Success is not forever and failure isn’t fatal

Jag påbörjade i januari ett försök att sätta mål som grundar rutiner, och vissa saker har jag lyckats med och andra inte. Det är nog rätt väg att gå, på det hela taget, men jag behöver också hitta vilka saker jag faktiskt tycker är värda att göra. Det ser ju bra ut med en massa mål, men stämmer de inte med vad jag faktiskt vill och känner för så spelar de ju inte så stor roll.

I senaste numret av brukshunden såg jag ett jättebra träningsupplägg. Du skriver upp vad du ska göra varje dag, och du kryssar också i vad som är vinningen för dig utöver att hunden blir tränad – är det kanske socialt, eller avstressande, eller fysträning? Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra det på ett bra sätt själv, men jag vill ha något sånt. Förmodligen blir det ett hemmahack en tråkig kväll… 🙂

Nu tänkte jag utvärdera och styra om oss lite inför februari. Såhär såg målen och resultatet ut för januari:

Januari
Norrie

  • Fysträna med drag 3 gånger i veckan.
    Nej. Vädret har komplicerat det hela. Han bör inte dra på halt eller tungt underlag, så cirka en gång i veckan har vi lyckats med det.
  • Balansträning 3 gånger i veckan.
    Nja. Kanske 2 gånger i veckan? Jag har glömt, helt enkelt.
  • Massera / novafona 3-4 gånger i veckan.
    Ja, det har vi uppfyllt!
  • Gå med viktmanschetter varje dag.
    Nej, vi har plockat bort manschetterna tills vidare då han blir spänd i ljumsken på vänster bak.
  • Träna heelwork 3 pass i veckan.
    Nja – vi har nog snittat på två, där ett varit under ganska organiserade former.
  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Ja, ett pass basic grid i mitten av januari.

Linnea

  • Träna två pass i veckan.
    Nästan. Jag började bra men sista två veckorna blev träningen liksom en sak för mycket att göra.
  • Måla om naglarna en gång i veckan oavsett mängd beslutsångest.
    Totalt sett, jepp. Inte exakt en gång i veckan, men ungefärish! Ibland oftare, ibland mer sällan.
  • Börja titta på hur jag kan schemalägga hundträning, migträning och ideella åtaganden på ett balanserat sätt.
    Work in progress. Det är lite för många saker i mitt liv egentligen, men än så länge fungerar det.

Zumi

  • Köra ett pass hoppteknik under januari.
    Nej. Första passet blev idag.
  • Köra ett pass slalom under januari.
    Nej. Det kom såntdär äckligt vitt ute.
  • Massera / novafona två gånger i veckan.
    Nej. Inte ens nästan. Hon känns dock ganska pigg i kroppen så det har inte känts prioriterat.
  • Klossträna två gånger i veckan.
    Nej. Varför klossträna nu egentligen när hon ska tävla freestyle, inte heelwork? Vi har tricktränat istället!

En månad är nästan för lång tid att lägga upp en plan på. Jag undrar om jag ska gå tillbaka till att planera vecka för vecka? Ibland kan vecka för vecka kännas lite för tight och svårt att se övergripande framsteg med, men samtidigt är det väldigt mycket lättare att överblicka. I och med att vi besöker rehab en gång i veckan där vi kan få nya direktiv så blir det lättare att hålla oss till en vecka i taget.

Mina egna mål duger på månadsbasis, medan hundarnas nog behöver brytas ner vecka för vecka. Så – den här veckan:

Norrie

  • Massera/novafona 3-4 gånger.
  • Stretcha efter högre belastning – sim, längre heelworkpass, hoppteknik etc.
  • Balansträna två gånger.
  • Träna heelwork två gånger, med fokus på övergångar och högerposition.
  • Eventuellt boka en simtid.

Norries rehab fortsätter framåt. Vi har börjat frisimma och han är gillar det. 🙂 Steget i trasken ser bättre och bättre ut även om jag stör mig på en viss avlastning i vardagen. Men – Rom byggdes inte på en dag. Tålamod, åter tålamod.

