Men så har det dykt upp saker. Det har varit kurser – möten – sent jobb – Kalles födelsedag – lägenheten har behövt städas – förberedelser för FFs utställning – efterarbete efter FFs utställning – umgänge med vänner. Och bloggen har fått stå och vänta på sin tur, så att säga.

Det har ibland känts som att jag inte hinner ett endaste dugg mer än att jobba och ägna mig åt mitt huvudsakliga fritidsintresse – hundarna. Och det är ju egentligen rätt okej, trots allt. Jag insåg ju för ett tag sedan att jag aldrig jobbat mycket och haft ens en hund tidigare, och nu jobbar jag 80% och har två, varav en verkar gå på duracellbatterier och den andra nu vaknar ur efter-löpet-dvalan och vill vara med. Och det går ju. Ibland blir lägenheten sorgligt eftersatt med tre dagars disk ståendes i hela köket och med dammråttor som hotar att vräka oss, men jag hinner med det viktiga

Jag vill börja med att berätta att vi i höjd med förra helgen var ute på LHU och körde… tja, ärligt talat, allt möjligt. Framför allt allmänt hyfs och att inte fara runt som en gummiboll för att man såg en tunnel. Vi har börjat runda hinderstöd, inte bara träd och pinnar, och det känns som att han fattar vad det är jag vill. Jag får erkänna att jag faktiskt testade att skicka honom över ett mycket, mycket lågt hopphinder precis på slutet och han tog det så snyggt att jag blev helt till mig. Men! Inga fler hopp än, han är inte klar i kroppen!

Någonting som vi också tränade på, var att vara uppbunden. En träning som faktiskt gick förvånansvärt bra. Än så länge är han inte ”bara” uppbunden utan han får också ett lägg dig, och jag belönar med ganska täta mellanrum. Men det är ett ordentligt framsteg för en väldigt mattecentrerad hund!

Andra framsteg som det lilla mattefixerade monsterdjuret gör är inom området ensamträning. Tillsammans med Zumi har han nu varit ensam i två timmar ett par gånger, och när jag kommer hem är öronen alldeles sovtippiga. Duktigt knorveldjur som sover!

Vi var på freestylekurs i onsdags och fick klartecken att köra vår Batman-låt i klass 1. Nu när jag lyssnar så får jag dock tyvärr inte till tempot, så jag undrar om vi kan använda den. Det känns som att han varierande är för snabb och för långsam, men aldrig riktigt rätt. Kursen var hur som helst ett perfekt passivitetsträningstillfälle som vi verkligen behövde, då vi gick igenom låtval och programidé ekipage för ekipage.

Kalle har fyllt år, och han har av mig fått bland annat en Lensbaby Composer som det i ärlighetens namn mest är jag som använder än så länge Men önskar man sig ingenting så får man något som jag vill ha! Det är en sjukt rolig pryl som jag inte riktigt lärt mig behärska än… Men jag släpar med mig den och hoppas att jag ska lära mig. Som t ex ner till DeKlomp ihop med Kalle och Poj:

Som bekant så skulle ju minst Norrie, och även Zumi faktiskt, ställas på FFs utställning där jag ändå skulle lägga ner lite funktionärstid. Men – förstås – så passade båda hundarna på att kräkas under natten till lördagen och så blev det ingen utställning för någon av dem. De var pigga som vanligt och de kräktes bara varsin gång, så det var sannolikt inget farligt och inget smittsamt – men rather safe than sorry! Jag åkte dit och funktionärade och fotade istället.

Nåja, om det är någon som har orkat läsa såhär långt så kan jag glädja er med att det nu börjar bli dags för avrundning av inlägget.

Igår kände jag att jag verkligen hade misslyckats med Norrie. Jag kom att tänka på alla områden vi är dåliga på – att han skäller på dörren, att han kan morra på hundar, att han har rena hajfenan med ragg av och till, att han drar i kopplet, att han stressar upp sig, att han… Ja, kort sagt, allt jag har missat att göra och hur dålig jag är som hundägare. Och som det blir när man tänker de tankarna, så gick jag och spände mig och riktigt letade fel hos mina hundar så att jag kunde bli ännu mera upprörd. Och som det blir när matte går och spänner sig och osar frustration, så uppvisade hundarna gott om beteenden som jag kunde störa mig på av hjärtans lust.

