Torsdagen fick också gå i vilans tecken för Zumis del, medan jag och Norrie drog iväg och agilitytränade med Toktassarna. Just nu är fokuset starkt på slalom, och det ger resultat Vi är kvar i huvudsak på bågat slalom, men efter dagens test då Knorr faktiskt redde ut sexpinnarsslalom utan bågar ett par vändor så är det nog dags att börja plocka bort bågar och att verkligen nöta högerslalomet.

Zumi fick vila sig i form inför helgen som i och för sig mest gick i vilans tecken för alla utom Norrie. Jag, Kalle och Zumi åkte till vätternstranden i Bankeryd och njöt av strandpromenader, god mat och en del Minecraftspelande. Norrie, å sin sida, fick stanna hos min syster och hann med all möjlig miljö- och socialträning Det var skönt att bara ha Zumi med sig och att hon fick en chans att hämta sig helt i lugn och ro efter operationen, utan att försöka tugga på Norrie…

Ganska sent framåt eftermiddagen på söndag hade vi lyckats styra oss hem, i grevens tid då jag och Norrie hade en ny träff att passa med samma agilityträningssällskap som i torsdags. Framåt går det, onekligen, som sagt.

Det är nog rätt allmänt känt att jag av och till (tyvärr oftare till än av) har problem med huvudvärk. Det är definitivt inte någonting dramatiskt eftersom det är en helt vanlig spänningshuvudvärk, och jag drabbas lite väl ofta helt enkelt för att jag är dum nog att spänna mig mycket och ofta. Jag är känslig för sol (spänn), för ljud (spänn), för stress (spänn), för många sinnesintryck (spänn) och så vidare och det resulterar i att nacke och huvud säger upp sig med ojämna mellanrum.

Jaja, lite huvudvärk är väl inte så mycket att orda om, och nej, jag är ju tyvärr van vid att det gör ont. Själva värken är en ganska liten del av huvudvärken, så att säga. Men när värken kommer krypandes så förändras också mina tankemönster, vilket är både obehagligt och opraktiskt. Jag blir pessimistisk, ledsen och väldigt arg på samma gång, och det är den biten som sätter de största käpparna i hjulet på försöken att leva som vanligt med huvudvärk.

För att det här inte ska vara helt ohyggligt gnälligt så kan jag kontra med att jag märker av en förbättring, inte av måendet när jag faktiskt har ont, men på vad jag klarar innan jag får ont. Det går att hålla ett högre tempo längre än tidigare, och ibland klarar jag två aktiva dagar på en helg utan efterverkningar när jag tidigare inte ens klarat en utan att huvudvärken kommer krypandes framåt slutet. Nu på slutet har den tyvärr varit tätare och intensivare än på länge, vilket jag hoppas ger med sig igen. Jag har ju liksom vant mig vid att nästan kunna aktivera mig som en vanlig människa

Så, vad har jag gjort för att förstöra huvudet då? Förra gången var det massage med triggerpunkter, så hoj vad jag fick skylla mig själv. Dum som ett spån tänkte jag att huvudvärken som kom krypande som en reaktion på triggerpunkterna nog skulle gå över av sig självt. Som om det någonsin gått över av sig självt. Ett dygn senare hade jag väl tagit mig samman och insett att den inte gör det Den här helgen har jag sabbat huvudet på bästa möjliga sätt, må jag säga!

Vi började helgen astidigt. När jag valde uppfödare var inte avståndet något jag tog hänsyn till, vilket jag förstås får böta för när det är dags för kennelträff! Det tar fyra timmar ner till Väröbacka och Tanspots, men som tur är går det fort när man har sällskap. Mini och Polly med matte Malin hade ännu lite längre och kom från Norrköping för att dela sträckan

Både jag och Norrie, och även katten bland hermelinerna Zumi, förtjänade oss nog en liten guldstjärna efter dagen. Matte för att hon åt vid rätt tillfällen, höll sig pigg och höll sig vänlig, och Norrie för att han inte betedde sig alltför mycket som ett kräk och för att han så duktigt och tyst sov i bilen trots löptik i buren bredvid. Zumi hängde på som vanligt utan att tjata eller kräva något mer än att få lite godis ibland. Sötast-i-stan-priset vinner Norries bror Perry som man bara dog lite av att se, och god tvåa är allt syster Kita Båda från P-kullen, alltså ett halvår yngre än Norrie.