Zumi

  • Träna trick två gånger, med fokus på att komma på trick med ny rekvisita.
  • Gå lös och rejsa en gång under veckan.
  • Boka en simtid (inte nödvändigtvis den här veckan).

Mina egna månadsmål från förra månaden får följa med till den här. Två träningspass och en omgång nya naglar per vecka, samt försöka hitta struktur för hur jag ska hinna mitt liv utan att bli matt i kanterna.

Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase

Hela Hamsterkollektivet har haft en spännande helg! I fredags drog vi iväg till Tånga Hed och heelerhelg 2015 med föreläsningar, prova-på och allmänt umgänge med heelrar och deras människor.

Jag höll i prova-på-heelwork-och-freestyle samt pratade om fysträning av kortbening. Zumi fick agera demohund för det mesta men Norrie fick också spela med i något hörn här och var. Det ser fortsättningsvis trevligare och trevligare ut när han går även om det märks att styrkan inte alls finns på plats än. Han är lite kort i steget och när han blir trött så tåar han inåt. Men det går alltjämt sakta i rätt riktning, hoppas jag. 🙂

2014-10-18 21.20.18

Det bästa med helgen var faktiskt hur tyst Norrie var på rummet på nätterna. Han sov lugnt och fint utan att gruffla på tusen saker som han annars gärna gör. Det gjorde att jag fick sova gott och må bra (nåja, det gick åt en hel del huvudvärkstabletter ändå).

Heelerklubben är hoppingivande. Alla älskar inte varandra (hell, jag älskar inte alla 😉 ) men det går att samexistera utan enorma öppna konflikter som stör allt arbete. Det verkar finnas en viss förståelse för det där med “den som gör bestämmer“. Det där att om några engagerar sig i att göra något, då är det på deras sätt det blir gjort.

Efter helgen kom en ny måndag, och därmed nytt äventyr. Norries första pass på vattenthreadmillen sedan operationen! Han lät som en dement säl ungefär, men traskade riktigt okej tycker jag. Han är fortfarande kort i steget på vänster, men han ser inte riktigt lika stel ut inbillar jag mig. På filmen ligger ett mindre klipp som är från näst sista passet innan operationen, att jämföra med.

Han fick också testa lite vibrationsterapi på långsam skakhastighet som avslappningshjälp. Det fungerade väl kanske lite sådär med tanke på hur uppvarvad han var, men kanske hjälpte det lite? 🙂

2014-10-20 09.04.31

Beautiful Day

När jag vaknade imorse var jag trött, småsnuvig, hade ont i huvudet och frös. Det var med andra ord lite på nivån att jag övervägde om jag behövde stanna hemma och vara sjuk. Lite frukost rätade till huvudet i alla fall, vilket gjorde övriga fel mer uthärdliga, och det blev en jobbdag ändå. En seg och kanske inte fantastiskt produktiv jobbdag, men en jobbdag.

Efter jobbdagen var jag istället i läget trött, ont i huvudet och lite illamående. Med hundträning på schemat tänkte jag både en och tre gånger på om det här verkligen var lämpliga förutsättningar för ett bra träningspass, vilket det definitivt inte är. Lägg till att jag visste att en tik i höglöp varit och tränat i lokalen tidigare på dagen. Men jag talade om för mig själv att jag skulle göra det mycket lätt för mina hundar idag, och åkte.

Jag vet inte om det var jag som gjorde det lätt för mina hundar, eller mina hundar som gjorde det lätt för mig, för vilket underbart pass vi hade. :heart: Norrie fick springa kontaktfält och träna självständigheten. Skick mot leksak var klockrent, skick utan synretning var svårare men klart bättre än tidigare. Träningen hemma har gett resultat! Mellan repetitionerna fick han ligga uppochner i knät för att inte tagga igång för mycket på övriga hundar…

2014-01-21 20.05.51

Vi avancerade upp på ovanvåningen och jag bytte ut Norrie mot Zumi för att hon skulle få använda huvudet lite. Ibland gjorde hon det! Jag ska vara noggrannare med att hålla varje övning till få repetitioner, för hon kroknar liksom om det blir för många. T ex sätter hon sig framför mig och vinkar, för vi kan ju inte fortfarande hålla på med samma sak? Nej? Några fina spontanskick till halsduken fick vi till i alla fall. 🙂

Norrieson fick även han träna lite på ovanvåningen, och vi fokuserade på position position position. Inte lätt med griiiis! Han hamnar gärna lite för långt fram när han är entusiastisk, så det blev en del pill men också mycket griiiislek. Gris nummer tre grymtar nu inte längre… Eller gör så mycket annat längre heller för den delen. Speciellt inte efter att vi legat på golvet och brottats och kampat om griiiisen.