Needless to say, det var rätt skönt att gå och sova och inte tänka på att vara hundägare ett tag.

Det verkar som att jag tog med mig frustrationen till dagens tävlingslydnadskurs. Första halvan av passet fungerade inte alls. Norrie talade om att det luktade löptik, och blev helt okontaktbar. Men sirius-ly, så besatt är han inte, men inte ens leksak eller korv gick att få honom att bryta med – för matte var ju irriterad. Jag blev argare och argare men fattade åtminstone det kloka beslutet att ta en paus och ta upp honom i famnen. And lo and behold – efter pausen så hade vi båda taggat ner och kunde utan problem arbeta, leka och äta godis. Och plötsligt, med lite hjälp från Monica, så fick vi till en början på förflyttningarna på klossen!

Zumi fick hänga med för att få en ordentlig promenad till Mjärdevi och tillbaka, och efter att varit uppbunden större delen av passet så var hon äntligen taggad på träning hon också! Hon har nästan-apporterat, tränat freestyle och varit sådär söt som bara en träningsvillig Zumi kan vara. Norrie fick i slutet alltså träna på att vara uppbunden, och också på att kunna ligga brevid Zumi när hon tränar utan att lägga sig i – nyttigt för en liten gummiboll!

Vet ni vad? Det här blev helt absurt långt. Närmare bestämt nästan exakt 1000 ord. Jag tror att jag ska sluta nu

Tidigare idag kände jag mig lite gnällig, lite rastlös, lite missnöjd. Jag funderade över känslan och försökte kartlägga den, och listade efter en liten stunds funderande ut att det helt enkelt var frustration över att jag glider ifrån hundträningsgänget eftersom jag för tillfället inte ens går promenader med andra. När jag insett det kunde jag också hantera det – genom att helt enkelt acceptera att ja, just nu är hundlivet ganska ensamt och lite tråkigt. Det kommer att bättra sig, och om det inte gör det så får jag göra en kraftinsats då och försöka rå på dödläget. Det hjälper inte att gräva ner sig, eller söka bekräftelse – det är bara att vänta ut stiltjen och fokusera på andra intressen en stund. Men jag kan kasta ut här – om någon är intresserad av att få sig och sin hund fotograferad så ställer jag gärna upp från och med nästa helg. Jag och Maximus är officiellt BFFs nu!

Vet ni vad som har fötts på Tanspots? Kika in på hemsidan om ni är nyfikna Jag ser det som ett gott tecken, men självklart är ingenting klart för vår del än. Det är så krasst att det måste vara precis rätt hund och det måste både uppfödaren och vi känna.

Har ni sett den obscent stora vovvemagen förresten?

Det har tagit en dryg vecka att bli kompis med min kamera på allvar, men nu har jag riktigt börjat känna att vi förstår varandra. Under veckan har jag fotat en del för studions räkning, och det är grymt härligt att kunna kasta på ett ljussvagt tele i en halvmörk sal och fortfarande få schyssta bilder!

Detsamma gäller en mörk klubblokal och en livlig svart valp – i motljus. Och kameran fixar det! Aaaaw, jag känner mig som en stolt förälder – han är så duktig, min Maximus!

Idag räknar vi slutet på femte veckan och är därmed ganska övertygade om att Zumi inte bara är tjock utan faktiskt också dräktig. Även om magen inte syns så mycket på bilden så är den helt klart där. Hon känns också lite annorlunda i kroppen när man lyfter henne så det görs med försiktighet nu.