Vi hann med lite ringträning, freestyleträning, positionsnötande och hälsa på får som Norrie bestämt ansåg var heelermat. Det blev kort snöre för den lilla terroristen och ett mycket vakande öga.

Efter en sådan maratondag brukar man kanske softa dagen efter. Och Zumi var helt med på det spåret, ihop med husse som kommit hem från jobbresa norröver under lördagen Jag försökte efter bästa förmåga efterhärma Norries attityd av ny dag, ny energi och lyckades hjälpligt, så vi drog iväg på en heldagsagilitykurs med fokus på handling. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord:

Min relation till framförbyten är inte den bästa, kan man konstatera. Jag gillar blindbyten och bakombyten helt okej, men framförbytena… Snurr och vift och yr och aldrig är jag där jag ska! Det ser mer ut som något av Galenskaparna än seriös agility, kan man ju säga

Något annat jag vackert fick inse var att vi har tränat ganska lätta saker. Ja, matte-lätta, that is. Nu blev det plötsligt lite avstånd mellan hindren och jag fick spurta som en idiot för att vara på hjälpligt rätt ställe och ta emot den lilla heelern som kom flygandes ur tunnlar och över hinder som en mycket liten pansarmissil. De sista illusionerna jag hade av att en kortbent hund också är en långsam hund, blev ganska obarmhärtigt krossade. Nyttigt var det definitivt, och jag har börjat fundera på hur jag ska handla för att faktiskt ha någon form av enhetlighet i det hela. Det vill säga, peka och vifta med flit

Jag passade i lördags på att köpa en orange expander av Perrys matte, med baktanken att knyta den i olika leksaker. Det visade sig dock att den var alldeles fnitterhysteriskt jätterolig som den var, och den verkar tåla hyfsat mycket stryk för än har den inte gått sönder

En heldag i solen var dock lite mer än min kropp klarade av, och framåt slutet kom också huvudvärken krypandes. Samtliga hundar, Knorr inräknad, var också utslagna och låg som disktrasor i kanten av planen. Jag misstänker att jag lyckades bli solbränd i ögonen, men ansiktet var härligt likblekt när jag kom hem – kanske mer på grund av huvudvärken, än på den faktiska mängden sol. Jag ska dock vara snäll mot mig själv, ge upp min illusion om att se vettig ut, och köpa mig en bra keps. Solglasögon har jag inte riktigt förlikat mig med än

Hold your breath and count to 10
Remember that it’s all in your head

Heelerträff! hos Catharina utanför Söderköping. Spår, uppletande, freestyle, en massa prat och lite fotande. Kul att se andra arbetande heelrar! Lera långt in på kroppen och bakom öronen!

Valpträff med några av Zumis valpar. Lilla Mika ur sista kullen är en kopia av Zumi, med den stora kärleken till ALLT men också till utseendet! Taito är nog ändå min favorit av valparna, som nu också blivit friröntgad

Agilityträningar med varierande resultat. Oftast är agilityn rätt frustrationslös, och vi har väldigt roligt. Ibland blir det mycket prestige och prestation och då blir det bara pannkaka. Det är tur att det inte är så ofta, för när det inte blir så är vi härligt samspelta.

Heelerbad i hagen vid BK. Norrie var väldigt förundrad över grejen med att bada, och när jag kopplade loss traskade han ner i vattnet och vadade runt, helt fascinerad av att man kunde gå i vattnet

Freestyletävlingar på två olika ställen. I Linköping gick det inget vidare med någon av hundarna, och det får nog delvis bekännas som förarfel på många sätt. Inte minst på grund av att föraren var dödsgenomtrött efter arrangerandet av tävlingen, och liksom inte brydde sig om hur det gick.

I Skarpnäck hade vi samlat ihop oss lite, och även om ingen av hundarna gick perfekt så fixade vi viktiga milstolpar! Zumi plockade sista uppflyttet för FD1 och Norrie höll ihop bra nog att få uppflytt i vår problemkategori (men vi fick för lågt på programmet, för en gångs skull). Till Skarpnäck åkte vi ihop med Karin med vovvar, som det också gick strålande bra för!