2014-01-21 20.34.58

2014-01-21 20.36.22

Det finaste med hela passet var att Norrie, som jag upplevt som luktberörd och att han går ner sig när han känner av tiklukt, inte reagerade ett skvatt inne! Tror att det verkligen har hjälpt att jag har försökt att inte hamna i konfliktläge med honom om det. Han var såpass fokuserad på mig att jag kunde belöna med dagens godis (kokt kycklingmage, huu) ovanpå doftfläckarna i lokalen. Då kände jag att jepp, problemen vi har haft är verkligen mitt fel.

Väl ute sedan hittade han en utmärkt fläck, och då blev han lite nervös för att jag hutade åt Zumi att sluta försöka stjäla godis ur min hand när jag försökte ge honom godis. När jag sagt förlåt och att det inte var honom jag menade så tog han till och med torrfoder som försoningsgåva.

Alltså, yes! YES YES YES! Jag går åt rätt håll!

What doesn’t kill you

Jag håller än så länge samma höga tempo. Tillräckligt många dagar i rad så måste det ju bli en vana, tänker jag? Antingen det, eller så faller jag ihop i en liten hög och vägrar röra mig förrän det blir vår. Det skulle onekligen hjälpa att sova mer – trots att jag lade mig i tid igår så vaknade jag en attans massa gånger inatt. Pleh! Nu är jag dock såpass trött att jag borde kunna sova som en klubbad säl. 🙂

Ikväll har vi varit i Motala och tränat i Dittehallen. Zumi visade sig vara på ett lite knasigt humör och verkade lite låg och förvirrad. Hon fick därför bara träna lite på att spontant uppsöka halsduken och att sitta vackert med stöd av mitt ben. Hon får vila på saken och se om hon känner sig bättre imorgon 🙂

2014-01-08 20.45.05

Norrie fick träna detaljer. Detaljer detaljer detaljer. Jag höll på att få spader på honom för att han är så förbaskat rapp i att steppa runt och ramla ur position – det händer TUSEN saker per sekund och hur sjutton ska jag hinna belöna när det är rätt… Efter lite frustration hos matte bytte vi till att testa lite stadgeövningar och med synlig leksak går han riktigt bra i alla positioner, balanserat och lugn. Försvinner synstörningen så hoppar han jämfota igen. Gnrk!

Till slut fick vi lite hjälp av Anna som kommenderade och såg till att jag gick rak i kroppen och rakt fram och svängde på kommando, och efter några försök gled vovve rätt och hamnade där jag ville ha honom både i position 1 och 5! 🙂 Det firade vi med ordentligt med kamp och fnitter.

2014-01-08 20.45.13

Vi fick också ett ärofyllt uppdrag – döda ljudet i skrikapeleksaken Erika hade med sig till mopsarna. Efter att ha nosat mycket grundligt på den sa det “kras kras” och sen var den tyst 😉

2014-01-08 20.52.25

Bra träning. Bra med vänner. Fin kväll. :heart:

Wake me up

Nu är det länge sedan igen. Såpass länge sedan att jag själv har hunnit inse att jag faktiskt har lust att skriva något här. Något om vad vi hållit på med egentligen 😉

Vi har till exempel tittat på en massa snö.

2013-12-21 17.48.28

2013-12-23 14.23.45

2013-12-23 15.16.44

2013-12-24 10.31.31

Zumis rörelsemönster i norr var ungefär *tass tass tass PIOOOOOINK tass tass tass PIOOOOOOINK*.

Norrie var mer som en bulldozer som föste runt snön med näsan på jakt efter spännande dofter.

