och återigen slog det mig att något kändes annorlunda. Först i höjd med A-huset förstod jag. Det knastrade inte om cykeldäcken och corson var ologiskt ren. Det säkraste vårtecknet av alla – grussopning! Åh, det var så vackert med den rena stenbeläggningen att jag behövde fota och spara.

2014-03-06 08.33.34

Jag hade ett mål idag för att ta mig ut på en joggingtur – jag skulle försöka ha 10 erövrade zoner samtidigt i Turf. Eftersom (jag trodde att) zoner är låsta i 30 minuter efter en erövring så borde det gå om jag fixade de i närområdet och sedan tog en joggingtur över campus för att samla in resterande zoner tänkte jag. Jag grundade, mycket seriöst, med en promenad runt motionscentrum och fyra zoner och lämnade sedan av shibaankaret hemma med ett ben. Jag och den svarta missilen ökade tempot och tog oss upp mot campus, men när jag stod på en zon såg jag hur en annan användare tog en zon jag lämnat bara minuter tidigare. What? Vad hände med 30 minuter?!

Jorå, 30 minuter har man tydligen när man har levlat mååånga nivåer – jag har fem! Men – tack, therockey, för det jävlar anamma jag frammanade när du tog två av de zoner jag trodde att jag säkrat! Med ökat tempo och en lista på zoner tog vi oss en liten extra sträcka och hade till slut 11 zoner samtidigt! Med de två vi tappade på vägen tog vi alltså totalt 13 på promenad och joggingtur. Hur långt vi sprang? Vet inte. Hur fort vi sprang? Vet inte. Men jag blev svettig, hade roligt och tog i. 😉

2014-03-06 15.40.49

Ja, nu ser inte kartan ut sådär längre, och det är det som för mig gör Turf roligare än geocaching. När jag nu tagit de närmaste cacherna måste jag ta mig så långt för en enda cache att det är svårt för mig att motivera mig till det (jag är inte cachare “på riktigt” helt enkelt). I Turf är det bara att vänta på att någon ska ta över zonerna igen så kan jag börja om 😉 Så till kvällspromenaden har jag zoner att ta igen!

…om nu hunden har lust att följa med. Han var lite trött efter joggingturen, tror jag.

2014-03-06 16.51.06

Black or White

Jag brottas alltjämt med om det är okej att försöka med business as usual trots oroligheterna i världen. Det kan ju verka lite… som att jag inte bryr mig, vilket är ungefär exakt motsatsen till hur jag känner. Men samtidigt måste jag hantera det faktum att jag faktiskt ingenting kan göra åt utvecklingen just nu, och då är det nog mer konstruktivt att göra bra och fina och roliga saker än att helst ligga i fosterställning med ångestpanik över risken för krig.

Med det sagt, så är jag fortfarande lite ur balans, så jag kom fram till att det nog kanske inte var så klokt att ta med hundarna till en ny inomhuslokal och försöka träna något vettigt. Vi tog istället på oss långpromenadskläderna och jag petade igång Turf på telefonen och så började vi leta zoner att ta över. Nå, mest jag, hundarna verkade mer leta dofter.

Zonjakten gick helt okej, även om jag svor lite över att telefonen kraschade ett par gånger och att GPSen tog lång tid på sig att låsa. Extra frustrerande när jag stod precis bredvid en zon och telefonen bestämde sig för att starta om, och innan jag hann få igång den kom en joggare på jakt efter samma område och plockade det. Meh! Med en timeouttid på 30 minuter var det ingen idé att hänga kvar där, inte.

Det som är lite listigt med det här är att det tar typ 30 sekunder från det att man kommer in i en zon tills dess att man erövrat den, och de 30 sekunderna är himla bra träningstid med hundarna. Det låter lite, men testa att stanna på en random plats och vara passiv ihop med en kortbening i 30 sekunder så inser du förhoppningsvis snabbt att det är något jag… ehem… eftersatt en smula.

Man får också se roliga skyltar om man rör sig i andra områden än man brukar. Vad sägs om framtidssäkrad fiber? Jag är hälsosamt skeptisk.

2014-03-05 18.17.48

It’s a turf war
on a global scale
I’d rather hear both sides of the tale
See, it’s not about races
Just places
Faces

But It Did

Det förbereds för födelsedag i huset! Det är den yngsta och yvigaste och ivrigaste i flocken som fyller år alldeles alldeles imorgon. Idag, en dag för tidigt men på Kaias födelsedag, blev det därför helt traditionsenligt födelsedagsagility! Vi fick dock inte riktigt det väder vi hade förväntat oss…

We are standing silent in a stupor at the sight
Gazing on with glazy eyes apart
Oh, you couldn’t ever see, it couldn’t ever be
This couldn’t ever happen but it did

För inte kan det komma snö nu? Nej? Och ändå var det precis det som hände. Från enstaka regndroppar, till små hårda snökorn, till snöflingekluster stora som en handflata. Som tur var så smälte ingen av hundarna av lite nederbörd, så vi sprang agility som om det inte alls snöade på tvären. Zumi fick vänta i bilen för att inte bli helt översnöad och verkade rätt nöjd med det…

Snöagility!

Snöagility!

Snöagility!

Snöagility!

Mellan turerna gömde vi oss under A-hindret för att få lite skydd från snön. Mide hade börjat löpa, men Norrie hade inte riktigt tid för henne när det fanns godis och bollar och agility att pyssla med. Däremot var han gnälligare än vanligt, vilket matte har ganska ont om tålamod med…

Snöagility!