Självklart dyker ju frågan upp om vi inte ska ha en liten Zumivalp, med jämna mellanrum och från alla möjliga håll. Och jag kan känna att det är lite svårt att säga nej, det ska vi inte, för på något sätt känns det som en dissning av min egen hund. Vilket det inte är – Zumi är en underbar liten varelse – men jag vill ha vissa saker i nästa hund som helt går emot grundmentaliteten i rasen (rejäl förighet och träningsvilja) och jag vill inte leta efter undantaget i en ras när jag söker min hund. Jag vill att förigheten och träningsglädjen ska vara regel, inte någonting som enstaka hundar har men nästan inga ägare bejakar och uppfödarna generellt inte värderar särskilt högt. Om man vill ha en härlig promenadkompis att träna lite trick med och lägga viltspår till, som inte tjatar och som gillar att sova, så skulle en Zumiavkomma vara en fullständig fullträff. Men jag har redan en perfekt sådan hund, så jag behöver ju inte en till.

Efter detta lite tyngre ämne går vi direkt på en dagsrapport. Dagen började ganska tidigt eftersom jag vaknade och var störpigg klockan halv åtta… Efter desperata försök att somna om och ignorera morgonen så kapitulerade jag och gick upp och hämtade Maximus och började terrorisera resten av Hamsterkollektivet. Resten av Hamsterkollektivet stördes inte så mycket av mitt terroriserande dock.

När jag faktiskt lyckats väcka samtliga invånare släpade jag ut den fyrbenta på en liten morgonpromenad. Bara just över parkeringen hittade vi ett kontokort så det blev en snabb promenad för att komma hem och kontakta ägaren som vi bara hittade på Facebook. Dessutom verkar hen bo utomlands, så vi får se hur det har hamnat i Ryd

Det har egentligen inte blivit så mycket gjort idag. Jag har gått och väntat på samträningen hela dagen och när vi väl kom dit hittade Zumi godis på marken och sen var det kört att få henne att tänka på matte Hennes nyvunna aptit har en liten hake – numera duger gammalt halvfruset torrfoder uppenbarligen lika bra som kokt lever! Hon fick eskort tillbaka till bilen av husse medan jag fotade lite och sedemera tränade med först Hana (stå på bakbenen samt nosdutt) och sedan Pärlan (som klarade sitt första fyraportarsslalom idag!), så jag fick mitt träningsbehov tillgodosett trots att min egen lilla gos inte var på humör. Från och med nästa gång så åker jag själv på samträningarna, så om ni vill ha assistans med något hundrelaterat är lördagar kl 15 vid Fritt Följs klubbstuga ett himla bra tillfälle!

Vi fick med oss valpfoder hem från Lena för att börja fasa in i Zumis kost. OM NOM NOM sa Zumi och hade plötsligt lust att träna! På en halvdeciliter Eukanuba valpfoder hann vi med att träna vinka, tass, fotopose, sitt-ligg-stå-kombinationer och nosdutt och Zumi hann ändå inte tröttna Den sista halvdecilitern fick hon utspridd i lägenheten som hon dammsög noggrant. Sen undrade hon om det verkligen var slut?

Jag och Maximus kommer bättre och bättre överens, om än med lite hjälp av Gimp för att få till exakt den effekt jag vill ha i mina bilder. Klart är, att det är underbart att fota på ISO 1600 utan att blinka!

Många saker i mitt liv faller på plats för tillfället. Jag fattar bättre hur jag vill ha det och hur jag ska nå dit – och jag kan bättre lägga saker åt sidan som egentligen inte spelar någon roll, utan bara är ett uttryck för mitt ohyggligt dåliga självförtroende. Jag vet lite bättre vem jag är, vilka förutsättningar jag har och vad jag vill lägga min energi på. Förutom studier och jobb ska jag bara engagera mig i begränsade mängder och för en period ska jag inte ha några ansvarsposter. Det ska bli skönt.