Bli gammal har jag också hunnit med. Hur firar man sin födelsedag om inte med rabarberkaka gånger två, vovvepromenader på gräsvägarna ute i Skorteby, och med agilityträning på kvällen? Alldeles strålande födelsedag, må jag säga

Filosofera med Ann-Sofie om det mesta hundrelaterat. Från avel till tävlingsnerver!

Fundera över vad det egentligen är som sätter käppar i hjulen på Ekipage Kortbening. Och som vanligt kommit fram till att jo, det är ju matte, och framför allt mattes nerver. Och prestationsångest. Och enorma förväntningar. På väg hem från agilityträningen igår fick jag en liten pik av CD-skivan jag stoppat i stereon. Den sjöng det är som det är, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel för mig, och jag hajade till. Ja, för ganska exakt så är det ju. För mycket, för fort.

Wishing, wanting for something more
always better than I had before
who knew these dreams would come true

And I run the red, won’t stop at night
I don’t care for traffic lights
things ain’t moving quick enough for me

Back to the moment the very start,
from the very first day you had my heart
but I got to slow right down
slow it down

En viss liten röd hund har idag fyllt fyra år. I fyra år har hon styrt Hamsterkollektivet och så lär hon fortsätta göra – lilla Zumintrollet! Firandet har inte varit så extensivt, delvis på grund av att hon tuggat sönder en premolar och därför inte fått något roligt tugg att sysselsätta sig med. Hon har dock firat på sitt favoritsätt, nämligen genom att äta skinka och få sova i sängen precis hur länge hon ville

Alla i Hamsterkollektivet har inte legat i sängen och sovit idag. Jag och Knorr har roat oss med att träna båda våra grenar på samma dag, och började dagen vid 10 med länsstyrelsenagility med Ann-Sofie. Man kan konstatera att vi har en heeeeeel del att jobba på nu när jag har kikat på filmerna från träningen. Typ all form av högerhandling. Och koppla på hjärnan-träning. Och sluta vifta helt åt helvete-träning för mattes del. Träningen fick avslutas lite hastigt när Norrie helt stängde av hjärnan och kraschade rakt in i ett hinder och blev blockhalt med tillhörande ynkpip på ena fram. Efter lite pussande och kramande och fem minuter paus var han helt plötsligt alldeles ohalt igen Vi avrundade därför med att hoppa 10 cm. Tjohej sa Norrie, och sög helt plötsligt framåt och klippte det 40 cm höga hindret som stod efter… Sen fick han banne mig inte hoppa mer!

Eftersom han verkade alldeles ohalt och hel även efter en kort sovstund hemma fick han följa med och träna freestyle efter lunch. Ett rejält agilitypass och en kort sovstund innan freestyle verkar vara ett vinnande koncept, ihop med en glad och trevlig matte. Vovs kom knappt till mer än ”twiiip” och ”bjufs” istället för ”vråååål” och ”GROFS” vilket kändes som en mycket behagligare frustrationsnivå. Jag får jobba mer med att inte ge upp så fort jag hör ett skall! Han kan ju jobba jättefint trots att det kommer ett voff här och var, och så mycket stör det faktiskt inte. Om jag peppar och hejar så kommer han sköta sitt.

Härliga bilder av Anna Wass!

Han var dessutom ett riktigt behagligt paus-Knorr att ha med sig när han fått rasa av sig lite hysteriork på agilityplanen innan – ligga lugnt och vänta på sin tur var faktiskt möjligt

Ann-Sofie fotade, så ni får till och med lite bilder på mattes viftande och på en Norrie som springer så fort att öronen floppar

Norrie fick springa med sned bom på hindren vilket innebar att han inte behövde hoppa alls utan kunde flyta på. De andra, lite större vovvarna hade pinnen upplagd på båda sidor, men där är vi inte riktigt än

Tisdag och onsdag kväll gick i freestylens tecken med koreografikurs och tävlingsträningskurs. Under koregrafikursen satsade vi mest på att schabbla runt med vårt program för klass 2, men såhär i efterhand har det börjat lossna och jag har fått en massa nya tankar kring saker som inte fungerade under kursen, och delar av programmet har tagit form! Norrie får en massa pluspoäng för hur duktig han var på att vara tyst under passiviteten. Under de här två kurstillfällena var han i stort sett gnisselfri och lugn. Skönt att få vila öronen!