När vi gått av hundarna skulle jag bara byta täcke på Norrie, skaka av snö från min jacka och luvan på min fleecetröja och åka hem. Jag hängde därför jackan över min väska så den skulle få torka lite och tänkte att fleecetröjan skulle räcka att åka hem i – bilen är ju varm. Och precis när bagageluckan gick igen så insåg jag att bilnyckeln… var i jackan.

Tur i oturen får väl sägas att mobiltelefonen låg i benfickan på byxorna och inte i jackan, så jag kunde ringa Leona och Kalle, så han blev upphämtad hemma och utkörd till BK med en nyckel till… Lite ytterligare tur i oturen var att jag trots allt hade en tjock fleecetröja på mig och hundarna var i bilen inslagna i varsitt täcke, skyddade från snö och vind. Jag fick vackert spendera en stund ute och kontemplera mitt misstag och vara tacksam för att det trots allt var dåligt väder och inte en varm sommardag, för då hade jag förmodligen varit tvungen att slå in en ruta för hundarnas skull.

När Kalle kommit och låst upp bilen var det rätt skönt med sätesvärme och torra vantar! Väl hemma väntade en stor klump nötlever som jag skar i mindre bitar och mixade ihop med äggula och rismjöl och pytsade in i ugnen – födelsedagsbarnet behöver ju en kaka! 😉 Norrie hjälpte till med disken:

2014-03-02 18.29.33

Nu däremot, tänker jag bara dricka te och läsa i Expeditionen, som jag råkade få med mig hem från förmiddagens shoppingtur.

Go the fuck to sleep

Matte är trött, stressad, mega-less på hundarna, pressad och sliten. Det är tur att det kommer nya dagar kontinuerligt. Imorgon är nog lite lättare och lite finare och lite mindre arg. Godnatt!

image

Got My Mind Set On You

It’s gonna take time
A whole lot of precious time
It’s gonna take patience and time
To do it, to do it, to do it, to do it, to do it,
To do it right child

Jag har ett mål med året som är större än alla mål i form av pinnar och uppflytt och glädje på agilityplanen och fnitter i heelworken. Målet är att jag, i så stor utsträckning som möjligt, ska må bra. Både fysiskt och psykiskt.

Nu mår jag inte katastrofartat på något sätt, men det finns utrymme för förbättring. För bättre självbild, för mindre huvudvärk, för mindre stresskänslor, för större trygghet och för färre dalar och fler toppar.

Året har hittills börjat helt okej, med positiva steg. Jag chattar med och träffar en grupp hundfolk kring tävlingspsykologiämnet för att hitta lugn i tävlingssituationer. Jag tränar mig själv ett par gånger i veckan och märker att jag blir starkare. Jag och hundarna har haft flera riktigt fina träningspass och även mikropass hemma som ger resultat. Campushallen ska också börja med mental träning-pass som jag ska försöka gå på ganska ofta.

Små, små steg. Det kommer att ta tid och tålamod. Men jag hoppas på positiva små steg i år.

I Hate You

Jag är feminist. Varför?

  • För att ordet feminist fortfarande är kontroversiellt.
  • För att jag inte skriver under på att män inte kan kontrollera sina drifter. Jag tror bättre om män än så.
  • För att kvinnor fortfarande måste berätta som sina sexuella vanor i våldtäktsmål.
  • För att när killarna sprang in i vårt omklädningsrum i fyran så var det vi tjejer som skämdes.
  • För att tanken på en bilgen får mig att skratta.
  • För att “lugna tjejer” placeras bredvid stökiga killar.
  • För att det fortfarande finns personer som blir förvånade över att jag kan någonting om teknik på jobbet.
  • För att barn redan i treårsåldern vet vad som är “flickfärger” och “pojkfärger”.
  • För att män fortfarande tjänar mer än kvinnor för samma jobb.
  • För att större delen av den kvinnliga befolkningen har en störd relation till mat.
  • För att det mestadels är män som vill att vi inkräktar på rätten till fri abort. Män som aldrig kommer att bli gravida. Män som tror att de äger rätten till någon annans kropp.
  • För att kvinnor aldrig bara får vara sin kompetens, utan alltid är sitt utseende.
  • För att kvinnor på minoritetspositioner som t ex inom tekniska yrken, ses som representanter för hela könet istället för en enskild individ.
  • För att motsatsen till inkvotering av kvinnor inte är avsaknad av kvotering, utan manskvotering. Och det händer varenda dag.
  • För att kvinnor varenda dag från alla håll peppras med du-duger-inte-som-du-är-budskap (Blek tänderna! Banta! Köp klänningar! Banta! Banta sa jag!).
  • För att “kvinnligt” automatiskt är sämre än “manligt”.
  • För att vi är fångade i en dikotomi där det bara finns två strikt avgränsade kön.
  • För att jag fortfarande kan bli förvånad om någon inte är heterosexuell.
  • För att det finns människor som provoceras av ett könsneutralt pronomen.
  • För att vi fortfarande har fotboll och damfotboll.
  • För att sporter med mestadels kvinnliga utövare fortfarande får mycket mindre bidrag än sporter med mestadels manliga utövare.

Och tusen. Tusen. Tusen andra skäl. Det här är en pytteliten topp på isberget av skäl till att feminism behövs. Jag har tänkt att avsluta det här inlägget flera gånger men jag kommer bara på fler, och fler, och fler skäl. Fyll gärna på i kommentarerna!