Vovvarna har gjort mig sällskap i soffan idag. Skönt att de står ut med mattes hängiga dagar!

Just nu är de ute på en lite raskare och längre tur med husse och jag suktar efter att följa med, men skulle bara hosta och ha mig.

Det känns avigt, men inte så stressigt, att träningen går så mycket på lågvarv. Jag börjar verkligen längta efter att sätta igång med Zumi och dona med Norries andra program, vilket är en skön känsla. Träningssuget har lyst med sin frånvaro ett tag. Men när matte frisknat till sätter vi fart!

Innan jag gick och lade mig igår såg det ut såhär i soffan. Mina myshundar hopgosade på samma ställe! Nåja, Zumi låg där först och Norrie invaderade hennes personliga sfär. Men ändå! Tidigare idag såg det nämligen ut på liknande sätt:

Ja, Zumi har tävlingspsykologiboken som huvudkudde… Men det innebär också att jag vågar ha den inom synhåll, och till och med läsa i den, numera! Vi gör framsteg!

På promenaden var båda hundarna sugna på lite träning, och Norrie hängde glatt i leksaken till och med medan jag belönade Zumi. Dutti kamphund! Roligt hade vi och som vanligt gick han lös nästan hela promenaden. Jag ska dock börja koppla upp utanför dörren så han slutar dra in i köket och sedan upp i soffan utan att ha fått tassarna torkade innan…

Vad blev det shoppat då? Jomensåhära. Från Foderbilen blev det två småsäckar av JW small breed adult i väntan på att de ska komma i större säck, en hårdare kong att frysa in mat i och lite belöningsgodis (Ziwi Peak och Let’s Bite). På Djur och uteliv fick jag äntligen tag i ett par Overshoe till mina Icebugs så jag kan ha dem inne på LHU, och så blev det förstås lite ben och påfyllning av VH – och slutligen ett täcke till Norrie. Det är införskaffat med baktanken att han troligen kommer att bredda sig lite till innan han är färdig, samt att det är bra om det går in ett BoT-nättäcke under såsmåningom (eller en tröja ), så det blev storlek 36. Jag provade det på Zumi när vi kom hem, men hon ska faktiskt ha ytterligare en storlek större för att det ska sitta helt bra. Hon får följa med och prova ut sitt eget täcke när hon konvalescentat klart

Förutom det råkade jag lägga en beställning på hundböcker i fredags, som ytterligare motivator att ta mig bort från datorn då och då. En agilitybok och en bok om hundens språk och tankar av Per Jensen som är etologiprofessor på LiU, och jag händelsevis fick höra en föreläsning av då han var i studion och spelade in den till en distanskurs. Jag skulle vilja hitta en bra inspirationsbok om freestyle också, men har inte hittat någon skriven efter regeländringen. Någon som har tips?

Jag har insett att det här med ben till Zumi är en hel vetenskap. Hon vill bara ha små, eller redan intuggade, ben. Det går dock att lura henne till att äta större ben genom att erbjuda dem med bara en liten bit synlig. Är de goda nog så går de ner även när hon insett att de ju är större än typ två centimeter Annars kan man låta Norrie ”tugga in” benet lite och sedan ge henne det och ge honom ett otuggat. Han är inte så petig, kan man säga…

Ungefär såhär såg gårdagkvällen ut, och större delen av dagen. Zumi sov, Norrie sov, och jag roade mig med mina nya stickringar. Allting har med andra ord gått bra med Zumis kastrering såhär långt, och hon är faktiskt ganska pigg, i stort sett som vanligt. Jag försöker tala om för henne att hon har strikta förhållningsorder, men jag misstänker att det inte riktigt går in. Hon har redan börjat försöka smyga sig nerför trappstegen utanför lägenheten så hon ska slippa bli upplyft och omkringburen…

Norrie har varit jätteduktig och försiktig med Zumi, med lite hjälp från matte när han blir lite väl glad. Han har vackert fått gå korta 5-10 minutersrastningar idag och framåt kvällskanten märktes det att det kröp i honom av otålighet så då tog vi en längre och raskare promenad medan Zumi stannade hemma och passade Kalle (eller om det var tvärtom, svårt att avgöra med de två ). Turen gick längsmed tvåånhalvan och sedan in på den nermörka femman. Det var underbart att stanna till en stund och bara lyssna på trafikbruset utanför skogen och ”centrera sig” lite. Jag har alltid så bråttom på promenader där jag har en bestämt slinga att gå, och behöver bryta hetsen framåt ibland.