Tävlingskursen gav i sin tur en massa nya funderingar, speciellt kring skällandet som jag har en lite ambivalent inställning till. Jag har testat att stoppa och lägga honom när han skäller till, men då eskalerade bara skallen för att han blev osäker på om han gjorde rätt över huvud taget. Det fungerar att belöna tätare, men det stressar mig lite för att jag känner att jag måste ”skynda att belöna” innan han skäller, och det är jobbigt att gå på helspänn. Den bästa metoden för tillfället verkar vara att träna svåra saker, och belöna lugnt, och då och då bryta upp med lekbelöning. Samtidigt vill jag inte fokusera för mycket på skallen, för då tappar vi mycket av glädjen i träningen, jag blir spänd och uppstressad och tycker att hela freestylen är jobbig. Vi tränar ju, trots allt, framför allt för att ha kul tillsammans.

Jag märker också att jag så lätt fastnar i att han måste vara uthållig. Han måste tränas på att gå hela program kontinuerligt. Han måste kunna koncentrera sig utan belöningar. Men… Det är ju inte riktigt sant. Har han bara rätt belöningsförväntan och tillräcklig kondition så kommer han att orka jobba en längre stund utan belöning också, även om vi inte gör det jämt.

Eftersom det är tävling snart, har Zumi mest fått flyta med och vara avundsjuk. Jag tror att det är den lämpligaste uppladdningen för henne, och hittills har hon svarat rätt bra på lockelsen. Förhoppningsvis har jag en övertaggad hund på måndag!

För att bryta av från den något intensiva freestyletrenden under tisdag och onsdag, så träffade jag agilitygruppen igen i torsdags för lite allébågslalom och några framåtövningar. Det är fint hur jag går in i varje övning i gruppen med en känsla av att det kommer att gå åt skogen, och får panik när det gör det… Torsdagens panik handlade främst om att Norrie inte hoppade, utan sprang runt, hindren på en helt vanlig framövning. Skrik, panik och nära tårar – inte för att han inte utför det som jag förväntade mig, utan för att oron att han skulle ha ont och inte ville hoppa grep mig omedelbart. Vi har ju kört framövningar förut!

…Vi har kört framövningar förut. Det som skilde sig det här gången var ju bara det faktum att han hade 30cm höga hinder, och inte bommar på marken, och jag över huvud taget inte talade om för honom vad han skulle göra. Såhär i efterhand kan min panik verka en liten smula överdriven, men det är ju å andra sidan alltid lätt att vara efterklok. De andra var ju förstås lite mindre panikslagna och föreslog att jag skulle köra samma sak men med lägre bommar så han kände igen övningen. Ja, då gjorde han ju förstås som tänkt…

Idag har det också blivit mycket hund. Vid halv nio imorse checkade vi in hos veterinären för ögonlysning för den lilla knorrhunden. Zumi fick hänga med och väga sig, och vovvarna ligger nu på 8,7kg (Zumi) och 7,4kg (Norrie). Hon var nog ganska lättad när hon fick gå till bilen igen utan att ha behövt någon undersökning!

Norrie skötte sig himla fint idag, vilket möjligen skulle kunna ha någonting med min egen sinnesstämning att göra. Ögonlysningen har jag aldrig oroat mig för, eftersom hans föräldrar är DNA-testade, och precis som jag trodde så var han alldeles fri. Bra med lite statistik till heelerklubben! Och jämfört med Zumi var han så grymt lätt att droppa ögonen på! När han kom ur bilen igen på parkeringen hemma så satt han och kiiiiiisade och tyckte att det var ganska skönt att komma in i ett dunkelt sovrum ett tag.