Lilla Röd har varit en underbar hund idag – eller så är det jag som har varit en underbar matte. Det brukar höra ihop – är jag glad och pigg så är Zumi glad och pigg. Eftersom jag hunnit få två timmars arbete gjort innan morgonpromenaden så var jag avspänd och nöjd, och på samma sätt som onda spiraler drar neråt drar positiva spiraler uppåt. Zumi och jag bara höjde varandra under hela promenaden, lekte med stora hammarhajen, körde några freestylemoment, ansträngde oss i hundmöten och allmänt var på topp. Det är positiva spiralandet höll i sig även under eftermiddagens cykeltur och sedan vårt tiominuters träningspass ute vid Fritt Följs klubblokal. Jepp, jag åkte iväg för att träna i tio minuter och åkte sedan hem – och är stolt över det! På tio minuter hinner vi träna på det viktigaste och på tio minuter hinner inte Zumi tröttna. Jag har en speciell hund att träna med och jag måste verkligen tänka på hur hon är, och inte på hur alla andras hundar är.

I lördags var det ost- och vinkväll med freestylegänget, PiM. Som vanligt kände jag mig tokigt nervös och ganska liten, men jag försöker att tänka på att jag är en av få i gruppen som faktiskt redan varit ute och tävlat. Visst, vi har inga höga poäng i bagaget, men vi har tävlat, vi har satt ihop ett program och tagit oss ut på tävlingsbanan – jag och Zumi. Och jag försöker att tänka, att det är en stor bedrift att ens kommit så långt med en urhund. De andra ekipagen kommer snart att börja tävla, och de kommer klättra långt fortare än oss – men för att vara ett shibaekipage är vi faktiskt förbaskat duktiga. Faktiskt bäst för tillfället. Det blir dock ingen tävling den 28:e – på grund av mattes tävlingsnerver, Zumis kliiga mungipor och noskvalster. Vi får se om det blir något tävlande nästa år eller om Zumi är föräldraledig då. Men 2012 ska vi sikta på diplompoäng!

It’s someone else’s turn to go through Hell
Now you can see them come from twenty yards
Yeah you can tell
It’s someone else’s turn to take a fall
And now you are the one who’s strong enough to help them

I hundlivet pendlar jag mellan hopp och förtvivlan, eller snarare glädje och frustration. Jag försöker att hantera Zumi med all optimism jag kan uppbåda, även om det känns som att springa med huvudet före in i en betongvägg när hon går från helt normal, kontaktsökande och jätterolig till rädd, darrig och okontaktbar på ett par sekunder. Dagen har dock varit riktigt bra, eftersom vi har haft promenadsällskap i form av syster och Wille. Zumi hade inte tid att noja över någonting eftersom det då fanns risk för att Wille kunde få hennes godis, och det vore ju alltför hemskt! På sista kvällspromenaden tog husse henne och hon var fortfarande lika ”med”. Väldigt nosig och skvättkissar gärna var tionde meter, men med, glad och framför allt inte rädd.

Jag blir rädd att jag på något sätt har förstört henne eftersom jag upplever att hon är värst med mig, speciellt med mig ensam. Jag tycker ändå inte att jag har behandlat henne illa på något sätt, och jag har koll på hur jag hjälper henne att avreagera efter obehag t ex. Visst kan hon känna av en viss frustration från mig, men inte så att det borde göra att hon skiftar humör lite här och där på en promenad där jag är på bra humör genomgående (med lite andas-övningar när hon blir blockad). Jag har gått tillbaka till att belöna minsta kontakt med gott godis och vara så entusiastisk jag bara kan. Jag försöker leka utan ögonkontakt (som hon tidigare har gillat) och över huvud taget inte på något sätt råka hota henne.

Ja, det är frustrerande, jag sticker inte under stol med det. Just nu är det många omkring mig som fokuserar på freestylen, min dröm i två och ett halvt år som jag trodde att vi var på väg att komma igång på riktigt med. Men jag får bita ihop och svälja min frustration, för jag har ingen hund att träna med för tillfället. Så enkel är den bistra sanningen.

Jag går som hjälpinstruktör på en valpkurs för närvarande och med lite pushning från Anita lyckades jag faktiskt öppna munnen och säga vad jag tänkte om övningen och hur ekipaget skulle göra. Jag vet att jag egentligen har en hel del kunskap, men det är så svårt att våga visa det.

