Enthusiasm moves the world

Den där paniken över att stirra på rörelser och få smärre hjärtattacker varje gång det såg oregelbundet ut nådde sin kulmen i onsdags, då jag cyklandes över campus mötte en kråka som spatserade omkring – och min första tanke var “Den tåar in i rörelse!“. Reality check på den. Kanske lite dags att försöka koppla bort stirrandet innan jag får en ny, fin, vit jacka och ett eget rum…

2014-10-30 08.34.09

Torsdagens rehabbesök hjälpte till att minska stirrapaniken. Marie var väldigt nöjd med hur han utvecklas, musklerna kommer tillbaka fint och även på ställen som har varit notoriskt svårmusklade. Han rör sig tydligen betydligt bättre – och det ser ju jag också, även om jag inte riktigt har lärt mig att inte få hicka när han blir trött och steget faller ur igen. Stegskillnaden höger-vänster har minskat och han jobbar på med att få ut steget ordentligt.

Vi fick en massa nya tips på saker att göra och shoppade nytt rehabkort för vattentrask. Rehabtillägg i försäkringen är himla fina grejer! Jag har försökt att lägga upp en plan för den kommande veckan, och publicerar jag den här kanske jag känner lite krav på mig att inte missa saker.

Fredag: Vilodag! Massage och stretching.
Lördag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Söndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan. Massage och stretching.
Måndag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Tisdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, 5 minuter heelworkträning. Massage och stretching.
Onsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan x2 (drag i skritt en liten del). Massage och stretching. Novafon på rygg och ljumske.
Torsdag: 5 minuter tomma viktmanschetter, gå runt ljusslingan, 2 minuter balansträning på lilla kudden. Massage och stretching.
Fredag: Vattenthreadmill.

Rehab är liksom ganska roligt, ändå. Speciellt nu när vi börjar få göra lite saker förutom att gå liiiite längre promenader! Jag plockade hem min lilla balanskudde jag haft att stå på på jobbet eftersom den har små piggar på ena sidan och det är jättenyttig träning för Norrie med ojämnheter under tassarna.

Mindre roligt är att Norrie har insett att han inte längre är i helvila, och låter som… ja, ett brandlarm, och det ofta och mycket. Uttråkad! Göra! Mer! Det effektivaste verkar vara att ge ben som kräver en massa tugg, så jag har bunkrat upp med både lamm-, nöt- och renditon.

Den där röda då? Ja, hon har mest legat på latsidan 😉 Men! Idag tog jag mig samman och åkte till Rusta och insåg att deras slalom kostar 149 kr just nu. SCHWEEEEEEEEET, så att säga. Så nu har Zumi ett eget slalom! Imorgon tänkte jag premiärträna att springa rakt fram i en breeeeeeeeeed allé mot godisburk – rosettjaktsettan är ju redan i januari…

To him who is in fear everything rustles.

Egentligen så sammanfattar väl rubriken hela inlägget – beroende på med vilka glasögon du ser världen så kommer dina upplevelser färgas av det.

Jag har stirrat på Norries steg så länge. Ärligt talat är jag helt skadad och borde antagligen tas ur bruk, för varje liten förändring är som knaket av en bruten gren bakom ryggen i skogen i mörkret. Hjälp!

Visst vet jag att Norrie vattentraskade igår. Visst vet jag att vi gick hela vägen runt ljusslingan idag. Trots det blir jag omedelbart rädd när jag ser att han tåar inåt när han skrittar inne. I rättvisans namn borde han väl ändå få avlasta lite när han gått ett vattenpass plus en längre promenad…

2014-10-18 18.34.03

Idag började jag novafona lite försiktigt och fokuserade mest på ryggen. Han gav inga reaktioner på det, så där verkar det inte sitta så mycket spänningar.

Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase

Hela Hamsterkollektivet har haft en spännande helg! I fredags drog vi iväg till Tånga Hed och heelerhelg 2015 med föreläsningar, prova-på och allmänt umgänge med heelrar och deras människor.

Jag höll i prova-på-heelwork-och-freestyle samt pratade om fysträning av kortbening. Zumi fick agera demohund för det mesta men Norrie fick också spela med i något hörn här och var. Det ser fortsättningsvis trevligare och trevligare ut när han går även om det märks att styrkan inte alls finns på plats än. Han är lite kort i steget och när han blir trött så tåar han inåt. Men det går alltjämt sakta i rätt riktning, hoppas jag. 🙂

2014-10-18 21.20.18

Det bästa med helgen var faktiskt hur tyst Norrie var på rummet på nätterna. Han sov lugnt och fint utan att gruffla på tusen saker som han annars gärna gör. Det gjorde att jag fick sova gott och må bra (nåja, det gick åt en hel del huvudvärkstabletter ändå).