Jag stack iväg en liten sväng på veckomöte och åt ohemula mängder äpplekrans från Mohlins. Så ohemula mängder att jag inte var hungrig när jag kom hem igen vid lunch, utan packade in hundarna i bilen och gjorde Tornby osäkert. Norrie behövde följa med för att jag skulle prova ut ett BoT-nättäcke, och Zumi sa att hon ville följa med så då fick hon det. På Tornby hittade jag en skuggig, sval parkeringsplats under Hööks och drog in för att se hur många konhinder de kunde tänkas ha. Och tänka sig att de hade precis lagom många, och 20% rabatt på hundsortimentet! Fem konhinder fick följa med mig hem och jag har redan testat att ställa ut alla i trädgården och fnulat med avstånden för att få till ett bra cavaletti till Norrie, vilket visade sig vara svårare än jag trott! Sen råkade vi kanske köra lite rundningar också, innan vi tog en skön solpromenad över hygget.

Det bästa med konhindrena är att fem stycken plus bommar går ner i en blå IKEA-kasse modell liten! Nu ska här tränas hoppteknik och bakbensstyrka, kan ni tro!

Det känns att jag är lite stressad just nu, av tävlingarna som tornar upp sig och av tävlingsledarplanerandet. Jag har så ont om tålamod och varvar upp för så lite! Jag hoppas att det känns bättre och bättre ju närmare vi kommer tävlingen, så att tävlingsdagen bara handlar om glädje, och inte om nerver.

It’s clear as mud and nearly twice as thick
It’s out of reach and heavy as a brick
It’s quick to make a notion of your overgrown emotion
And it’s getting so much louder every day

Like a breath of fresh air
Like a natural high
I lose sense of time

Igår packade jag in vovvarna i bilen ihop med en himla massa prylar, klövar och blod och förflyttade mig över till Anna för att återigen traska runt i skogen större delen av dagen. Alla fyra vovvarna rymdes fint i deras bil och jag är lite halvstolt över att jag utan alltför stora problem lyckades ratta en okänd bil hela vägen upp till spårstället vi valt för dagen Det här inlägget kommer att bli mer bild- än texttungt som omväxling, så hämta något att tugga på, knäpp fast er i stolen och gör er redo. Full fart framåt!

Efter förra helgens spårdebacle med Zumi som bara vimsade i viltspåret så samlade jag tankarna kring hennes spårande och bestämde mig för att det var bäst att ge henne en ny chans snarast så jag inte fastnade i tänket att hon inte kan och inte vill. Mycket klokt, visade det sig! Jag ändrade på en del saker från förra spåret: lade med rådjursklöv istället för älgklöv, blodade lite tätare och väntade inte till sist med att gå med henne. Spåret fick nog också ligga lite kortare än förra gången.

Jag kände redan när jag plockade ut henne från bilen att hon hade ett annat mindset än förra gången. Hon var helt säker på vad hon skulle göra och väntade o-tålmodigt medan matte drog på henne spårselen. Sen var det jobb som gällde i hennes huvud! Eftersom Anna kunde fota så hängde jag kameran runt halsen och filmade spåret:

Ni som inte orkar titta på filmen, eller som blev för åksjuka av det svajiga filmandet, kan kika på bilderna nedanför istället (Foton av Anna Wass)

Zumi såg ut att växa typ en decimeter under och efter spåret. Så nöjd, så stolt och så fin! Hon gjorde helt enkelt ett strålande jobb, och nu känner jag bättre igen attityden hon brukar ha i viltspåren

Norrie hade alldeles rätt i att han också kunde. Han fick, till skillnad från Zumi, två stycken personspår med en hel del godis i eftersom han gick sitt allra första personspår förra helgen. Och här har det definitivt också lossnat, så det var en självsäker och framåt liten kille jag satte på spåren, och sånär som på ett plötsligt bajsbehov mitt i första spåret så spårade han på himla fint! Båda spåren lades i uppförsbacke och jag försökte ge honom en liten smula motstånd i kopplet så han skulle jobba lite extra med bakbenen, på instruktion från rehab Även här blev det lite filmat:

…och förstås fotat. Anna Wass bakom kameran precis som förut

Såna här dagar i skogen är verkligen batteriladdande. Trött efter en dag, javisst, men sådär skönt, nöjt trött!

Min spontana känsla var att nu får både han och Zumi bli promenadhundar och så skiter vi i allt annat. Att jag inte orkade med att umgås i den kretsen jag gör längre med den vetskapen på pränt. Att jag inte orkade med skuldkänslorna.