Eter kursen gick jag en tur med Zumi och släppte henne sedan på grusplanen bakom lokalen. TJOHO sa Zumi och drog tokrepor. Såhär i efterhand skulle jag nog säga att hon ville komma till mig, men inte ville sluta springa, så hon hamnade i någon form av konflikt och kände av att jag var lite irriterad. Efter mycket om och men (sabla hund till att nosa!) kom hon och så körde vi lite freestylemoment innan jag kopplade för att hon inte ska länka ihop själva kommandet med att bli kopplad.

Mycket av min vakna tid spenderas dock med att rita, mäta, skriva och klippa för tillfället. Jag inser nu hur kul det är, men jag ser också den stora nackdelen med att vara kogvetare. I yrkeslivet kommer du sannolikt vara ensam om din kompetens på din arbetsplats (om du inte hamnar på ett kogvetkonsultbolag), och därmed bli ganska ensam. Och det är inget jag skulle klara.

Under tiden jag inte har bloggat har vi bland annat varit på shibaträff. Det var kul att se så många av samma ras på samma ställe, men jag är än mer säker i mitt val att inte skaffa en shiba till. En shiba vill jag ha, för jag lär mig mycket och det är kul med utmaningen hon erbjuder, men jag tror att jag i ärlighetens namn skulle tappa orken och intresset för träning och tävling om jag fick en lika svårmotiverad hund till. Förvisso märktes det på många av shiborna att de helt enkelt aldrig tjänat något på att ta kontakt med sina människor, och det påverkar ju verkligen hur de beter sig – men samtidigt, är det ju en ras som folk har som sällskap, och då känns det kanske inte helt rätt att leta tävlingshund där. Mina krav är väldigt annorlunda mot den generiska shibaägarens.

Just nu har jag ögonen på japansk spets, men också mittelspitz, så om ni har några kennlar att rekommendera eller något annat att säga om raserna så gör gärna det!

På Zumifronten är det stor frustration för tillfället. Ena framtassen har blivit röd igen och det är tvätt som gäller. Förutom det har hon vid flera tillfällen den senaste veckan tagit upp en lukt, blivit helt blockerad, låg och okontaktbar, bara vädrat och vädrat och vädrat i luften och jag når inte fram oavsett vad jag gör. Jag blir oerhört frustrerad av det för jag kan ju inte göra något om jag inte når fram till henne. Det är liksom inte min hund när hon beter sig sådär, jag känner inte alls igen henne. Zumi är ju en glad, flamsig och lite mjäkig hund, men hon låser sig normalt sett inte på det sättet. Jag misstänker att det har något att göra med hormoner, men vet ärligt talat inte. Det bådar hur som helst inte gott för vår träning eftersom det händer lite när som helst och var som helst.

På pluggfronten går det framåt. Jag har kompletterat en kurs och håller på med exjobbet ånyo. Det är förstås rätt hög belastning, men det är uthärdligt. jag ser till och med fram emot att skriva på programmeringsprojektet.

På föreningsfronten har jag träffat våra hyresvärdar och pratat kontrakt. Sen har det varit lite blandade småuppgifter och ett par större som står och väntar på att någon ska ha tid med dem. Jag får erkänna att jag inte riktigt har det för tillfället.

På… tja, privatlivsfronten? har Kalle fyllt år i veckan, så han har firats och fått tårta och ikväll blir det ännu mer tårta Dessutom har jag nu hållit liv i mina basilikaplantor hela sommaren och de växer och frodas! Det ni, jag som kan ha ihjäl kaktusar…

Det här passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag har så lite att göra i övrigt. Nu i helgen är det shibaträff, plus att jag ska agera kursförsökskanin. Nästa helg ska vi eventuellt åka till långtbortistan och fiska/plocka svamp. Helgen efter det kommer en kompis hit plus att jag ska tävla freestyle igen. Sista helgen i september har Fritt Följ inflyttningsfest i de nya lokalerna.