Heelerklubben är hoppingivande. Alla älskar inte varandra (hell, jag älskar inte alla 😉 ) men det går att samexistera utan enorma öppna konflikter som stör allt arbete. Det verkar finnas en viss förståelse för det där med “den som gör bestämmer“. Det där att om några engagerar sig i att göra något, då är det på deras sätt det blir gjort.

Efter helgen kom en ny måndag, och därmed nytt äventyr. Norries första pass på vattenthreadmillen sedan operationen! Han lät som en dement säl ungefär, men traskade riktigt okej tycker jag. Han är fortfarande kort i steget på vänster, men han ser inte riktigt lika stel ut inbillar jag mig. På filmen ligger ett mindre klipp som är från näst sista passet innan operationen, att jämföra med.

Han fick också testa lite vibrationsterapi på långsam skakhastighet som avslappningshjälp. Det fungerade väl kanske lite sådär med tanke på hur uppvarvad han var, men kanske hjälpte det lite? 🙂

2014-10-20 09.04.31

She conquers who endures

Jag brukar, eller brukade innan Norries knä fick ta över bloggen, använda BrainyQuotes “Quote of the Day som rubrik när jag skriver blogginlägg. Idag slår det mig att engelskan tydligen inte har ett könsneutralt pronomen? Orginalcitatet är “He conquers who endures”, och jag tänkte ändra det till “hen erövrar som uthärdar” – men insåg att språket begränsar mig på den punkten. Eftersom inlägget ska handla om mig och Zumi så fick det bli “she”.

För visst är det envishet och tålamod som är grejen med den här hunden. Envishet, tålamod och humor. Hon är så söt och så rar och så totalt sin egen. För henne är det så helt andra saker som har värde – så helt andra tankar och känslor och idéer i den lilla kroppen än hos Norrie. Och jag börjar hitta tillbaka till glädjen i det!

För visst har jag tränat mindre med Zumi det senaste året. När det mest blivit agility har hon hamnat på åskådarplats och verkat helt okej nöjd med det. För en Zumi tjatar liksom inte om uppmärksamhet och träningstid – och när Norrie gör det, är det lätt att förväxla stress och otålighet med träningsvilja. Och bristen på stress och otålighet med ointresse.

För visst sprakar det om den lilla röda! När jag kopplar loss henne och säger “Pikachu, I choose you!” så paddlar hon loss i gräset och kan knappt tygla sig i glädje att göra saker. Det vill jag ta tillvara på! Därför bestämde jag mig idag för att köpa ett rustaslalom. Zumi är en utmaning att träna i freestyle på grund av sin bristande ordförståelse och i heelwork på grund av sin bristande kroppskontroll, men agilityn tror jag kommer att bli den största utmaningen av dem alla. Metallskrammel från hinder, smutsiga tunnlar och blött gräs. Samtidigt en plats där hon verkligen får spraka. Där all den där tokrycksenergin kan få utlopp. En ny spännande resa och en ny spännande utmaning!

Pikachu, I choose you!

Dag 9, och alla de dagar som kom och gick

Jag är bra på att påbörja saker. Fenomenal, faktiskt. Jag får erkänna att jag inte är lika bra på att slutföra saker. Därför blir det lätt såna här halvförsök där jag sedan tappar tråden och missar en massa. Det har varit många aktiva dagar, om än inte med hundarna, och en rejäl förkylning mitt i allt. Jag ska försöka sammanfatta lite vad som har hänt:

Dag 3-5 förflöt med långsamma framsteg. Han fick röra sig väldigt begränsat, bara ut för att bajsa och sen in igen. Pigg, glad och högljudd liten hund… Någon av dagarna fick jag Norries nya Y-sele från Merny. Det är definitivt den dyraste sele han har (och någonsin haft), men åh vad den var värd sina pengar! Det är den första selen som inte glider snett på honom och som verkligen, verkligen sitter precis som den ska. Så himla nöjd! Så superbt jätte-mega himla nöjd! 🙂

DSC07715

Dag 5-6 misströstade jag, tyckte att han rörde sig avigt, och började vara rädd för en ny operation. Såret började blöda lite-litegrann på kvällen på dag 6 och jag bestämde mig för att ringa Djurdoktorn och höra ifall det var något farligt morgonen efter.

Dag 7 – ödesdigra dag 7 – började med ett lugnande samtal till Djurdoktorn och sköterskan jag pratade med sa att det inte var någon fara eftersom han inte är svullen eller infekterad eller så. Så dagen fortlöpte och på kvällen tog jag med Zumi och åkte för att vara med sista gången på bankursen.