Ett papper på Norries patellastatus påverkar så många fler än mig. Norries uppfödare och Norries föräldrars avelsvärde, Norries kullsyskon och ägare. Med det här pappret skapar jag stress och oro hos den yngre syskonkullen som inte kan patellakollas än. Och jag känner skuld för att jag gör det.

Det här pappret ändrar också allas syn på oss som ekipage. Det kommer att viskas. Det kommer att pratas. Det kommer att fördömas hur jag än väljer att göra. Ska hon verkligen tävla agility med honom? Ska hon verkligen tävla freestyle med honom? Ska hon verkligen göra den där övningen med honom? Ska hon verkligen låta honom gå där? Ska hon verkligen…? Hur ska jag någonsin orka med att träna och tävla med den känslan i bakhuvudet, att jag kanske i någons ögon förstör min hund – oavsett vad veterinären sa om träning och tävling?

Det här pappret ändrar egentligen ingenting för Norries del. Han hoppar steg i galoppen ibland med vänster bak – kanske för patellan, kanske för att han är kortbent. Han är stark i bakstället och visar ingen hälta eller smärta oavsett aktivitet. Han tar ut steget bra och kan utan problem skritta i jobbig terräng. Han är hel nog för ett vanligt, aktivt liv enligt planerna. Passande nog har vi en rehabtid nästa torsdag då jag kan få en ordentlig bild av hans fysiska form och planera hans fysschema, precis som planerat redan innan patellakontrollen.

Det här pappret ändrar inte heller på mina ambitioner ihop med Norrie. Men det ändrar på hur mycket jag vågar säga. Jag vågar inte säga att jag vill tävla SM i freestyle. Jag vågar inte säga att jag vill tävla agility. Och inte egentligen för Norries fysiska förutsättningar, utan för att även det kommer att viskas om. Pratas om. Hur kan hon vilja sikta så högt med en hund som inte är hel? Ingen hänsyn tar hon till hunden! Han kommer att få ont!

Om ett par veckor börjar vårt tävlingsår enligt planerna. Som det ser ut nu är det mycket tveksamt att jag följer det jag tidigare har planerat.

My hands are tied
My body bruised, she’s got me with
Nothing to win
Nothing left to lose

With or without you
With or without you
I can’t live
With or without you

En liten, liten svart hund med tantecken, bara tre kilo tung och knappt ens en ankelsocka hög, reste ihop med Kalle och mig från Väröbacka till Linköping en solig försommardag i slutet av maj förra året. Denna lilla, lilla svarta hund med tantecken visste lika lite som jag då, vilken roll han skulle komma att spela i Hamsterkollektivet, och vilket järngrepp han skulle koppla om mattes hjärta.

Liten, liten blev sakta större, och för varje centimeter och hekto växte inte bara Norries kropp (och öron!) utan också drömmarna, förhoppningarna och kärleken till kortbeningen. Potentialen jag bara anade hos den lilla nioveckorskorven syns nu så tydligt och manar mig varenda dag att bli en bättre hundtränare. Förhoppningar jag inte ens vågade snudda vid i tanken då, är nu min tydliga ledstjärna framåt. Och lika mycket som Norrie är mattes hund, är jag Norries människa. Känslan av den där ordlösa förståelsen åt båda håll, hur kan man ens beskriva den?

Nu är vi halvvägs
men det är långt kvar än
Och vi är halvvägs
halvvägs till framtiden

Norrie har fått världens bästa leksak av Wille i för tidig födelsedagspresent. Behöver jag säga att han då och då kommer och trycker upp den i ansiktet på mig, ja, när han inte springer runt med den i munnen och ramlar ur soffan med den? Jag skrattar lika mycket varje gång och måste busa lite med knasdjuret…!