Efter snö kommer… Tja, is, tydligen. I år är vintern dålig överallt, så efter lite regn på julafton förvandlades vintervärlden till ett landskap av nollfriktion. Jag var, återigen, oerhört glad över mina icebugs!

2013-12-25 12.51.22

När vi sett snö vände vi hemåt. Linköping visade sig från sin allra bästa sida på första morgonpromenaden med sju plusgrader och sol. Jag saknade inte snön längre…

2013-12-29 11.14.56

Om man inte städar innan man åker iväg så är det lika stökigt när man kommer hem. Om man dessutom har samlat på t ex Coop-kartonger hela hösten så blir hallen full av prylar när allt ska ut på samma gång… Men vi började det nya året med ordning och reda i alla fall 😉

2013-12-30 18.08.03

Sen blev det nyår. Ute i skorteby är det lugnt och skönt för hundarna som tuggade kycklingvingar och torkade sentugg under tolvslaget medan vi andra försökte få iväg de största lyktorna jag sett. På tre personer gick det!

2013-12-31 23.57.17

Ibland går den tvåbenta delen av Hamsterkollektivet ut på stan som vanliga människor, eller, ja, åtminstone hem till vänner. Och ibland kommer vännerna till Hamsterkollektivet istället. Lite sällskapsspel har vi hunnit spela 🙂

2014-01-04 20.09.49

Norrie fick en revbenssida som vägde ungefär ett halvkilo. Han åt upp hela. Sen jäste han i typ fyra timmar med magen i vädret och tänderna framme.

2014-01-05 15.42.54

2014-01-05 15.59.15

Vi har också haft underbara soliga lediga dagar. Tillsammans med Anna har vi tränat heelwork och freestyle (med en SUPERPEPP heeler som dödade första griiiiiisen för året och en shiba som hade mer än lovligt selektiv syn och hörsel)…

2014-01-04 12.24.54

…och med Leona har vi tränat agility! Happy times, happy times indeed. Griiiiiis nummer två förbrukades idag – om man biter hårt i en griiiis så krasar det och så ramlar det grisinälvor ur munnen på den (läs: plast från plaströret inuti).

2014-01-06 15.02.50

2014-01-06 15.04.50

Matte har också hunnit försöka komma igång efter den traditionsenliga julförkylningen och rivit av både gym, intervallträning och coreboll de senaste dagarna och har följdaktligen ont ungefär överallt. Somliga satsar på Beach 2014 – jag är personligen mer pepp på Agility 2014! 😉

Full fart framåt nu! Let’s do this!

I Am What I Am

I am what I am
And what I am needs no excuses
I deal my own deck
Sometimes the aces
Sometimes the deuces

I fredags, för snart en vecka sedan, fick jag göra någonting jag inte gjort på alldeles för jättelänge. Jag fick gå in på en tävlingsplan ihop med min röda tokboll. Man kan ju förbereda det bättre än att planera programmet samma morgon (och därför tappa bort sig i varje skifte mellan vers och refräng), men åh, ÅH så roligt det var! :heart: Med Zumi finns det inga krav, ingen jobbig prestationsångest, bara fnitter, studs och glädje. Någon gång, någon gång, hoppas jag att det kan kännas likadant med Norrie.

Resultatet var kanske inte så strålande, rent poängmässigt – men herrejösses så roligt vi hade på plan! Och herrejösses så imponerad jag är av lilla Zumintrollet som verkligen har gjort en fantastisk utveckling sen Norrie kom in i vår lilla flock. För drygt två år sedan gjorde hon ungefär två saker i ett helt program (vinka samt gå en port slalom!) och resten av tiden stod hon stockstill. I fredags höll hon igång och körde TVÅ HELA MINUTER i sträck! Herregud, vilken fantastisk utveckling! Vi fick några stopp i början för att publiken såg himla spännande ut, men sen kände jag att hon närmast ökade och ökade istället för att sakta krokna som hon tidigare gjort.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här i tillräckligt positiva ordalag. Min fantastiska, fantastiska lilla röda sidekick är så himla söt och rar och rolig och fin och bäst. Mattes Zumintroll!