Jag stängde in Norrie i gröna tygburen innan jag åkte. Samma gröna tygbur som han fått tillbringa en del tid i de senaste veckorna. Men – den här gången tog jag med Zumi och åkte. Och Norrie bröt sig ut.

Husse hörde att han tjöt till när han kom hem, och öppnade dörren till sovrummet. Där mötte han Norrie, som sa aj aj HEEEEEEEEJ aj HEEEEEEEJ. Cue hjärtattack. Cue panik. Cue paniksamtal till mig och cue panik hos mig. Hade han förstört knät igen? Vad hade hänt?

Husse fick i uppdrag att gå en liten sväng med honom och se hur han rör sig, och efter ett nervöst samtal till så visade det sig att han åtminstone använde benet. Jag kom hem, fick se att han använde benet och vi lugnade oss.

Dagen efter travade han inte alls på morgonen, och jag insåg att vi måste ringa Djurdoktorn. Tänk om. Tänk om vi måste börja om igen. Vi fick en tid vid 17 och jag hade sönder min näsa och var arg på allt jag såg. När vi kom dit skulle Norrie bara få gå och kissa och plötsligt travade han. Stabilt och samlat. Den värsta paniken släppte, men när vi lite senare fick komma in och Sven kände på knät så höll jag andan. Och när han sa “Men det här känns ju faktiskt bra.” höll jag på att välta.

Han höll. Han höll för idiotpåhittet att bryta sig igenom nätet på en tygbur, hoppa upp i sängen och hoppa ner från sängen (och gud vet vad mer han hunnit göra). Han höll.

Idag har det spöregnat hela dagen och jag har inte varit arg på någonting. På jobbet har all teknik jävlats med mig och jag har bara pillat, petat och testat. Igår var jag på gränsen av vad jag klarar, och idag klarar jag allt.

Do you ever feel
Feel so paper thin
Like a house of cards
One blow from caving in

If you only knew
What the future holds
After a hurricane
Comes a rainbow

Dag 1+2: Seromfria framsteg

Jag har på något vis lyckats ge mig själv lite för mycket saker att göra. Det är kanske ingen stor ovanlighet, men just nu känns det som att det kanske är någon sak för mycket. Jag håller andan och kör på, för somliga saker ligger ganska nära i tid och när de är över är det en sak mindre kvar på listan.

I måndags funderade jag på hur många fler motgångar jag skulle tåla, och idag är det onsdag och jag står fortfarande upp, så fler är väl svaret. 🙂 Jag börjar bli förkyld och är ganska trött, men jag är inte knäckt och har inte skrikit på någon än. Det går nog, det här också.

En kort rapport om Norries tillstånd är på sin plats, och han är på uttråkat humör, tycker inte längre att benet gör ont och har börjat stödja lite på det. Han varierar sin dödstråkiga burexistens med 5 minuter långa promenader runt dungen utanför uteplatsen. Det är förmodligen en syn för gudar när Norrie kommer glatt skuttandes på tre ben i hög fart och jag efter, pendlandes mellan “hjälp, jag vill inte råka dra i honom så han trampar fel” och “hjälp, så här fort borde han nog inte röra sig“. Ja, jösses…

Hittills har han inte utvecklat något nytt serom, vilket bådar gott för läkningen. Dessvärre har han heller inte bajsat, vilket bådar dåligt för mattes sinnesro. Magen är igång dock, att döma av de fisar han släppt… Det kommer att bli balansgång de kommande veckorna, att hålla honom stilla nog för lugn läkning och samtidigt rörlig nog för att hålla igång magen. Han får dock enbart torrfoder just nu samt rejäla mängder psylliumfrö för att hjälpa den så mycket som möjligt. Han har också fått en hel del hudtugg, så jag tycker att det liksom borde vara väldigt fullt i magen.

Slutligen så har hans nya sele kommit, varmt efterlängtad! Det är en sele från merny.se, måttbeställd Y-sele med dubbla knäppen för magbandet. Och – den ligger banne mig still! Alla, och då menar jag ALLA, selar jag provat på Norrie hittills glider snett baktill, men den här verkar ligga riktigt bra och stilla. Jag tror att jag mätte halsen i generösaste laget, men dragpunkten blir rätt och jag kan dessutom pressa in ett tunt täcke under vid behov. Och så är den så härligt färgglad 😉

Dag 12+13+0: Paus och ny operation

I helgen har jag inte rapporterat något nytt eftersom det kändes lite meningslöst. Han skulle ändå in och öppnas igen och ärligt talat skedde inga större förändringar under helgen heller. Han gick ömsom på tre ben och ömsom på fyra ben, travade lite, skrittade en del och var allmänt odrägligt uttråkad.