Ja, sticka var det. Jag har fått hem ett set stickringar från Slöjd-detaljer som jag donat med. Tanken är att sticka tröjor till hundarna, för att tvinga mig bort från att sitta och vara uttråkad och stressad framför datorn. Det är inte i sig en dålig sak att sitta vid datorn, men jag märker att jag lätt blir uppstressad av att inte komma på något att göra men har svårt att slita mig. Stress är aldrig bra, så nu testar jag att distrahera mig lite med stickandet.

Den ganska långa tuben som syns en bit upp är ett minne blott. Jag är notoriskt bra på att underskatta mina hundars storlek och insåg när jag måttade att den till och med blev lite tight på Norrie. Så efter att ha repat upp trehundra varv så har jag under dagen kommit en bra bit på en tröja i storleken större, där jag använde den näst minsta ringen för att sticka kragen och porterade sedan över stickningen på den större ringen för att sticka kroppen. Jag har just passerat frambenshålen så nu är det bara att gasa på!

Nu ska jag gå och göra de sovande vovvarna sällskap ihop med min stickning

Nåja, vi som inte kan vinna on looks alone får ligga i på andra sätt! Igår mötte jag upp med Anna för lite freestyleträning i ett frostigt Valla. Norrie fick gå med täcke dit för att hålla det varmt åt Zumi, och när jag anlände fick faktiskt Zumi börja träna lite eftersom hon var pigg och glad. När hon plötsligt tappade fokus så knöt jag upp henne, bökade på henne täcket och satte henne på det medtagna pläden så hon skulle hålla värmen, och körde med Norrie istället. Men Zumi är mer frusen än jag kunde föreställa mig – hon frös trots päls, täcke, pläd och solsken! På pluskontot kan dock noteras att hon kunde tänka sig att träna med täcke på, och att dessutom lägga ner lite ordentlig entusiasm i det hela Sötråttan då! Svansen protesterade lite mot täcket, men hon var glad och pigg och söt som bara Zumi kan vara.

Anna gjorde en hjälteinsats och fotade under träningen, hipp hurra! Somliga andra kom ihåg kameran men hade glömt minneskortet… Så fantastiska bilder av Anna!

Norrie, som fick pausa utan täcke, hade inga direkta problem med kylan, inte ens när han lade sig direkt på det frostiga gräset istället för på pläden. Han, som har så kort päls, borde ju rimligen vara den som fryser, men näääädå.

Vi lade ork och fokus på freestyle, förstås, även om det inte var sådär jättemycket som kändes helt hundra den här gången. När Norrie är lite speedad så flyter han ut lite i både kretsa och gå runt, vilket innebär att det blir svårare för honom att komma in i ett slalom från det. Slalomet i sig fungerade sådär, dessutom, och han var lite ovanligt vimsig på var matte egentligen gjort av leksaken. Summerat så var det inte ett toppenpass rent prestationsmässigt, men toppenpass nontheless tack vare bra träningssällskap med bra idéer!

Idag har vi också fått lite saker gjorda. Vi började med en promenad ute på gräsvägarna i Skorteby, som tyvärr fick ett lite tråkigt slut. När vi kopplat upp alla vovvarna och gått en bit så började Zumi plötsligt halta (VEM om inte Zumi, förstås!), och inte lite heller. Ena bakbenet vägrade hon sätta i, för att sedan sätta i det ett par steg och istället vägra sätta i det andra. Hältan gick sedan tillbaka till det första och hon ömsom hoppade på tre ben, ömsom linkade fram. Patella, tänkte jag som första grej förstås och sedan köldkramp, men beteendet kändes inte klockrent för något av dem. Efter lite vila hemma så visade hon ingenting på en kort rastning nu på kvällskanten, men jag får hålla koll på de där benen… Förhoppningsvis har hon bara sträckt sig lite, för hon flängde runt en del, men hon har visat obehag på samma ben en gång tidigare, vilket försvann när jag borstade ur snön ur tassen den gången.

Norrie och jag tog oss direkt ut till LHU och lite försenade studsade vi in på avslutningen på valpagilitykursen. Lagom sams, med soffstress och Zumioro, började vi inte sådär superstabilt. Norrie morrade åt höger och vänster (tjoho så konstigt när matte är uppstressad, NOT!) och matte tyckte att han kunde gå och kamma sig. Efter några lagom misslyckade bytesövningar (jag har visst inte lärt honom att springa bort från leksaken och SEDAN till leksaken, så han tar rakaste vägen ) blev det lite teoripaus där knorvhunden somnade i mitt knä och sen lite rastning (där vi återigen blev osams, denna gången över något så fantastiskt som att han inte ville ta en godisbit när han precis slickat på en fläck. Matte arg, Norrie mycket förvirrad…).