And so what if I love each sparkle and each bangle
Why not try to see things from a different angle
Your life is a shame
Till you can shout out I am what I am

I’m still standing

And did you think this fool could never win
Well look at me, I’m coming back again

Det var ett tag sedan jag lyfte någon på bloggen. Hög tid att göra det igen, med andra ord – för jag är så lyckligt lottad att jag är omgiven av inspirerande, kloka förare.

Dagens person har haft ett motigt agilityår, även om hen har haft ett väldigt häftigt freestyleår. Men så, igår, stod dagens person, efter ett helt år, på startlinjen igen med sin älskade hund. Ett år tog det att rehabilitera – ett år av operationer, minutiös fysträning och försiktig belastning. Ett år som troligen har lärt personen väldigt mycket om hundens anatomi – och väldigt mycket om längtan. Nu är längtan över – nu är de på gång. De kom tillbaka.

Liam

Don’t you know I’m still standing better than I ever did
Looking like a true survivor, feeling like a little kid

Better get to livin’

“Darling, what’s your secret?
With all you do, your attitude
Just seems to be so good
How do you keep it?”

Det finns så mycket att haka upp sig på. Så många små jobbiga detaljer som får styra en och påverka ens syn på sig själv och sitt värde. Så ofta kan det snöbolla iväg och bli en ond spiral med en bestämd riktning nedåt. Hur bromsar man? Och hur lär man sig att inte ta i de jobbiga små detaljerna?

Jag vet inte än. Men jag vet att ibland, så är det så himla skönt att säga nej, inga måsten ikväll. Jag behöver inte fixa de där bilderna, eller den där filmen, just ikväll. Nu sätter jag mig och läser en stund. Tänk, efter 26 år kan jag ibland prioritera välmående före att vara andra till lags med saker som ingen egentligen bryr sig så mycket om. Framsteg – så sakteliga framsteg!

You better stop whining, pining
Get your dreams in line
And then just shine, design, refine
Until they come true
And you better get to livin’

Såhär vill jag tänka. Det är ju faktiskt endast och allena jag och hundarna som sätter gränserna för var vi kan komma. Varför klaga, eller längta? Det är bara att sikta uppåt, och jobba som ett as, eller omprioritera. Det är aldrig någon annan än jag själv som kan vara min värsta fiende – den enda som ger upp.

BOLLEN!!!!

My new names

Innan jag berättar om vår weekendresa till den gröna ön i… eh, öster, kanske.. så ska jag nog nämna att vi tog en liten tur till Märsta-Sigtunas freestyletävling förra helgen. Det bör nämnas för att även om ingen av hundarna och verkligen inte matte var på topp så slutade det med uppflytt för båda och därmed varsin titel – HtMD1! Norries första och Zumis andra titel med andra ord. Det känns förvånansvärt lite som en milstolpe, men det peppar onekligen lite att få börja klura klass 2-program till tassmonstren. Zumi kommer inte att starta HtM2 än på ett tag, men väl FS2. Norrie ska få starta allt, tänkte jag, nu får jag skärpa till mig, hitta glädjen och köra så det dammar. Vi kan, vi kan, vi kan.

My summer nights

Nu. Nu äntligen. Jag vet att jag har skrivit det i flera veckor (kanske månader?), men nu. Äntligen. Idag har jag haft min första försommarkväll ute på LHU med den bästaste (om än något decimerade) träningsgruppen. Vi fikade, pratade, fikade, tränade heelwork, tränade freestyle och tränade agility. Knottet var mycket tystare i passiviteten så jag slapp lyssna på gnisselgnället konstant, Zumi var toklycklig och allting, allting, allting är nästan perfekt. Han var också tyst i arbete, för övrigt, knappt ett gnissel ens och inga skall över huvud taget. Vi körde korta grejer, men han var rejält i gasen och att han var tyst ser jag som ett kvitto på att det är min sinnesstämning mer än hans energinivå som är boven i gnisseldramat. Efter en sådan här kväll vill jag träna och tävla i precis allt, för efter en sånhär kväll finns det inget mellan oss och stjärnorna.

Starships were meant to fly
Hands up and touch the sky
Can’t stop ’cause we’re so high
Let’s do this one more time