Annat har däremot hunnit hända över helgen. Till exempel så har Zumi slickat sönder ett fästingbett och får gå med tratt, och bilen fick ett litet emosammanbrott och började gå ojämnt och lysa med motorvarningslampan. När dagen började idag var det exakt bara jag som var användbar i vårt hushåll eftersom till och med K var sjuk.

Idag har jag alltså rastat hundarna, lämnat in Norrie med skjutshjälp av bästa mamma, jobbat, promenerat Zumi, tagit bilen till bildoktorn, hämtat en beställning till K och slutligen hämtat Norrie igen. Idag var jag inte lika orolig för narkos och sånt eftersom han uppenbarligen överlevde förra gången, och idag möttes jag av en lite piggare och klarare hund.

Det visade sig nämligen att Sven hade blandat ihop de två knäoperationer han gjort samma vecka och trodde att han inte fördjupat Norries knä. Det hade han gjort, så knädjupet var inte problemet. Knät luxerade ju dock glatt ändå, och det visade sig vara för att knäkapseln töjt sig på grund av att han började belasta väldigt tidigt och ganska mycket, innan allt hann avsvullna och gå tillbaka. Rådet “han kan börja belasta så fort han vill” fungerar visst inte riktigt på en Norriehund… Nu är han åtdragen (såvitt jag fattade, det är alltid lite svårt att komma ihåg vad veterinären säger samtidigt som en mest vill pussa och krama på ens älskade vän som varit så duktig) och ska jättevila i tre veckor. Han får använda benet men i mycket moderata mängder. Korta korta promenader, bur och lite mera bur. Våra promenader har ju inte varit långa under återhämtningen hittills heller, men vi lägger i handbromsen och rör oss inte ur fläcken på ett par veckor nu helt enkelt. Det är lite drygt men det borde gå ganska fort. 🙂

2014-09-15 19.14.56

Jag fortsätter antagligen att uppdatera ungefär varannan dag från och med nu, eftersom jag räknar med långsamma, hållbara framsteg (och ni kanske till slut känner att ni sett nog av bilder och filmer på hunden som står stilla på uteplatsen 😉 ).

Dag 10+11: Travsteg framåt, steg tillbaka

Igår började Norrie travar mer på allvar. Det syns att han inte går rent i traven, men han gick mer i trav och mindre på tre ben, vilket kändes som en seger. Filmklipp:

Jag tog därför med mig honom ut till BK på kvällen för lite häng och hatråkigtiknätochblitröttihuvudet.

2014-09-11 19.25.47

Igår travade han alltså en hel del. Idag? Not so much. Förstås blev jag orolig att jag kanske överansträngt honom under gårdagen med att ändå ha gått en bit på BK, dragit lite i kopplet och sådär – och kanske legat obekvämt i knät? Denna ständiga oro – tänk om.

Ja, tänk om. För idag skulle vi plocka stygnen, och Sven tog med oss ut för att först titta lite på hur han rörde sig för att utvärdera operationen. Han var inte helt övertygad av vad han såg, och kände lite på knät. Och kom med domen – knät glider fortfarande. Även med korrekt knävinkel så luxerar knät.

Insert random svordom här. Cue random oro. Knät behöver fördjupas för att det ska ligga helt still och det innebär en operation till. Rehabtiden känns mindre tung, och pysslet med hund i stillhet – men vetskapen om en efter-operationen-dag till med en hund som är hängig, ynklig och har ont… 🙁 Matte får så ont i själen när Norrie inte mår bra.

Tänk om det beror på att han använde benet ganska mycket igår? Trots att jag rent på logik kan motsäga det så kan jag inte helt och hållet skaka av mig oron. Tänk om.

På måndag är det dags igen. Förhoppningsvis är Norries framtid fri från operationer och knästrul efter det. 14 dagar extra rehab känns som en smal sak – det som gör ont är att han kommer att ha ont igen. Lilla älskade.

Dag 8+9: Medicinmissar och stimuleringskrav

När jag började planera inlägget för att sammanfatta dag åtta och nio skrev jag såhär:

Nu börjar det gå trögt mellan framstegen. Jag misstänker att en del av det kan tillskrivas att jag plötsligt är helt oförmögen att komma ihåg hans tabletter. Det började med att jag missade både måndag kväll och tisdag förmiddag, vilket jag upptäckte vid tisdag lunch och då gav honom morgontabletten och bestämde att kuren helt enkelt får fortgå en extra halvdag för att måndagkvällens tablett ska gå åt. Sen visade det sig att jag visst missade morgonens tablett idag också, som han istället fick vid 16.