Som tur är så slutade vi inte på minus utan jättemycket på plus, för att Anna bad oss att vara demohund för hur man lär in ett bakombyte. Och jajemen, med rätt guidning och med rätt placering av leksak så fattade vi båda två vad vi skulle göra! Usch så bra det kändes Något som kändes både bra och dåligt var att han morrade till när en hund kom fram till honom och nosade på honom. Dåligt, för att han morrar, bra, för att han lyssnade direkt på att jag sa nej och släppte det helt för att istället fortsätta jobba med mig. Vi behöver nog socialisera det lilla monstret en smula med både hundar och människor misstänker jag…

Det är för övrigt när jag ser Norrie på bild, speciellt på andras bilder, som jag slås av vilka helt galet stora öron han har. Och då menar jag… Galet!

Om ni undrar vad jag gör på bilden egentligen så låser jag upp min telefon med näsan för att slippa ta av mig handskarna Jag verkar inte fatta att jag redan tagit av mig en handske, dock…

Gällande hälsa på ett lite bredare plan slogs jag av en insikt idag. Som ni säkert vet har jag en hel och en trasig hund, om man uttrycker det lite trubbigt. Norrie har hittills inte haft några större hälsomässiga problem mer än en lite strulig mage som är lätt att ta hand om på egen hand (och välja tugg som passar lilla magen bra), medan Zumi sällan hinner vara hemma i mer än en vecka innan hon går sönder på nya innovativa sätt. När jag idag satt och läste om melanom till följd av att vi plötsligt hittat leverfläcksliknande märken i ena ljumsken på Zumi, förstod jag plötsligt två saker – mitt problem att knyta an till Zumi, och obehaget jag känner inför att hälsoundersöka Norrie.

Vi börjar från slutet, med att inte vilja hälsoundersöka Norrie. Känslan av att ha en hund som oftast är hel, utan långa konvalescenttider och där man inte varje dag blir orolig för konstiga symptom är en enorm befrielse. När det blir dags för hälsoundersökningar säger jag potentiellt adjö till den lättnad jag känner i samband med Norrie – han kanske får både en patelladiagnos och ett par dåliga höfter, och då kan det ju till och med vara kört med freestylekarriären. Då blir Zumi den helaste (med fria höfter och armbågar, tjoho!), och hon är inte så mycket att hålla i handen helhetsmässigt

För att komma till Zumi och att jag haft svårt att knyta an till henne, så handlar det väldigt mycket om att hon har varit trasig av och till så många gånger. Jag har inte riktigt vågat tro på att hon blir särskilt gammal, trots att det varit oärftliga småsaker som hon varit trasig med, och vem vågar knyta an ordentligt till en hund som det känns som att man kanske kommer att förlora i förtid? Sen blir vi tightare när hon är frisk, och så blir jag lite avvaktande igen när hon går sönder. Och så har det hållit på. Jag hoppas att de här små fläckarna är ofarliga och att hon inte får problem med narkosen på tisdag – så kanske vi vågar bli ett team ordentligt.

Jag skulle gärna berätta om agilitykursen och om valpbesöket och om Zumis första dygn hemma, men det får komma om jag frisknat till imorgon. Dock behöver ni inte lämna bloggen utan någon form av grafisk representation av dagen. Tadaa!

Vi besökte mässan i helgen och jag satt bänkad framför freestyle-SM. Det var häftigt att få se nästan hela freestyleeliten samlad på ett ställe. Det är lite tråkigt att sporten fortfarande är ganska liten, men det finns gott om talangfulla ekipage på väg upp genom klasserna så det är ju ingen risk för att sporten är på utdöende.

Det hanns med lite shoppande också, även om det blev begränsat till varsitt reflexkoppel till hundarna (orange resp rött), en massa äckelgodis (aka torkade onämnbara djurkroppsdelar), några tuggben och två klickrar. Som vanligt är pop-up-burarna i rätt storlek slut och jag hittade ingen bra bädd att ställa under mitt datorbord, så det blev en hyfsat billig resa.