På något konstigt sätt så blir jag nästan lite taggad av att se en otroligt aktiv månad framför mig. Det kommer att bli för lite sömn, för mycket te och troligen ett nervsammanbrott eller fyra, men jag tror att jag kan klara det.

Jag tror på min egen styrka.

Poängen med det här inlägget är nog, att man kan förändra så himla mycket bara genom sin attityd. Genom att selektera vad man minns och hur man minns det, kan man trigga olika känslor.

I ett tankeexperiment på en kurs fick vi tänka på någonting jobbigt som hänt den senaste månaden, något som legat och gnagt och som vi återkommit till och känt att det inte känts bra. Vi skulle försöka extrahera så mycket detaljer som möjligt kring situationen, vad det var för väder den dagen, vilken mat vi åt, vilka kläder vi hade och så vidare. Sen upprepade vi samma sak, men med någonting positivt som hänt.

Behöver jag säga att det negativa minnet hade så ohyggligt mycket bättre upplösning? Det var som att det negativa minnet var en klar HD-video med fantastisk ljud- och bildåtergivning, medan det positiva minnet var en ögonblicksbild med en dålig webbkamera, suddigt i hörnen, stillastående och utan ljud.

För att minnas de bra sakerna behöver hjärnan lite hjälp. De negativa sakerna är hot, och hot är viktiga att koda in ordentligt i hjärnan så man känner igen dem till nästa gång, men de positiva sakerna kan liksom blekna bort lika fort som de hände.

Vi fick en uppgift på samma kurs, att på kvällen skriva upp fem bra saker vi gjort, eller tankar vi tänkt, eller saker vi tänkt göra men som kanske inte blev av. Det är då man inser hur prestationsinriktad man är – för nog är det lätt att bara räkna stora saker som man gör färdigt, som en sak man gjort?

Idag har jag

• Lagt ett enkelt personspår till Zumi med hennes frukost i slutet
• Tänkt på att kontakta människor för Fritt Följs räkning
• Börjat undersöka möjligheterna att få kläder med anpassat tryck
• Tittat på ett par avsnitt Scrubs
• Kört bil i mer trafik än jag brukar och rett ut det helt okej

Passa på att ta några minuter när du har läst klart och fundera över fem bra saker du har gjort under dagen. Kom ihåg – det är du som bestämmer vad du minns och hur du minns det.

Idag var jag uppe vid klubblokalen i Tinnerö och passade på att prata lite med Frida, Anita och Git. Bara det är ett steg framåt – jag är inte bara en kursare utan en aktiv person inom föreningen som har ansvar för en hel del. Det är ganska stort.

När rallygruppen som hade kurs tog fikapaus passade jag på att träna lite med Zumi på grusplanen. Jag har stora planer för programmet vi ska visa på shibaträffen i Södertälje och började klicka in ett nytt moment till det idag. Zumi var jätteduktig, även om jag misstänker att hon inte riktigt har fattat vad det är hon får beröm och belöning för… När vi nött momentet lite kopplade jag loss, drog på henne freestylehalsbandet och så körde vi några moment med fokus på tempo (slalom / åtta) och uthållighet (två ben).

Hallå, Linnea, bli lite stolt! Jag tränade med lös hund, med en lös shiba, och det bara fungerade, när hon tappade fokus efter belöning var det bara att säga hennes namn så klickade det och hon kom till mig för att träna mer. Här var jag definitivt inte för ett år sedan. Visst, hon är svår att ha lös ”bara på promenad” för att hon hittar på egna aktiviteter, men fan, det är väl bra nog att kunna träna med lös hund, även om det kräver en del godis.

Jag har lätt för att känna mig som en dålig hundförare, eftersom jag får förlita mig så mycket på godis för att få min hund dit jag vill ha henne. Men jag ska banne mig sluta med det – ändamålen helgar medlen, och om godis gör att vi kan träna och tävla på nivåer som få gör med sina shibor, då är det fan ta mig bra nog för att jag ska känna mig duktig. Basta!