Smärtlindringen är med andra ord lite fläckvis, och det kan säkert bidra till att han har bromsat ner framstegen en smula. Å andra sidan kanske det är bra att han inte får lika mycket smärtstillande eftersom han ju har en tendens att bli lite väl övermodig – men norocarp är ju, såvitt jag vet, inflammationshämmande också och det känns ju viktigt efter en operation.

Sen tog vi kvällspromenad och plötsligt hade han knäckt travkoden. Det är inte jämnt och snyggt, men det är en gångart! Det är en rejäl ökning mot tidigare då han mera råkat få in ett travsteg här och var. Nu travade han flera längre sträckor varav en hela vägen mellan två lyktstolpar.

Självklart ville jag direkt fånga detta fantastiska framsteg på film. Upp med kameran och…

…och nu har jag typ tre minuter klipp som antingen är helt ofokuserade, kolsvarta, på en hund som skrittar, på en hund som hoppar på tre ben eller på en helt ANNAN hund. Jag får nog helt enkelt be Norrie att bara göra framsteg i dagsljus. Som tur är så filmade jag en kortare travsekvens tidigare idag – i ljus!

I övrigt så verkar det fullständigt bubbla över i heelerns huvud nu. Han är så pigg och har så tråkigt och fattar inte vad det är för fel på oss människor som inte fattar detta. Nu ska jag googla förslag på hur jag kan träna vittringsapportering med det lilla djuret…

2014-09-10 22.19.46

Dag 6 + 7: Utplaning och användbarhet

Jag lovade filmer igår som aldrig kom. Jag däckade nämligen tidigt på kvällen med elak huvudvärk, och då blir det ju inte så mycket bloggat. Idag har jag varit igång hela dagen med jobb och hussesfödelsedagsplanering och agilitykurs, så det blir kanske inte något jättelångt idag heller.

Det som kännetecknar de senaste två dagarna är en utplaning av framstegen. Han skrittar på bra (även om steget fortfarande är lite inåttåande och kortare på vänster) och det händer att det spiller in ett travsteg eller galoppsprång mellan trebensskutten i övrigt. Han har dock inte gjort något fantastiskt nytt framsteg de senaste dagarna, så jag antar att resten av utvecklingen kommer att kräva mer jobb och tid helt enkelt.

I mörkare stunder oroar jag mig för att vi ändå fixat fel sak så att säga, och att han kommer att fortsätta att ha problem. Då försöker jag helt enkelt förklara för mig själv, ytterst pedagogiskt, att även om alla fel inte kommer från knät så var det faktiskt trasigt alldeles oavsett och behövde fixas – och allvarligt talat Linnea, efter en vecka är lite för kort tid efter en rejäl knäoperation att börja undra varför han inte är helt normal och ännu bättre.

Det som märkts de senaste dagarna är att han har börjat kunna använda benet till enkla, vardagliga saker, som att stå på det när han kissar och klia sig med. Nog så bra grejer att ha fått ordning på, verkar han tycka. Han är också mer… vertikal, står gärna på bakbenen, klättrar på mig och tjuvar upp i soffa och säng om jag tittar bort en sekund vid fel tillfälle.

När jag kände över knät idag så kändes det definitivt annorlunda mot hur det kändes innan operationen. Jag har aldrig kunnat luxera det själv (vågar inte pilla och peta när jag inte har expertkunskapen), men jag har ändå känt ganska noga över det. Jag antar att förändringen är bra, det är ju svårt för mig att säga. 😉

Igår lockade jag honom till några första försiktiga travsteg på asfalten. Det blir få och försiktiga och ostadiga, men traven finns där.

Jag filmade två klipp till på honom under morgonpromenaden igår, ett mer generellt för att visa hur han rör sig när han får röra sig hjälpligt fritt (bromsar honom lite när han börjar skutta), och ett klipp specifikt på hur han rör sig i skritt från sidan och bakifrån.

Om man vill nörda lite extra (vilket nog typ bara jag vill) så kan man titta på klippen i lägre hastighet. Intressant att se hur han verkligen rör sig, det är svårt att se eftersom han är såpass rapp i steget.

Igår glömde jag att tempa honom, men idag låg han på 37,6 efter morgonpromenaden. Fortfarande ingen feber eller problem med andra ord, även om han nu har ett serom strax nedanför knäleden istället vilket gör att hans ben ser ut att ha en lite underlig form.

Som sagt. Ingen skugga där han går…