Jag funderade på att köpa ett Hurtta värmetäcke till Zumi, men de var inte billigare på plats än i butik. Det får nog bli en liten shoppingtur när hon har kommit hem istället eftersom Norrie ärvt hennes täcke och jag inbillar mig att hon kanske kan tänka sig att röra sig framåt i ett täcke som sitter bättre på henne. Vi kan väl i alla fall leva på hoppet här? Det kommer att bli ganska mycket väntan i kalla lokaler för henne under vintern, och hon håller på att fälla ur efter valpkullen så jag tror att hon kan behöva ett täcke ibland.

Efter en lång dag på mässan var jag trött, och efter en lång dag med Wille var Norrie trött. Så vi traskade bort till Valla ridhus för lite freestyleträning i dammet, eftersom jag fortfarande inte riktigt fattat det där med att man kanske ska ta det lugnt och inte utsätta sin unghund för svåra störningar när den redan är trött och har lättare för att göra fel.

Som tur är så har ju inte heller Norrie fattat det, så vi tog oss igenom träningen utan katastrofer. Det märktes att han var trött, så jag använde det roligaste i världen – agilityleksaken och en minigriiiiiiis och så körde vi lite freestylekedjor och avslutade med några sitt-stanna-skicka-på-leksak-övningar. Däremellan peppade vi Karin och tittade på duktiga ekipage och vilade. Det blev ett bra slut på en lång dag.

Vi har också varit iväg på samträning hos Fritt Följ. Det är inte varje dag det händer heller Det var jättenyttigt, av flera orsaker – den främsta att vi först satt inne och fikade och pratade hund. Med elva hundar i lokalen var det ganska trångt men alla uppförde sig och Norrie morrade bara på de flesta när de kom in Jaja, jag vet, han låter som en bitch, men han är bara en stor mes med lite för mycket vakt.

Vi hade celebert besök på samträningen. Zumi och hennes tre valpar Sam, Mika och Miko var med och tittade på hundar och människor. Om en vecka, en pytteliten vecka, får min älskade tjockis flytta hem! Den vackra, den kloka, den oöverträffliga Zumi!

När vi fikat oss färdigt drog vi oss utåt för lite blandad träning. Det fanns rallybanor uppställda, men jag ville först fokusera på freestylen. Så jag upprepade skälet till att jag inte borde få ha hund.

Allvarligt.

Kan någon säga åt mig att inte göra det?

Med andra ord, så bestämde jag mig igen för att dra igenom ungefär det jag vill ha i programmet. Jag tror inte att det är mycket längre än cirka 40 sekunder (programmet totalt kommer att vara 58 sekunder), men även 40 sekunder är ganska mycket att förvänta sig att en niomånadersplutt ska kunna fokusera sig igenom i en ny miljö med en massa hundar i rörelse, även om vi gick undan lite.

Med en minigriiiiiis innanför jackan satte jag igång, med andra ord, och cirka 40 sekunder senare drog jag fram grisen och kampade med en skitglad Norrie. För vilken arbetsmoral den här hunden har… Och blicken. Han ser på mig som om jag är det bästa i hans liv.

Eftersom jag hade flappyn med mig också så körde jag lite sitt-stanna-övningar. Tack och lov har han börjat lära sig sitt nu, om än med handtecken (vilket ju inte är ett problem för agilityn, så jag tänkte behålla det), och vänta är han rätt bra på. Så vi körde lite startövningar med full fart mot leksak, med uppföljande morr-bus-kampande. Superroligt hade vi! Minigriiiiiiiiisen fick också en chans att gotta sig i sin naturliga miljö, och såg ut som en… Tja, lortgriiiiiiiis när vi var klara.

Nåja, eftersom det fanns rallybanor uppställda och Norrie aldrig sett en rallybana förut tänkte jag att vi ju kunde traska en. Och sånär som på att han var lite ofokuserad eftersom han var kopplad, så uppförde han sig bra. Jag är själv inte så såld på rally, men inser att jag skulle kunna försöka lägga in ett moment eller två när vi går i koppel så att han inser att man ibland faktiskt tränar i koppel, och inte bara går i sin egen lilla värld.

Så, efter programfreestyleträning, startövningar och rallybana bestämde jag till slut att nej, nu får inte min lilla plutt träna mer. Han är trött, även om det inte märks än, och jag vill inte pressa för långt. Så han fick träna på att vara uppbunden en stund medan jag fotade lite, och skötte det himla fint!

Det är en trött liten plutt vi har här hemma ikväll. Vi tog ett pass på Sagostenen som jag släppt ur lite luft ur så den ska bli lite mer instabil, och det var nog så nyttigt för musklerna såg det ut som. Sen övade vi också på att rulla runt åt båda hållen. Efter det hade jag en trött och nöjd heeler!

…gånger tre.