Något som var en än större källa till munterhet var att jag tydligen missade att plocka bort ett såntdär rött Squeeze Me-klistermärke från leksaken. Det klistermärket återfanns på Norrie efter lite lek med benet, vilket jag förstås skrattade mig halvt fördärvad åt innan jag lyckades föreviga det

I helgen har vovvsen fått vara med i Valla och tittat på agilitytävling. Jag velade fram och tillbaka om jag orkade ta med båda, men kände att joo, jag reder ut att ha med båda! Det kommer att gå bra!. Och det gjorde det ju! Jag var lugn och säker på att det skulle gå bra, och båda två uppförde sig fint. Jag märker av att det är jobbigt för Zumi att vara med i såna miljöer, och att hon inte slappnar av på samma sätt som Norrie, men jag är glad att se att hon åtminstone blir lite mer utåtagerande och inte bara stänger av och blir passiv. Det gör att jag liksom kan nå henne och det kändes som att hon ändå fick en ganska bra upplevelse. Miljöträning står högt på listan för Zumis utveckling!

Hennes utåtagerande är inte bara guld och positivt, dock. Det fick jag erfara på dagens solpromenad i skogen, eftersom det dök upp två personer på en stig där vi aldrig mött människor förut. Norrie intog förstås vaktposition och skällde till, och då vaknade Zumidjuret! Hon STUDSADE framåt och skällde allt vad hon kunde, vilket Norrie förstås tog som att hon gav honom stöd i vaktandet och började springa mot dem. När jag ryade i åt Norrie så vände han och kom, och kunde gå Hitler-fot förbi, men Zumi passade på att smita fram och nosa lite runt personerna. Jag såg ganska rött, och när hon flamsade iväg igen fick jag nog och krävde igenom att hon skulle stanna, sitta och så fick hon koppel på en liten bit. När jag släppte henne igen var det som att det hade gått in att det är okej att vara flamsig och studsa, men att man måste M.Å.S.T.E. lyssna på vad matte säger också. Efter en kort stund hade jag också släppt det hela och vi fortsatte promenaden på gott humör med lösa vovvar som båda två lyssnade på matte.

När vi började närma oss hemkanten av promenaden så fick Zumi totalt busspunk i kopplet och jag kände att okej då, de kan få brottas lite. Och brottning blev det! Zumi brukar inte gilla fysisk lek i vanliga fall, men nu gjorde de sitt bästa att förvandla varandra till kassler. När de trasslat in sig lite lagom fick de avbryta leken så jag kunde nysta ut dem igen

På kvällskanten idag stack vi iväg på freestyleträning i ridhuset. Tur att jag läste facebook och såg att det var freestylegruppen idag, annars hade jag missat det och med det ett jättebra pass! Jag började med lite hopp genom armarna med framåttänk och ingångar på plan med Norrie, och allmän genomgång av rörelser med Zumi, och ihop med Karin så körde vi programrepetitioner. Supernyttigt och jag är jätteöverraskad av båda mina tassdjur! Överraskad, stolt, och glad!

Norrie gjorde ingenting exceptionellt om vi ser till själva träningen – men han gjorde det med störningen av att det varit löptikar i ridhuset dagen innan med allt vad det innebär av dofter. Supertaggade och entusiastsöta lilla skallknorven drog igenom hela sitt program med aldrig sinande energi och ackompanjerande skall… Ja, vi ska jobba på de där skallen, men han har åtminstone roligt

Zumi gjorde någonting exceptionellt på alla sätt och vis och kanter. Min ofrivilliga freestyleshiba, min urhund, min prinsessa! Hon körde hela programmet med två belöningsstopp i och gjorde det med helt galen entusiasm och med jättefin precision! Hon ville, och kunde. Den glöd hon tidigare möjligen visat med mozarella som belöning går knappt att jämföra med den glöd hon har nu, och det med betydligt tråkigare belöningsgodis. På slutet var det torrfoder som erbjöds och hon var lika glad ändå. ZUMINTROLLET!

Vovvarna har gjort mig sällskap i soffan idag. Skönt att de står ut med mattes hängiga dagar!

Just nu är de ute på en lite raskare och längre tur med husse och jag suktar efter att följa med, men skulle bara hosta och ha mig.

Det känns avigt, men inte så stressigt, att träningen går så mycket på lågvarv. Jag börjar verkligen längta efter att sätta igång med Zumi och dona med Norries andra program, vilket är en skön känsla. Träningssuget har lyst med sin frånvaro ett tag. Men när matte frisknat till sätter vi fart!